Hängbukssvinet Torsten

Kristianstad tingsrätt meddelande 1987 en dom (B 77/87) som har väckt en hel del uppmärksamhet. Det var en ganska lång brottmålsdom om en smidesarbetare i Tollarp som åtalades för olovligt förfogande. Han hade en vårdag omhändertagit ett bortsprunget vietnamesiskt hängbukssvin som, det visade sig senare, tillhörande en kvinna i grannskapet. Svinet vägde 60 – 70 kg. Mannen hade utan att kungöra omhändertagandet 10 dagar efter omhändertagandet skickat djuret till slakteriet. Åklagaren påstod att mannen genom förfarandet hade hindrat målsäganden från hennes möjligheter att återfå sitt djur. Det straffstadganden som åberopades var 10 kap. 4 § brottsbalken. Åklagaren hänvisade även  till bestämmelsen i 8 § lagen om hittegods och 50 – 57 §§ lagen om ägofred från 1933. Dessa stadganden klargjorde enligt åklagaren att den tilltalade mannen inte handlat rättsenligt utan begått en straffbar gärning. Mannen uppgav under rättegången att han handlat såsom åklagaren angett i gärningsbeskrivningen, men han bestred straffansvar på den grunden att han handlat i villfarelse om vad han borde ha gjort samt att han blivit vilseledd vid ett samtal med en polisman, vilken rättsvillfarelse med hänsyn till omständigheterna måste leda till frihet från straffrättsligt ansvar.

Mannen vitsordade i och för sig som skäligt skadeståndsbelopp 502 kr som värde för svinet. Dock framförde han egna krav på ersättning för utfodring och omhändertagande av det lösspringande djuret, vilket han menade översteg skadeståndsbeloppet. Kvinnan som ägde svinet berättade under huvudförhandlingen att hon köpt svinet 1981 och att svinet döpts till  Torsten och kom efterhand att ingå i familjegemenskapen på gården. På hennes boplats fanns tre hästar och en hund – någon svinavel bedrevs inte. Domstolen noterade: Torsten kom att ingå i familjen och hade fasta tider – vid sjutiden på kvällen brukade Torsten komma hem och lägga sig. Alla i byn kände Torsten eller kände i varje fall till honom.

Mannen och dennes familj kände dock inte Torsten, men mannens dotter hade vid  något tillfälle varit hos kvinnan i byn och måste därför känna till Torstens existens. Kvinnan reste på semester några dagar och fick vid återkomsten höra att den tilltalade förmodligen omhändertagit Torsten. Vid telefonsamtal med mannen blev hon, som hon uppgav, obehagligt bemött. Hon fick klart för sig att Torsten hade sålts till slakteriet och alltså slaktats, vilket hon tyckte var en onödig och en alltför drastisk åtgärd.

Den tilltalade själv berättade: Den 4 april hade han kommit hem och någon gång på eftermiddagen fick han av dottern och hustrun besked om att något djur var i rörelse intill Europaväg 66. Han hade själv lagt sig på sofflocket en stund på grund av en släng av ischias. Han ryckte dock ut och omhändertog ett svin i närheten, vilket var några hundratal meter ifrån Europaväg 66. Han hade inte begrepp om varifrån svinet kom eller vem det tillhörde, men förstod att det rörde sig om ett ”speciellt” djur och att en ägare ju därför måste finnas. Grisen i frågan verkade var i dålig kondition. Mannen trodde möjligen att en granne kunde vara ägare till djuret, men det visade sig efter några telefonsamtal och besök hos olika personer att så knappast kunde vara fallet, då det svin som var grannens sedan några år var slaktat. Mannen fick  ordna till en ”grisabu” och lyckades efter stora ansträngningar härbärgera den hembragda grisen genom att inhysa den provisoriskt i sitt garage.

Mannen berättade vidare följande. Den 5 april hade hans dotter hittat en cykel och den skulle transporteras till polisen i Kristianstad. Mannen ombesörjde den transporten och passade samtidigt på att fråga sig för hos polismyndigheten hur han skulle förfara med det omhändertagna svinet. Denne erhöll då besked från tjänstgörande polisman att det var bra om han kunde ha kvar svinet en tid och därefter skulle djuret bli hans. Någon tid härför diskuteras inte. Mannen återvände till sin bostad och utfordrade svinet, vilket gjorde svinet gladare och piggare, men samtidigt mer svårhanterligt. Han hörde sig för hos olika personer han kände trakten, men fick inte något besked om varifrån svinet kunde komma. Han och hustrun tittade på anslagstavlorna i butiken i Tollarp om det fanns något anslaget om ett förkommet svin, men det fanns inte någon lapp eller liknande. Han tänkte dock inte på att själv sätta upp en lapp om sitt hittesvin och saknade helt kännedom om bestämmelserna i ägofredslagen om skyldigheten att kungöra fynd, varom han inte fått höra något vid sitt besök hos polisen. När det gått någon vecka, varunder han haft stort besvär att hysa svinet i den provisoriska kätten i garaget, efterhörde han hos slakteriet hur det ställde sig med möjligheter att genom slakt bli av med problemet och blev hänvisad till en person, så kunde ombesörja transport av sådant slag, vilket var den enda lösning mannen kunde finna på det uppkomna problemet. Några dagar senare, när svinet var slaktat, blev han först uppringd av en mansperson, som uppgav att svinet tillhörde honom. Mannen anförde att det var helt felaktigt av den tilltalade att låta slakta svinet. Härefter fick han telefonsamtal från en namngiven kvinna och även från hennes dotter med samma innehåll, varvid han slutligen blev ganska så irriterad. Mannen tyckte inte att han handlat fel och känner därför rättmätig harm över att nu blivit utsatt för polisförhör och rättegång. Mannen har inte tidigare tagit hand om hittegods eller haft med polisen att göra i sådant ärende.

Polisassistenten Olsson vittnade och han minns att mannen var inne på polisstationen och meddelat att han hade omhändertagit ett svin och på Olssons fråga uppgav att svinet nog var dyrbart och vägde 5o – 60 kg. Mannen sade till polisen att han nog kunde ta hand om grisen samt att han frågade vad som skulle hända om inte något hörde av sig. Olsson svarade då något om att om inte ägaren hörde av sig så skulle grisen blir mannens egendom så småningom. Polismannen kände till reglerna om ägofredslagen om hur man ska förfara med upphittade djur, men han fann inte anledningar att gå närmare in på dessa regler i samtalet med mannen på polisstationen. Polismannen förde in uppgifter om grisen i en liggare på polisstationen. Torsten blev således dokumenterad hos polisen.

I domen redogjorde tingsrätten nogsamt för innehållet i brottet fyndförseelse. Tingsrätten noterade att det beträffande hemdjur finns speciella regler i lagen från 1939 om ägofred. Till större hemdjur räknas till exempel nötkreatur, hästar och till mindre hemdjur till exempel får, getter och svin. Även kaniner torde kunna hänföras till denna kategori, det verkar dock varken katter eller hundar kunna göra. Inte heller vilda djur, vilka hållas i fångenskap, hör hit. Exempelvis pytonormar, vargar, krokodiler och liknade djur. De är alltså inte hemdjur, enligt tingsrätten utläggning i domen. Tingsrätten noterade att ägofredslagen närmast siktar in sig på grannförhållandena i agrara sammanhang och alltså i praktiken förhållandet mellan personer, vilka bedriver jordbruks- och boskapsskötsel. Enligt ett stadgande i ägofredslagen äger den som på sina gård anträffar hemdjur intaga detta, det vill säga ta hand om djuret. Detta i motsats till vad som gäller om hittegods, vilken enligt huvudregeln skall överlämnas till polismyndigheten.

Tingsrätten konstaterade också att ägofredslagen gäller förhållandena i den aktuella situationen då någon hittar ett hemdjur på allmän plats eller på annan mark än den som man själv brukar. Det vill synas, skrev tingsrätten, som om Torsten efter sin av outgrundliga skäl företagen expedition bortemot Europaväg 66, vid omhändertagandet av mannen var ett sådant driftefä varom stadgas i ägofredslagen.

Tingsrätten fann i sina domskäl att så kallad rättsvillfarelse förelåg därför att mannen vänt sig till  polismyndigheten och därvid inte blivit korrekt upplyst om hur han skulle förfara med Torsten.  När det gällde skadeståndsfrågan så skrev tingsrätten att den förstod den bedrövelse som drabbat de personer hos vilken Torsten under flera år bott och tillade i domskälen ”inte något löje däri”. Beträffande frågan om svinets marknadsvärde fann tingsrätten, i avsaknad av annan utredning att slaktvärdet fick anses vara vägledande. Klart var, enligt tingsrättens bedömning, att ägofredslagens bestämmelser omöjliggör en avräkning vad gäller foderkostnader vid det förhållandet att djurets ägare inte beretts möjlighet att bevaka sina intressen i sammanhanget. Skadestånd skulle därför utgå och mannen förpliktades att betala skadestånd med 502 kr, vilket var det belopp han erhållit från slakteriet.

Det innebar alltså att mannen frikändes från straffansvar, men förpliktigades att betala skadestånd. En rättslig lösning på problemet som nog måste accepteras. Frågan är om åklagaren verkligen hade en ovillkorlig åtalsplikt vad gällde mannen som tog hand om Torsten. Man kan inte utesluta att någon medborgare skulle kunna anmärka att både polis och åklagaren kan ha andra arbetsuppgifter än att låta sakpröva upphittaren av Torsten. Å andra sidan kan man ju tycka att Torstens resa till slakteriet skedde väl tidigt i hans liv. Man får inte missa att uppmärksamma tingsrättens förklaring att den förstod bedrövelsen hos Torstens familj och att det var ”inte något löje däri”. En av de bättre formuleringarna i svenska brottmålsdomar kan man med fog tycka.

Domen vara skriven av rådmannen Sven Cavallin, vilken uppenbarligen är en man med glimten i ögat och en självständig ställning i förhållande till åklagarväsendet.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s