Det är klart att meteorologer inte är skolade skådespelare och att de därför har högst personliga läten när de läser prognoser i radio. Men några av dessa ansiktslösa meteorologer har märkliga dialekter eller i varje fall någon form av egen tonart. De har fått kritik för att rösterna gör att budskapet inte går fram. De distraherar för att uttrycka sig mycket försiktigt.
Så här skrev krönikören Lars Ryding i Svenska Dagbladet för några år sedan om de underliga rösterna från SMHI:
”Tydligast är det med väderrapporterna i radio. En del röster där är så speciella att det är svårt att ta till sig vad människan säger. Inte så att det rent tekniskt är komplicerat att urskilja orden. Problemet är att de märkliga akustiska manéren, de slappa slemhinnorna och de speciella dialekterna gör att rösterna ställer sig framför sig själva och skymmer sitt eget budskap. Rösterna ropar på för mycket uppmärksamhet. Radion får samma problem som tv där bilder och utseenden kan stjäla så mycket ljus att det som sägs kommer i skuggan. Så är till exempel en fullt utblommad norrköpingska egentligen inte svår att begripa för folk utanför Östergötland, men nog är den distraherande i sin förföriska fånighet.”
”Sin förföriska fånighet”? Så bra, så bra. Norrköpingar kan ju låta så där hjälplösa. Som barn som kommit bort på en stormarknad och har gråt i rösten. Men är det inte märkligt att SMHI har lyckats samla alla sina meteorologer med talfel för att läsa rapporterna i radio. Samtidigt har jag inte uppmärksammat att någon av meteorologerna i TV har talfel. De är ju rätt normala.
Thorulf Arwidson 