Den minimalistiska prosan

SvD:s understreckare har i dag en underbar artikel av litteraturrecensenten Martin Lagerholm som skriver om den märkliga, och charmige, tyske författaren Robert Walser (1878 – 1956). Denne var flanör och miniessäist. Flera samlingar har givits ut på svenska.

I artikeln återger Lagerholm följande utdrag ur mikroskriften ”Fru Trind hade en praktfull postur”. Jag kan inte undanhålla mina läsare denna lilla litterära diamant och tackar Lagerholm för dagens gåva.

”Fru Trind hade en praktful postur och var dessutom så att säga innehavarinna av en anmärkningsvärt hövlig ung författare, som brukade vara mild som en melodi och smidig som en hasselkvist och som då och då ledsagade sin härskarinna, som han kallade henne, som visade upp en direkt underbar midja, till symfonikonserter till nedsatt pris”

Postur ska man nog förstå som ”hållning” eller ”resning”.

Detta är minimalistisk prosa när den är som bäst. Robert Walser skrev dessutom med minimal piktur, vilken ytterligare bidrog det mystiska i det lilla.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Katastrofen i Djatlovpasset

På vintern 1959 begav sig tio studenter från Urals Polytekniska Institut i Jekaterinburg ut på en 35 mil lång expedition i Uralbergen. Alla utom en av deltagarna var i åldrarna 21 – 23 år. En deltagare var dock 38 år. Ledare för expeditionen var 23-årige Igor Djatlov. De hade alla vintervana och hade varit med på flera långa vintermarscher tidigare. På den tiden var många leder och färdvägar i Sovjetunionen bedömda i olika svårighetsklasser och deltagare i olika expeditioner erhöll olika poäng och utmärkelser utifrån vilka svårigheter de mött. Den aktuella expeditionen på skidor ansågs vara välutrustad och välplanerad samt ledaren tillräckligt erfaren. Expeditionen hade bra utrustning och deltagarna hade goda förutsättningar för att genomföra expeditionen vintertid. Det kunde bli upp till minus 30 grader i området.

Efter några dagars skidmarsch fick en av deltagarna problem med knälederna och måste därför avbryta. De nio andra deltagarna, sju män och två kvinnor, fortsatte mot berget Otorten som de planerade att nå genom ett pass – det pass som senare fick namnet Djatlovpasset efter expeditionens ledare.

De nio vägutrustade och vana skidåkarna slog nattläger i passet ca. 10 km från berget Ortorten, vilket var ett etappmål för expeditionen. De reste sitt förhållandevis stora tält som var utrustat med en vedkamin. Flera av deltagarna hade med sig kameror för att dokumentera expeditionen. De förde även dagböcker under färden.

Efter det att de nio slagit läger i passet den 2 februari 1959 vet man inte vad som hände. Expeditionen kom aldrig fram. Gruppen hade räknat med att det skulle ta omkring en vecka att på skidor ta sig fram 35 mil till berget Otorten. Först när gruppen hade varit borta nästan en månad sändes en räddningsexpedition ut för att söka efter dem. Först efter sex dygn, den 26 februari, fann räddningsmanskapet expeditionens sista lägerplats. Gruppens tält hittades översnöat och tältduken var uppskuren på ena sidan, förmodligen inifrån. I eller invid tältet fanns inte några av expeditionens deltagare. Två av männen hittades dock ganska snart döda under ett träd ca. 1000 m från tältet. I närheten av trädet fann man även två män och en kvinna döda. De tre senare verkade att ha varit på väg mot tältet. Först ett par månader senare hittades de återstående fyra kropparna översnöade i en ravin. Alla återfunna kroppar var halvnakna och barfota. De hade inte några ytterkläder trots att det den aktuella natten hade varit omkring 15 grader kallt. Gruppens medlemmar hade inte tagit med sig något av utrustningen från tältet. En av männen hade dock tagit med sig sin kamera.

Det verkade som om de skurit en öppning i tältduken och rusat rakt ut i den 30-gradiga kylan utan att ens ta på sig kängorna och ytterkläderna. Kropparna återfanns med ytterst tunna kläder. En detalj som noterades av räddningsmanskapet var att någon högt upp en ficklampa på tältet och att ficklampan hade varit tänd. Detta troligen för att gruppens deltagare skulle kunna hitta tillbaka till tältet med ledning av den tända lampan.

Tre av de fyra kroppar som återfanns först efter två månader hae utsatts för kraftigt våld. En hade fått skallen krossad och den äldste deltagaren hade krossade revben. Det fanns dock inte några skador eller blåmärken på kropparnas mjukdelar. Den kvinna som återfanns efter två månader hade också utsatts för grovt våld och hennes huvud saknade både tunga och ögon. Det fanns inte några skador eller märken på kropparna som kunde visa att de döda försökt att avvärja våld med dem. Vid obduktionen kunde man konstatera att personerna avlidit 6 – 8 timmar efter den sista måltiden. I obduktionsprotokollen fanns inte några noteringar om kropparnas inre organ. 

Några av expeditionens deltagare hade fört dagboksanteckningar och även tagit fotografier. Av detta material, som återfanns i tältet, och av den berättelse som lämnats av deltagaren som tvingades avbryta marschen, kunde man få en viss bild av ad som tidigare skett under expeditionen. Gruppen hade kommit in i en snöstorm samt hade lett till att de kommit bort från den planerade rutten och tvingats resa sitt tält på en bergssluttning i passet där det inte var lämpligt att slå läger därför att det fanns risk för laviner. Gruppen hade bivackerat och troligen lagt sig i tältet redan vid 17-tiden för att äta och vila. Vid den tiden mörknade det. Enligt de återfunna dagboksanteckningarna firade man den kvällen den äldste deltagarens födelsedag. I en av dagböckerna fanns antecknat: ”det är något med den här platsen som skrämmer alla”.

Kläderna på några av kropparna uppvisade påtagligt höga nivåer av radioaktiv strålning. Kläderna på de andra kropparna uppvisade dock inte någon radioaktiv strålning. En hel del spekulationer har förekommit eftersom det fanns ett militärt förband i området. Men militärerna har dock inte rapporterat om någon kontakt med expeditionen eller någon militär verksamhet som kunde ha ett samband med händelsen.

Ryska myndigheter gjorde förstås en grundlig utredning. Den blev officiellt färdig först i maj 1959. Det enda resultat som utredningen kom fram till var att det inte gick att fastställa orsaken till det inträffade. Samtidigt uttalade man i utredningen att skadorna uppkommit genom ”en framtvingad okänd kraft”. Utredningen hemligstämplades, såsom så mycket annat under Sovjettiden. Först 1999 offentliggjordes utredningen och då visade de sig att obduktionsprotokollen helt saknades och att även det omhändertagna tältet saknades.

Den mystiska händelsen har kommit att kallas dödsfallen i Djatlovdalen. Eftersom gruppens medlemmar huvudstupa lämnat tältet utan att ta på sig ytterkläder och kängor måste något mycket dramatiskt har inträffa. Spekulationerna har varit vilda och otaliga. En tanke har varit att de hört ljudet av en lavin och då skurit upp tältduken och sprungit från tältet. Teorin är inte trolig eftersom det inte fanns några spår efter en lavin och att sluttningsförhållandet på platsen är sådant att det inte är någon större risk för laviner. Själva tältet har inte utsatts för någon lavin och all utrustning fanns kvar i tältet. Oförklarligt är att de tre av gruppens medlemmar utsatts för våld som inte kan ha orsakats av någon lavin. Det fanns inte heller något i området som visade att en lavin gått fram. Rättsläkarna var av uppfattningen att skadorna på kropparna knappast kunde ha åstadkommits av människor. Det fanns en del tecken på att någon eller några försökt klättra upp i ett träd. Det har spekulerats om det kan ha varit björnar som överföll människorna i tältet. Det fanns dock inte några spår på kropparna eller tältet som tydde på att det varit några björnar framme.

Ett förhållande som ytterligare bidragit till alla spekulationer (även om besök från yttre rymden) är det det i dagböckerna framgick att flera av deltagarna antecknat att ifrågasatte den färdväg som färdledaren valt och undrade vad som var hans verkliga syfte med expeditionen. Färdledaren hade nämligen sagt att expeditionen kunde komma att ta längre tid än tidigare beräknat och att detta inte var något som väderbetingat. Spekulationernar har fortsatt med den ena vilda teorin efter den andra. Det är känt att militära flygplan flugit lågt i området vid den tid då gruppens deltagare slog upp sitt tält. Men det har inte kunnat klargöras om det fanns något samband med dessa överflygningar och expeditionens öde. Mysteriet står utan lösning.

Publicerat i Okategoriserade

Atlantvallen och invasionen i Normandie

Tyskarna byggde upp ett omfattande försvar utefter Atlantkusten under andra delen av andra världskriget. Tyskarna räknade med att de allierade så småningom skulle försöka sig på en invasion från England av det europeiska fastlandet. Omfattande kustbefästningar och artilleribatteriet anlades utefter kusten från Själlands västkust ned till södra delen av Biscayabukten. Det var naturligtvis inte möjligt för tyskarna att med tillräcklig säkerhet avgöra var ett allierat anfall skulle sättas in. Tyskarnas mest kvalificerade försvar av kusten byggdes dock vid och i närheten av Calais. Den viktiga hamnen Antwerpen var mycket väl försvarad mot anfall från sjösidan. Vi vet vad som sedan hände och huvuddragen av händelseförloppet.

För alla som är intresserade av moden krigshistoria har det alltid funnits många framställningar av invasionen i Normandie (”D-dagen”) den 6 juni 1944. Invasionen skedde 11 månader innan Tyskland kapitulerade. Under dessa 11 månader fick de västallierade kämpa hårt för att komma in så långt som möjligt i själva Tyskland. Det blev en tävlan om att komma före ryssarna till Berlin. Som vi vet lyckades det ryssarna att komma till Berlin först och lägga under sig en betydande del av östra Tyskland.

Nästa alla populära skildringar av D-dagen är skrivna av amerikanska eller brittiska författare och journalister. Visserligen av journalister med ett stort militärt intresse och även kunskap. Men grundläggande militär kunskap har de inte.  Sällan klargörs om eldöppnande sker med direkt eller indirekt eld. Inte heller får man klart för sig hur eldledningen fungerade eller inte fungerade.

Det brukar ju heta att det är segrare som efteråt skriver historien, vilket ofta verkligen är fallet. När det gäller kriget i Västeuropa är det tveklöst så att det som allmänheten oftast läser är amerikanska och brittiska skildringar. Några exempel är Antony Beevors ”D-dagen” (2009), Thomas M. Rice, ”Prövad i strid – amerikansk fallskärmsjägare i Normandie” (2019), James Holland, ”Normandy ´44” (2019).

Det finns visserligen en hel del skidringar av tyska officerare, men ganska få sådana skildringar är översatta till engelska eller svenska. I olika militära facktidskrifter finns det förstås en hel del skrivit om själva invasionen även ur försvararnas perspektiv.

Det finns en bok på svenska som är utomordentligt bra. Det är den svenske överstelöjtnanten Bertil Stjernfelts (1919 – 2019) arbete ”Alarm i Atlantvallen”. Arbetet gavs ut redan 1953 (i två upplagor), därefter i en fransk översättning 1961 samt i en fjärde upplaga 2004 av specialförlaget Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Den senaste upplagan trycktes i 10 000 exemplar. Det är lätt att få tag i boken på antikvariat.

Det som är unikt med Stjernfelts bok är att den är en skriven av en verklig fackman, en kustartillerist, som själv inte var med i striderna och som inte heller så att säga tillhörde någon av de stridande parterna. Efter kriget har han ägnat mycket tid åt att noga studera själva händelseförloppet ur fackmannens perspektiv. Grund för boken var det elevarbete som han som elev skrev när han genomgick Sjökrigshögskolans stabskurs. Elevarbetet hade titeln ”Det tyska kustartilleriets omfattning och verksamhet vid invasionen i Normandie”. När första upplagan av boken kom ut 1953 hade den en förord av dåvarande svenske överbefälhavaren Helge Jung. Översättningen till franska tillställdes på något sätt generalen Charles de Gaulle, vilken sände ett mycket berömmande tackbrev till dåvarande majoren Bertil Stjernfelt.

Redan som ung officer hade Stjerfelt kort efter kriget begivit sig till Normandie för att i detalj studera de tyska artilleriposteringarna m.m. Mycket av detta fanns då kvar och det sägs att han en hel sommar cyklade runt med sin hustru för att rita in och studera tyskarnas omfattande fortifikatoriska arbeten. Stjernfelt har sedan som lärare på olika stabskurser i Sverige hållit otaliga föredrag och undervisningstillfällen om kustinvasion i allmänhet och Normandieinvasionen i synnerhet. Som pensionär anlitades han sommartid för bussresor till Normandie, där han som guide fick tillfälle att berätta om de tyska kustförsvaret.

I Stjernfelts bok framgår att han fått tillfälle att redan på 1940-talet intervjua ett ganska stort antal tyska högre officerare, vilka haft sådana befattningar att de haft överblick krigsförloppet.

Från böcker och otaliga spelfilmer har många fått uppfattningen att striderna var mycket hårda och stridsförlusterna höga. Striderna var mycket hårda, särskilt på de amerikanska styrkornas landningsområde (”Omaha beach”). Förbanden av fallskärmsjägare och rangers fick vidkännas mycket svåra förluster. Det allierades anfallsstyrka de första dagarna ska ha uppgått till ca. 160 000 man, varav 73 000 amerikanska soldater samt att antalet tyska försvarare kan har uppgått till ca. 55 000. Men det beror på hur man räknar förstås. Förlusterna för de allierade under de första dygnen uppgick till ca. 10 000 man (vilket antal inkludera döda, skadade, saknade och tillfångatagna). USA förlorade första dygnet (enligt officiella källor) 6 603 man och av dessa hade 2 499 dödats. Storbritannien förlorade ca. 2 700 och Kanada förlorade 1 074, varav 359 döda. USA anföll på Utah Beach med ca. 23 500 man, var drygt 900 stupade under första dygnet. USA fällde ca. 13 000 fallskärmsjägare. Det rör sig om helt andra förluster än de tyska och ryska förlusterna vid exempelvis belägringen av Stalingrad. Räknat på hela anfallsstyrkan var förlusten i döda drygt 1 procent. USA förlorade fler döda i angreppet på World Trade Center den 11 september 2001 än vid själva anfallet mot den försvarade kusten i Normandie. Man har bedömt att de totala tyska förlusten under invasionens första två dygn uppgick till mellan 4 000 och 9 000 man (inklusive döda, skadade, saknade och tillfångatagna).

Av Stjernfelts bok, som många borde läsa, kan man dra vissa slutsatser. De allierade hade ett gott underrättelseläge, men gjorde ändå en hel del felbedömningar av de befintliga tyska förberedelserna. Bland missbedömde man i hög grad vilka kalibrar de olika pjäserna hade. De allierade hade fullständigt luftherravälde och kunde med spaningsflyg fotografera de tyska ställningarna i detalj. Dessutom fick de omfattande information från franska motståndsmän som hade tillgång till radiosändare. De allierade bekämpade fortlöpande de tyska försvarsinstallationerna med bombflyg under ett par månader för landstigningen (”förbekämpningsskedet”). Dessa flyganfall medförde omfattande skador på de tyska anläggningarna. Men det var ändå förhållandevis få artilleripjäser som slogs ut. Allvarligare var att förbindelsenätet skadades genom att markkrevaderna slet sönder trådförbindelserna. Särskilt svåra skador blev det på trådförbindelser som låg djupt nedgrävda eftersom dessa var svårare att reparera.

Tyskarna å sin sida hade mycket begränsad information om den enorma uppladdningen av militära resurser som gjordes på den engelska sydkusten. De hade knappast några spioner i England som sände information om fartygen i de sydliga utskeppningshamnarna. Tyskland kunde inte flyga in med spaningsflyg mot de engelska hamnarna. Inte heller hade de tillgång till någon tillförlitlig väderdata, vilket de allierade i allmänhet hade. Som bekant är den förhärskande vägen för lågtryck och högtryck österut över Atlanten. Under kriget sände inte BBC några väderprognoser och tidningarna var förbjudna att trycka prognoser.

Även om de allierade hade ett gott underrättelseläge misstog de sig grovt i vissa fall. Det visade sig att några artilleriposteringar som anfölls av jägarförband redan var söndersprängda och övergivna. Betydande resurser sattes också in för att ta posteringar som var av lågt värde för tyskarna.

Stjernfelt redogör i sin bok för att praktiskt taget alla tyska artilleriuppställningar, fast som rörliga, var uppställda i betongvärn med bara en viss öppning för eldröret, vilket i hög grad begränsade skjutsektorn. Det gick alltså inte för tyskarna att från fortifikatoriska skydd skjuta horisonten runt. Det fanns en eller två posteringar med rörliga pansartorn, vilka möjliggjorde skjutning i alla gradtal. Men i praktiken hade inte tyskarna sådana batterier. Begränsningarna var betydande för tyskarna eftersom de fortifikatoriska skydden var byggda för att pjäserna endast skulle skjuta mot sjömål (fartyg till havs) och inte för att lägga eld över de stränder där angriparens trupp måste gå iland. Skjutsektorn kundr var begränsad till 40 – 50 grader i sidvinkel (men varierade). De allierade försökte slå ut alla artilleriposteringar genom anfall med bomber, även med fällning i låg vinkel. När invasionen hade inletts hade flottans fartyg (slagskepp, kryssare, jagare samt särskilda ”båtar för eldunderstöd”) till uppgift att genom intensiv beskjutning försöka slå ut kustbatterierna. I stort sett lyckades inte de allierade att slå ut så många batteriet genom bombanfall och beskjutning med grovt sjöartilleri. Man var i stället senare tvungna att slå ut ett stort antal batterier genom anfall med infanteri. Stjernfelts tes genom hela boken är att om tyskarna hade haft kanoner med pansarkupoler och bra fortifikatoriskt skydd hade det varit mycket svårt för de allierade att slå ut posteringarna. Särskilt svårt hade det varit om batterierna var så lokaliserade att de kunde lägga eld över egna batterier. Dessutom framför han några gånger i boken att hade sådana installationer var belägna på öar hade de allierade var tvungna göra amfibieoperationer för att stoppa eldgivningen från batterier. Uppenbarligen gör Stjernfelt outtalat jämförelse med modena svenska kustbatterier som hade pansartorn, kunde skjuta horisonten runt och även skjuta splittergranater över egna batterier för att stoppa inbrytningsförsök av angriparens markförband.

Stjernfelt visar på ett detaljerat och övertygande sätt att mycket gick fel både för de allierade och för tyskarna. De allierade förlorade många fartyg och båtar, många soldater och dyrbar materiel genom haverier till havs på grund av den kraftiga sjögången. Men även mineringar och undervattenshinder på stränderna försvårade i hög grad landstigningen. Hade general Rommel, som var högsta befäl på den tyska sidan, tillträtt som chef tidigare och fått tid att genomföra ändringar i själva kustförsvaret hade utgången kunnat bli en annan.

På den tyska sidan hade man byggt ett mycket stort antal betongvärn och fortifikatoriska skydd för pjäserna. Betongskydd hade också byggts för eldledningen, för radar, för ammunitionsdurkar, skyddsrum m.m. Det var helt enkelt en väldigt massa betongkonstruktioner som byggts, men antalet pjäser som kunde ge eld var inte imponerande stort. Över lag överskattade de allierade grovt antalet eldrör. I flera fall hade de gjort bedömningen att kalibern var betydligt grövre än vad den i verkligheten var. Den tyska propagandan hade också starkt överdrivit det kustartilleriförsvar som fanns.

Stjernfelt redogör för att i många av de tyska batterierna var personalen överårig och ofta dåligt utbildad och tränad. Tyskarna hade under lång tid inte kunnat övningsskjuta mot bogserade sjömål eftersom de allierande anföll alla tyska fartyg om gick ut från kusten. Det innebar att många batterier inte var inskjutna, vilket innebar att de inte hade korrekt data om riktsäkerhet, projektilhastighet m.fl. vikta data för att kunna lägga elden rätt. När sedan de tyska batterier under och efter invasionen började skjuta visade det sig att de ändå, trots allt ,hade god precision. Man ska komma ihåg att artillerield kan förekomma i tre dimensioner. Arméns fältartilleri skjuter från en fast känd punkt i terrängen mot en annan fast känd punkt i terrängen (där man tror eller vet att motståndaren befinner sig). Kustartillerit skjuter från en fast känd punkt mot ett känt, men rörligt mål (ett fartyg under gång). Fartygsartilleri skjuter från en känd rörlig punkt (det egna fartyget under gång) mot en annan känd rörlig punkt (motståndarens fartyg under gång). I det senare fallet är det dessutom osäkert om den egna positionen är känt med tillräcklig precision (detta var före GPS-navigeringen).

De tyska artilleristerna gjorde mycket bra ifrån sig trots alla de begränsningar som fanns. De hade bekämpats från luften i ett par månader och besättningarna var slitna och utsatt för starkt psykiskt tryck. De saknade dessutom stridsvana och var dåligt övade. En del av personalen i batterierna var italienare och ryssar. De senare var sådana som frivilligt gått över till tyskarna på östfronten och som sedan skickats till Atlantvallen för att tjänstgöra som batteribesättningar eller ingå i kustförsvarets infanteriförsvar. När de allierade släppte ned flygblad med propaganda över batterierna och kustbefästningarna var en del av bladen avfattade på italienska och ryska.

Tyskarna hade även tunga grupperingar på de ockuperade kanalöarna (Jersey, Guernsey och Alderney). De allierade hade synnerliger svårt att få tyst på dessa posteringar. Vissa av dessa var aktiva ända till den tyska kapitulationen i maj 1945. Som kuriosa kan nämnas att ”Mirusbatteriet” på Guernsey bestod av fyra 30,5 cm tunga kanoner, vilka kom från det ryska slagskeppet ”Volja”, vilken sjösatts 1904. Själva eldrören hade tyskarna fått tag på genom att de legat i lasten på ett erövrat ryskt transportfartyg. Tillverkaren av artilleripjäser, Krupp, fick i uppdrag att tillverka lavetter och ammunition till eldrören. I slutet av 1943 var pjäserna uppställda på Guernsey och klara för provskjutning. Det visade sig dock att de tyska krutladdningarna inte passade de gamla sovjetiska slagskeppspjäserna, vilket medförde stora skjutavvikelser. Efter omfattande prov och inskjutningar visade det sig även att skottvidden var kortare än beräknad. Men pjäserna fanns kvar och var skjutklara ända till kapitulationen i maj 1945. De allierade undvek noga att komma i närheten av detta tyska batteri.

Publicerat i Okategoriserade

Älskaren var inlåst på vinden

Det finns mängder av märkliga kriminalfall som väcker förundran. Det ges ut böcker om de mest fantastiska kriminalgåtor och massmord. Men det flesta märkliga brott glöms bort och försvinner in i arkiven. Vissa poppar dock upp i kriminalkrönikor och kvällstidningarnas söndagsbilagor. Ett sådant märkligt fall är rättegången mot Dolly Oersterreich i Los Angeles år 1930.

Fred Oersterreich ägde och drev en textilfabrik. Verksamheten gick bra och han var gift med Walburga Oersterreich, men hon kallades alltid för Dolly. Han var betydligt äldre än hustrun.

Fred var inte den som avstod från några glas whiskey om tillfälle gavs. Det kunde bli ganska många glas och dessutom väl ofta. I själva verket var han nog tämligen alkoholiserad. Fred var undersätsig och tämligen trind. Grannarna lade märke till att han ofta visslade när han gick gatan fram på väg till sin textilfabrik. Paret hade inte några barn. Senare kom det fram att Dolly var rejält missnöjd med sin man. Hon tyckte att han drack alldeles för mycket och dessutom presterade han inte något vidare bra i den äktenskapliga sängen. Fred å sin sida hade under en längre tid lagt märke till att Dolly gärna flörtade med andra män.

En morgon då Fred som vanligt var på väg till fabriken sa Dolly till honom att det hade blivit något fel på hennes symaskin och att den behövde repareras. Dolly föreslog att mannen skulle skicka hem en viss reparatör från fabriken till henne för att försöka reparera symaskinen. Det lovade Fred att göra. Dolly var då i 30-årsåldern. Några timmar senare ringde den 17-årige reparatören Otto Sanhuber på dörren till makarnas stora hus i Milwaukee. Det var en dag år 1913. Dolly hade planlagt det hela och när hon öppnade dörren för Otto hade hon bara på sig en ytterst liten och tunn negligé och silkesstrumpor. Doften av parfym stod tät kring henne. Den unge reparatören visades till symaskinen, vilken den dagen händelsevis stod placerad i sovrummet. Det oundvikliga blev att Otto inte brydde sig om symaskinen utan i stället tog hand om Dolly på det sätt som hon ville. Från den stunden var de sedan under många år i hemlighet ett älskande par. I början träffades de för intensiva kärleksmöten på ett hotell i närheten, men senare även hemma hos Dolly när maken Fred inte var hemma. Grannarna uppmärksammade förstås den unge mannen som ständigt besökte Dolly. Hon förklarade då att det var hennes halvbror som var på tillfälligt besök. För andra hittade hon på att den unge mannen var en särskilt ihärdig bokförsäljare. Efter en tid föreslog Dolly att Otto skulle säga upp sig från jobbet på fabriken och flytta in i ett litet rum som fanns på vindsvåningen i makarnas stora hus. Fred skulle förstås inte få veta något om arrangemanget, vilket skulle göra det möjligt för kärleksparet att älska flera gånger om dagen då Fred var på fabriken. Någon gång under år 1913 flyttade Otto  således in i en liten vindskammare i makarna Oersterreich stora villa. För sin make förklarade Dolly att hon fortsättningsvis skulle förvara sina dyrbara pälsar i ett av vindsrummen och att hon därför satte på ett hänglås på dörren till rummet. Därefter bar Dolly alltid nyckeln till låset på sig. Otto var inlåst helt enkelt.

I det lilla rummet fick Otto en madrass, ett nattkärl och ett litet skrivbord med stol. Det var allt. Något fönster fanns det inte. Otto klarade uppenbarligen av att hela tiden vara inlåst på rummet utom vid de tider då Dolly släppte ut honom. Hans två stora passioner var Dolly och att läsa deckare. Dolly köpte och lånade mängder av deckare som Otto på kvällar och nätter läste i ljuset av ett stearinljus. Hon blev känd på biblioteket för att hon ständigt lånade en massa deckare. I rummet försökte sig Otto även på att skriva egna manus till deckare, äventyrsböcker och även erotiska noveller. Berättelserna var fyllda av äventyr och passionerad åtrå. Det var dock inte något förlag som var intresserat av att ge utan något av hans manus.

På dagarna släppte Dolly ut Otto. Om hon kände sig säker på att maken inte skulle komma hem fick Otto hjälpa till med en del hushållsarbete, vilket han visst gillade att utföra. Vid den senare rättegången berätta dock Otto att paret brukade älska upp till åtta gånger varje dag, vilket rimligen bör ha inneburit att hushållsarbetet fick komma i andra hand.

Otto var inlåst i vindsrummet i fem års tid då makarna Oersterreich bodde i Milwaukee. Under den tiden hände det att Fred förklarade för hustrun att han ibland hörde att det var någon som gick på övervåningen och även andra ljud. Han noterade även att det försvann en del ölflaskor och en del läckerheter från skafferiet. Fred upplevde det hela som obehagligt, men Dolly förklarade att allt berodde på att han drack för mycket och att allt var inbillning.

År 1918 flyttade makarna till Los Angeles. Anledningen till flytten blev aldrig klarlagd. Men däremot kom det fram att Dolly hade krävt att även parets nya hus skulle ha en stor vindsvåning. Vid den tiden var det ganska ovanligt i Los Angeles att villor hade vindvåningar med rum. När makarna flyttade in i den nya villan hade Otto redan installerats i ett av vindsrummen. Ytterligare fyra år gick och hela tiden satt Otto inlåst i vindsrummet utom då Dolly släppte ut honom och tog med honom till sovrummet. Det var uppenbart att hennes äktenskap med Fred knakade i fogarna. Uppe i det hemliga vindsrummet kunde Otto ofta höra hur makarna skrek och grälade. Fred var arg för att Dolly öppet flörtade med andra män. Älskaren i vindsrummet hade han dock inte upptäckt trots att Otto då bott där i nio år. Dolly hånade Fred för att han drack för mycket och inte uppmärksammade henne.

En kväll i augusti 1922 kunde Otto från sitt rum höra ett våldsamt gräl mellan makarna. Dolly vrålade och det hördes att något tungt föll hårt i golvet. Otto fick uppfattningen att Fred höll på att slå ihjäl Dolly. Otto lyckades bryta upp dörren till rummet som han var inlåst i. Han visste var i huset som Fred förvarade två laddade pistoler. Otto hämtade pistolerna och sprang till rummet där makarna befann sig. Snabbt riktade han pistolerna mot Fred och avfyrade tre skott i bröstet på Fred. Förmodligen dog denne genast. Otto, som i nio år bara läst deckare och skrivit egna kriminalromaner var nu tvungen att snabbt hitta på något. Situationen måste ha varit ytterst märklig för honom för han hade inte träffat någon enda människa utom Dolly under nio år. Nu stod han där med ett lik vid sina fötter. Han tog Freds diamantprydda armbandsur och uppmanade samtidigt Dolly att gå in en stor klädkammare med lås. Otto låste dörren och kastade nycklarna i korridoren utanför klädkammaren. Han beordrade Dolly att efter en kort stund börja skrika så mycket hon kunde för att påkalla hjälp från grannarna. Själv försvann han samtidigt. Grannarna hörde mycket riktigt hennes skrik och tillkallade polis, som snabbt kom till villan. Otto var försvunnen. I en del redogörelser för händelserna sägs att Otto gömde sig på vinden i det hemliga rummet eller annat utrymme på vinden. Men det behöver inte ha varit så eftersom Otto även kan ha sprungit ifrån huset. Det är i varje fall okänt hur det kom sig att varken polisen eller grannarna hade iakttagit honom.

Kriminalkommissarie Herman Cline ledde polisutredningen. Han tyckte det var märkligt att rånaren (en eller flera) hade haft ett så klent vapen som en pistol med endast kalibern 0.25. Polisen kände inte till att det hade förekommit två pistoler. Rånare har i praktiken helt enkelt inte med sig så klena vapen. Samtidigt måste kommissarien konstatera att hustrun inte kunde vara gärningsmanen eftersom hon inte kunde ha låst in sig själv utifrån så att säga. Utredningen ledde inte till något resultat alls.

Sedan Fred mördats flyttade Dolly till ett annat hus i Los Angeles, vilket även detta hus hade en vindsvåning. Otto fick följa med och blev åter inlåst i ett litet vindsrum. Men eftersom Fred inte längre fanns fick Dolly nu tillfälle att även träffa andra män då Otto var inlåst på vinden. En av de män som inträdde i hennes sovrum var advokaten Herman Shapiro, som hade upprättat bouppteckningen efter den mördade maken. En annan man som också bjöds in i sovrummet var affärsmannen Roy Klumb. Advokaten Herman Shapiro fick Freds värdefulla armbandsur. Dolly förklarade hon hade hittat uret under några sittkuddar i soffan. Hennes förklaring var att rånarna måste ha tappat armbandsuret där. Till Roy Klumb sa Dolly att hon hade en pistol av samma kaliber som den som maken skjutits med. Hon var orolig att polisen trots allt skulle rikta misstankar mot henne om det blev känt att hon hade en sådan pistol. Därför bad hon Roy Klumb att ta med sig pistolen och kasta den i ett djupt vattenhål, vilket han även gjorde. Dolly talade även med en granne och sa till denne att hon hade en pistol som hon ville bli av med. Hon bad grannen att gräva ned pistolen under en buske i grannens trädgård. Grannen gjorde det. På så sätt gjorde hon sig av med de två pistolerna.

Roy Klumb fick så småningom klart för sig att han inte var den ende mannen i Dollys liv och han fann då, det var sommaren 1923, det lämpligt att gå till polisen och berätta om den finkallibriga pistolen som han kastat i vattenhålet. Polisen lyckades fiska upp den rostiga pistolen, men detta fynd bidrog inte till lösningen av mordet. Polisen hade sina misstankar mot Dolly, men kunde inte finna bevis mot henne och tvingades alltjämt konstatera att hon inte hade kunnat låsa in sig själv i klädkammaren och sedan kastat nyckeln på korridorens golv. Men hon togs ändå in för långa förhör, men nekade till allt. Hon anhölls och då uppstod att stort problem för henne eftersom älskaren Otto var inlåst i vindsrummet utan mat och dryck. Dolly fann då inte någon annan utväg att än att be sin försvarsadvokat, vilken var Herman Shapiro (samtidigt hennes älskare), att bege sig till villan med matvaror och dryck. Han skulle ställa varorna utanför vindsrummet och försiktigt låsa upp dörren utan att titta in i rummet. Advokaten inköpte en del matvaror och begav sig till villan samt öppnade dörren. Ut ur rummet kom Otto, som även då inte träffat någon människa på många år, förutom Dolly. Advokaten förstod vilken roll som Otto hade och uppmanade mannen kort att han skulle äta upp maten och sedan sticka iväg. Det gjorde Otto och lyckades dessutom hålla sig undan i många år. Han bytte namn till Walter Klein och jobbade en tid som vaktmästare i Kanada, men gifte sig och återvände så småningom till Los Angeles. Älskaren och advokaten Herman Shapiro tröttnade på Dolly och alla hennes män. Shaprio gick till polisen och berättade om den märkliga mannen på vinden. Både Otto och Dolly greps och åtalades för dråp (manslaughter) på Fred sju år efter dödsskjutningen. Otto erkände att han skjutit, men åberopade nödvärn och att han befunnit sig i tillfällig sinnesförvirring. Juryn fann att det saknades uppsåt och Otto frikändes för att brottet (motsvarande vållande till annans död) redan var preskriberat. Även Dolly frikändes.

Tidningarna hade feta rubriker och skrev mycket om ”Mördaren på vinden”, som Otto då omtalades som. Enligt vad Otto berättade i förhöret hade han funnit Dolly liggandet på golvet misshandlad av sin make i den situation då skotten brann av. Fred skulle då hotfullt ha gått mot Otto, vilket gjorde att Otto kände sig hotad och därför sköt.

Dolly höll sig helt borta från det offentliga i många år. Men 1961 uppenbarade hon sig dock i rådhuset i Los Angeles för att vid 81 års ålder gifta sig med sin mångårige livskamrat Ray Hedrick. Kort tid därefter avled hon. Tidningarna började då åter skriva om ”Mördaren på vinden” och kunde berätta att det hus som Dolly bott i på ålderdomen även det hade en vindsvåning. Vad som hände med Otto efter frikännandet tycks inte vara känt. Hela berättelsen har legat till grund för en spelfilm med titeln ”The Bliss of Mrs. Blossom”.

Publicerat i Okategoriserade

När fakta blandas med fiktion

Advokatparet Lena Ebervall och Per E Samuelson har nu givit ut fem böcker om kända kriminalfall i Sverige under 1900-talet. Böckerna är välskrivna och har nått en stor publik. Lena Ebervall har doktorerat i processrätt och särskilt ägnat sig åt frågor rörande advokatetik. Numer arbetar hon huvudsakligen som försvarsadvokat. Maken Per E Samuelson har i många år varit verksam som försvarsadvokat och med framgång företrätt många tilltalade i uppmärksammade mål.

De började med att år 2008 ge ut en bok med titeln ”Ers majestät olycklige Kurt”. Det är en fyllig redogörelse för hela den s.k. Haijbyaffären. Personerna i centrum är den skumme Kurt Haijby, hans majestät konungen (Gustaf V ) samt juristen och överståthållaren Torsten Nothin (motsvarande landshövding i Stockholm). Därtill figurerar några av tidens mer kända advokater. Det hela handlar om att hovet betalade Kurt Haijby rejäla belopp för att han skulle hålla tyst. Och det som han skulle hålla tyst om var, som det har antagits, hans homosexuella kontakter med majestätet. I boken får man som läsare följa med när Kurt Haijby sent på kvällarna förs genom slottets salar fram till konungens sängkammare och även vara bevittna hur de sexuella kontakterna framskrider. Det är sådant som författarna inte kan veta något om, men med all den bakgrundsfakta de tagit fram är det inte svårt för en skicklig penna att skapa en berättelse som på en och samma gång är sann och påhittad. En blandning av faktabok och skönlitteratur. Faction och fiction. Det skulle väl kunna gå ann bara man som läsare får klart för sig exakt vad som är fantasier och fria skildringar samt vad som å andra sidan är fakta. De båda advokaterna har förutsättningarna för att hålla isär vad som finns att tillgå i arkiv och sekundära källor. Den diffusa sammanblandningen gör mig osäker om värdet av boken. Som läsare får jag anstränga mig att försöka hålla isär det faktiska från det fiktiva. Men jag måste konstatera att det inte är möjligt. Boken har varit värdefull om författarna stannat vid att redovisa vad måste anses känt och klarlagt. Detta för att överlåta till läsarna själva att fantisera ihop vad kan ha skett i verkligheten för snart 85 år sedan. Samtidigt är jag medveten om att framgången hos den månghövdade läsekretsen då inte hade varit given.

Fyra år senare (2012) gav författarparet ut boken ”Mördaren i folkhemmet”, som handlar om mordutredningarna mot idrottsmannen och potatisgrossisten Olle Möller. Dennes dömdes mot sitt nekande och huvudsakligen på indicier för mord på den tioåriga Gerd, som hittades strypt och sexuellt utnyttjad i ett skogsparti i Sundbyberg. Olle Möller nekande styvnackad och målet prövades även i Högsta domstolen. Försvarare för Möller den kände advokaten Einar van de Velde. Olle Möller dömdes till 10 års straffarbetet för mordet. Senare dömdes han även för mordet på den vuxna kvinnan Rut Lind. Även i boken ”Mördaren i folkhemmet” får läsare ta del av ett gediget reseacharbete av författarna, men en oklar blandning av fakta och fiction. Som läsare vet men inte om 80 procent eller endast 60 procent hänför sig till vad sin finns att hämta från arkivakter m.m.

Två år senare (2014) hade de två advokaterna skrivit ytterligare en bok i gränslandet mellan fakta och fantasi. Bokens titel var ”Bombmannens testamente”. Boken skildrar Lars Tingströms liv och det bombatentat som ledde till att han blev känt över hela landet som ”bombmannen”. Lars Tingströms väg från vanlig tjänsteman med bil, sommarstuga och båt fram till en hårt bevakad fånga i Kumlabunkern. Även här är det frågan om en välskriven och spännande roman baserad på ett verklighetsunderlag. Eller en skildring av verkliga kriminalfall, men betydande inslag av gissningar och fantasier. Tingström var mannen som möjligen sände en brevbomb, sprängde chefsåklagaren Sigurd Denckers villa i luften 1982 (en omkom), sprängde Skatteskrapen i Stockholm 1983 och kronofogdemyndighetens kontor i Nacka samma år. Det kom senare fram att självaste chefsåklagaren hade inlett en kärleksrelation med Tingströms sambo med Tingström satt i fängelse och då förundersökningen beträffande brevbomben leddes av Sigurd Dencker. Riksåklagaren fick kännedom om relationen, men hemligstämplade de handlingar som upprättades kring detta. Senare fick Tingström resning och frikändes från åtalet avseende brevbomben. Under fängelsetiden lärde han känna Christer Pettersson (senare åtalad för mordet på Olof Palme). Det har funnits teorier om att Tingström har inspirerat och ”styrt” Pettersson till att begå mordet.

Ytterligare två år senare (2016) gav advokatparet ut boken ”Florens Stephens förlorade värld”. Även den boken är väl underbyggd, men åter samma blandning av fakta och skönlitterärt. Man kan visserligen gissa sig till vad som är författarnas vällustiga påhitt och vad som är fakta. Dock är det hela oklart. Florence Stephen var den fnoskiga damen som ärvde hela Huseby bruk i Blekinge, hade nära förbindelse med prins Carl och ställdes inte förmyndare. Hon ärvde en stor förmögenhet, men allt rann iväg genom olyckliga affärer och olika ”förvaltare”.

Förra året (2018) gav de två advokaterna ut en bok om den förskingrande rådmannen Lundqvist vid Stockholms rådhusrätt (tingsrätt). Titeln är ”Domaredansen”. Efter närmare 20 år av misstankar och anmälningar mot rådmannen Folke Lundquist från bland annat Gustaf Unman väcktes åtal mot rådmannen vid den den egna domstolen. Talan fördes av stadsfiskalen Lennart Eliasson. Rättegången i tingsrätten pågick i över sex månader och processen vandrade ända upp till Högsta domstolen. Rådmannen dömdes till tre års fängelse, stort skadestånd och avsättning från sin domartjänst. Folke Lundquist var gift med en advokat, som fortsatte sin verksamhet. När hon avled var tillgångarna efter henne 45 milj. kr. Allt testamenterades till Frälsningsarmén. Även i detta femte arbete blandas glatt fakta med påhittat fiktion. Mycket är känt och mycket är dokumenterat, men mycket läggs även till av författarna.

Det finns ju många andra böcker som är uppbyggda på samma sätt. En klassiker är ju Per Olof Sundmans ”Ingenjör Andrées luftfärd”, som skildrar det misslyckade försöket att nå nordpolen med luftballong. Alla tre ombord omkom efter en lång och strapatsfylld vandring över isvidderna sedan ballongen landat. Lite var känt om strapatserna även om dagböcker och fotografier återfanns långt senare. Sundman hade stort utrymme att med den egna fantasin fylla ut med berättelsen om ”hur det kunde ha varit”. En god berättelse förvisso, men knappast mera sann än falsk. Men fantasin får fritt utrymme.

Betraktar man det som nöjesläsning är böckerna givande på flera sätt. Men vill man ändå veta ”hur det egentligen var”, så blir i varje fall inte jag nöjd. Det går som sagt inte att utskilja vad som fakta och icke-fakta. För mig är den skillnaden av största betydelse.

Publicerat i Okategoriserade

Märkliga jordkast

Det finns ett naturfenomen som ännu inte någon lyckats ge en trovärdig förklaring till. Fenomenet brukar kallas ”jordkast” (även ”jordskott”) och fanns utförligt beskrivet i gamla Nordisk Familjebok, andra upplagan (”Ugglan”). Jordkast uppkommer företrädesvis vintertid när det är tjäle i marken eller på vårvintern. Under en visst särpräglat ljud lyfts eller kastas ett stort stycke jord upp och hamnar vid sidan om den grop som då uppstår. De skapas som en öppen grav där jorden tidigare legat. Många gånger kan det vara frågan om flera ton jord och det ser ut som om någon med en stor skarp kniv skurit ut jordstycket, som till synes lyfts bort och hamnat vid sidan av med det tidigare ytskiktet fortfarande uppåt, ofta helt sammanhållet till 

Fenomenet har under många århundraden iakttagits i Sverige, Norge, Lettland, England och även i Nordamerika. Ingen har dock sett själva händelseförloppet, men många har hört ett besynnerligt och kraftigt ljud vid den tid då jorden kastats upp. Det äldsta kända jordkastet ska ha ägt rum år 822 i Norge. Det mest kända jordkastet under senare tid upptäcktes av en skogsarbetare den 3 februari 1903 i Glumstorp norr om Kristinehamn. Två jordstycken, som tillsammans vägde 4,4 ton, hade flyttats 4,5 m år sidan. Gropens sidor och botten var jämnt skurna med mycket släta ytor. Även kanterna på de två jordstyckena var helt jämna och även de liksom skurna. Gropen var nästa en halv meter djup.

De som närmare studerat fenomenet med jordkast har noterat att det har uppträtt 17 väldokumenterade jordkast i vårt land från 1598 till 1903. Därefter har man inte upptäckt några ytterligare jordkast, vilket man dock har gjort i Norge.

Det som är karaktäristiskt är att jordkasten nästan alltid uppträder vintertid på frusen mark, troligen med tjäle i marken. Kanterna och undersidan av jordstyckena är alltid mycket skarpt skurna. De gropar som bildas är ofta 3 – 6 m långa och någon meter bred. Men det har även förekommit jordkast som omfattat betydligt större markstycken.

Fenomenet beskrevs av Urban Hjärne 1694 och han kunde i sitt lärda arbete redogöra för 14 olika kända jordkast. Carl von Linné gjorde också anteckningar om ett jordkast under sin resa 1746 genom Västergötland.

Flertalet jordkast i vårt land har dokumenterats av ortens kyrkoherde, en man som på den tiden alltid hade hög trovärdighet. Jordkastet i Glumstorp undersöktes även noga av Hjalmar Sjögren, vilken var professor i geologi och verksam vid Nordiska Museet. Sjögren noterade särskilt de skarpa kanterna på jordstyckena och i den grop som uppkommit. Han tyckte sig även kunna konstatera att gränsen till botten i gropen gick exakt där gränsen gått mellan den frusna jorden och den övriga jorden. Hans försök till förklaring var att det måste röra sig om ett säreget åsknedslag som genom frostsprängning brutit loss och på något sätt kastat iväg ett stort stycke jord. Men det var inte så många som blev övertygade av den förklaringen. Inte någon boende på orten hade hört någon åska, men däremot ett längre dovt och kraftigt ljud.

Vissa har spekulerat i att det kan vara fråga om att gas bildats under den frusna marken och sedan med kraft tryckts uppåt. Att det skulle vara jordbävning eller meteoritnedslag är det knappast någon som tror.

Det kraftigaste och märkligaste jordkastet i vårt land inträffade på nyårsdagen 1698 intill Örekilsälven i Dalsland. De kringboende hörde tre kraftiga dån ifrån älven. När de begav sig dit kunde de till sin häpnad se en helt ny ö bildats mitt i älvfåran. På ön stod flera fullvuxna granar och några björkar. På den fasta marken ett par hundra meter från stranden hade det öppnats en mycket stor grav. Det hela är mycket väldokumenterat. Den stora gropen var 80 m lång, 50 m bred och 7 – 9 m djup. Gropen hade samma dimensioner och geometri som den nybildade ön mitt i älvfåran.

Ett annat jordkast ägde rum i Lilla Edet i mars 1674. Folket på en gård i närheten hörde ett dån, som de beskrev som ljudet från en långsam jordbävning. När de kom till platsen visade det sig att det uppstått ett stort hål i marken och den jord som tidigare funnits där låg liksom utskuren en bit bort. Det finns även redogörelse från Biskopskulla i Uppland där ett två och en halv meter stort jordstycke slitits upp ur marken i april 1678. Jordstycket beskrevs ”som om hon varit med en sax avklippt”. Jordkast finns även beskrivet från Portugal den 7 januari 1733. De flesta jordkasten har upptäckts på norska Andöya. Ett 6 m långt jordkast uppkom på Andöya i juni 2001, vilket dokumenterats noga. På engelska brukar fenomenet kallas för ”Cookie Cutter Phenomenon”. Fenomenet är även dokumenterat i Nordamerika.

Man tvingas stanna vid att det ännu inte har lämnats någon trovärdig förklaring till dessa jordkast, även om det kan vara så att åsknedslag eller någon annan form av elektromagnetiska urladdningar kan vara i varje fall en del av förklaringen.

Publicerat i Okategoriserade

Fastbundna vid järnvägsrälsen

Vi har alla sett scenen med den vackra kvinnan som bundits fast på ett järnvägsspår och ligger där i väntan på det framrusande tåget. I sista minuten, eller sekunden, kommer hjälten springade och räddar henne från det annars oundvikliga. Scenen finns i varje fall i två stumfilmer. I båda är det förstås en man som är hjälten och båda männen har kraftfull mustasch och stor hatt. Nu ska man dock inte tro att skräckscenen hittades på av filmskaparna för att dra publik till svartvita stumfilmer. Scenen förekom nämligen i ett antal teaterpjäser redan under 1800-talet. En gång gick samtidigt fem pjäser på Londons teatrar som alla hade en skräckscen med en kvinna fastbunden på en järnvägsräls. Den sköna kvinnan, gärna med tydliga kvinnliga former, räddades förstås i sista sekunden i varje föreställning. Den första pjäs där det förekom en järnvägscen är förmodligen ”The Engineer”, som sattes upp 1863. Liknande scen hade tidigare dock förekommit i en novell. Amerikanen Augustin Daly skrev pjäsen ”Under the Gaslight by American”, vilken spelades första gången 1867. Augustin Daly hävdade att han hade ensamrätt till järnvägscenen och stämde flera pjäsförfattare som skrivit liknande scener i sina pjäsmanus. I rättegångarna hävdade pjäsförfattarnas ombud att en nästan exakt likadana scener fanns återgivna i ett stort antal noveller som publicerats innan Daly skrev sin pjäs. Domstolarna fann dock att Dalys teaterscen åtnjöt upphovsrättsligt skydd. Domstolsavgörandena har kommit att bli klassiska prejudikat i amerikansk upphovsrätt eftersom avgörandena klargör att det inte är tillåtet att kopiera en scen från en annan pjäs, eller novell, även om orden inte är desamma och även själva scenen är annorlunda. Dessa utslag hindrade dock inte alls andra pjäsförfattare att fortsätta med att skriva järnvägscener. De utgick från att Daly inte skulle orka med att stämma alla.

Nu är frågan om det i verkligheten förekommit att någon bundits fast vid en järnvägsräls i väntan på ett framrusande tåg. Redan 1874 skrev New York Times om att en fransman, endast identifierad som ”Gardner”, hade rånats och bundits fast på en järnvägsräls. Men han lyckades delvis göra sig fri innan tåget kom. Dock fick han ena underbenet avklippt och överlevde en kortare tid. Offret kunde identifiera rånarna innan han avled. Det finns ytterligare uppgifter om att personer bundits vid järnvägsspår och dödats. Men alla kända fall har inträffat efter att förfaringssättet blivit uppmärksammat i böcker, filmer och teaterpjäser. Det tycks vara så att de kriminella inte har lyckats komma på metoden på egen hand utan inspirerats av författare och filmproducenter. Det sägs att metoden att gjuta in lik i hela cementblock, eller cementblock kring fötterna på ett lik, också inspirerats av skildringar i böcker och filmer. Bokförfattare och manusförfattare tycks vara mer uppfinningsrika än de verkliga mördarna.

Under 2017 inträffade det tragiska att en fransman drabbades av djup depression och att han i det tillståndet försökte övertala sin tidigare flickvän att återvända till honom. På hennes 34-årsdag band han fast henne på ett järnvägsspår med kraftig pakettejp och ställde sig själv över henne när tåget kom rusande. Båda omkom omedelbart när tåget körde över dem i en hastighet av nära 300 km/h. De hade flera gemensamma små barn.

År 1993 inträffade det att två unga pojkar slog ihjäl tvååriga James Bulger och sedan lade liket på ett järnvägsspår för att få det att se ut som en olyckshändelse. Trots de omfattande skadorna kunde rättsläkaren fastställa att en tidigare misshandel var dödsorsaken. De två gärningsmännen kunde identifieras och lagföras.

Det finns flera berättelser om att soldater under utbildning i det brittiska specialförbandet SAS har testats och tränats genom att med ögonbindel bindas fast vid ett järnvägsspår för att få uppleva verklig dödsskräck. Övningsledaren ska ha spelat upp en scen där man gjort klart för offret att det uppstått ett fel under övningen, så att man inte kunde låsa upp och frigöra offret innan tåget skulle komma. I själva verket var soldaterna fastbundna på ett sidospår som inte alls trafikerades av några tåg. Men de tvingades med förbundna ögon känna vibrationerna i rälsen och höra tåget komma. Närmare en verklig dödsupplevelse kan man nog inte komma under en militär övning.

Publicerat i Okategoriserade