Information i försvarsfrågor

Den svenska säkerhetspolitiska debatten förs på olika plan som är i stort sett skilda från varandra. Så har det varit i decennier och förhållandet inger allvarliga betänkligheter. Det är den politiska diskussionen och debatten som både på kort och lång sikt avgör vilken inriktning som vår försvarspolitik och säkerhetspolitik kommer att få.

Den ytliga och kortfattade ”debatten” i försvarspolitiska frågor ”förs” genom journalistiska inslag i de stora medierna. I första hand avser jag då SVT, SR, DN och SvD. I stort sett ser mediavärlden ut så. Det är en förhållandevis stor del av allmänheten som till och från följer med i nyhetsrapporteringen på Rapport och Aktuellt. Betydligt färre följer med i vad som rapporteras i SR. Ännu färre läser vad som skrivs i försvarsfrågor i SvD och DN. Sedan finns det en grupp, en mycket liten sådan, som mera aktivt försöker hålla sig informerade i försvarsfrågorna. Det är en del riksdagsledamöter, debattörer, pensionerade överstar och generaler samt en del reservofficerare och andra försvarsintresserade. Den nu omtalade gruppen har många gånger olika personliga kopplingar till försvaret och har ofta egen erfarenhet (som ofta ligger längre tillbaka i tiden). De har inte tillgång till hemlig information, men de ”hör” ändå rätt mycket. Sedan finns det en grupp som professionellt tar del av information och då även såväl hemlig information som öppen information från utlandet. Jag avser då personer i nyckelställning inom försvarsmakten, FOI, FRA, Utrikespolitiska institutet, Försvarshögskolan och UD. När personer i den senare kategorin skriver något, eller uttalar sig i media, är det sådant som närmast är officiellt eller officiöst. Vad dessa personer och säger kommer alltid att granskas av ”främmande makter”. Det tycks vara så att de läser The Economist och en del amerikanska försvarssiter på nätet.

Den första gruppen får i praktiken all sin ”information” från SR och SVT samt, i mer begränsad omfattning, från DN och SvD. Det i sin tur innebär att det i vårt land bara finns 4 – 5 kvalificerade journalister som fortlöpande täcker området försvarsfrågor och säkerhetspolitik. Mest kända är förstås Mikael Holmström (tidigare SvD, men numera DN) och Jonas Gumesson, SvD. SR och SVT tycks inte vilja öronmärka någon reporter för att särskilt täcka försvarsfrågorna och inte heller säkerhetspolitiken. SR och SVT tycks ha uppfattningen att dessa frågor är något som vem som helst av deras mera erfarna journalister, med hjälp av utrikeskorrespondenterna, kan täcka. Möjligen kan man förstå den inställningen eftersom nyhetsinslagen som längst brukar vara 2 – 3 minuter. Produktion av snuttnyheter kan inte ge utrymme för att sätta av en eller två journalister att täcka det här området. Men DN och SvD gör det, men dock med endast en journalist vardera. De är alltså nyckelspelare när det gäller information om försvaret till de passiva mottagarna bland allmänheten – vilken förstås är den stora gruppen. Då är det av största vikt att dessa två personer är både kunniga och omdömesgilla samt slipper lida under redaktionschefens piskrapp i syfte att få fram ”sensationella nyheter”. Det är en liten sensation om ÖB blir biten av grannens hund, men det är en stor nyhet om ÖB biter grannens hund (den som är intresserad av journalistik vet vad jag syftar på). Det finns anledning att noga följa dessa två journalisters rapportering för att bedöma sakligheten och täckningen i rapporteringen.

Den andra gruppen, aktivt intresserade, som dock inte tillhör den nuvarande professionella gruppen, har i dag tillgång till annat än att behöva hålla sig till SR, SVT och de två stora dagstidningarna (möjligen ska man även nämna GP och SydSv). Det är försvarsmaktens (FM) hemsida och trycka publikationer, FOI:s rapporter, Krigsvetenskapsakademins Gula tidskrift, elevarbeten från FHS (viktig information), tidskriftsartiklar och utländsk information på nätet. Det finns exempelvis ”oändligt mycket” information på nätet att läsa om det amerikanska flygvapnet (USAF). En annan och rätt märklig källa är den svenska nätsidan ”Wisemans wisdom” som redan för några år sedan blev den främsta nyhetskällan gruppen ”aktivt intresserade”. Den skrivs av personer som har mycket god insikt i FM och de ligger nära till hands att tro att FM medvetet välkomnar denna informationskanal, som dock inte alls ska uppfattas som husbondens röst. FM försöker också, men begränsad framgång, aktivt föra ut information i personaltidskriften ”Försvarets Forum” samt information på nätet. Tyvärr är all sådan information myndighetspräglad och ”godkänd”, vilket gör att det inte alls rör sig om någon fri journalistik. En betydligt bättre tidskrift för att erhålla allmän information om försvaret är Officersförbundets tidskrift.

Den tredje gruppen, professionellt aktiva informationssökare, är en mycket liten grupp. Jag skulle gissa på 25 – 50 personer. Dessa ser till att de har tillgång till kvalificerad information från utländska källor och även underrättelseinformation. Själv har jag inte kännedom eller överblick över de källor som kan förekomma. Men jag läste under några år det norska flygvapnet tidskrift och kan lugnt påstå att det norska försvaret hade betydligt större vilja att föra ut kvalificerad information till sina anställda (och andra) än det svenska försvaret. Dessa aktiva informationssökare (förutom personal inom MUST) deltar i konferenser och utbildningar, vilket göra att de har särskilda förutsättningar att ta till sig och förstå informationen. Det senare gäller också en hel del av de personer som kan sägas ingå i grupp två, de som aktivt söker information utan att i sin profession ha till uppgift att hålla sig informerade.

Dåvarande SvD-journalisten (numera överköpt till DN) Mikael Holmström gav 2011 ut en bok med titeln ”Den dolda alliasen”. Jag snabbläste den när den kom och nu i dagarna lusläst den igen. Den är intressant och omfattande. För mig att det bara vissa detaljer som är nya avslöjanden. Dessutom känner jag till ett och annat som Holmström inte känt till eller avstått från att lyfta fram. Hans bok ska läsas med två nypor salt. Holmström är visserligen som journalist betraktad mycket kunnig. Men han saknar grundläggande militär kunskap och det som är beklagligt är att han inte själv inser sin begränsning. Han ger läsaren intryck av att han, genom intervjuer med ett stort antal personer, haft tillgång till i stort sett allt som finns att redovisa på området. Han gör det stora misstaget att först nagla fast en tes, som upprepas ofantligt många gånger, för att därefter med utförliga exempel bevisa riktigheten av sin tes. Den är: Vårt land hade ett nära organiserat samarbete och planläggning med NATO, trots att vi förde en alliansfri politik, och detta hölls hemligt för den svenska allmänheten samt parlamentariker. Det är grundläggande fel att först bestämma sig för vad man vill bevisa för att sedan ge sig ut på jakt efter de bevis som anses behövas för att bevisa tesen. Holmströms arbete har inte något akademiskt värde. Han redovisar inte uppgifter från personer som menar att de kontakter som förekom inte alls var oförenliga med den alliansfrihet som gällde under många år. Det är beklagligt att Holmström inte haft förmågan att redovisa olika sidor på de frågor som han tar upp. Före kabinettssekreteraren Sverker Åström, som var en nyckelperson i svensk säkerhetspolitik under många år, skrev flera intressanta debattartiklar i neuatralitetsfrågan (bland annat 1999-06-29). Dessa redovisas inte i Holmsström bok, vilket är högst betänkligt. Förre ÖB Bengt Gustafsson (en ovanligt intelligent och kunnig general) har givit ut tre böcker om ”Kalla kriget” och hotet från Sovjetunionen. Samtliga tre publicerades åren innan Holmströms bok gavs ut. Holmström kommenterar inte alls de uppgifter som Gustafsson lämnat och inte heller de bedömningar som Gustafsson gör i sina böcker.

Holmström är en kunnig journalist, men han är inte någon försvarsexpert trots att han ihärdigt försöker ge sken av det. Boken hade vunnit på om han låtit kunniga personer framträda med sina egna bedömningar och han själv avstått från amatörmässiga bedömningar, många gånger grundade på ett ”rykten”. Holmström har visserligen förstått att ”neutralitet” är ett folkrättsligt begrepp som inte alls har något att göra med den politiska, kulturella, historiska, språkliga och ekonomiska närhet som kan råda mellan vissa länder. Neutralitet är något som en stat (ej ett land) kan intaga om det råder krig i omkringliggande länder. När landet självt blir angripet (eller väljer att påbörja krigsaktiviteter) är begreppet neutralitet helt ointressant och helt omöjligt. En stat som är indraget i ett krig kan per definition inte vara neutralt. Detta har Holmström förstått, men väljer att inte klart upplysa läsaren om detta. Hans tes är att Sverige utåt sett, särskilt mot Warszawapaktens länder (WP), sade sig syfta till neutralitet i händelse av krig i omvärlden, men i själva verket aktivt förberedde sig för att samverka med och ta emot hjälp från NATO. Holmström negligerar att försvarsledningen i vårt land hade ett ansvar för att möjliggöra samverkan med NATO så snart som neutralitet inte längre kunde förekomma (att den uppgavs eller att staten blev angripen). I själva verket är det som kan kritiseras att Sverige inte vidtog längre gående tekniska åtgärder för ett möjliggöra en samverkan. Svenska flygvapnets baser var inte förberedda för att ta emot flygstridskrafter från NATO. Vi hade inte ens kapacitet att ta emot flygdivisioner från Finland eller Norge/Danmark. Vi hade inte ens förmåga att stridsleda utländska flyg och våra krigsbaser var inte förlängda för att ta emot flyg som krävde längre rullbanor. Här skulle, nu efteråt, mycket kritik kunna riktas mot de olika regeringarna. Sverige hade nog världens bästa bassystem med över 30 krigsbaser (under 1980-talet 28 basbataljoner), men detta var inte alls anpassat för att ta emot annat än det egna stridsflyget. Holmström tycks, som en flygpojke, tro att amerikanskt flyg skulle kunna operera från våra krigsbaser och raksträckor på våra större landsvägar. Så var inte alls fallet. Det enda som kunde upplåtas var Arlanda, Bromma, Sturup och några andra civila flygplatser.

Holmström, som nog inte är helt okunnig, nämner inte något om att svenska spaningsförband, även med uppgift att göra eldöverfall, i krig skulle föras in i norra Finland. Han nämner inte heller något om samverkan med Finland i inledningen av ett krig. Den frågan var känslig både för vårt land och för Finland. ÖB Bengt Gustafsson skriver dock öppet om det.

Holmström undviker att förklara för den oinitierade läsaren om själva ramen för det krigsscenario som utgjorde grunden för den svenska krigsplanläggningen. Vi var oroliga för ett kuppanfall (”strategisk kupp”) riktad mot statsledningen, radio- och TV, elförsörjningen och kommunikationer. Ett kuppanfall som skulle kunna sättas in mot oss innan vi mobiliserat. Försvarsledningen var orolig för att regeringen skulle vänta för länge med mobiliseringen. Bäst skulle det vara om mobilisering kunde ske 2 – 3 veckor innan krigsfallet inträffade. Men man trodde att det bara kunde röra sig om 48 eller 72 timmar. Krigsscenariet under 1980-talet var att Sovjet skulle erövra Finland och basera taktiskt flyg (inte strategiskt bombflyg) i Finland samt kunna operera därifrån en vecka efter anfallet mot landet. Samtidig skulle Sovjet under ett förbekämpningsskede under 5 – 7 dagar med flyg anfalla Sverige från baser i Baltikum, västra Ryssland och Vitryssland.  De mål som då bedömdes vara aktuella var i första hand signalspaningsanläggningar, radarstationer, flygbaser, transformatorstationer (elförsörjningen) och kommunikationsanläggningar (rangerbangårdar, broar). Uppfattningen var att Sovjet inte skulle sätta in luftlandsättningsförband och göra en sjöinvasion förrän det svenska luftförsvaret i huvudsak hade nedkämpats. Förbekämpningsskedet skulle ta 5 – 7 dagar och det var under den tiden som det svenska jaktflyget och luftvärnet skulle ansvara för hela försvaret. Det svenska attackflyget, som i mycket begränsad omfattning kunde användas för jaktförsvar, skulle skyddas genom stor utspridning. Attackflygets egentliga uppgift var att bekämpa eskorterande örlogsfartyg när angriparen inledde den stora invasionen mot vår kust. Dessförinnan, något dygn dessförinnan, skulle angriparen ha försökt att med luftlandsättningsförband bemäktiga sig några av våra större hamnar. Sovjet hade mycket begränsad kapacitet att med specialtonnage landstiga på öppen kust. Hamnarna var avgörande. Vårt viktigaste vapen mot överskeppningsföretag var robot 04E, sjöminor, ubåtar och kustartilleri. Vår robot 04E var svenskkonstruerad sjömålsrobot av hög klass. Roboten nämns inte av Holmström trots att det var vårt viktigaste vapen i invasionsförsvaret. Vi hade operativt tillgängligt drygt 100 attackflygplan (A 32) och drygt 300 robotar.Varje flygplan skulle varje gång fälla två robotar. Det blev i  stort sett två omgångar av anfall mot ett invasionsföretag (som skeppades över på 12 – 14 timmar från de baltiska hamnarna. Hade antackanfallen lyckats slå ut eskorterande kryssare, jagare, fregatter och robotbåtar så var det sedan fritt fram att anfalla med sprängraketer mot lastfartygen.

Holmström klargör inte för läsaren att Sverige inte ens kan vara neutralt under ett förbekämpningsskedet – inte ens om vi ville. Neutral kan en stat inte vara när staten är krig. Holmström nämner en del om Västtyska ubåtar som eventuellt skulle söka basering i Blekinge skärgård, men nämner inte ett ord om den enda verkliga resurs i Östersjöområdet som skulle ha kunnat hjälpa oss vid en sjöinvasion mot södra eller mellersta Sverige. Det var det västtyska marinflyget, som hade ca. 100 flygplan med sjömålsrobotar. Dessa förband i norra Västtyskland hade stor kapacitet att bekämpa sjömål i södra Östersjön (ungefär som kapacitet som vårt eget attackflyg). Men det tyska marinflyget var mycket utsatt med välkända baseringar nära kusten. Det är tveksamt om de överlevt ett första luftangrepp från Sovjet. De tyska marinflyget hade ett stort behov av att omgruppera till exempelvis Småland för att därifrån bekämpa sovjetiska sjömål. För detta fanns det dock inte någon som helst förberedelse, vilket var en stor försummelse av den svenska regeringen. Under 1980-talet hade detta förband 112 flygplan av typen Tornado. Förbandet lades ned 2005. Detta var den enda verkligt stora resurs som fanns i vår närhet och hade kunnat hjälpa oss omedelbart med bekämpning av sjömål. En invasion av Sverige med endast luftlandsättningsförband hade aldrig kunnat genomföras, det krävdes en eller flera stora kustinvasioner. Troligen hade det krävts 10 – 12 sovjetiska division för att klara av en invasion. Sovjet hade inte kapacitet att föra över den volymen över havet i en enda invasionsvåg.

De marina flygstyrkorna inom Bundesmarine är föga uppmärksammade i vårt land. Förbanden tog sin början 1957, då 1. Marinefliegergruppe bilda­des på Holtenau i Kiel. Piloter hade sedan en tid då utbildats av den amerikanska flottan och när 1. Mflgrp blev aktivt i mitten av 1958 kunde man flytta verksamheten till Jagel, nordväst om Kiel, vil­ket var avsikten från första början. De två divisionerna inom den marina flygkåren, som ett år sena­re ombildades till ett eget förband och då blev Marinefliegergeschwader 1, hade som uppgift att bekämpa sjömål mellan Östersjön och Nordsjön. För detta var man utrustade med attackflygplanet Arms­trong-Whitworth Seahawk och ubåtsjaktflygplanet Fairey Gannet. Under samma år, 1958, sattes även en andra flygkår upp med uppgift att bedriva havsövervakning och fotospaning. 1960 ombilda­des denna till MFG 2, som efter ett antal förflyttningar och organisationsförändringar slutligen 1965 baserades på det nygamla flygfältet vid Eggebek. Förbanden fick därefter Lockheed F-104 Starfighter, som kom att tilldelas MFG 2 både i jakt- och spaningsutförande från 1965. Sitt dåliga rykte till trots blev F-104 långvarig inom både Luftwaffe och Bundesmarine; de sista av de 916 exemplaren togs ur tjänst 1987. Året innan hade MFG 2 ombeväpnat till det nya tunga flerrollsflygplanet Panavia Tornado. Förbanden var beväpnade med den tyska sjömålsroboten AS.34 Kormodan, som var en robot som liknande den svenska rb 04E (en ”skimmer”).

Holmström har inte ens spekulerat över om det förekom någon planering för att kunna ta emot hjälp från det tyska marinflyget.

Läs boken, men läs även annat. Holmström är journalist och inte något annat.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.