Brittiska bombflyget under WWII

Nyligen såg jag ett program på TV som handlade om det engelska bombflyget under andra världskriget. Omkring  55 000 piloter omkom under flygningar mot Frankrike och Tyskland. Bland de omkomna räknades inte in  jaktpiloter, spaningspiloter och de som som flög transportflygplan. Som illustration fick man se  en mängd filmklipp, autentiska inspelningar. Men det som är märkligt i den här typen av program är att man lämnar så lite konkret information. Man sa ingenting om antalet flygbaser, antalet disponibla flygplan och antalet besättningar. Inget om anfallsfrekvensen och inget om nedskjutningsstatistiken. Men RAF förde mycket detaljerad statistik över alla bombuppdrag. I filmen berättade speakertexten att i något fall kom bara hälften av flygplanen tillbaka efter anfallen. Det var nog så i enstaka fall, men nedskjutningstatistiken var betydligt lägre än som i varje fall antyddes i programmet. Det är en gammal tumregel inom luftförsvarstaktik att en nedskjutningsprocent som överstiger 4 % är oacceptabel. När det amerikanska bombflyget börjar närma sig 4 % i Vietnam tvingades man ändra det taktiska uppträdandet. Det brittiska bombflyget uppvisade under långa tider nedskjutningsandel på 3 – 4 procent och som mest 5,6 procent. Det innebar i praktiken att av hundra bombplan som startade var det bara 96 som återvände. RAF hade också betydande frekvens av olyckor. I det amerikanska Stilla havs-kriget var det fler piloter som omkom genom olyckor än genom bekämpning från de japanska stridskrafterna.

Filmen om det är engelska bombflyget innehöll ingen som helst information om taktik och genomförande. Det sades inte något alls om att bombflyget saknade jakteskort. Inte heller lämnades någon information  om anflygningsförfarande och höjd över målet. Något sades om att höjden över målet vid ”areabombning” var ca. 4 500 m, vilket möjligen var anpassat för att ligga utanför luftvärnets dåvarande räckvidd. Men det sades inte alls något om detta var standardförfarandet. Inte något om underrättelseinformationen eller om meteorologisk information om väderförhållanden över målområdena.  Allt detta lämnades obesvarat. Något lite sades om bristfälliga bombsikten och dålig precision. Inte något om  volymen av vapenlaster. Inte något om kostnaderna. Filmen tog omkring 45 minuter med mängder av bilder, men mycket lite information.

Den som verkligen vill veta hur luftkriget fördes av det brittiska bombflyget hade kunnat inhämta åtminstone tio gånger så mycket information, förmodligen mer än så, om personen hade läst någon tidskriftsartikel i ämnet eller några kapitel i en bok. Jag nämner detta som en direkt illustration till min bestämda tes att TV-mediet är väldigt tunt på information. Vill man veta hur något varit eller hur det förhåller sig så lär man sig ytterst lite genom att se på TV. Den kunskap som kan inhämtas finns i praktiken nästan bara i skriftlig form, böcker. Så är det inom praktiskt taget alla områden. Helst böcker som inte är illustrerade. Inom området ”brittiskt bombflyg” finns naturligtvis det mesta att läsa på engelska. Läs tio böcker två gånger rakt igenom och du kan ”oändligt” mycket om det brittiska bombflyget under WWII. Men det kommer att ta tid att inhämta all den kunskapen.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.