Militärt slang

Språkvetaren Gösta Langenfelt gav 1947 ut ordboken ”Officersjargong och manskapsslang i Sverige 1645 – 1945”. Bakgrunden till boken var att Försvarsstabens Bildningsdetalj 1941 hade anmodat samtliga förband att komma in med bidrag på slanguttryck och benämningar. Man fick in ca. 3 200 ord och närmare 4 000 betydelser av dessa. Man hade också tillgång till äldre listor över slangord som förekom i det militära. Det visade sig vid arbetet att sammanställa ordlistan att ett mycket stort antal av de slangord som var etablerade redan på slutet av 1700-talet och under 1800-talet levde vidare på 1940-talet. Det är klarlagt att många militära uttryck fick fotfäste i det civila vardagsspråket. Flottans slang är äldre än arméns och har bland annat sin förklaring i sambandet mellan militär och civil sjöfart. Flottan mottog varje år matroser som redan var befarna sjömän som hade med sig sjömansspråket. Genomgången av alla karaktäristiska militära slanguttryck visade att de flesta orden var substantiv, verben var fåtaliga och några adjektiv förkom knappast alls. I den militära vokabulären återfanns även rätt många ord som var romska och luffarord. En förklaring till detta var att armén från 1842 organiserade Kronoarbetskåren, som bestod av personer som var utstraffade från regementena  och sådana som var klassade som lösdrivare och luffare. Den vägen kom det in många uttryck i den militära jargongen. En del ord härstammar från arméns härjningar i Tyskland på 1600-talet och Det stora nordiska kriget. På 1600-talet och under flera hundra år därefter var många officerare tysktalande. Franskan kom in under slutet av 1700-talet.

Det fanns även en viss benägenhet att skämta till genom att göra om kommandoord. Sådana är alltid två ord – lystringsordet och verkställighetsordet. Det första uttalas långsamt och tydligt, medan det andra uttalas kort och snärtigt. Göööör – halt! Höööger – om! Klassiskt är uttalat av kommandot ”I reemmen – gevär!” som ändrade till ”I leemmen – besvär!”. Detta förekom nog endast när högre befäl inte var inom hörhåll. Att lackmaron betydde winerbröd är svårt att förstå för den oinvigde. Att tryna betyder att sova vet nog de flesta, men kanske inte att det är uttryck som kommer från sömniga bassar. Gillade man inte måltidsdrycken så gick för sig att kalla det för för rävjunk.

Olika tjänstegrenar fick förstås sina slangbenämningar. Signalsoldaterna som drog ledningar i skogen kallades för kabeltattare och kustartilleristerna för skogsmatroser. Infanteristerna kallades jordfräsar för att de alltid försökte gräva ned sig för att få skydd. Ingenjörssoldaterna kallades för bockar därför att tillfälliga broar byggdes upp av konstruktioner som benämndes bockar. Flygvapnet hade fullt med malajer, vilket begrepp för övrigt utretts genom omfattande språkliga studier då många undrat varifrån benämningen kom. Det var dock inte bara flygvapnet som hade malajer utan sådana fanns även i armén. Soldat 91-an Karlsson var ju malaj. Benämningen malaj var dock etablerat redan 1808 och avsåg handräckningspersonal i allmänhet, sådan personal som nyttjades för mer okvalificerade tjänster. Uttrycken sjöbuss och krigsbuss var inte dock inte några slanguttryck utan benämning med viss vördnad för den som varit med länge i sjötjänst respektive i krig.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.