Vidhängande äventyr

Under tidens lopp är det rätt många som omkommit när de försökt bestiga Mount Everest och Mont Blanc och andra toppar. De har sökt äventyret, vilket dock slutat i tragedi. De har försökt att nå det som varit svårt eller nästan omöjligt att nå. Ett äventyr för äventyrets egen skull kan man säga. Shakespeare har på ett ställe sagt ”Blott det som än ej är till”. Det som lockar är det som ännu inte finns eller det som är nästan ouppnåeligt. Den första färden till månen  kan ifrågasättas ur forskningssynpunkt. Det hade varit möjligt att komma dit med vetenskapliga instrument utan att två människor hade behövt åka med.

Man  kan till en  början göra en distinktion mellan äventyr för dess egen skull, äventyret i sig så att säga, och det Kant kallade för ”vidhängande äventyr” i sin kända utredning om det sköna. Om någon bestiger ett alptopp bara för nöjets och farans skull är det ett renodlat äventyr. Men om någon anser sig tvungen att ta sig upp på en svår alptopp för att placera ut vetenskapliga instrument eller en radiosändare är själva äventyret något som han helst skulle vilja slippa, men ändå måste klara av. I båda fall vill personen förmodligen minimera riskerna, men det verklige äventyraren vill ändå att det ska vara så spännande och farofyllt att han får adrenalinkickar och tillräckligt med skrytvärde för framtida berättelser. Men vilken form av äventyr ska man beundra mest? Finns det ett särskilt etiskt värde vid ”verkliga äventyr” än sådana som är nödvändiga passager för att nå ett annat syfte än själva upplevelsen? Jag ifrågasätter om det kan förhålla sig så. Efter kalabaliken i Bender ska Karl XII ha sagt: ”Som lek var det för mycket, som allvar för litet”. Någon form av äventyr var det tydligen. Är det etiskt mer högstående att klara av en världsomsegling som man själv valt än att tvingas att som nödställd färdas i livbåt i flera veckor utan att veta om man kommer att bli räddad. Den förste som seglade jorden runt ensam, Joshua Slocum, färdades i en nio meter lång båt medan tre amerikanska flygare som nödlandat under kriget i Stilla havet färdades i 34 dygn i en liten gummiflotte utan sötvatten och proviant. Efter Bounty-myteriet tvingades kaptenen William Bligh att under tre månader färdas i en liten öppen båt till dess han slutligen hamnade på ön Timor. Ett stort äventyr för Bligh förstås. Men var det ett större äventyr än Slocum omskrivna seglats jorden runt?

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.