Bengt Hallgren, mästare i spiritualiteter

Det finns många författare att upptäcka. En av de som ger läsaren stor glädje och återkommande skratt är Bengt Hallgren. Han är nog tämligen okänd, men har givit ut ett rätt stort antal mindre skrifter till stor glädje och nöje för sina läsare.

Bengt Hallgren, f. 1922 debuterade sent som 44-åring med boken Arvika (1966) och det sägs att staden därefter aldrig blev sig lik. Praktiskt taget hela sitt yrkesverksamma liv var han verksam som lektor i kristendom och svenska vid Adolf Fredriks Musikgymnasium i samma stad. Sin egen stad skildrar han med dräpande spiritualitet. Det är just spiritualiteten som utmärker hans lärda och högst underfundiga böcker. Han är nämligen beläst den gode Bengt Hallgren och exalterar i lustifikationer med satiriska underskruvar. Förutom att hans böcker innehåller en stor portion lärdom och beläsenhet framgår det med tydlighet att författaren är en kämpande humanist som bjuder aktivt motstånd mot allsköns dumhet, maktgalenskap och förflackning. Detta utan att behöva uttala att det var bättre förr och att verkligheten då var mindre förvriden. Han är den bildade ciceronen genom ett delvis eroderat kulturlandskap.

Bengt Hallgren låter läsaren vara med om , nej, han drar med läsaren på litterära exkursioner som många gånger sträcker sig ut i den vida världen. Lärda prosastycken är böckerna ”Sven Heine i Paris” (1982) och ”Renässans. En Essä” (1993). Den senare tar Torguato Tassos Ferrara på 1500-talet som avstamp för en lika kunskapsdiger som roande vandring genom det italienska renässanslandskapet. Det framgår för varje läsare att författaren haft stort nöje att skriva ned allt detta och vi som har glädjen att få läsa hans alster njuter och ler för varje sida.

Horace Engdahl recenserade boken ”Kan det ha varit Nietsche?”, en form av äreminne över lärarkollegor som utvecklat sig själva till kufar, och skrev då: ”Bengt Hallgren har ett särskilt sinne för den lilla katastrofen. En gest, ett förflutet yttrande, ett blamerande citat och han har tryckt på sprinten som får en karaktär att veckla ut sig, en kultur att avslöja sig”.

Bengt Hallgren besitter djup kunskap och delar generöst med sig av den varan.  Ibland har jag tvekat om han inte i hastigheten rört sig över gränsen till skrönornas värld. Men de gånger jag kunnat kontrollera honom har jag ändå funnit att gränsen inte är överskriden. De källkritiska reservationerna har han dock behållit för sig själv, tydligen i förvissningen att läsaren ska fästa full tilltro till hans anekdoter från verkligheten. Det finns anledning att göra det och varför ska man behöva kontrollera varje hugskott samtidigt som man tvingas frambringa det det där dova skrockfulla skrattet. Bengt Hallgren har redan gjort observationen åt läsaren och försett den med oslagbara spirituella kommentarer. Lärdomsgiganten från Arvika.

Själv hade jag på mig skeptikermössan när jag läste han tvärsäkra besked att Biff á la Lindström uppfanns på kvällen den 4 maj 1862 i restaurangköket på gamla ”Witten” i Kalmar. Alla vi andra har ju levt i uppfattningen att Lindström redan var befordrad till kapten och att det dessutom är vanligt att denna historiska bragd brukar förklaras med att Lindström minsann vistats långa tider i S:t Petersburg, vilket skulle vara en förklaring till sammansättningen av just denna maträtt. Dessutom brukar en del förtäljare infoga att denna förklaring till uppfinningen bara är en flera alternativa förklaringar. Bengt Hallgren hänger sig inte till tråkiga reservationer och förbehåll utan mejslar ut vad som förevarit. I det avseendet är hans en tacksam författaren som inte lämnar alltför många frågetecken efter sig, men desto flera glada utropstecken.

Har du redan läst Bengt Hallberg är du en lyckligare och mer road människa än vad du annars skulle vara. Har du ännu inte läst honom har du något underbart att se fram emot.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.