Märkliga testamenten

Jag har som juridisk rådgivare skrivit en hel del testamenten under årens lopp. De har inte varit så märkliga eller märkvärdiga. Jag har också som ombud fört talan i tvister om klander av testamenten. Det är ofta infekterade och långdragna tvister – som många gånger mer handlar om psykologi än om praktisk juridik.

Troligen skulle man kunna skriva en hel bok om märkliga och konstiga testamenten i historien. Både svenska och utländska. Jag minns att jag en gång läste f. hovrättspresidenten Harry Guldbergs testamente. Den slutsatsen som jag och andra kunde dra av avfattningen av testamentet var att han borde ha vänt sig till någon advokat på stan och inte själv skrivit texten. Den kunde ha varit bättre så att säga.

Vi är många som har läst Alfred Nobels testamente, vilket ju kommer att tillämpas en gång per år vid utdelningen av nobelprisen. Visst är hans sista mening i testamentet märkligt och skrämmande:

”Slutligen anordnar jag som varande min uttryckliga önskan och vilja att efter min död pulsådrorna uppskäras och att sedan detta skett och tydliga dödstecken af kompetenta läkare intygats, liket förbrännes i så kallad cremationsugn.”

August Strindberg skrev i en handling (som inte var ett testamente) följande om sin förestående begravning (har var 63 år när han avled).

”Min döda kropp får icke obduceras; icke utställas; endast visas för anhöriga. Ingen dödsmask, inga fotografier tagas. Jag vill föras direkt till grafven, klockan 8 på en morgon, för att undgå samlingar af nyfikna.”

Mycket riktigt fördes hans kista till Norra begravningsplatsen i Stockholm kl. 08.00 en vardagsmorgon i maj 1912. Många tusen arbetare och andra hade dock samlats för att följa skriftställaren till den sista vilan. Han var en förmögen man när han dog, skriftställaren (den titeln användes i boupp-teckningen). Förmögenheten uppgick till 119 291 kr, varav hela 96 500 kr var krav på författararvode hos förlaget Bonniers. Hans boksamling värderades till 1 000 kr och av bohaget i övrigt var det värdefullaste en pianola som väderades till 350 kr. En pianola var ett stort självspelande piano. Hur länge hade han haft det och varför hade Strindberg ett självspelande piano?

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s