Valutaunionen mellan Norge, Sverige och Danmark

De nordiska länderna har erfarenhet av medlemskap i en valutaunion, nämligen den skandinaviska myntunionen. Norge, Danmark och Sverige var medlemmar i en valutaunion under mer  än 40 år från mitten av 1870-talet till början av 1920-talet. Den skandinaviska myntunionen har dock inte uppmärksammats i den ekonomiska forskningen och därmed heller inte i diskussionen om valutapolitiskt samarbete. I mitten av 1800-talet var det vanligt att skiljemynt användes även i grannländerna. Danska mynt användes mycket i Norge och danska mynt i Sverige. De var legala betalningsmedel.

Den skandinaviska myntunionen 1873 ersatte den gamla myntenheten, riksdalern, med den nya, den skandinaviska kronan, där en krona delades upp i hundra ören. Varje medlemsland började prägla guldmynt i valörerna 10 och 20 skandinaviska kronor med identiskt guldinnehåll, men med olika utseende, de s k huvudmynten. Mynt av lägre valör, d v s skiljemynten, präglades i silver och koppar. Inga restriktioner gällde hur mycket mynt som kunde sättas i omlopp. Samtliga myntformer utgjorde lagligt betalningsmedel i de tre skandinaviska länderna. Danska, norska och svenska skiljemynt hade en fast och “obrottsligt” trovärdig växelkurs 1:1 gentemot varandra. Medlemsländernas mynt var för konsumenterna fullständigt likvärdiga eftersom de utgjorde den gemensamma valutan och byggd på den gemensamma valutaenheten. Det var guldinnehållet i huvudmynten som var avgörande för hela överenskommelsen. Det är intressant att de tre skandinaviska länderna hade en valutaunion (myntunion) långt före all diskussion om Euron inom EU.

Myntunionen klarade sig igenom unionsupplösningen mellan Sverige och Norge; det som till slut fällde myntunionen var spänningar mellan de tre ländernas ekonomier efter utbrottet av första världskriget 1914. I och med påfrestningarna i krigsekonomierna uppstod kraftig inflation, vilket gjorde att länderna inte längre kunde uppfylla sina utfästelser (garantier) att lösa in mynt av lägre valörer och sedlar mot guldmynt. Myntkonventionen var enbart en valutaöverenskommelse och det fanns inte någon överenskommelse om ekonomisk samordning mellan länderna. Detta är förklaringen till att länderna inte lyckades hindra att inflationen växte olika i länderna när världskriget bröt ut. Som minne av unionen har de tre länderna fortfarande ett gemensamt namn på sin valuta (krona, krone). Valutaunionen var även en konkret följd av skandinavismen under andra delen av 1800-talet.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.