Nazismens kamp mot intellektualismen

Det har skrivits oändligt många böcker om nazismen och andra världskriget. Samtidigt har kriget skildrats i mängder av filmer och TV-program. Händelseförloppet är känt för alla. Skulle man på något sätt kunna undersöka vad ”vanliga människor” (som inte är utbildade på området och har specialintressen) har för uppfattning om krigets bakgrund, orsaker och de krigförandes mål, skulle man förmodligen få följande standardiserade förklaring: Förhållandena efter första kriget, den politiska oron i Europa, inflationen och de tunga krigsskadestånden ledde till missnöje hos medelklassen i Tyskland. Detta missnöje, tillsammans med hat mot judar, utnyttjades av nazismen. Målet för Tysklands krigföring var ett utvidgad Tyskland geografiskt och ekonomiskt (”lebensraum”) samt förintande av Europas judar. Ungefär så. Ser man till de officiella tyska förklaringarna av den tyska politiken under 1930-talet så framgår klart att nazismen kämpade för att återupprätta Tyskland och sprida den ”tyska andan”.  Striden fördes uttryckligen mot ”bolsjevismen, intellektualismen och judendomen”. Dessutom angavs att sovjetbolsjevismen leddes av judar. Se exempelvis René Maikowski’s February 15, 1934 letter to Adolf Hitler, återgivet i Arfst Wagner, ed., Dokumente und Briefe zur Geschichte der anthroposophischen Bewegung vol. II, 14-16. 

Nazismens förföljelse av det judiska folket är naturligtvis välkänd, men hur är det med kampen mot intellektualismen (”intellektualismus”)? Den kampen är nästan helt förbisedd. I Hitlers tal nämnde han ofta nazismens kamp mot intellektualismen, men han klargjorde aldrig vad som avsågs med detta. Under nazismens år 1933 – 1945 (12 år) var ett stort antal böcker förbjudna i Tyskland och bokbål förekommer. En del professorer, främst judiska, tvingades att lämna sina tjänster. Bibliotek förstördes och skingrades. Men vad kampen mot intellektualismen egentligen hade för mål är svårt att få en uppfattning om. Högre utbildning prioriterades inte, ett stort antal tidskrifter förbjöds och även många tidningar. Radion användes som rena propagandasändare för regimen. Men var det en kamp mot en intellektuell hållning i allmänhet? Hitler talade ofta om ”vernunft” och detta förnuft var uppenbarligen något annat än intellektualism. 

Hitler var själv en kvartsintellektuell ostrukturerad pratmakare. Han läste ganska många böcker, men han saknade egentlig skolning. Själv tillhörde han inte de intellektuella samtidigt som han var väl medveten om att det fanns en sådan grupp i dåtidens Europa. Hans bok ”Mein kampf” är svårtillgänglig och hade inte något som helst inflytande i intellektuella kretsar. Även om Hitler i sin bok och i sina tal inte framhöll motkraften mot ”intellektualismus”, var denna ändock ”voluntarismus” (viljekraften, voluntarism), med tillhörande erforderliga karaktärsdrag. Hitler framhöll i hög grad viljekraften framför förnuftet. Att vissa karaktärsdrag var viktiga för honom framgår möjligen av det förhållandet att han själv inte rökte, inte drack alkohol, var vegetarian, inte svor och han var artig och förekommande mot kvinnor (i sin närmaste omgivning).

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.