Ontologisk privation

En ontologisk privation innebär inte att föremålet upphör att vara vad det är i ontologisk mening, utan endast att det är i avsaknad av detta något. Ontologin handlar om varats natur och är en del av filosofin. Hur långt kan man beröva ett föremål dess karakteristiska egenskaper och ändå med fog hävda att det fortfarande är det föremål det tidigare var? Det är privation det. Det motsatta är frågor såsom när blir ett antal gruskorn en sandhög. Motsatsen till privation kallas possession eller habitus.

Ta exempelvis en stol. Om man avlägsnar dess färg genom att måla om stolen  med en annan färg är det fortfarande en stol. Om man tar bort ett ben på en vanlig köksstol så säger nog de flesta att det fortfarande är en stol (dock med bara tre ben). Men hur är det när två ben är borta? Och tre ben borta? Vid någon punkt vill man nog säga: Det där är inte någon stol, det har varit en stol, men nu är det bara resterna av en stol. När når man punkten för maximal privation? Vad är det som utmärker gränsen då privationen gått så långt att föremålet inte längre är det föremål som det varit tidigare?

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.