Karl XII staty

Karl XII står staty i Kungsträdgården här i Stockholm och han pekar med ett utsträckt finger mot öster, mot Moskva förstås. Men han pekar inte finger. Understundom under årens lopp har hans utsträckta finger försetts med en jojo. Det kan vara förlåtet. Fingret är även ett populärt tillhåll för måsar. Kungen ser inte själv i den riktning som han pekar utan hans ansikte riktas mot och hans blick vilar på slottet. Dessutom har han en ganska godmodig blick, kan man tycka. Varför han inte har knäppt knapparna i rocken har jag aldrig förstått. Men han hade kanske bråttom när skulle upp där på statyns sockel.

Karl XII stupade inte vid Poltava, men han och den svenska hären led ett fruktansvärt nederlag som den svenska armén aldrig återhämtat sig ifrån. Under 1800-talet hölls regelbundet högtidligheter till minnet av de stupade vid Poltava. På ett sådan minnestillställning 1862 tog Aftobladets chefredaktör August Sohlman initiativet till att gjuta och uppföra en staty av kungen. Även den liberale politikern och författaren August Blanche understödde projektet att hedra svenskarna som stupat i slaget vid Poltava 1709. En insamling till ändamålet skedde därför vid en fest i Mothanders cirkus och en tävling utlystes. Johan Peter Molin (1814-73), som då arbetade på sin fontän i Kungsträdgården, vann tävlingen. Han gjorde flera skisser av Karl XII:s klädesplagg som nu finns på Livrustkammaren. Statyn göts på Kungliga Myntet på Kungsholmen av Heroldt från Nürnberg i två omgångar. Bronsen väger två och ett halvt ton. Sex år efter initiativet stod statyn där.  När sedan statyn avtäckte kippade de närvarande generalerna efter andan och vill få bort den på fläcken. Där stod ju kungen skandalöst nog utan huvudbonad. Snart insåg de ryska diplomaterna i staden att kungen pekar österut och de blev rosenrasande.

Invigningen av statyn var en riktigt stor händelse i stadens historia. Historiker som Geijer och Fryxell hade varit kritiska mot hjältekungen eftersom de var emot envälde. Men nu stundade nya tider. Invigningen den 30 november 1868 blev ett enormt fest. Det var på 150-årsdagen av kungens dödsdag i Fredrikshald. Alla var där: kungafamiljen, akademierna, hela militärledningen och Stockholms arbetareförening. Aftonbladet skrev: ”Han är den svenske nationalhjelten, en inkarnation af svenskheten, kött af vårt kött, ben af våra ben, anda af vår anda”. Generallöjtnanten friherre Sprengtporten talade och så föll täckelset. Just då gick solen ur moln, skrev Aftonbladet med en modern journalistdragning. Kanoner avfyrades, fanor sänktes högtidligt, trupperna gick upp i givakt och 700 sångare sjöng till melodin ”Hjeltar som bedjen”, en sång författad av C.A.W. Strandberg. Den inleddes med orden ”Den mäktiga skepnaden är icke fallen, han lever och rör sig i metallen!” Sången fortsatte:

Otackadt fick hans folk gå hem// Med skråmor utan tal// Och lösa svärdet ur sin rem// Stolt öfver hvarje stympad lem”.

Märklig lyrik kan vi tycka och detta särskilt med alla de tusentals lik som lämnades på Poltavas slagfält.

Kring statyn står fyra mörsare, ven typ av artilleripjäs, sammanlänkade med en kedja av järnlänkar. Mörsarna är gjutna av Andreas Hérold i Dresden 1678. De erövrades av Karl XII i Neumünde under kriget mot August den Starke, konung av Polen och Sachsen. På varje mörsare finns en basrelief som visar Proserpinas bortrövande och namnet Pluto. Man har senare låtit ingravera följande sentens på varje pjäs: Med Guds Hielp af K. Carl XII tagit medh festningen Neumund d. 11 december 1701.

På kvällen när statyn avtäcktes spelade stadens teatrarna tablåer ur Karl XII:s liv som till exempel ”När lejonet vaknar”. Enligt Aftonbladets reportage kunde man i publiken ”lysande uniformer och eleganta fruntimmerstoaletter”. Men den kvällen blev det också kravaller. En privatperson hade fått tillstånd att uppföra en läktare, vilket gjorde att vanligt folk inte kunde se invigningen. Folkmassan gav sig på läktaren, krossade fönster i Överståthållarens byggnad och drog fram över Hötorget. August Strindberg påstod senare att han hade varit där och kastat sten. Hur sant det var kan man jag tillåta sig att fråga. Livgardet gjorde kavallerichocker och ville skjuta skarpt in i folkmassan. Kungen förbjöd dock användning av skarpa skott.

Författaren och politikern August Blanche hade aktivit understött projektet med statyn och den 30 november 1868 var han på promenad till invigningen. Han kände sig dock illamående. Därför gick han in på apoteket Ugglan på Drottninggatan för att söka hjälp, men avled där efter en kraftig infarkt.

Karl XII själv hade ju sina sidor. När han var femton år roade han sig med att tillsammans med sin syssling, hertig Fredrik, hugga huvudet av kalvar, får och hundar inne i Kungshuset (slottet var ju nedbrunnet). Det är det hus som i dag är Svea hovrätt på Riddarholmen. Blodet flöt och de av- huggna huvudena kastades ut genom fönstren ”vilket väckte stor anstöt hos folket utanför”. På nätterna red ynglingarna skrikande genom Gamla stan med dragna värjor och slog sönder fönster. Den unge kungen fick då uppsträckning av sin mormor, som var uppbragd över ynglingarnas framfart i staden.

Att Karl XII kunde vara både våldsam och grym framgår av vissa brev. År 1703 skrev kungen i fält till generalen Carl Gustaf Rehnskiöld att han nyligen ”hade bränt upp en hel stad och hängt borgarna”. Det var han som under kriget gav order om att ”folk, även på halva bevis skulle hängas upp så att fruktan kommer”. De skulle lära sig att ”inte heller barnet i vaggan skonas”.

I början av 1900-talet var de gamla, skeptiska historikerna borta och Karl XII hyllades åter. Studenternas Helnykterhetsförbund valde 30 november till sin stiftelsedag eftersom Karl XII ”var den nyktraste av kungar”. Kungen brukade visserligen börja dagen med en kanna öl och ”vinsoppa” som bestod av en liter rhenvin med uppvispade äggulor, men i övrigt avstod han från öl och sprit.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.