Mr. Willian Banting

Under resor med tunnelbanan här i Stockholm upptäcker understundom mitt vänstra öga att det finns personer i vagnen som uppenbarligen borde bantas ned. Eller möjligen själva borde banta.

Mr William Banting levde 1797 – 1878 och var verksam som begravningsentreprenör i London. Det var en kort och i varje fall med åren kraftig eller till och med fet man. Han var bara 165 lång och vägde vid 65 års ålder 92 kg. Själv beskrev han sin situation på följande sätt: ”Jag kunde inte böja mig ned och knyta skorna. Nedför trapporna fick treva mig baklänges. Uppför kunde jag inte gå utan hjälp och jag pustade och svettades erbarmligt”. Övervikten hade han haft sedan han omkring 30 år. Denne fete och godmodige begravningsentreprenör led av sin övervikt hade prövat flera sätt för att bli av med sina för många kilon. En gång tog han 90 turkiska bad under bara ett par veckor utan resultat. En annan gång rodde han två timmar varje dag i en roddbåt på Themsen. Det gav inte heller något resultat, däremot en oerhörd hunger som ledde till att åt mera och gick upp ytterligare i vikt. Några gånger hade han försökt svälta sig och då bestämt sig för att inte köpa mat för mer än 6 pence per dag. Även detta misslyckades.

I augusti 1862 gick William Banting till öronläkaren Dr William Harvey och klagade på att han började höra dåligt. Doktorn förklarade dock att det inte alls var något fel på hans hörsel, däremot var han för tjock. Fett tryckte mot innerörat. Läkarens råd till William Banting var att undvika bröd, fett, mjölk, socker, öl och potatis. Han fick noga föreskrivet för sig vad han borde äta i stället. Det var bland annat oxkött eller inälvsmat (ej fläskkött) samt ganska mycket tea och skorpor. Till lunch skulle han inte äta mer än 150 – 180 gram fisk eller fågel samt rotfrukter. Därtill två eller tre glas god bordeaux eller bourgogne. Att den skulle vara god påpekades noga av öronläkaren. Sherry eller madeira till efterrätt. Portvin, champagne, porter och öl var helt förbjudet. Till kvällsmaten rekommenderas några glas av ett gott vin. Som sängfösare rekommenderades han en grogg utan socker på gin, whiskey eller brandy. Fanns det något kvar i vinflaskan från middagen gick det bra med vin också. William Banting följde nog denna rekommendation och lyckades under tiden den 26 augusti 1862 – 12 september 1862, således ett år, banta ned sig 21 kg. Om detta och ”metoden” skrev han en bok och i den berättade han: ”Under de sista tjugo åren har jag aldrig mått så väl som nu. Jag har förlorat flera tum i omfång och gått ned 21 kilo i vikt. Jag har ej haft det ringaste obehag av den kur jag genomgått och de olägenheter jag förut led av är nästan helt och hållet försvunna.”

Året efter den lyckosamma bantningskuren gav han ut ett litet häfte under titeln ”Letter on Corpulence Adressed to the Public”. Den vann stor spridning och blev klassisk. Därav av ordet ”bantning”. Fettma kallades förr i vårt land för fettsot. Den första tidningsartikel som handlade om metoder för viktminskning hade också rubriken ”Fettsots botande”. Den var infört den 8 juli 1864 i Post- och Inrikes Tidningar. Det är värt att notera att William Banting lyckades hålla den lägre vikten under resten av sitt liv.

William Bantings magringskur kom alltså till på grund av att en tjock begravningsentreprenör gick till en öronläkare i London och klagade på nedsatt hörsel. Hör och häpna hade doktorn kunnat säga till patienten samtidigt som han rekommenderade rent kött och ganska mycket vin, men det sa han ju inte förstås.

William Bantings broschyr blev så populär att ordet bant kom att användas som verb, till exempel i uttryck som Do you bant? Ordet användes första gången i en tidningsartikel i The Times den 13 augusti 1864. I engelsktalande länder lever ordet inte längre kvar i vardagligt språk, men orden ”bantning” och ”att banta” har blivit etablerade begrepp på svenska. Broschyren blev genast en bästsäljare och sålde omedelbart, efter ett första omtryck, i 63 000 exemplar. Inom två år hade det kommit ut sex upplagor och skriften översattes till ett antal språk. William Branting ansåg det oetiskt att tjäna pengar på andras ”olycka” och därför skänkte han alla intäkter till välgörande ändamål. I den sjätte upplagan av skriften redovisade han noga inkomsterna och till vilka ändamål som donationer lämnats.

De begravningsfirma som familjen Banting drev i många år hade kungliga privilegier ända fram till 1928. Begravningsbyrån ansvarade för en rad begravningar av kungliga och högättade personer. Bland annat begravningarna av drottning Victoria 1901 och kung Edward VII 1910.

 

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.