Vad Ryssland gör och inte gör

Örlogskapten Niklas Wiklund skriver i SvD en kolumn i säkerhetspolitiska frågor. Nyligen skrev han på temat och under rubriken ”Man gör bäst i att titta på vad Ryssland gör”. Mycket av det han skriver är intressant. Min gissning är att man på den ryska ambassaden uppfattar hans kolumn som någon form av officiös förklaring från någon som tjänstgör i den svenska försvarsmakten. Så ska hans kolumn dock inte uppfattas.

Hans tes är densamma som min: Man ska se på en stats faktiska förmåga när det gäller militär kapacitet och jämföra med doktrinen och retoriken. Han skriver ”…om vi då tittar på vad Ryssland faktiskt gör, och lyssnar mindre på vad som sägs, så klarnar bilden. Det räcker faktiskt att skrapa lite på ämnet offensiv kontra defensiv militär förmåga, så kan man relativt snabbt skapa sig en bild av vad ett land har för militära ambitioner”.  Sedan omtalar han i pedagogiska ord att en stat som bygger upp en förmåga att flytta materiel och personal till andra territoriet än det egna landet visar att den staten både vill ha och har en offensiv förmåga. Det handlar ju om att tämligen snabbt bygga upp en militär styrka på en annan plats för att där på något sätt strida. Förflyttning av tung materiel (stridsfordon, artilleri, bränsle och underhåll) kan ske på tre sätt: Överskridande av en landgräns, luftlandsättning och landstigningsoperationer över hav. Det finns inte några andra sätt och de tre sätten kan naturligtvis kombineras. Gränsinvasion förutsätter att staten har tillträde den vägen. I norra Sverige utgick vi från att Sovjetunionen skulle kunna tränga genom norra Finland för att fortsätt på Sverige och Norge. Detta i kombination med luftlandsättningar, men knappast någon sjöinvasion. I mellersta och södra Sverige byggde planeringen på en kombination av flera samtidiga sovjetiska luftlandsättningar med första prioritet att ett antal flygbaser. Samtidigt skulle anfall ske i form av en kustinvasion eller flera sådana samtidigt. Överskridande av landgräns kunde bara bli aktuellt efter att stora delar av Norge hade tagits av Sovjet.

Man ska tänka på att luftlandsatta förband har mycket liten anfallsförmåga (har få stridsfordon), men förmåga att hålla en flygbas eller ett visst område. Uthålligheten är låg eftersom förbanden måste tillföras underhåll (bränsle och ammunition) redan efter 2 – 3 dygn. Därefter skulle de inte vara mobila.

Detta innebär att Sverige allt efter 1945 har haft mycket stort intresse att följa utvecklingen av sovjetisk landstigningstonage inom WP. Vanliga styckegodsfartyg kan bara gå in till kaj och det tar lång tid att lossa dessa med de kranar som fartygen för med sig. Stridsvagnar väger 40 – 60 ton och kan bara lyftas med särskild kranar. När roll on-roll of (Roro) fartygen förbättrades överskeppningskapaciteten. Men dessa fartyg kräver även de tillgång till kajer (eller konstgjorda hamnar).

Alla vet att invasionen i Normandie stod och föll med möjligheten att bogsera över två stora konstgjorda hamnar. Så snart de allierade hade lyckats etablera ett brohuvud bogserades två konstgjorda hamnar (så kallade Mulberries) i sektioner över Engelska kanalen. En sattes samman vid Arromanches och den andra vid Omaha beach. Den senare förstördes av en kraftig storm efter 10 dagar, men den andra var den enda ”hamn” som de allierade hade tillgång till fram till slutet av augusti, då de allierade hade lyckats säkra hamnarna i Antwerpen och Cherbourg och få dessa reparerade. Den enda fungerande konstgjorda hamnen (den på Gold Beach) användes under 10 månader efter D-Day och möjliggjorde landsättningen av 2,5 miljoner man, 500 000 fordon och 4 miljoner ton förråd. Hade även den konstgjorda hamnen (sammansatt av ett stort antal sektioner på plats) förstörts av stormen hade invasionen misslyckats.

Sverige studerade, liksom alla andra länder, invasionen i Normandie (och invasionen på Sicilien, Kreta och Nordkorea) för att lära sig allt om problem och möjligheter vid invasionsföretag mot en kust. Vid vartenda krigsspel förekom omfattande överskeppningsföretag från de baltiska hamnarna (särskilt Lipaja, Ventspils och Vaijnode) och alltid var det med ett antal militära trupptansportfartyg av typen Alligator. Sovjet hade 14 fartyg av denna typ, som hade kapacitet att transportera 20 stridsvagnar var. Ett antal fartyg var dock placerade i Svarta havs-flottan. Fartygen hade kanon-LV och även robot-LV. Bedömningen var att det tidvis  fanns 8 – 10 Alligatorfaryg i den baltiska flottan. Sedan hade Sovjet också tre fartyg av klassen Ivan Rogov, vilka hade en kapacitet att transportera 53 stridsvagnar. En eller två av dessa disponerades i Östersjön. Det innebar förmodligen att Sovjet på 1970- och 1980-talen hade en maximal kapacitet att i en omgång överför 250 stridsvagnar till den svenska kusten. I praktiken torde de dock bara ha haft den kapaciteten om de kontrollerade en eller flera svenska hamnar (Nynäshamn, Oxelösund?)

Niklas Wiklund skriver i sin artikel att sedan fartygen i serien Ivan Gren levererats så kommer att Ryssland i Östersjön förfoga över ett 15-tal landstigningsfartyg av olika storlekar och utföranden. Kapaciteten skulle då vara möjlighet att i en enda omgång kunna transportera 3 500 utrustade soldater och 100 stridsvagnar. Niklas Wiklund har alldeles rätt i att detta visar på en offensiv förmåga och då även en viss planering för det. Men kapaciteten är låg och det är synnerligen svårt att genomföra en kustinvasion. Hade vi kvar ett kraftfullt kustartilleri och några rörliga brigader skulle det vara svårt att genomföra en kustinvasion. I dag har vi inte den kapaciteten, vilket är helt öppen information. Vad Niklas Wiklund inte uppmärksammar oss på är att Ryssland nyligen avbeställt två fartyg i klassen Ivan Gren för att i stället satsa på en annan större typ av amfibiefartyg. Dessa kommer dock inte vara operativa förrän tidigast omkring 2025 och det är uppenbart att det inte byggs för att föra trupp och stridsvagnar till den svenska /finländska/danska kusten. I stället för att bygga planerade sex fartyg av klassen Ivan Gren kommer det bara att färdigställas två. Men jag håller med Niklas Wiklund om att den faktiska uppbyggnaden av militära resurser nästan alltid avslöjar den bakomliggande planeringen. Om Ryssland kunde antaga en ny försvarsdoktrin, som innebar att landet ska försvaras inom sina egna gränser, skulle vi kunna förutse en allmän nedrustning i regionen. Då skulle de enda hoten vara IS, Iran och Kina.

Det ska naturligtvis också sägas att USA har stor kapacitet att göra invasioner mot öppen kust, men det är inte något som oroar Sverige.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.