Filosofernas Barbara och jag

Läser man systematiskt filosofi tillräckligt länge så tillägnar man sig en terminologi och mer än så. Man tvingas att handgripligen bestämma sig för hur vardagliga ord ska och kan användas inom denna vetenskap. Filosofi handlar till stora delar om användning av språkliga satser. Sanna eller falska satser. Bland fackfilosofer (dit jag inte hör) utvecklas även en form av ”kortform” som nog har två funktioner. Dels för att kortformerna (specialuttrycken) klargör att man ”tillhör den inre kretsen” och alltså inte finns bland de som bara har snuddat vid vissa filosofiska begrepp. Sådana finns ju ute i vardagslivet också. Exempelvis begreppet ”existens” och ”varat”. Dels har kortformerna också funktionen att vara just en kortform. Dessutom kan det vara så att det lättar upp den dova stämningen en del om man man använder sig av lite kärvänliga beteckningar.

Inom formallogiken är den enklaste sats: ”Om p alltså q”. Den satsen kallas mellan fackfilosofier för MP, vilket står för ”Modus ponens”. En annan enkel sats kallas för MT, vilket står för ”Modus Tollens”. Jag tänker inte förklara skillnaden här. En annan s.k. syllogism kallas för ”Barbara” och ytterligare en annan för ”Celerent”. Namnet har använts sedan medeltiden och har sin förklaring i antalet ”a” i namnet Barbara, vilket hänger ihop med den minnnesteknik (mnemonic) som användes. Syllogismen skrevs också: ”AAA-1”

Andra namn som har använts (och används?) för att man lättare ska kunna komma ihåg olika syllogismer: Barbara, Celarent, Darii, Ferioque, Cesare, Camestres, Festino, Baroco, Darapti, Ditamis, Datisi, Felapton, Bocardo, Ferison, Bramantip, Camenes, Dimaris, Fesapo, Fresison.

Varför inte kalla hunden för Festino eller Baroco? Visst är det vackra namn som filosoferna har tillägnat logikens syllogismer?

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.