Ribbentrops muntliga brasklapp

Den 21 juni 1941 var en lördag med härligt sommarväder över stora delar av Centraleuropa. Det var dagen för midsommarafton och dagen före det stora tyska anfallet på Sovjetuni­onen. 3 050 000 tyska soldater stor klara att marschera in i Ryssland. Tillsammans med Tysklands allierade var hela anfallsstyrkan ca. 4 miljoner man. Man förfogade över 3 350 stridsvagnar, 7 000 artilleripjäser och över 2 000 flygplan. Ett stort antal lastbilar hade erövrats från franska armén och dessa lastbilar stod nu klara för att transportera soldater in i Ryssland.

Sovjetunionens ambassadör i Berlin, Vladimir Dekanozov, delade Stalins bedömning att den tyska uppladdningen vid den sovjetiska gränsen endast var vilseledande manöver för att förmå britterna att tro att Tyskland inte skulle anfalla England. Varken han eller Stalin trodde heller hade mobiliserat 180 divisioner utefter gränsen.

Den tyske ambassadören i Berlin, greve von Schulenberg, hade inte någon som helst information om anfallsplanen. Det var till och med så att han Hitler vid ett personligt möte med ambassadören kort tidigare själv hade förklarat att Tysland inte hade några planer på att anfalla Sovjetunionen. I själva verket var förberedelserna redan då långt komna.

Anfallet inleddes kl. 03.15 natten mot den 22 juni 1941. Exakt vad den tiden ringde man från tyska utrikesministeriet till den sovjetiska ambassaden i Berlin och frågade efter Dekanozov. Meddelandet var att den tyske utrikesministern Ribbentrop genast ville ha ett möte med ambassadören. Det var andremannen på ambassaden som tog emot telefonsamtalet och han förklarade att det kan ta tid eftersom ambassadören först måste väckad och sedan måste man få fram en bil. Mannen från tyska utrikesdepartementet förklarade dock genast det redan stod en tysk limousine utför ambassadören och väntade. Vid sidan om bilen stod en uniformerad man från utrikesdepartementet och bredvid chauffören satt en officer från SS. Ambassadören kördes till Ribbentrop som tog emot honom vid fyratiden på morgonen och ambassadören var då alltjämnt av uppfattningen att länderna var i fred med varandra och hade en vänskapspakt. I själva verket hade kriget redan brutit ut en timme tidigare. Dekanozov var inte någon duvunge utan en synnerligen hårdförd NKVD-man från Georgien, samma landsdel som Stalin. Redan tidigare hade han kallats för ”slaktaren i Ukraina”.

Ribbentrop förklarade torrt och högdraget att Tyskland funnit sig nödgat att vidtaga försvarsåtgärder mot Sovjetunionen eftersom Tyskland var övertygat om att Sovjetunionen förberedde krig mot Tyskland. Ren lögn alltså.

När den sovjetiska ambassadören och hans andreman trädde framför Ribbentrop lade de märke till att han var högröd i ansiktet och hade vattniga ögon. De funderade på om han kunde tänkas vara berusad. Ribbentrop läste upp ett meddelande som gick ut på att Tyskland både hade rätten och skyldigheten att vidtaga alla erforderliga åtgärder till sitt försvar. När ambassadören hade förstått vad som sades resta han sig framför Ribbentrop, vilken var huvudet högre än Dekanozov. Ambassadörens enda kommentar var: Ni kommer att få ångra dessa provokativa och predatory anfall mot Sovjetunionen. Ni kommer djupt att ångra er. Sedan gick han mot dörren. Ribbentorp kom efter honom och viskade halvhögt: ”Tala om för dem i Moskva att jag är emot detta anfall.” Detta måste vara en av de mest makabra yttrande i ett givet historiskt drama.

Tillbaka på ambassaden rattade han in radiostationen Moskva och kunde då till sin stora häpnad höra en rapport om statistiksiffror rörande landet industriproduktion och jordbruksproduktion. Inte ett ord om det stora krig utbrutit nästa två timmar tidigare när tyska förband dundrade in i Sovjetunionen. Ambassadpersonalen ägande sig sedan åt att bränna hemliga handlingar i en speciell ugn på ambassaden avsedd för detta ändamål.

Dekanozov var gammal tjekist och stod Berija nära. I september 1943 besökte han under mystiska omständigheter Stockholm och detta besök uppfattades av Ribbentrop som en antydan om att Sovjetunionen kunde vara intresserat av en separatfred med Tyskland. Men Hitler nekade Ribbentrop att skicka ett sändebud till Stockholm för kontakter med Dekanozov.

Efter kriget fortsatte Dekanozov att tjänstgöra i utrikesdepartementet. 1947 utsågs han till inrikesminister i Georgien, vilket skedde direkt efter att Berija blivit inrikesminister i Sovjetunionen. Eftersom han stod så nära Berija arresterades han i juni 1953, dömdes till döden och sköts i december 1953. Nackskott som var det vanliga i Sovjetunionen. Dekanozov blev 55 år.

Ribbentrop levde inte så länge. Han var utrikesminister hela kriget och lyckades efter kriget gömma sig i Hamburg, där han berättade att han var ”handelsresande”. Han kunde inte gripas förrän den 14 juni 1945 och, som det visade sig, även han hade en cyanidkapsel på sig. Ribbentrop av en av de huvudanklagade i Nürnbergrättegången. Efter 214 förhandlingsdagar dömdes han till döden och hängdes vid midnatt den 17 oktober 1946. Han var bara 53 år då han avrättades. Ribbentrop ansågs ha koncentrationsproblem och tämligen låg begåvning. Han var inte utbildad diplomat, men hade goda kunskaper i engelska eftersom han studerat där och sedan även bott några år i Kanada.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.