Rapport om den ryska försvarsmakten

FOI (Försvarets forskningsinstitut) släpper varje år en rapport om den aktuella bedömningen av den ryska försvarsmakten. Eftersom det är statens eget expertorgan på området (med tillgång till underrättelseinformation) har rapporten en officiell status. Regeringen kan knappast säga något sådant som: ”regeringen delar inte i alla delar de bedömningar som FOI gör”. Det är omöjligt. Inte heller ÖB kan gärna gå i öppen polemik med en rapport från FOI. Det innebär i sin tur att den officiell rapport av det där slaget blir rejält uttunnad och allmänt hållen. Det finns naturligtvis hemliga rapporter som tillåter sig att vara mera preciserade och även göra bedömningar av politiska och militära avsikter. Dessutom gör Finland, Norge, USA, Tyskland sina egna bedömningar och många av dessa bedömningar får Sverige del av. I de stora länderna finns fristående forskningsinstitut som utarbetar rapporter – en del publiceras öppet medan andra bara lämnas till en sluten krets.

När man tar del av de rapporter man lyckas få del av måste man ha i åtanke att militära förband är ”verktyg” som har en viss utformning och att man tämligen lätt kan förstå vad som ”verktygets” förmåga och begränsningar. Det som i all modern tid har intresserat Sverige är den ryska kapaciteten att med fartyg föra förband, särskilt stridsvagnsförband, till den svenska kusten. Hela vår försvarsplanering har byggt på att Sovjetunionen hade förmåga att skeppa över stridsvagnsförband och att det inte räcker med att landet har haft och även nu har betydande luftlandsättningsförband. Övre Norrland kan visserligen anfallas genom Finland utan överskeppningsförmåga. Men i övrigt har all försvarsplanering koncentrerats på försvar mot kustinvasion. Sådan kan i princip ske på två sätt eller en kombination av dessa två sätt. Det ena är anfall för att ta ett antal hamnar för att där göra det möjligt att fartyg lossar sin last. Det andra är landstigning på ”öppen kust”. Det är bara det att det finns ytterst få ställen utefter den svenska kusten ens gör det möjligt att göra en landstigning mot öppen kust – utom i Skåne och Halland. Stockholms skärgård och hela ostkusten ned till och med Blekinge är mycket svår att anfalla utan att erövra hamnar. Det finns dessutom få hamnar tillgängliga. Tre som ofta pekats ut är Oxelösund, Nynäshamn och Gävle. De är inte några stora hamnanläggningar. Som förre ÖB Bengt Gustafsson visade i sin bok tycks planeringen från sovjetisk sidan ha varit samtidig invasion mot ett ganska stort antal hamnar. Detta har i efterhand förvånat de svenska planerarna.

Så här skriver FOI i den rapport som nu har släppts.

”Vi kan också konstatera att Rysslands väpnade styrkor utvecklas från att främst kunna hantera interna konflikter i det forna Sovjetområdet till en organisation och struktur som kan hantera storskaliga operationer även utanför detta område. Ryssland har ett mer kraftfullt militärt tvångsmaktsverktyg är tidigare.” Samt fortsätter: ”2013 bedömde vi den ryska militära handlingsfriheten utifrån förutsättningen att Ryssland skulle svara på ett uppkommet hot med lite tid till förberedelser. I ljuset av de senaste årens utveckling, bedömer vi de tillgängliga resurserna för militära operationer utifrån antagandet att Ryssland tar initiativet till att använda militärt våld”

Rapporten talar i allmänna ordalag om den militära styrkan hos Ryssland. Att landet har kapacitet att invadera de Baltiska staterna på bara några timmar är fullt klart. Att landet har kapacitet att anfall Finland är också klart. Men det som verkligen betyder något för oss i Sverige är frågan om Ryssland har överskeppningskapacitet. Den frågan belyses inte av FOI-rapporten. Det är min förhoppning att det finns andra rapporter som belyser frågan. Överskeppningskapaciteten är förstås begränsad för att inte säga liten.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.