Tittar själen lättare fram ur en spinkig kropp?

Nietzsche levde tidvis på rå äggula, skorpor och te. Lord Byron drack ättika för att bli ”genomskinlig” och Kafka bedrev långa tid självsvält. De manipulerade och ignorerade sina kroppars behov för att ge sina själar en mer framträdande plats i totaliteten. Då uppkommer frågan: Får själen verkligen mera plats i en tanig kropp än i en rundhyllt kroppshydda? Finns det empiriska resultat som påvisar detta? Möjligen kan man säga att det tar mindre tid att vispa några äggulor och ta fram skorpor än att laga en delikat måltid under kanske tre timmar. Om det i stället tar tio minuter för den asketiske så har har denne  två timmar och femtio minuter till godo. Den magre har mera tid till kunskapsinhämtning och kontemplativ tillvaro om personen nu är lagd åt det hållet. Kan det därför vara så att de magra har en mer förfinad och utvecklad själ än andra, kan man då fråga sig. Det är nog inte ens en teori, men en tanke är det i varje fall. Sokrates tillhörde de rundlagda och hans tankar har förändrat världen. Aristoteles lär å andra sidan ha varit rätt mager.

Just Lord Byron hade mer övergripande ett komplicerat förhållande till ätandet. Han menade att kvinnor inte borde äta så att andra såg det. Byron sa bland annat: ”A woman should never be seen eating or drinking, unless it be lobster salad and champagne, the only truly feminine and becoming viands. Lord Byron kritiserades av samtida läkare eftersom han inspirerade och påverkade unga flickor att svälta sig genom att romantisera den utmärglade kroppen. Byron hade själv också ett komplicerade förhållande till sin kropp och sitt ätande. Han praktiserade självsvält i syfte att hålla sitt sinne rent och fruktade att förlora sin kreativitet om han tillät sig äta animaliska produkter eller fett. Ättika drack han för att bli ”genomskinlig”.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.