Steg per dygn i olika länder

Tydligen kan man på ett enkelt sätt mäta hur många steg en person tar per dygn. Stanford University har nyligen med hjälp av en  programvara i smartphones undersökt hur många steg som omkring 700 000 personer i 46 länder tar under ett dygn. Sedan har man jämfört resultaten. Vilket land har den mest rörliga befolkningen? Märkligt nog kommer Hong Kong högst med 6 880 steg, Ryssland på femte plats med 5 969 steg, Italienarna tog 5 296 steg och USA kom först på 30:e plats med 4 774 steg. Vilket land har den minst aktiva befolkningen? Jo, är det är Indonesien. med endast 3 513 steg. Hur många steg vi tar per dygn i vårt land känner jag inte till.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Dag Hammarskjöld privat

Redan under sin levnad var Dag Hammarskjöld en man som väckte både beundran och frågor. Han var ju son till den stränge professorn och historikern Hjalmar Hammarskjöld, tillika statsminister och chefsförhandlare med Norge 1905. För övrigt det år som Dag föddes. Dag Hammarskjöld växte upp i Uppsala, där fadern var landshövding. Bland familjens nära umgängesvänner fanns ärkebiskopen Natan Söderbloms familj. Att förväntningarna på Hammarskjölds söner var enorma var helt klart. Dag tog studenten vid Katedralskolan i Uppsala med de kanske högsta betyg som en svensk student någonsin erhållit. Han hade åtta A, fyra a, men B i gymnastik. Dag Hammarskjöld skaffade sig en bred och omfattande akademisk utbildning. Fil. dr. i nationalekonomi, studier i filosofi (Hägerström), litteraturhistoria samt en jur. kand. ex. Redan vid 29 års ålder blev han opolitisk statssekreterare i finansdepartementet och senare en tid även kabinettsekreterare i UD. Senare blev han även opolitiskt statsråd för att vid 48 års ålder utses till generalsekreterare i FN. Som bekant omkom han i en flygolycka i Ndola, Nordrhodesia i septermber 1961.

Få kände till något om Dag Hammarskjöld privatliv eftersom han var ytterst förtegen om privata saker. När någon ändock dristade sig till att fråga något privat så var hans standardsvar: ”Det ska jag förklara senare”.

Iwo Wikander var avlägsen släkting till Dag Hammarskjöld och valde att 1978 ge ut en bok i vilken han försökte belysa något av sin släktings privatliv. Boken fick också titeln ”Det ska jag förklara senare” (finns även översatt till engelska). Iwo Wikander var till professionen tekniker vid Sverige Geologiska undersökningar (SGU). Men på fritiden var han historieforskare och författare. Hans bok om släktingen Dag Hammarskjöld är i vissa delar brilljant. Iwo Wikander var en begåvad, berest, beläst släkting till Dag Hammarskjöld, vars mor som flicka hetat Almqvist och var avlägsen släkting med Wikanders mor med samma familjenamn. För övrigt finns Carl Jonas Love Almqvist med på en kvist på släktträdet.

Iwo Wikander hade vuxit upp i en lungsotshostande proletär miljö i Jämtland. Det var Dag Hammarskjölds mor som sammanförde den 20-årige jämten med den 31-årige Dag, som då redan var statssekreterare hos finansministern Wigfors. Det var detta som var bakgrunden till att Iwo Wikander blev inbjuden till en middag hos familjen Hammarskjöld. Dag Hammarskjöld skaffade sig aldrig ett eget hem utan bodde hela sitt liv hos föräldrarna – även sedan han blivit generalsekreterare var hans enda bostad föräldrahemmet. Dag Hammarskjöld bildade aldrig familj och hade inte några barn. Det är inte heller känt att han någonsin hade en relation med en kvinna.

När Iwo Wikander var på middagen hos föräldrarna Hammrskjöld kom han att vid bordet använda sig av det folkliga ordet för samlag, vilket fick den förre statsministern Hjalmar Hammarskjöld att med iskallt ogillande resa sig från middagsbordet och bara gå därifrån. Dag Hammarskjöld hade under incidenten suttit helt tyst och till synes försagd. Men någon form av islossning måste ha uppkommit mellan de två yngre släktingarna med så helt olika bakgrunder. De kom att bli goda vänner. Enligt Iwo Wikander kom de två även att vid olika tillfällen avhandla högst privata angelägenheter. I någon form av bikt berättade Dag Hammarskjöld att han en gång försökt vara tillsammans med en sexuellt aktiv ung dam, men då inte lyckats genomföra något samlag. Han ville inte någon mera gång vara med om en sådan förnedring utan gömde sig helt och hållet i sin karriär och sina intellektuella intressen. Märkligt nog lyckades Iwo Wikander övertala Dag att uppsöka en läkare för konsultation i frågan. Läkaren fann dock inte annat än att Dag var fysiskt frisk, men hänvisade till en psykiater för att försöka bli fri från de hämningar och låsningar som kanske ändock förelåg. Förmodligen stannade det hela med detta. Iwo Wikander, som kanske var den som bäst kände Dag Hammarskjöld, skrev i boken att det inte fanns något som ens skulle tyda på att Dag var homosexuell. Enligt Iwo Wikander var han ett neutrum, vars stora kärlek var FN-stadgan.

Dag Hammarskjöld hade den distans och kyla till omgivningen som ibland gjorde att han uppfattades som sur och retlig. Det berättas att de skoputsare som jobbade i entrén till FN-skrapan inte gillade honom därför att inte en en enda gång hade nedlåtit sig att låta putsa sina skor där. Skoputsningen skötte han nämligen själv. Hans företrädare som generalsekreterare, norrmannen Tryggve Lie, hade varit mera gemen och ofta låtit skoputsarna polera hans skor.

Iwo Wikander berättar i boken att en anställd vid FN-sekretariet, en kvinna ska det nog sägas, en gång utklädd som städerska lyckats ta sig in i generalsekretarens privata våning, klätt av sig naken och lagt sig i generalsekreterarens säng. När Dag Hammarskjöld kom till våningen blev han ursinnig, på gränsen till hysterisk, över tilltaget. Kvinnan ska då ha ropat till honom: Hur är det egentligen fatt med er, när det gäller flickor?” Förmodligen fick hon inte något svar och hennes närvaro i FN-skrapan upphörde. Allt detta berättar Iwo Wikander i sin bok.

Även vid ett annat tillfälle fick Dag ett utbrott av dåligt humör, enligt Iwo Wikander. En av de anställda vid FN-sekretariat informerade generalsekreteraren om att hans vän Mr. Wikander, som var på besök i New York, ställt till med ett rejält uppträde utanför en restaurang i närheten därför att restaurangen vägrade släppa in en slusk till karl i Wikanders sällskap. Dag oroades av vad Wikander kunde ha ställt till med och hastade till restaurangen för att föra Wikander till rätta. Dag fann att det verkligen var en slusk med stoppad tröja, opressade byxor och oborstade skor. Dessutom hade han inte några strumpor. Men Dag Hammarskjöld medverkade dock till att slusken fick komma in på restaurangen och äta tillsammans med sällskapet. Detta lyckades han dock först efter att ha förklarat för restaurangens personal att personen i fråga var Albert Einstein. Allt detta har alltså släktingen Iwo Wikander berättat i sin memoarliknande bok.

Det har skrivits och spekulerats mycket om flygolyckan som medförde xx död. Flygplanet, en civil svensk DC-6, slog ned i skogen ca. 8 km från landningsbanan i Ndola. Det finns ögonvittnen som berättat att de kom en ett stort flygplan med två små jetplan som följde efter. Det stora flygplanet fattade eld och störtade i skogen. De två små planen vände mot norr. Avståndet till gränsen till Kongo är mindre än 10 km. Trots dessa ögonvittnen har den officiella förklaringen till haveriet alltid varit att föraren missbedömt höjden och av misstag flugit för lågt. Planet av typen DC-6 från det svenska flygbolaget Transair hade 16 passagerar ombord, varav nio var svenskar. Strax före midnatt den 18 september 1961 gick planet ned för landningpå Ndola flygplats. Den rutinerade piloten Per-Erik Hallonqvist anropade tornet på den lilla afrikanska flygplatsen och rapporterade rutinmässigt: ”Ljus i sikte. Över Nodola. Går ned”. Sedan bröts helt kontakten och planet var borta. En hel delegation av prominenta personer vänta på flygplatsen på att generalsekreteraren skulle anlända. Däribland den brittiske höga kommissarien lord Alport, andra framträdande personer, säkerhetsfolk och journalister. Trots att piloten anmält att han låg under inflygning för landning drog man snart slutsatsen att flygplanet gått i riktning mot någon annan flygplats. Ndola flygplats släcktes ned alla som väntade på planets ankomst lämnade flygplatsen. Allt detta är synneligen märkligt eftersom man i alla flygsammanhang alltid rapporterar ändringar av färdplaner. Det enda rimliga hade varit att utgå från att planet havererat. För fyra timmar efter soluppgången nästa dag inleddes eftersökningarna och nedslagsplatsen återfanns först vid 15-tiden den dagen. Nedslagsplatsen låg ca. 12 kom från flygplatsen. Det var en brittisk haverikommission som genomförde utredningen av haveriet. Fjorton personer hade hittats döda inne i det utbrända vraket. Hammarskjölds kropp låg livlös lutad mot en termitstack, dock utan några brännskador. En amerikansk livvakt levde, men var svårt skadad. Han avled några dagar senare. Dock hann livvakten berätta om blixtar och en explosion i luften innan planet sog i marken. Även om den officiella förklaringen var att det var pilotens missbedömning som var orsaken till haveriet förekom ändå omfattande spekulationer. Vittnen kunde berätta att legosoldater suttit på barer och skrytit om att de mördat Dag Hammarskjöld. Det talades även om att ett spelkort skulla ha fästs vid den döda kroppen som en form av förnedring. Den norske FN-översten Björn Egge hade fått tillfälle att se den döda kroppen och han talade sedan resten av sitt liv om ett runt hål i pannan, som kunde ha uppkommit genom en avskjuten kula. Det hela är mycket märkligt. Obduktionsprotokollet har förkommit.

Den förre svenske ärkebiskopen K G Hammar är övertygad om att Dag Hammarskjöld mördades. Han har engagerat sig för att en internationell kommission åter ska granska haveriet och dödsfallet.

Publicerat i Okategoriserade

Problem med amerikanska starar

Under 1800-talet hade man inte klart för sig vilka skador och olägenheter som ofta uppkommer om man planterar in nya djurarter och växter på helt andra kontinenter än där de har sitt ursprung. Det var till och med så att man var av uppfattningen att inplantering kunde tillföra olika slag av mervärden.

I Nordamerika fanns inte den europeiska staren och heller sparvar. Inte heller fanns det några näktergalar i Amerika (mocking birds är inte näktergalar). Eugene Scheifflin (1827 – 1906) var en förmögen affärsman i New York och han var även ordförande i en organisation som hade tagit på sig som sin uppgift att plantera in nya djurarter i Nordamerika. Dessutom var han en stor beundrare som Shakespeares dramer. I dessa omtalas en hel del olika fågelarter. Det ironiska är att starar bara nämns en enda  gång i Shakespeares samlade verk: I ”Henrik IV”, del 1, akt 1, scen 3 drömmer Hotspur om att skicka en stare som ständigt förargar kungen genom att skrika namnet på hans fiende Mortimer. Den stackars staren har ställt stora problem i USA.

Eugene Scheifflin bestämde sig för att importera alla de fågelarter som nämns av Shakespeare. På 1890-talet släppte i två omgångar ut flockar av den europeiska staren. 1890 släppte han ut 60 starar och året därpå ytterligare 40 starar. Under de första sex åren kunde man endast iakttaga boplatser på Manhattan. De två första vintrarna överlevde bara 16 par starar. När man sedan observerade starar som byggde bon bortom Manhattan så ställde man till med festligheter för att fira iakttagelsen. År 1928 kunde man konstatera att stararna hade tagit sig västerut över Mississippi. År 1942 hade de tagit sig fram till Californien. Det tog alltså drygt 50 år för stararna att breda ut sig från Manhattan ända till västkusten. I mitten på 1950-talet uppskattade man antalet starar i USA till 50 milj. I dag är antalet långt över 200 miljoner.

I dag kan man säga att stararna tillhör den inhemska amerikanska faunan. Men de har medfört mycket stora problem och man har gjort omfattande försök att hålla nere antalet starar. De äter upp frukt och odlade växter till stora värden. På en dag kan en stor flock starar ät upp 20 ton potatis på åkrarna. De flyger i stora täta flockar och utgör en fara för flyget. 1960 störtade ett trafikflygplan direkt efter starten från Logan Airport i Boston, vilket fick till följd att 62 personer omkom. Flygplanet hade flugit rakt in i en stor flock med starar.

Myndigheter och andra har under decennier försökt att hålla borta stararna och minska antalet.  Sedan man misslyckats att skrämma dem med ballonger och konstgjorda hökar har man försökt att spruta olja på deras boplatser och även spritt ut en form av klipulver. De har även häckat så intensivt på Capitoleum, Wasington, att man beslutade sig för att sätta upp strömförande ledningar längst upp på kolonnerna på byggnaden. När Vita huset plågades av stararna satt man upp högtalare och återgav ljudet från inspelade starar, dock utan något som helst resultat. Man har försökt förgifta stararna på olika sätt, bland annat med Cobolt-60. I stort sett utan resultat. Man har till och med försökt sig på att elda upp levande fåglar (Roman lights) i närheten av flockar för att skrämma iväg dem. Inte något resultat då heller.

Den där gången 2009 så kapten Chesley ”Sully” Sullenberger landade på Hudson river väster om Manhattan var det dock inte starar som ställde till problemet. Han flög rakt in i flock kanadagäss.

Publicerat i Okategoriserade

De ville inte ha sovjetiskt medborgarskap

År 1966 undertecknade 7 550 personer en vädjan till den svenska regeringen om att slippa ifrån sitt sovjetiska medborgarskap. Det var alla svenska medborgare och ville endast vara svenska medborgare. Skrivelsen hade följande lydelse.

Jag har aldrig varit och vill ej vara sovjetrysk medborgare. Jag vill icke att mina barn och barnbarn i flera led i folkbokföringen skall erhålla dubbel medborgarskapsbeteckning – svensk och sovjetrysk medborgare såsom hittills skett. Jag vill att frihetslandet Sverige på administrativ väg befriar mig och mina efterkommande från varje formell samhörighet med Sovjet. Jag vill vara lojal medborgare i Sverige. Jag vill icke bli betraktad såsom lojalitetsskyldig mot det land och den regim som med våld och förtryck förintade de fria Estland, Lettland och Litauen.

Bakgrunden till den där skrivelen, eller vädjan, till den svenska regeringen var att baltflyktingar i Sverige, och deras barn och senare släktled, var och förblev sovjetiska medborgare. Det var inte bara en uppfattning om medborgarskapet som man hade hos sovjetryska myndigheter utan hos svenska myndigheter. Som en följd av att Sverige, som det första land i världen efter Nazityskland, erkände den faktiska annekteringen av de baltiska staterna, hade de svenska myndigheterna betraktat alla tidigare medborgare i de fria staterna Estland, Lettland och Litauen som sovjetiska medborgare. Enligt svensk rätt är det fullt möjligt att ha två eller fler medborgarskap.

Enligt sovjetisk rätt blev de medborgare i de tre länderna som befann sig på något av ländernas territorium den 7 september 1940 sovjetiska medborgare, om de inte senare befritats från sådant medborgarskap. Medborgare i de baltiska staterna som den nämnda dagen inte befann sig i något av de tre länderna blev inte sovjetiska medborgare (såvida de inte själva ansökte om det och sådan ansökan beviljades). Enligt svensk rätt ansågs sådana personer, som den dagen befunnit sig utanför något av de tre länderna, som statslösa om de inte senare erhållit annat medborgarskap. Barn i äktenskap där båda föräldrarna enligt sovjetisk rätt var sovjetiska medborgare erhöll sådant medborgarskap. Barn i äktenskap, där en av föräldrarna inte var sovjetisk medborgare, blev sovjetisk medborgare först efter föräldrarna ansökt om sådant medborgarskap och ansökan beviljats.

I den svenska folkbokföringen var det hela en riktigt röra. I många fall antecknades att en person var statslös trots att personen befunnit sig i något av länderna den 7 september 1940 eller skrev det endast in att personen för exempelvis ”f.d. estnisk medborgare” utan att myndigheten tog ställning till om personen var sovjetisk medborgare. I andra fall angavs att personen var ”sovjetisk medborgare”, t. o. m. i fall där inte ens den sovjetiska lagstiftningen ansåg detta vara fallet.

I en rikdagsmotion av två folkpartistiska riksdagsmän återgavs följande märkliga och tragiska förhållande ur det praktiska livet.

Två ester, vilka både kommit till Sverige som barn, gifte sig. Vid giftermålet var kvinnan – efter naturaliseringen tillsammans med föräldrarna, svenska medborgare, medan mannen i folkbokföringen angavs som statslös. Paret fick två barn som enligt gällande svensk lag vid födelsen blev svenska medborgare. Så blev det därför att barnen hade svensk moder och statslös far. Senare om och beviljades svenskt medborgarskap. Barnen var redan då svenska medborgare och hade varit det sedan födelsen. När föräldrarna vid ett senare tillfälle skulle ta ut personbevis för barnen upptäckte de att det var antecknade som sovjetiska medborgare. Varken föräldrarna eller barnen har informerats om detta och var naturligtvis helt omdevetna om att barnen endatst var sovjetiska medborgare. Förklaringen till detta var att när mannen ansökte om naturalisering så upptäckte man på folkbokföringsmyndigheten att mannen egentligen från början borde ha antecknats som sovjetisk medborgare och inte som statslös. Detta var inte något fel från myndighetens sida. Följaktligen kunde barnen inte heller anses vara svenska medborgare utan deras medborgarskap ändrades då från svenskt medborgarskap till endast sovjetiskt. Någon information lämnades inte till barnen eller till föräldrarna. Den märkliga följden blev att de båda i Estland födda föräldrarna hade blivit svenska medborgare, men deras i Sverige födda barn av svenska myndigheter betraktades som sovjetiska medborgare. Det är tveksamt om föräldrarna då var medvetna om att de, förutom svenskt medborgarskap, även var sovjetiska medborgare. För barnens del löstes det hela sig delvis genom att föräldrarna gav in en ny ansökan om naturalisering också för barnen, vilken beviljades.

På 1960-talet ställde baltflyktingarna i Sverige krav på att det sovjetiska medborgarskapet inte längre antecknades i den svenska folkbokföring samt att de balter som inte naturaliserats och som inte vill vara antecknade som sovjetiska medborgare skulle kunna bli antecknade som statslösa i folkbokföringen. Dessutom krävde exilbalterna att Sverige skulle försöka nå en överenskommelse med Sovjetunionen om att de påtvingade sovjetiska medborgarskapen skulle undanröjas. Dessa krav brydde sig inte svenska myndigheter särskilt mycket om. Dock gjorde man så att för naturaliserade balter antecknades det inte längre att det hade sovjetryskt medborgarskap. Sovjet brydde sig förstås inte om vad som fanns antecknat i den svenska folkbokföringen och betraktade alla balter, och deras barn, som befunnit sig på något av de tre ländernas territorium den 7 september 1940 för sovjetiska medborgare, vilket utan protest godtogs av svenska myndigheter. Våren 1972 erhöll balter som naturaliserats en skrivelse från statens invandrarverk som bland annat påpekade följande.

”Invandrarverket anser det vikigt att upplysa Er om att Ni fortfarande är medborgare i Sovjetunionen. Svenska myndigheter kan inte garantera rätsskydd utanför Sverige så länge Nu har kvar Ert sovjetiska medborgarskap. Nu är således både svensk och sovjetisk medborgar.”

Det var många balter som blev upprörda och rädda av att få ett sådant brev från svenska myndigheter 32 år efter det att de lämnat sitt hemland i Baltikum. Dessutom ofta som små barn.

De två folkpartiska riksdagsmännen utvecklade de vådliga konsekvenserna av de sovjetiska reglerna i en riksdagsmotion 1973. Man påpekade att exilbalterna och deras barn, en grupp som bedömdes uppgå till ca. 40 000 personer i Sverige, kände oro inför att resa till sina hemländer eller andra delar av Sovjetunionen. Det fanns en risk att de skulle kunna kvarhållas och till och med tvingas göra militärtjänst. I motionen påpekades även personer som deltagit i det estniska frihetskriget under slutet av första världskriget teoretiskt skulle kunna dömas till döden. Den sovjetiska lagstiftningen som 1940 infördes i Baltikum gällde nämligen retoraktivt och avsåg även handlingar riktade mot Ryssland innan ens Sovjetunionen bildats. Det fanns 1973 några personer som i unga år hade kämpat mot Ryssland. Teoretiskt skulle ävende som lämnat Baltikum efter den 7 september 1940 kunna straffas för att utan tillstånd lämnat landet.

I riksdagsmotionen angavs att det inte i något fall var känt att balter, eller deras barn, skulle ha kvarhållits i Sovjetunionen eller någon annanstans kvarhållits under åberopande av att de är sovjetiska medborgare. Men det hade dock hänt personer som lämnat Ungern och områden som kom att bilda Jugoslavien. I de fall hade svenska myndigheter helt enkelt bara konstaterat att de inte hade behörighet att ingripa.

I debatten sades inte något om den olägenhet som det kunde anses vara att baltättlingar som var anställda i svenska försvaret även var sovjetiska medborgare eller att svenska medborgare, födda i Sverige, teoretiskt var förhindrade att besöka stora delar av Stockholms skärgård eftersom stora områden inte fick besökas av, som lagtexten angav, utländska medborgare. Ingen brydde sig inte heller om detta och i själva verket hade Sverige ett antal utlandsplacerade diplomater som enligt gällande regler inte bara var sovjetiska medborgare. Det var flera som försökte förmå svenska tidningar att uppmärksamma att justitieminister Laila Freivalds var sovjetisk medborgare. Tydligen var inte frågan så intressant för tidningarna av någon anledning. Laila Freivalds är född 1942 i Riga och det var tveklöst så att hon var sovjetisk medborgare.

Regeringen gjorde inte något alls åt balternas upplevda problem. Deras egna länder hade blivit erövrade av en våldsmakt och de hade varit tvungna att fly från landet. Dessutom kunde de inte bli av med det förhatliga medborgarskapet.

De socialdemokratiska regeringarna struntade helt i exilbalternas krav. Regeringen var till och med nonchalant och översittaraktig. Statsrådet Carl Lidbom förklarade i en riksdagsdebatt hösten 1972 att det visst var möjligt för en exilbalt att bli av med det sovjetiska medborgarskapet. Det kunder personen göra genom att enligt den sovjetiska lagstiftningen ansöka hos Högsta Sovjets presidium om befrielse från medborgarskapet. Vidare förklarade Lidbom att det i praktiken inte var möjligt att nå någon diplomatisk överenskommelse med Sovjetunionen. På sitt nonchalanta sätt sa han även i riksdagens talarstol att ”problemet så småningom kommer att försvinna av sig själv”. I klartext hade han kunnat säga: De besvärliga och krävande exilbalterna kommer att dö ut. Han avstod uppenbarligen från att upplysa riksdagen om att Kanada lyckats nå en överenskommelse med Sovjetunionen om att kanadensiska medborgare kunde anmäla att de inte längre ville vara sovjetiska medborgare. Skälet till att han inte omtalade detta var naturligtvis att det inte fanns någon grund i att Sverige skulle ha mindre möjligheter att träffa en överenskommelse än vad Kanada hade.

Carl Lidbom, arrogansens mästare, hade dock rätt i sak att problemet skulle försvinna av sig själv. Problemet försvann i praktiken av sig själv när Sovjetunionen upplöstes och de tre baltiska staterna åter blev självständiga. Men det kunde ju inte Carl Lidbom känna till 1972. Ingen annan kände till det heller.

Publicerat i Okategoriserade

Sara Danius och hennes far

Sara Danius är professor i litteraturvetenskap och hennes inriktning är att interaktionen mellan samhälle och litteratur. Hon är dotter till författaren Anna Wahlgren och överstelöjtnanten och adjunkten Lars Danius. Fadern har en intressant bakgrund eftersom han var en av de reservofficerare som tjänstgjorde lång tid under beredskapsåren och sedan blev kvar som statofficerare flera år efter kriget. Lars Danius blev kvar ungefär tio år efter kriget. Han hade blivit reservofficer redan 1929. Efter den aktiva tiden som officer var han adjunkt i svenska vid Viggbyholmsskolan i Täby. Under sin tid som aktiv officer skrev han böcker i militära ämnen, bland annat en om militär doktrin. Bland annat skrev han 1956 – Samhället och försvaret – återblick på svensk försvarspolitik 1809-1955.

Jag undrar stillsamt hur stort inflytande han haft över sin dotters intresse för litteratur. Vilket inflytande Anna Wahlgren haft över hennes litteraturintresse kan jag inte ens gissa. Men att Lars Danius haft det är nog rätt klart. Men jag vet inte om Sara Danius (f. 62) växte upp hos honom eftersom hon bara var fyra år när föräldrarna skilde sig. Hur hon uppfostrats av Anna Wahlgren, författaren av Barnaboken, vet jag inte heller något om. Anna Wahlgren har nio barn, varav Sara Danius är den äldsta. Anna Wahlgren var gift sju gånger. Hennes första äktenskap var med Lars Danius.

Publicerat i Okategoriserade

Nämndemän dömde mot lagen

Det är något märkligt det här med nämndemän. De har samma rösträtt som yrkesdomare och de har att följa samma lagstifning. Tillämpa svensk lag efter bästa förmåga helt enkelt. Det uppdraget kan inte vara lätt om man som nämndeman inte har någon utbildning i juridik. De flesta nämmndemän är kloka nog att lyssna till ordföranden i rätten, som är yrkesdomare. Yrkesdomaren har till uppgift att förklara innehållet i gällande rätt och, underförstått i varje fall, detta har nämndemännen att hålla sig till.

I somras hände dock det som är unikt. Tre nämndemän i en migrationsdomstolen bestämde sig för att medvetet gå emot svensk rätt och svensk lag när de fattade beslut i ett mål. Det var ett äldre och sjukligt par som överklagat migrationsverkets beslut att mannen och kvinnan skulle utvisas till Grekland, där de är medborgare. I sina domskäl redogör migrationsdomstolen för villkoren för att få uppehållstillstånd och instämmer i migrationsverkets bedömning att de vanliga grunderna för uppehållstillstånd inte är föreligger. Men det finns ändock en möjlighet att bevilja uppehållstillstånd om det föreligger ”synnerligen ömmande omständigheter”. Som alla jurister vet innebär ordet ”synnerligen” att det ska röra sig om rena undantagen. Det är vad vi jurister brukar kalla för ”en ventil”. En möjlighet att gå emot huvudregeln om det i enstaka fall föreligger särskilda omständigheter som är så annorlunda att det kan anses föreligga synnerliga skäl att avvika från huvudregeln. Här är lagtexten även så avfattad att ordet ”synnerligen” kombineras med ordet ”ömmande”. Med den kombinationen finns det inte mycket utrymme för en domstol att avvika från huvudregeln. Men någon enstaka gång kan man tänka sig att det finns utrymme för att göra ett avsteg.

I det här målet fann ordförande att det inte alls kunde anses föreligga synnerliga skäl och att följdriktigt huvudregeln skulle tillämpas om man nu ville följa gällande svensk rätt.

Men de tre nämndemännen, från miljöpartiet, socialdemokraterna och kristdemokraterna, mäktade ändå att få till det att skulle föreligga synnerligen ömmande omständigheter.

De gjorde en ”samlad bedömning” och uttalade att deras bedömning var att ”den psykosociala påfrestning det skulle innebära för dem att utvisas till Grekland” riskerar att skapa en livshotande situation. Sedan hänvisade nämndemännen olyckligtvis även till innehållet i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som förbjuder länder att utvisa människor om de riskerar att exempelvis utsättas för tortyr. Uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter kan nämligen beviljas om utvisningen skulle strida mot internationella konventioner som Sverige är bundet av. Nämndemännen har fått för sig att det grekiska paret kunde förvänta sig att i Grekland få en så ”omänsklig och förnedrande behandling” att det skulle strida mot Europakonventionen att skicka hem paret till Grekland. Om nu någon ska beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter så ska, enligt gällande svensk lag, uppehållstillståndet i tid dessutom begränsas till 13 månader. Även detta struntade nämndemännen i.

Nämndemännen skrev i sina egna domskäl (majoriteten) bland annat följande.

”Att i förevarande situation följa lagtexten och enbart bevilja A och B ett tidsbegränsat uppehållstillstånd bedöms som icke humanitärt. Som en fingervisning till lagstiftaren om att det i denna typ av fall snarare bör beviljas permanenta uppehållstillstånd finner Migrationsdomstolen att A och B, oaktat lagtextens ordalydelse, ska beviljas varsitt permanent uppehållstillstånd”. De tre nämndemännen dristar sig alltså att i sina egna domskäl ange att de inte följer lagens ordalydelse utan menar att man ger ”en fingervisning till lagstiftningen”. I sådana här sammanhang brukar man nog inte tala om ”lagstiftningen” som subjekt utan i stället om ”lagstiftaren”, vilken i första han är landets högsta organ, riksdagen. Tre nämndemännen har alltså i en dom givit en ”fingervisning” till landets riksdag. Det finns alla anledning att bli upprörd.

Yrkesdomaren, ordföranden i domstolen, skrev sig naturligtvis skiljaktig i domen och hänvisar till både lagtext och praxis. Domaren konstaterar även att det är ”uppenbart” att Europakonventionens artikel 3 inte var tillämplig i det aktuella fallet. Rådmannen förklarade även att beslutet att ge paret permanent uppehållstillstånd strider mot svensk lag och ”utgör även ett tydligt avsteg från domareden”. Domareden, som även nämndemän avlägger när de börjar att tjänstgöra som nämndemän, anger tydligt att domaren skall döma enligt gällande lag och inte komma med några egna påhitt. Den korta domareden i rättegångsbalken inleds nämligen med följande ord.

Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar…     

Det där med ”efter mitt bästa förstånd” i domareden ger naturligtvis en visst utrymme för att döma fel av ren okunnighet. Men de här nämndemännen, som är domare,  har dock till och med angivit att de dömer mot gällande lag. Något som nog får anses värre än att bryta mot gällande lag.

Domen är naturligtvis överklagad och en förundersökning har inletts mot de tre nämndemännen. Det kan nämligen vara brottsligt att medvetet döma mot gällande rätt.

Publicerat i Okategoriserade

Emanuel Swedenborg och hans skalle

Emanuel Swedenborg (1688 – 1772) är en av de där kända svenskarna som vi alla känner namnet på, men ändå inte känner till så mycket om. Han brukar i gymnasiets läroböcker omtalas som teosof, andeskådare och religionsgrundare. Månag har nog i skolundervisningen fått uppfattningen att han är en mystiker som varken samtiden eller senare har tagit på så stort allvar. Det förhåller sig så att han utan tvekan är den runt om i världen mest kände svenskan tillsammans med Carl von Linné. Bara det borde vara en god anledning för oss att försöka förstå vad det var som han med sådan emfas förkunnade i London och andra platser.

Swedenborg har den en mycket mångsidig verksamhet och har en framstående uppfinnaren och naturvetenskapsman som senare i livet helt ägnade sig åt andliga värden och upplevelser. Han gav ut ett stort antal skrifter, de flesta på latin. I vår tid är han i populärhistoriska sammanhang ofta omskriven därför att man under lång tid inte visste var hans skalle hade tagit vägen. Kroppen i övrigt ligger begravd i en imponerande sarkofag i Uppsala domkyrka. Det var först 1958 som den rätta skallen kunde läggas ned i sarkgofagen. Om det nu är den äkta skallen förstås. Men de flesta sakkunniga är ändock rätt säkra på att skallen har kommit till rätta efter nästan 190 år.

Swedenborg var son till biskop Jesper Swedberg, vilken kom från enkla förhållanden. Efter sina teologiska studier läste han även utomlands och blev sedan regementspräst i Stockholm. Karl IX uppskattade honom och utnämnde honom till hovpredikant. Därefter blev han professor i teologi i Uppsala och sex år senare biskop i Skara. Fadern hade tagit starka intryck av pietismen och var andetroende samt trodde på änglarnas närvaro i vardagen. Det var utan tvekan så att sonen Emanuel Swedenborg tog starka intryck av faderns andlighet.

Emanuel Swedenborg tog mogenhetsexamen (studentexamen) i mycket unga år och läste sedan förhållandevis länge i Uppsala. Därefter företog han en omfattande bildningsresa till Tyskland, Nederländerna och Frankrike. Han begav sig även till London, vilket var ovanligt för studenter på den tiden. I London stannade han i fyra år. Vid denna tid var London centrum i Europa för filosofiska diskussioner, yttrandefrihet, vetenskapliga idéer och upptäckter.

I London studerade Swedenborg fysik, mekanik och filosofi. Han både läste och skrev poesi. I ett brev från London till en svensk vän räknade han upp en lista över uppfinningar som han menade att han hade gjort. Listan omfattar bland annat en ubåt, slusskonstruktioner, ångmaskin, kulspruta, universalmusikinstrument och även en flygmaskin

Kung Karl XII möte Swedenborg under sin vistelse i Lund och blev så imponerad av dennes kunskaper att han anställdes som assessor vid Bergkollegium i Stockholm. Där kom han många år att arbeta med ritningar och konstruktioner av olika större ingenjörsprojekt runt om i landet, bland annat ugnar för saltsjuderier i Bohuslän, slussar för Polhems slussled i Trollhättan och en torrdocka i Karlskrona. År 1724 erbjöds han professuren i matematik vid Uppsala universitet, men avböjde med förklaringen att han tidigare främst arbetat med geometri, kemi och metallurgi . En annan orsak var säkket att han på grund av stamning inte ansåg sig kunna hålla föreläsningar. Det finns berättat att han alltid talade långsamt och noggrant och det finns inte några uppgifter om att han någonsin talade offentligt.

Först vid 56 års ålder övegick Swedenborg tämligen radikalt till att endast ägna sig åt andlig och religiös uppgifter. Det var då som han framträdde som andeskådare och uppgav att han kunde tala med änglar, andar och avlidna personer. Swedenborg ansåg sig till och med särskilt utvald av Gud för att teckna ned reformerad och förklarad kristendom. Under 28 år skrev han 18 stora teologiska arbeten och en mängd andra skrifte. Den mest omtalade hade titeln ”Himmel och Helvete”, vilken han skrev 1758. Det finns även omfattande manus bevarade efter honom, eftersom inte allt trycktes. Eftersom Swedenborg hade inkomster och även en ärvd förmögenhet kunde han själv bekosta tyckningen av de mycket omfattande böckerna.

Det är väl känt att ett stort antal författare påverkades av Swedenborg teologiska och teosofiska skrifter. De som brukar nämnas är William Blake, C.J.L. Almqvist, August Strindberg, Charles Baudelaire, Honoré de Balzac, William Butler Yeats, Carl Jung och filosofen och psykologen William James.

Men redan under hans livstid fanns det en hel del som menade att han egenligen bara var en lärd ”fåne”, vilket var den uppfattning som Imanuel Kant gav tillkänna efter att ha studerat en del av Swedenborgs skrifter. Skalden Johan Henrik Kellgren skrev niddikten 1787 ”Man äger ej snille för det man är galen”. Den som åsyftades var förstås Swedenborg. Kritiken mot honom var betydande och det inleddes till och med rättegång mot två personer för kätteri eftersom det framförde Swedenborgs filosofi, vilken i varje fall senare har kommit att kallas swedenborgianism. I utlandet, särskillt i London, var det dock ganska många som bekände sig till hans lära.

Ulrika Eleonora, som blev regent efter sin bror Karl XII, lät adla Emmanuel Swedberg, vilken då antog namnet Swedenborg som sitt adliga namn.

På 1730-talet inledde han omfattande studier av den tidens stora filosofer som John Locke, Christian von Wolff och Leibniz, men även tidigare filosofer som Platon, Aristoteles, Plotinos, Augustinus, Descartes med flera.

Swedenborg vistades tidvis utomlands och från 1747 och fram till sin död 1772 bodde han i Stockholm, Nederländerna och London. Under de perioder han tillbringade i Sverige deltog han bland annat i riksdagsförhandlingarna på Riddarhuset. Under dessa tjugo år skrev han fjorton verk av andlig karaktär av vilka merparten publicerades under hans livstid. Den svenska tryckfriheten under denna tid omfattade inte religiösa verk, så därför publicerades böckerna i London eller Nederländerna. I juli 1770, vid 82 års ålde reste han från Göteborg till Amsterdam för att slutföra publiceringen av sitt sista verk, Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen). Verket publicerades i Amsterdam året därefter och tillhör en av hans mest lästa böcker. Den skrevs för att förklara hans lära för lutheraner, och det är också det mest konkreta av hans arbeten.

Sommaren 1771 reste han till London. Kort före julafton drabbades han av ett slaganfall vilket delvis förlamade honom och han förblev sängliggande. Trots att hans tillstånd en tid hade förbättrats avled dog han i London den 29 mars 1772. Han gifte sig aldrig och han sammanlevde heller aldrig med någon kvinna. Däremot skrev han mycket om kärlek och äktenskap.

Eftervärlden har dock varit i stort samstämmig i uppfattningen att Swedenborgs hjärna var en av de mest brillianta som någon svensk har innehaft. Han ansågs av alla var ”överintelligent” och det har därför varit många som intresserat just för hans skalle eftersom det under 1800-talet var en utbredd uppfattning att man genom kraniets form kunde förstå något av personens hjärna (frenologi). Historien om hans skalle började direkt efter hans död i London. Kroppen lades i en blykista som löddes igen och i sin tur placerade i en träkista. Möjligen var det ytterligare en utvändig träkista. Stoftet vigdes till evig ro i kryptan under Swedish Church i London, som är belägen vid Princes Square i East End i närheten av den tidens dockor och även plats där dömda sjömän avrättades. När Swedenborgs kista ställdes in i kryptan där redan sju kistor och efter hans kistan ställde även andra upp senare. Bland de som fick sin sista vila intill Swedenborg var Linnélärjungen Daniel Solander, som i sin egenskap av botanist hade deltagit i James Cooks första världsomsegling. Swedenborgs egen kista fick står där i 18 år fram till 1790. Då kommer en amerikansk läkare till London och eftersom han är stark anhängare av swedenborgianismen vill han se Swedenborg i kistan. Det fanns redan då en samling swedenborgare i London som bildat en församling. Tillsammans med gruvingenjören August Nordenskjöld och mekanikus Carl Bernhard Wadström samt ett tiotal andra församlingsmedlemmar öppnar man de två träkistorna samt därefter förseglingen av blykistan. När man öppnar blykistan trycks det med kraft ut förruttnelsegas och det sker med sådan kraft att alla ljus som var tända i kryptan blåses ut. Sällskapet skyndade ut från kryptan och öppnade kyrkans all fönster. Stanken var så stark att de tvingades stänkta ättika över sig för att stå ut. Så småningom kan de dock ta sig ned i kryptan igen och kan de se att Swedenborgs kropp ligger där väl bibhållen och med ansiktsdrag som kunde kännas igen. Några dagar senare får ytterligare en grupp swedenborgare tillfälle att titta på Swedenborgs kropp. Det berättas då att en av besökarna smekte Swedenborgs höga och omtalade panna. Genast upplöstes alla mjukdelar i ansiktet och kvar blev endast ett naket kranium. Därefter fogade man inte ihop blykistan utan det var möjligt att se på liket bara genom att öppna de två träkistorna. Det är känt att det under de närmaste tjugofem åren vid åtta tillfällen gavs möjlighet att betitta Swedenborgs lik. Det skedde i allmänhet i samband med att andra personer skulle bisättas i kryptan. Den nionade gången, den 9 juli 1816, öppnades Swedenborgs kista i samband med att friherrinnan von Nolckens sarkofag placeras i kryptan. Det var då som Swedenborgs skalle försvann.

Under 1800-talets första decennier var professor Gall en mycket tongivande vetenskapsman som grundade det som kallas frenologi och som snabbt spreds i lärda kretsar i Europa. Läran, som senareha ansetts vara helt ovetenskaplig, innbar att det skulle finnas ett tydligt samband mellan ett kraniums form och den avlidne personens själsförmögeheter. År 1814 kom en av professor Galls främsta lärjungar, hjärnanatomen Spurzheim till London och föreläste där i frenologi. Bland de mest intresserade åhörarna fanns den förre sjöofficeren, löjtnanten John Didrik Holm. Han var dessutom redan personligen bekant med Gall och blev nu i London även nära vän med Spurzheim. Både Gall och Spurzheim. Holm var vid den tiden verksam som skeppare i London. De både vetenskapsmännen kom senare även att testamentera sina kraniesamlingar till Holm, som själv redan hade en betydande samling av kranier. En av hans klenoder var skallen efter skalden Alexander Pope.

Nu var det så att löjtnanten Holm var med vid friherrinnan von Nolckens bisättning. Vad som då hände med med Swedenborgs skalle kan man sluta sig till genom att Holm senare visade sig känna till en del om skallens öde. Någon gång under 1840-talet fick han i London besök av en släkting från Sverige. Under absolut tysthetslöfte berättade han för henne att han hade Swedenborgs skalle i sin samling av kranier. Omkring tio år senare samtalar han i London med en svensk författarinna, vilken tar upp frågan om kraniet är det rätta. Då ska Holm med stort eftertryck till henne ha sagt att ”Jag vet att det inte är den rätta skallen som ligger där”.

Tydligen var Swedenborgs skalle väldigt eftertraktat för ett och ett halvt år efter friherrinnan von Nolckens bisättning i kryptan är en kapten Ludvig Granholm där och öppnar kistan och stjäl kraniet. Det gör han för att han behöver pengar och tänker sälja skallen. Vad han inte vet var att skallen redan tidigare bytts ut och att det inte är Swedenborgs kranium som han tillgriper. När han tagit skallen bär han iväg med den i ett knyte, men väcker misstankar hos sin hyresvärdinna när han rengör kaniet från hårrester. Han lyckas inte heller sälja den eller möjligen vågar han inte avslöja att han har Swedenborgs skalle, som dock inte är den rätta skallen. När sedan Granholm ligger på sin dödsbädd blir han ångerköpt och tillkallar en präst och överlämnar skallen till denne. Så småningom läggs den tillbaka i kistan, trots att det inte är den rätta skallen.

Den svenske professorn Folke Henschen lade ned mycket forskningsmöda för att försöka få klart för sig vad som hände med den äkta och den felaktiga skallen. Han menar i en utredning 1958 att det var Holm som tog den äkta skallen och ersatte den med en skalle som han fått från någon kyrkogård eller liknande, kanske var det en skalle från en avrättad sjöman. Det fanns en avrättningsplats nära kyrkan. Vad som hände med skallen efter det att Holm stulit den år 1816 vet vi inte med säkerhet. Eftersom den tydligen ingick i hans samling av kranier så talar mycket för att den fanns i den samlingen under lång tid. På skallen finns inritat ”E S borg” och vem som ritat in det och när vet vi inte heller. Holm dog i varje fall 1856. Skallen blev sedan känd först 1911 och förvärvades då av frenologen Williams i Swansea. Den gick senare i arv till hans dotter som är läkare. År 1977 bjöd hon ut den på auktion i London för 40 000 kr, men den kunde köpas in av svenska staten för för ungefär halva priset. Samma år placerades den i Swedenborgs kista i sarkofagen i Uppsala Domkyrka och där lär den ligga alltjämt. Vad som hände med den falska skalle som redan låg där känner jag inte till. Kanske ligger den också var i kistan.

Man kan ju fråga sig hur professor Henschen och andra kunde vara så säkra på att svenska staten köpte in rätt kranium. Jo, man menar att skallen har hög panna och långsmal form, som gör att den passar exakt i det gamla avtyck som fanns i kudden i kistan. Den tidigare skallen passade inte i avtrycket. Dessutom tycker man sig se att skallen överensstämmer med vad man kan sluta sig till av de flesta av porträtten av Swedenborg. Sedan är det även så märkligt att det av kraniet framgår att det finns en framspingande hörntand, vilket naturligtvis är ovanligt på en gammal man. Men Swedenborg hade tre år före sin död under en middag i Amsterdam berättat för sällskapet att han höll på att få nya tänder.

Swedenborg bisattes som sagt i svenska kyrkan i London. År 1908 flyttades kvarlevorna, med undantag av skallen och hjärnan till det Bielke-Liewenska gravkoret i Uppsala domkyrka, där jordfästningen på svensk mark ägde rum den 19 maj. Skallen och hjärnan bevarades då på museum i London. På 1980-talet återfördes även kraniet till Uppsala på initiativ av professor Clas-Olof Selenius. Sarkofagen öppnades och kraniet lades invid resten av kvarlevorna. Här vilar Swedenborg alltså, inte långt ifrån Carl von Linnés grav. Hans skalle stals två gånger av svenska officerare ovetande om varandra, dock var en av skallarna inte den äkta.

Publicerat i Okategoriserade