Konglomeratstaten Sverige

Drottning Kristina sa en gång att Sverige är en nästan fyrkantig skapelse. Det låg en hel del i detta yttrande. Sverige nådde sin största utbredning 1658. Ser man till det svenska imperiets uppbyggnad under 1600-talet var detta imperium en konglomeratstat i betydelsen av att det var ett välde av flera olika territorier som en bara hade det gemensamma att de lydde under en och samma kung. Det olika delarna hade olika lagar, privilegier, rättssystem, beskattning och författning. Den västra rikshalvan bestod av nuvarande halva Götaland, hela Svealand och stora delar av Norrland. Den hörde samman med Finland, som ju varit en del av det svenska riket sedan 1200-talet. Dessa två delar var det som ibland kallats för det egentliga Sverige. 1634 års regeringsform angav att det endast var invånarna i rikets kärnområde, det egentligen Sverige av Sverige och Finland, som var berättigad till representation i rikets riksdag. I Finland används alltjämt namnet ”Det egentliga Finland” för området kring Åbo (det är Åbo och Björneborgs län), på samma sätt som vi som talar om ”Det egentliga Sverige” för att skilja bort områdena utanför nuvarande Sverige och Finland. Egentliga Sverige är, till skillnad från Egentliga Finland, ett geografiskt område som har förändrats över tiden. Det senare är ett landskap i sydvästra Finland som dessutom har givit namn åt hela landet. Begreppet ”Egentliga Sverige” blev mer spritt genom att E. G. Geijer använde sig av begreppet i sin framställning Svenska folkets historia.

Nästa del i väldet kan sägas vara det är tidigare danska områdena, dvs Skåne, Halland, Blekinge, Gotland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Ytterligare en del av väldet var de tyska provinser som tillfaller Sverige efter trettioåriga kriget. Den femte delen av stormaktsväldet var provinserna Livland och Ingermanland med Kexholms län. Det var många språk som talas i väldet. Man kan identifiera följande språk: svenska, finska, samiska, tyska, lettiska, votiska, ryska, norska och danska. Man kan t.o.m. säga att tyskan var det språk som fungerar som stormaktens gemensamma språk för de olika delarna av det stora väldet. Det var helt enkelt stormaktens var lingua franca. Votiska var det gamla språket som talades i Ingermanland (söder och väster om S:t Petersburg). Alla högre ämbetsmän kunde tyska och många kunde hygglig latin. Förmodligen var de som hade svenska som modersmål bara omkring hälften av de boende i stormakten Sverige.

Genom frederna i Brömsebro 1645 och Roskilde 1658 kom de nya svenska landskapen att bli en del av Sverige och befolkningen i dessa områden fick också rätt till representation i den svenska riksdagen. Skåne blev alltså svenskt 1658, men behåll till en början dansk lag. I den så kallade Malmö recess från 1662 garanterades befolkningen i Skåne att få behålla sina privilegier enligt den danska lagstiftningen om den var förmånligare än den svenska och svensk lag skulle endast tillämpas som utfyllande lagstiftning i det fall som det inte fanns tillämpbara regler i den danska rätten. Delvis som en konsekvens av skånska kriget 1675 -1679 upphävdes senare Malmö recess och svensk rätt infördes helt och hållet i Skåne. Under den tid av omkring 20 år som dansk rätt var gällande rätt i det svenska landskapet Skåne lydde de nya svenska medborgarna under Göta hovrätt i avvaktan på en egen skånsk hovrätt skulle kunna inrättas, vilket kom att dröja närmare 150 år.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.