Bombsikten till bombflygplan

Carl Norden föddes 1880 i Schweiz och utbildades vid Polytekniska högskolan i Zürich. Enligt legenden skulle han där ha deltagit i viss undervisning tillsammans med Vladimir Lenin. Han brukar nämligen omnämnas som mannen som varit klasskamrat med Lenin. Han var senare känd för att han alltid gick omkring i kostym med väst, drack stora mängder kaffe och arbetade 16 timmar per dygn. Själv har han berättat att han som ung kände att han kunde arbeta bäst när han satt vid köksbordet hos sin mor i Zürich. Där kunde han sitta tyst i flera timmar och endast använda sin räknesticka. Som ung man emigrerade han till USA och öppnade 1913 en verkstad på Lafayette Street på Manhattan. Där sysselsatte han sig senare med problemet att utveckla ett effektivt bombsikte för bombflygplan och detta vid en tid när det inte fanns några egentliga bombflygplan. Carl Norden blev helt besatt av att utveckla ett bombsikte. Problemet var enormt eftersom det gällde att finna en teknik för att beräkna exakt när bomberna skulle fällas för att träffa målet så exakt som möjligt. När han började sitt arbete med att utveckla ett bombsikte fanns det inte några sådana och inte heller några flygplan som var byggda just för att vara bombflygplan. De flygplan som fanns var avsedda för spaning, artilleriledning och efter en tid även för jakt på andra flygplan. Omkring 1923 började han emellertid utveckla att gyrostabiliserat inställbart sikte för bombflygplan.

Carl Norden lyckas under mellankrigsåren utveckla ett mycket avancerat bombsikte, som vägde 22 kg och hade beteckningen Norden Mark 15. Det var ett verkligt precisionsinstrument som kan sägas ha varit en analog dator byggd som ett urverk med gyron, men för beräkning av bombbanor. Det sades att siktet gjorde det möjligt att med en bomb från 8 000 m höjd träffa ett föremål stort som en tunna. Men det förutsatte ideala förhållanden och att bombfällaren hade visuell kontakt med målet. Bombsiktet placerades i den nos av plexiglas som fanns på den tidens bombflygplan. Bombfällaren ställde in de givna parametrarna på bombsiktet, vilket bland annat var flygplanets höjd, fart, vindavdrift, typ av bomb och vissa andra parametrar. När sedan målet sågs i siktet gav bombsiktet information om när bomberna skulle fällas. Carl Norden sa själv: ”Innan bombsiktet utvecklats brukade bomber missa sina mål med en eller två km. Med Mark 15 Norden kan bomben träffa en tunna från 8000 m höjd.”

Vid den här tiden hade inte USA något självständigt flygvapnet utan flygvapnet var en del av den amerikanska armén. Efter första världskriget hade arméledningen kommit fram till att flygbombning krävde tillförlitliga och exakta bombsikten. Arméledningen var också övertygad om att ett framtida krig mycket väl skulle kunna vinnas genom höghöjdsbombning förutsatt att bombningarna kunde ske med tillräcklig precision. Pinpoint accuracy, som flygarna sa. Under mellankrigstiden och i början av andra världskriget satsade USA enorma belopp på att utveckla bombsikten till sina bombflygplan. Utvecklingen av och anskaffningen av Norden bombsikten kostade ca. 1,5 miljarder USD räknat i 1940 års penningvärde. Det var ett enormt belopp. Utvecklingen av atombomben i Manhattanprojektet kostade ca. 3 miljarder USD och det var ett av världshistoriens största tekniska utvecklingsprojekt. Förhållandevis många inom flygindustrin och i det amerikanska flygvapnet var helt övertygade om att det var bombsiktet som skulle komma att vara avgörande för kunna vinna kriget mot både Tyskland och Japan.

Carl Norden var djupt kristen och han var övertygad om att han uppfinning skulle korta av kriget och därigenom rädda många människors liv. Själv menade han att varken han eller hans ingenjörer kunde uppfinna något alls utan att allt som kallades uppfinningar var något som Gud åstadkom i sin allsmäktighet och det var Guds vilja att människornas lidande skulle vara så litet som möjligt. Med precisionsbombning skulle freden kunna återställas och människors liv räddas.

Nordens bombsikte var, teoretisk sett, helt perfekt. Med det siktet kunde bombplansbesättningar fälla bomber exakt över utsett mål. Men bara teoretiskt. Det stora problemet var att bombfällaren måste kunna finna målet och klart se målet genom bombsiktets optik. Moln, dimma och rök gjorde det ofta omöjligt att använda siktet. Amerikanska försvaret köpte 72 000 bombsikten till ett pris av 14 000 USD per styck. Instrumentet var svårt att lära sig att hantera på rätt sätt. Närmare 50 000 bomplansbesättningar utbildades på siktet och utbildningen tog flera månader. Alla som utbildades på siktet fick förbinda sig att aldrig avslöja en enda detalj om bombsiktet om de togs tillfånga. Det var helt avgörande att motståndaren inte skulle få tillgång till information som möjliggjorde för dem att bygga liknande bombsikten. Sekretessen var så hård att bombsiktena monterades i flygplanen inför varje uppdrag och monterades ur efter landningen. Apparaturen hade en inbyggd sprängladdning som gjorde att hela siktet destruerades vid en krasch eller om besättningen själv valde att destruera siktet. Under kriget kom inte tyskarna över ett enda sikte från något av de bombplan som kraschade över tyskkontrollerat område. Det nödlandade ett ganska stort antal amerikanska bombplan i Skåne under kriget (Bulltofta) och besättningen lyckades alltid att spränga bombsiktet före landningen i Sverige. När bombsiktena var urmonterade på hemmabasen vaktades de dygnet runt av beväpnade vakter och när de bars ut till flygplanen var det också med vakter. De förvarades då i en stor tygpåse och siktet fick aldrig fotograferas. Bombsiktet var det amerikanska flygvapnet heliga Gral under många år.

Bombsiktet som tagits fram under enorma kostnader visade sig inte medföra den precision som det teoretiskt var möjligt att uppnå. Instrumentet krävde optisk sikt till målet och att målet verkligen kunde säkert lokaliseras. Dessutom var bombsiktet svårt att ställa in för bombfällaren eftersom parametrarna ofta ändrades under anflygningen och vindförhållandena inte var tillräckligt kända. Instrumentet visade sig även vara känsligt för hårda stötar och vibration. Det var uppbyggt med ett antal gyron på sofistikerade kullagerkonstruktioner, vilka i praktiken ganska ofta slutade fungera under anfallsfasen. Instrumentet fungerade dessutom bäst vid anflygning på medelhög höjd och med ganska låg fart. På grund av luftvärn och jaktflyg tvingades det amerikanska bombflyget upp till allt högre höjder och anföll under allt högre fart. Amerikanerna anföll dagtid i motsatt till engelsmännen som anföll nattetid.

Amerikanskt bombflyg anföll under 1944 en mycket stort kemisk fabrik i Leuna i Tyskland. Bombmålet hade en yta av 3 km2. För att slå ut fabriksanläggningen satte man in 22 bombföretag (bombanfall med ett antal flygplan) som fällde 85 000 bomber med hjälp av Norden bombsikten. Vid utvärderingen efteråt fann man att endast 10 procent av bomberna träffade det avsedde målområdet. Av de som träffade området var det 16 procent som inte exploderade (blindgångare). Bombningen av fabriken i Leuna var en av de mest omfattande bombningarna av ett enskild mål under helt bombkriget mot Tyskland. Effekten var mycket begränsad. Efter några veckor var fabriken, som var en av de största kemisktekniska fabriksanläggningarna i landet, åter igång med sin produktion.

Amerikanerna hade inte lyckats hemlighålla bombsiktet för tyskarna. Carl Norden hade i mitten av 1930-talet anställt ett antal tyska ingenjörer för att påskynda utvecklingen av sitt bombsikte för det amerikanska försvaret. Redan 1938 hade ingenjören Hermann Long överlämnat en fullständig uppsättning av ritningar över bombsiktets konstruktion till den tyska underrättelsetjänsten. Det fick till följd att tyskarna också utvecklade ett avancerat bombsikte som användes under andra världskriget, även det utan att i praktiken uppnå hög precision. Hermann Long dömdes till 18 års fängelse för spioneri.

Det finns en tendens att ha övertro till det som under optimala betingelser har hög tillförlitlighet och precision samtidigt, men som i praktisk tillämpning har klara begränsningar. Som exempel kan man nämna anfall som utfördes av det amerikanska flygvapnet under det första kriget mot Irak. Två divisioner med flygplanet F-15E avdelades för att svepa fram över stora delar av den irakiska öknen för att anfalla alla installationer av Scud-robotar. Anfallen pågick dygnet runt och förbanden fällde tusentals bomber och avfyrade närmare tusen markmålsrobotar. Anfallen gjordes med målsökningskamera som bara den kostade 5 milj USD. Bomberna och robotarna träffade med mycket hög precision. Efter kriget gjorde man förstås en utvärdering och kom fram till att inte ett enda batteri med Scud-robotar hade träffats. Man hade helt enkelt inte kunnat hitta robotarna utan hade anfallit allt möjligt annat i tron att det rörde sig om motståndarens robotar.

Nu är det annorlunda när det gäller anfall med amerikanska drönare. Amerikanska flygvapnet och CIA har utför hundratals anfall med robotar som burits och avfyrats från drönare. Men räknar med att det i nordvästra Pakistan omkring 2 000 personer har dödats genom sådana attacker. Det rör sig alltså om anfall mot militanta talibaner. Bedömningen är att man har dödat 95 procent av de personer som man haft för avsikt att träffa och döda. Fem procent skulle alltså vara icke avsedda personer. Det är en precision som överträffar allt annat i krigens långa historia. En sådan precision har aldrig tidigare kunnat uppnås. Möjligheten att uppnå sådan precision är naturligtvis ett resultat av att man genom spaning kunnat lokalisera personerna med stor precision.

När de två amerikanska B-29-bombarna i augusti 1945 flög in över Hiroshima och Nagasaki fälldes de två första atombomberna med hjälp av Carl Nordens bombsikte Norden Mark 15. Det var fullständigt klart väder och vindstilla. Trots detta träffade atombomben 300 m fel över målet. Det spelade inte någon roll eftersom den fruktansvärda effekten ändå blev den avsedda. Amerikanerna kände i själva verket inte till hur effekten skulle bli och blev själva till viss del överraskade av den enorma förödelsen. Kanske är det en ironi att amerikanska flygvapnet använde sig av ett bombsikte som det kostat 1,5 miljarder USD att anskaffa för att fälla en bomb som det kostat 3 miljarder USD (1940 års penningvärde) att utforska och tillverka. Till historien hör att man medvetet inte berättade för Carl Norden att hans bombsikte används för att fälla de två atombomberna. Eftersom han var djupt kristen befarade man nämligen att han skulle ta mycket illa vid sig om han fick veta att hans sofistikerade bombsikte används vid kärnvapenanfallen.

Sverige lyckades aldrig få kännedom om konstruktionen av Norden Mark 15. Elwir Nilsson tjänstgjorde under krigsåren i flygvapnet med stationering på Bulltofta (Malmö). I en skrift utgiven av F10:s kamratförening minns han hur det kunde gå till:

”Beredskapen att omhänderta på Bulltofta landande främmande flygplan fanns alltid på plats mellan gryning och skymning. Som utryckningsfordon användes en halvtons Chevrolet paketbil på vilken en befälhavare med sitt manskap med dragna vapen åkte ut till det landade flygplanet för att så snabbt som möjligt få ut besättningen. Detta för att förhindra att man anlade eld. Försök gjordes också att rädda ett ’Norden bombsikte’, vilket dock aldrig lyckades. En liten sprängladdning i siktet hade av besättningen, före landningen, aktiverats och ’pulveriserat’ innehållet. Man lyckades aldrig få något Norden bombsikte, men inga flygplan eldhärjades.”

Carl L Norden avled 1965 i Zürich efter att han fått flera amerikanska utmärkelser för sin uppfinning och utveckling av gyrostabiliserade bombsikten. Möjligen kände han då inte till att hans uppfinning använts för att fälla atombomberna. Även om siktena hade klara begränsningar hade de dock bidragit till att avsevärt öka precisionen i de amerikanska bombningarna av Tyskland.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.