Romerska befälhavare, rött bläckmärke och örnar

När romerska härförare förberedde sig för ett fältslag var deras in­ställning endast en: Segra. De lät sin livläkare att med rött bläck sätta ett märke på det egna bröstet precis över hjärtat. Detta för att marke­ra exakt det ställe där härföraren med största kraft skulle stöta sin egen dolk om romarna inte segrade. Det var enligt historien många härförare som också stötte in sin dolk på det stället. Ett historiskt för­hållande.

Jag har av någon underlig anledning fördjupat sig i romerska be­gravningsritualer. Särskilt då de som tillämpades när en kejsare avli­dit. En fångad örn fanns med vid begravningen. Under begravningen släpptes örnen ut från sin bur och fick flyga iväg. Hur örnen rörde sig, hur snabbt den bredde ut vingarna och flög iväg, detta var alla tecken på den avlidne kejsarens själ och dess beskaffenhet. Jag antar att en god själ visade sig i att örnen lyfte och flög högt och långt bort. För romarna var själen viktig. Örnen var naturligtvis bara en tecken, men nog så viktig. Men hur tolkades det om örnen bara flög iväg och satte sig på närmaste hustak? Kanske den vägrade att lyfta mot skyarna. Minns ni orden när den första bemannade farkosten landade på månen: ”Örnen har landat”. Var det också symboliskt måtro? För romarna var själen existens efter döden en realitet, men det var gre­kerna som först förstod att det finns en själ. Om det nu finns det.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.