General Åke Sagréns tre hästar (426)

I mitten av 1990-talet hette landets försvarsminister Thage G. Peter­son, landets ÖB Owe Wiktorin och landets arméchef Åke Sagrén. Det var vid den tiden då landets försvar med stor iver monterades ned därför att Sovjetunionen hade försvunnit från kartan och inga andra hot syntes vid horisonten. Försvarsministern var en pojke sprungen ut arbetarrörelsen, som handlade på Konsum, och överbef­älhavaren en gamman jaktpilot som älskade att flyga. Arméchefen var en gedigen officer som kunde föra befäl med hela handen. Åke Sagrén var snabb till beslut och han var hästkarl. Åke Sagrén njöt av att sitta på hästryggen och känna att han hade alla hästkrafter i stra­ma tyglar. Han fick dock stora problem med tre vackra fullblod från Pakistan.

I augusti 1994 besökte nämligen Pakistans arméchef, general Ab­dul Wa­heed, Sverige och hans värd var då förstås Åke Sagrén. I be­söksprogrammet ingick att den pakistanske generalen skulle besöka Dragontrumpe­tarkåren och Hästtjänsten på K1, Lidingövägen i Stockholm. Där finns alla de vackra hästar som ingår i den beridna högvakten. Gene­ralen blev både imponerad och förtjust över vad han fick se. Allt var frid och fröjd och Åke Sagrén kunde ta farväl av sin kollega när den­ne efter sitt fullbordade besök flög hem till Pakistan.

Men ett par månader senare kom en nära medarbetare till den pa­kistanske arméchefen på besök i Stockholm. Det var generalinten­denten Mohammar Nasir Akhtar. Denne besökte Åke Sagrén och över­lämnade, till den svenske arméchefens överraskning, tre tjusiga pär­mar med foton och uppgifter om tre pakistanska fullblodshästar. Han förklarade att den pakistanske arméchefen, som tidigare varit på be­sök i Sverige, som gåva överlämnade de tre fullbloden. Hästarna var dock ännu kvar i Pakistan. På varje pärm var det tjusigt textat: ”Pre­sented to Lieutenant General Åke Sagrén, Chief of the Swedish Army by General Abdul Waheed, Chief of the Pakistan Army”. Åke Sagrén tackade för den storartade gåvan till svenska armén. Därefter åter­stod endast det lilla problemet för honom att få hem hästarna till Sverige.

Åke Sagrén tyckte dock att det inte fanns anledning att informera ÖB eller försvarsministern om att det svenska försvaret hade för­stärkts med tre fullblodshästar. Detta var fel av honom därför att det fanns klara bestämmelser som angav att befattningshavare inom för­svarsmakten inte fick ta emot gåvor, som kunde föranleda framtida kost­nader, utan att först inhämta regeringens tillstånd. Tre fullblods­hästar skulle naturligtvis komma att kräva ganska mycket i form av framti­da kostnader.

Det hela fortlöpte så att Åke Sagrén, som var en synnerligen hand­lingskraftig chef, på något sätt lyckades övertala försvarsindust­rierna Ericsson Radio AB och Hägglunds Vehicle AB att klargöra för försvarsmakten att de behövde hjälp med flygtransport för att flyga materiel till just Pakistan. För transporten erfordrades en av flygvap­nets stora transportflygplan av typen Herkules. Åke Sagréns tanke var att man sedan skulle passa på att flyga hem hästarna till Sverige, ef­tersom planet ändå annars skulle gå tomt på återresan. När planet lyfte från F7 Såtenäs visade det sig att Ericsson Radio AB inte längre hade något som helst behov av att sända materiel till Pakistan och Hägglunds Vehicle AB bara ville sända med en enda liten motor till en bandvagn. För detta skulle Hägglunds betala 10 000 kr och Erics­son-bolaget skulle betala 50 000 kr i ersättning, trots att man inte sände med nå­got alls. Planet lyfte i stort sett tomt den 16 december 1994 från Så­tenäs. Med på planet var, förutom en liten motor, armé­chefens adju­tant, stallofficerare och en veterinärassistent.

Nu är det ju så att man får inte föra in djur i vårt land utan att iaktta­ga de regler som gäller vid varje tidpunkt. Åke Sagrén hade blivit underkunnig om att hästarna inte fick tas in utan att först ha va­rit i karantän några månader. Dessutom hävdade arméchefen att det inte var gåvor till armén utan att det var stiftelsen Beridna Högvak­ten som var mottagare. Men stiftelsen, genom dess ordförande, riks­marskalken Per Sköld, förklarade i ampra ordalag att stiftelsen visst inte hade fått några hästar och inte heller ville ha några hästar. Där satt arméchefen med tre fina hästar som skulle hem till Sverige, men som inte hade inresetillstånd. Men arméchefen klurade ut att hästar­na borde kunna ställas upp i Estland under den karantänstid som er­fordrades. De skulle få gå på bete i Estland i sex månader innan de kunde skeppas över till Sverige. Han beordrade en svenska officer att resa över till Tallinn för att förhandla fram villko­ren för uppstallning­en av tre kusar i Estland. Denne återvända med be­sked om att det var klarlagt att Estland skulle ta emot hästarna under den tid som erford­rades.

Åke Sagréns telefonsamtal med försvarsminister Thage G Peter­son återges utförligt i dennes memoarbok ”Resan mot Mars”. Ar­méchefen stod på sig och ville att hästaffären skulle bli ett regerings­ärende och att regeringen skulle fatta ett beslut om att hästarna skulle få vara i karantän i Sverige. Så enkelt visade det sig dock inte vara. På jordbruksverket var man mycket rädd för smittorisken. Varken i Sve­rige eller i övriga EU-länder kände man närmare till vilka even­tuella sjukdomar som hästar i Pakistan kunde tänkas föra med sig. Inget land i EU tog emot djur från Pakistan och landet deltog inte heller i det internationella samarbete som bedrevs inom det veteri­närmedicinska området. Både försvarsministern och jordbruksminis­tern för­klarade för arméchefen att det inte skulle bli något regerings­ärende av det hela. Hästarna måste avlivas. Arméchefen vädjade för hästar­na och framhöll att det var vackra och värdefulla hästar som armé­chefen i Pakistan skänkt till Sverige. Men hästarna avlivades ute på Kungsängens skjutfält på morgonen den 27 december 1994. En må­nad senare var Åke Sagrén och regementschefen för K1 tvungna att resa till Pakistan för att inför arméchefen där förklara det inträffa­de och be om ursäkt för att man tvingats avlida hästarna.

Försvarsministern Thage G Peterson begärde in en redogörelse för att vad hela hästaffären hade kostat de svenska skattebetalarna. Transporten av hästarna från Pakistan hade kostat 505 000 kr, kost­naderna i samband med besöket av den pakistanske arméchefens be­sök uppgick till 60 000 kr. Kostnaden för avlivningen av hästarna blev 18 000 kr och resekostnaderna för officeren som reste till Tal­linn var 5 000 kr. Därtill kom kostnaderna för Åke Sagréns och rege­mentschefens förklaringsresa till Pakistan. Bara den kostnaden blev 46 000 kr. Sammantaget ca. 635 000 kr, vilket säkert ändå är lågt räknat. Det finns ju något som kallas för lönekostnader och bikostna­der. Det tre hästarna från Pakistan kostade säkert skattebetalarna när­mare 1 milj. kr.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.