I alla språk förekommer det till synes egendomliga uttryck som är standardiserade uttryckssätt. Ofta vet man inte varifrån de kommer, men ändå är de stående inslag i vårt språk. De är klichéliknande och ofta sägs det att man om möjligt ska avstå från att använda dem i litterära sammanhang. Som en en allmän regel för svensk stilistik kan man säga att stereotypa fraser och ordvändningar bör användas med stor försiktighet. Här är några talande exempel på sådana fraser.
När någon säger ”kväva i sin linda” är det inte frågan om något barnamord i bibeln. I finlandssvenskan, särskilt i österbottniska, heter ”träda” (obrukad åker) just ”linda” och att då kväva något in ”sin linda” betyder närmast att ”kväva ogräs” på den mark som är i linda. Det var något man gjorde för att det inte skulle bli för mycket ogräs under den tid då åkern låg i träda (linda).
Det stående uttrycket ”när det kommer till kritan” har är intressant och märklig förklaring. I gamla tider var det ganska ont om socker, som dessutom var en dyrbar vara. Karameller tillverkades därför så att det på en liten pinne sattes fast en kritbit som doppades ned i en sockersmet, så att sockret sedan stelnade runt kritan. Då barnen sög på karamellen så dröjde det förstås inte så länge förrän den goda söta smaken försvann och barnet kom just ”till kritan”, som ska uppfattas att man kommer till något allvarligt efter att det att först varit något njutningsfullt.
Uppmaningen att man ska ”hålla sig i skinnet” är svårt att förstå. Detta underliga talesätt kommer ur den hedniska föreställningen, att en del människor kunde ”skifta hamn”, som det hette. Personen antogs kunna avlägga sin mänskliga skepnad och ta på sig ett djurs skepnad (skinn). Därvid ansågs att den mänskliga behärskningen försvann och ersattes av djurisk vildhet.
Ett par andra från hednisk tid härstammande talesätt är ”att vara ute i ogjort väder” och ”vara sin far upp i dagen”. I forntiden trodde man nämligen att somliga personer genom trollkonster kunde åstadkomma det väder de helst ville ha för stunden. De ”gjorde då väder”. När man därför i något sammanhang inte inväntat rätt stund på det sätt man borde ha gjort så sa man att ”vädret var ogjort”. Eller ”han var ute i ogjort väder”. ”Sin far upp i dagen” används ju för att omtala att någon är så lik sin far, att man knappast kan se skillnad på far? Talesättet lydde ursprungligen ”han är sin far uppedagad”. Det sista ordet har betytt ”överraskad av dagen uppe på jordens yta” och användes om dvärgar, gastar och andra underjordiska väsen, som visade sig bland människor nattetid, men förvandlades till stenar om de dröjde sig kvar till solens uppgång. Talesättet har alltså från början endast kunnat användas för att ange likheten med en redan död person (som fanns under jorden).
Thorulf Arwidson 