Han delade sovvagnskupé med Lenin

En av de få svenskar som kände Lenin var redaktören Otto Grimlund, som var vänstersocialist och sedermera redaktör. I många år var han som aktiv kommunist verksam vid den kommunistiska internationalen i Moskva. I en intervju 1967, femtio år efter den ryska revolutionen berättade Otto Grimlund om sina kontakter med revolutionsledaren. Han träffade Lenin för första gången när denne gjorde sitt livs viktigaste resa. Det var i april 1917 då denne genom Sverige återvände från Schweiz till Petrograd för att där förvandla den borgerliga revolutionen till en kommunistisk. Otto Grimlund bodde då i Malmö och träffade Fredrik Ström och en rysk partikamrat, som båda verkade mycket nervösa. Ström förklarade att han måste resa till Stockholm och bad Otto Grimlund att hjälpa ryssen i ett viktigt ärende. Så småningom kom det fram att ett antal kända bolsjeviker var att vänta med båten från Sassnitz till Trelleborg. Fredrik Ström viskade till honom: ”Lenin är med. Men, käre partivän, inte ett ord om det.” Tullvisitationer gick utan svårighet och snart var hela sällskapet på väg med nattåget till Stockholm. Otto Grimlund fick dela kupé med Lenin och hans båda medarbetare Sinovjev och Radek. Det blev inte mycket sömn under resan eftersom Lenin bombarderade honom med frågor om vänstersocialisternas ställning i Sverige. Sedan börjar Lenin själv i rasande tempo berätta hur han bedömde att situationen i Ryssland och hur det skulle utvecklas i arbetarrådens händer: Fred och jord.

I Stockholm hade riksdagsmannen och vänster-politikern Fredrik Ström bokat tio rum på Hotel Regina för ett stort sällskap ”på brådskande resa”. Sällskapet visade sig bestå av bland annat Lenin, hans hustru Krupskaja och flera andra kända bolsjeviker. Lenins besök har senare skildrats av Ralph C. Elwood i hans bok om Inessa Armand. Hon var en av de 26 revolutionärer som fick hjälp av Tyskland att på olika vägar ta sig till Ryssland efter tsarens abdikation.

Lenin och hans sällskap, med bland annat Armand, togs emot av ett stort pressuppbåd och bland annat Stockholms borgmästare Carl Lindhagen och Ture Nerman som eskorterade sällskapet till Hotell Regina där en bankett arrangerades av svenska socialister innan sällskapet skulle åka vidare mot Haparanda för att korsa gränsen till storfurstendömet Finland.

På mottagningen på hotell Regina (Drottninggatan 22, huset är rivet) avhandladesfrågan om det var så att det var tyskarna som bekostade resan för Lenin och hans följe. För att bättra på ryssarnas reskassan beslöts att Fabian Månsson skulle göra en insamling inom den vänstersocialistiska riksdagsgruppen. I riksdagskorridoren möte han emellertid även dåvarande utrikesministern och högerledare Arvid Lindman. Fabian Månsson, som var en spjuver, passade på att fråga om det var så att utrikesministern ville skänka en hundralapp till några ryssar, som var på tillfälligt besök i staden. Arvid Lindman frågade vad det var för ryssar och Fabian Månsson uppgav att det var Lenin och några till. Arvid Lindman brast då ut: Är den jäkeln här? Hur länge ska de stanna? Farbian Månsson uppgav att de skulle åka samma kväll, bara de får pengar. ”Om du verkligen garantera att de åker ikväll, så skall jag bidra”, förklarade då Lindman och tog fram en hundralapp ur plånboken. (100 kr då motsvarade köpkraften i dag av ca. 2 700 kr). På det sättet bidrog den svenske statsministern med pengar till Lenins resa till Petrograd, vilket denne gjorde för att göra revolution. Stämningen var rätt nervös på hotell Regina och för att lätta upp stämningen gick man tillsammans till PUB för att köpa en kostym till Lenin, som var ganska luggsliten. När den hade provats ut föreslog Radek att man även skulle köpa hatt och ytterrock, men då blev Lenin ilsken, eftersom har var en mycket anspråkslös person. Han sade: ”Jag skall hem till Petrograd för att göra revolution och inte för att öppna en herrekiperingsaffär”. Otto Grimlund berättade i intervjun att för bara några sedan hade han återsett kostymen på ett revolutionsmuseum i Moskva. Den hängde i en glasmonter, varför han bad vaktmästarna ta fram den. Mycket riktigt, i fodret satt en lapp med namnet ”Paul U. Bergströms herrekipering”. Efter oktoberrevolutionen vistades Otto Grimlund som gäst i Kreml. Han berättade att en kväll tänkte han och en tysk kommunist ta en promenad i staden. I trapporna ut mötte de Lenin, som ville göra dem sällskap. Lenin sa då: Nu ska vi se hur riktiga det västliga tidningsrapporterna är om överfall och dråp på gatorna. De gick en runda genom den mörka staden, tyst och stilla. Så plötsligt sa Lenin: Jag har glömt min passersedel, tänk om jag inte kommer in? Men det är klart att även om vakterna var vaksamma så släppte de in den store revolutionsledaren.

Det rådde svår hungersnöd i Ryssland och även i Kreml serverades ofta bara blaskig kålsoppa och grovt bröd. Den serverades av en kvarleva från tsartiden, en hovmästare klädd i frack och vita handskar. En dag fick de till sin glädje kött. Sällskapets kunskaper i ryska vara begränsade, utlänningarna och ryssarna brukade tala tyska med varandra. De lyckades inte lista ut vad det var för slags kött som serverades. Till sist skred hovmästaren fram till ett gammalt engelsk stick på väggen, som föreställde ett jaktparti, och pekade på en av hundarna där. Därefter smakade inte köttet något vidare för sällskapet.

Tack vare sin vänskap med Lenin lyckades Otto Grimlund under inbördeskriget rädda en grupp svenskar som hotades att bli avrättade för spioneri. Vid en lunch frågade stadens polischef om han visste att tio svenskar satt i Ljubljankafängelset. De hade tillfångatagits uppe vid Archangelsk då är engelska trupper gå till attack mot Röda armén. Jag fick från höra att de i Stockholm rekryterats av en brittisk officer och fått löfte om endast administrativa uppgifter. Efter en båtresa utefter den norska kusten tillfångatogs de direkt när de kom iland. Det var nog mest äventyrslust och ungdomligt oförstånd som förlett dem att ta värvning. Otto Grimlund berättade om det hela för Lenin och fick på så sätt de tio svenskarna frigivna. En av de frigivna var Arthur Fischer, sedermera känd skådespelare och tecknare. På grund av sitt utseende fick Fischer för övrigt ofta gestalta bovroller.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.