Musikens möjliga psykologiska inverkan…

Georg Cederskog intervjuade för ett tag sedan i DN Keira Knightley om bland annat den bioaktuella ”Sången från Manhattan”. Intressant. Rubriken var ”Jag var massivt ointres-serad av musik”. Var? I artikeln framgår att hon aldrig fattat det där med musik och aldrig kunnat ta emot musik som någon form av njutning eller upplevelse. Jag förstår henne. Men artikeln ger inte något svar på den grundläggande frågan. Vad är det som gör att de flesta (jo, de flesta…) fascineras av och njuter av musik? Vad är det? Psykologiskt och neurologiskt? Själv tillhör jag de absoluta undantagen som inte har något utbyte av musik. Har aldrig varit på en konsert (jo, lite…) och har aldrig köpt en CD-skiva. Har aldrig tankat ned ett musikstycke. Men har burit med mig Herbert Tingstens omdöme och egen uppfatt-ning om musik: ”Det är som ett buller…” (från hans memoarer). Det är inte så att jag mår direkt illa när jag hör musik, inte så att det bubblar till i tarmsystemet som gör att jag omgående måste uppsöka ett mindre rum för mig själv. Men… vad är musik rent psyko-logiskt? Ett sätt att genom ljud försätta sig i ett kvarts transtillstånd eller i varje fall en behaglig och harmonisk sinnesstämning? En form av smekning för öronen? Ett sätt att skölja över sinnesorganen med en våg av ljud som samtidigt i någon mån förnekar ut-rymmet för den klara tanken?

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s