Amerikanska presidentvalet

Det är lätt att följa valrapporteringen direkt i amerikanska media. Här i Sverige nämns knappast att det amerikanska presidentvalet inte är något direktval utan att medborgarna väjer elektorer och att valresultatet i varje delstat avgör hur samtliga elektorer i delstaten kommer att rösta i beslutet om president. Det är alltså elektorerna som väljer president. Teoretiskt kan visserligen elektorerna rösta fram en annan president än vad valresultatet i delstaten anger om antalet s.k. ”faithless electors” är tillräckligt stort för att påverka utfallet. Mellan 1796 och 2008 har det dock endast inträffat att sammantaget 158 elektorer röstat för en annan presidentkandidat än den som de gått till val för. Deras avvikelser har aldrig haft betydelse för utgången i valet. Frågan i USA är nu om det i år kan bli så att en del elektorer kommer att rösta för en annan kandidat därför att Trump är så omstridd. Dock krävs det ju att ett visst antal elektorer ändrar sig och ”sviker” sina väljare.

Reglerna gör det möjligt att en kandidat kan få majoritet i elektorskollegiet utan att ens få flest antal röster i hela landet, vilket skedde i presidentvalet 2000. George W. Bush valdes då till president av 271 elektorer mot Al Gores 266 samtidigt som Al Gore vann mätt i totalt antal röster med 48,4 procent mot Bush 47,9 procent. Valutgången har dock bara fyra gånger skilt sig från elektorskollegiets resultat; det var 1824, 1876, 1888 och 2000. År 1824 hade ingen kandidat kommit i närheten av en majoritet av vare sig folk- eller elektorsröster. Representanthuset valde då i enlighet med konstitutionen John Quincy Adams till president. ”Folkvalets” vinnare Andrew Jackson fick emellertid revansch i följande presidentval. 1876, 1888 och 2000 segrade emellertid Rutherford B. Hayes, Benjamin Harrison och George W. Bush med en majoritet av elektorsrösterna, men en minoritet av medborgarnas röster. Grover Cleveland, som besegrades 1888, vann mot Harrison 1892, däremot blev Samuel J. Tilden och Al Gore aldrig presidenter. Men man kan ju undra över varför inte demokraterna försökte lansera Al Gore som kandidat i årets val. Han är jämnårig med Hillary Clinton och mycket erfaren. Han var vicepresident under åtta år (den tid då Bill Clinton var president). Men han har dragit sig tillbaka från politiken och vill inte kandidera. Men Al Gore hade nog blivit en bättre president än Hillary Clinton.

Nu är det inte så att delstaternas elektorer samlas i Washington D.C. för att rösta. I själva verket är det så att omröstningen sker i varje delstats kongress (i delstatens huvudstad) på den första måndagen efter den andra onsdagen i december månad. Elektorerna röstar då i två omgångar. En gång för president och en gång för vicepresident. Delstatskonventen rapporterar sedan till kongressen, som konstaterar vilken president som delstaterna har valt. Den amerikanske presidenten väljs alltså på en måndag i december månad. Varken tidigare eller senare. Det är mest korrekt att säga att presidenten väljs av delstaterna genom särskilda elektorsförsamlingar, vilkas ledamöter väljs direkt av medborgarna. Elektorsförsamlingarna existerar inte mellan presidentvalen utan är en ”församling” som endast sammanträder vart fjärde år endast för att välja president och vicepresident.

För övrigt är det så att om både presidenten och vicepres identen skulle omkomma (eller bli inkapaciterade) är det ordföranden i representanthuset om träder in som president. Skulle även denne vara förhindrad är det senatens ”president pro tempore” som träder in. Därefter i successionslängden står ”statssekreterarna” i den ordning som departementen inrättats. Först bland dessa är utrikesministern (Secretary of State). USA har ju inte några ministrar efter landet inte har någon regering, landet styrs av ett presidentämbete (executive branscn). En president helt enkelt. Det finns inte några ministrar som har rösträtt i en regering. Således inte några kabinettsmedlemmar – även om man populärt talar om ”a cabinet meeting”.

Som kuriosa kan jag nämna att USA en dag saknade president, vilket i praktiken inte betydde något alls eftersom landet inte var en militär stormakt och att kärnvapen inte fanns.

Presidentämbetets tid för Zachary Taylor skulle börja den 4 mars 1849, vilket var en söndag. På grund av religiös övertygelse vägrade han dock att svära presidenteden på en söndag utan gjorde det påföljande dag. Från kl. 12.00 den 4 mars 1849 och under ett dygn saknade alltså landet en president. Inte heller vicepresidenten svor eden förrän under måndagen. David Rice Atchison hade varit den senast föregående president pro tempore i senaten och därför ansåg en del att det var han som skulle anses vara presidenten under det där dygnet i mars 1849.Men andra menade att även hans session som ordförande i senaten hade upphört kl. 12.00 den där söndagen och därför kunde han inte anses ha inträtt som president. Inte heller svor han någon presidented. Vilken uppfattning han själv hade känner jag inte till, men däremot att det på hans gravsten står det inhugget att han ”was US president for one day”. En kort ämbetstid kan man säga.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.