Tyskarna utplånade ett helt norskt fiskesamhälle

Den 9 april 1940 inledde tyskarna anfallet mot Norge. Operationen kallades ”Weserübung Nord”. En månad senare kapitulerade de sista norska trupperna i Nordnorge. Många försökte fly undan den tyska ockupationen. Man räknar att omkring 60 000 norrmän lyckades ta sig över till Sverige under ockupationsåren. Betydligt farligare och svårare var det för de norrmän som försökte ta sig över till de brittiska Shetlandsöarna. Den organiserade flyktvägen till Shetlandsöarna kallades under krigsåren för Englandsfarten eller Nordsjöfarten.

I september 1941 kungjorde tyskarna att det var dödsstraff på att genomföra, förbereda eller hjälpa till med flykt till fientligt land (vilket i praktiken omfattade England, men inte Sverige). Under krigsåren flydde ca 3 300 män, kvinnor och barn sjövägen till Shetlandsöarna. Totalt 321 miste livet, hälften drunknade och resten greps av tyskarna, avrättades eller dog i fångenskap.

Byn Telavåg ligger på Östlandet och därifrån tog det bara 30 timmar med fiskebåt till Lerwick på Shetlandsöarna. Redan i april 1940 flydde två unga män från Telavåg till Shetlandsöarna. Sedan dröjde det ill sommaren 1941 innan ytterligare båtflyktingar vågade sig på färden västerut. Under andra halvåret 1941 reste 147 personer över i nio båtar vid olika tillfällen. Av dessa var omkring en tredjedel från trakten, nästan en tiondedel av befolkningen gav sig av till Shetlandsöarna.

I England organiserades flyktvägar från Norge, men även vägar för att föra personer, vapen, ammunition och annan materiel organiserades av brittiska Special Operations Executive (SOE), Norwegian Section. Huvudsakligen var det norska sjömän som åtog sig att föra över underrättelseagenter, sabotörer samt vapen, sprängämnen och radioutrustning. Två gånger under våren 1942 transporterade fiskebåten Olaf agenter, vapen, ammunition och radioutrustning till Telavåg och den den norska motståndsrörelsen (”Kompani Linge”). Det var förmodligen så att någon ortsbo informerade den norska polisen att en av de som organiserade resor över havet hade en illegal radiomottagare i bostaden. Under ockupationen var det olagligt att lyssna på utländska radiosändningar – även svenska. Den 25 april 1942 anlände en civilklädd norsk polis (”Statspolitiet”) till Telavåg för att försöka ta reda på hur det var med radiomottagaren och ryktena om båtresor till Shetlandsöarna. Dagen därpå kom fyra tyska säkerhetspoliser till byn tillsammans med en norsk polisman. Två motståndsmän höll sig gömda i byn och skottlossning utbröt när poliserna närmade sig deras gömställe, tre tyskar dödades och en motståndsman. Ytterligare en motståndsman skadades svårt. Efter denna händelse tillkallades ett stort antal tyska soldater som genomsökte alla byggnader i byn. Där fann tyskarna en hel del vapen, ammunition, handgranater, olika slag av bomber, proviant och radiosändare. Ett dussintal ortsbor fördes bort för förhör och, som det visade sig, tortyr.

Polsen och tyskarna informerade Terboven, var var tysk rikskommissarie för Norge. Denne bestämde sig för att statuera ett skräckfyllt exempel för den norska motståndsrörelse. Han gav order om att hela byn skulle utplånas och att de 18 gripna personerna, som antogs vara Englandsfarare, omedelbart skulle avrättas utan rättegång. Terboven påstod till och med att detta skedde på direkt order av Hitler själv. De 18 gripna Englandsfararna sköts ett par dagar senare i Trandumskogen utanför Oslo. Nästa morgon grep SS-förband alla män och pojkar (åldern 16 – 60 år). Dessa 66 personer fördes in i ett av bostadshusen och kraftiga sprängladdningar apterades under huset. Ingen fick veta vad som väntade. Terboven kom själv till platsen och de tillfångatagna männen och pojkarna tvingades ut på ett näs där de fick bevittna hur tre bostadshus i byn sprängdes i luften och brann upp. Fångarna fördes därefter ombord på väntande båtar och transporterades iväg. Påföljande dag grep tyskarna byns återstående 268 invånare. Därpå brände ett tyskt pionjärkompani ned alla byggnader utom två sjöbodar. Några veckor senare transporterades 72 av de gripna männen till koncentrationslägret Sachsenhausen (beläget 30 km norr om Berlin). När Bernadottes vita bussar nådde fram till lägret i mars 1945 hade 31 av männen i det franska lägret Natzweiler-Struthof redan avlidit.

De två motståndsmän som skjutit tyska poliser och soldator arkebuserades i oktober 1943 i Trandumskogen. De kvarvarande 266 personer hade först tvingats in i en liten byggnad på en ensligt belägen halvö i en fjord. Det hade delats upp i två grupper. 109 barn och unga kvinnor skulle sändas till tvångsarbete på Östlandet, men då bröt scharlakansfeber ut och senare även difteri. Transporten ställdes därför in därför att tyskarna inte ville riskera att de egna trupperna smittades. Norska läkare överdrev kraftigt utbredningen av smittan och smittorisken för att om möjligt försöka stoppa transporten. De två grupperna återförenades och helt oväntat frigavs alla i maj 1944, men de förbjöds då att återvända till byn Telavåg. Byn skulle enligt tyskarna förbli utplånad för all framtid. Alla hus var sprängda och nedbrunna. Alla byns vattenbrunnar igenfyllda. Byborna fick under återstående tid av kriget bo hos släktingar, vänner och i främmande familjer. Den 28 maj 1945 återkom de överlevande av männen från de tyska lägren till Bergens järnvägsstation. Men omkring hälften av byns alla vuxna män hade dött under ockupationsåren. Det blev sedan en viktig symbolfråga att bygga upp byn igen. Med statsbidrag, gåvor och även lån kunde byn återuppstå. Den 9 september 1949 invigdes den helt återuppbyggda fiskebyn.

Publicerat i Okategoriserade

Brittiska RAF bombade New York City två gångar

USA, Kanada och Storbritannien har haft och har ett nära samarbete när det gäller luftförsvar. USA och Kanada samarbetar nära inom ramen för NORAD, som är förkortningen för det nordamerikanska luftförsvarssystemet. Under det kalla kriget var den officiella amerikanska information till allmänheten att luftförvaret var effektivt och skulle kunna stoppa ”99 procent” av alla fientliga anflygningar. Så var det förmodligen inte.

Den 10 september 1960 genomförde de tre länderna en stor övning och test av det nordamerikanska luftförsvaret. Omkring 1000 civila kommersiella flygningar stoppades, över 700 civila flygplan stoppas från att starta och 31 ankommande flygplan omdirigerades. I övningen skulle 310 amerikanska bombplan av typen B-47 och B-52 simulera anfall mot Nordamerika. Luftförsvaret förfogade över 310 jaktflygplan. Dessutom skulle Storbritannien deltaga med 8 strategiska bombare av typen B-2 Vulcan. Fyra av dessa startade från Skottland och fyra från Bermuda. De amerikanska bombflygplanen flög an på olika höjder. De åtta brittiska bombflygplanen gjorde anflygningen på 56 000 feet (ca. 17 500 m). Endast ett av de brittiska planen anfölls och bedömdes i övningen ha blivit nedskjutet. De övriga sju klarade sig igenom. Av fyra flygplan var tre störningsflygplan och bara ett medförde kärnvapen (simulerat). Efter genomförda simulerade anfall kunde planen landa i Newfoundland. Det var sensationellt och en chock för NORAD att de brittiska flygplanen hade lyckats med sina uppdrag och bara ett plan kunnat skjutas ned. De flesta av det amerikanska bombflygplanen hade skjutits ned (simulerats) under övningen.

Amerikanerna hade tankar om att det kunde röra sig om tillfälligheter att Storbritannien hade lyckats så väl. USA ansåg sig ha teknik för att kunna bekämpa flygplan som kraftigt störde både radiotrafik och radar. Man beslutade att året därpå genomföra en ny stor övning för att testa det egna luftförsvaret. Den första övningen hade kallats ”Skyshield” och den andra kallades därför ”Skyshield 2”. Den genomfördes den 14 augusti 1961. Omkring 2 900 civila kommersiella flygningar ställdes in av myndigheterna och detta berörde 125 000 passagerare. I övningen deltog 125 amerikanska och brittiska bombflygplan. Nordamerika skulle försvaras av 1 800 jaktflygplan och 250 installationer med luftförsvarsrobotar. 200 000 personer i det amerikanska och det kanadensiska flygvapnen deltog i övningen.

I Skyshield 2 deltog 8 brittiska bombflygplan av typen B-2 Vulcan. Även denna gång startade fyra från Skottland och fyra från Bermuda. Åter anflög RAF på 56 000 feet. För att övervaka det hela befann sig chefen för det brittiska bombflyget, sir Kenneth Cross, i NORADS stridsledningsanläggning i Cheyenne Mountain i Colorado. Den här gången lyckades ett amerikanskt jaktflygplan av typen F-100 skjuta ned en Vulcan-bombare (simulerat). Av de 8 bombarna lyckades 7 genomföra sitt uppdrag. Av de 4 som startade från Bermuda ”anföll” en New York City och landade därefter på en militärbas i delstaten New York. Även den övning visade att bombflyg med massiv störinsats kunde störa ut luftförsvarsflyget och även robotbatterier. Det var chockerade för det amerikanska flygvapnet att britterna lyckats bomba bland annat New York. Resultatet av övningen visade att det var möjligt för Sovjetunionen att på liknande sätt anfalla viktiga mål i Nordamerika. Allt om resultatet av övningarna var hemligstämplat ända fram till 1997. Det var förbjudet att sprida rykten om att RAF hade lyckats ta sig igenom det nordamerikansk luftförsvaret. Men rykten förkom förstås och förmodligen fick Sovjetunionen veta vad övningarna hade utvisat. Men den amerikansk allmänheten fick inte veta något.

Publicerat i Okategoriserade

Moensaken i Norge

Den nästan dövstumme 35-årige Fritz Moen dömdes 1978 och 1981 för att ha mördat två kvinnliga studenter i Trondheim vid två helt olika tillfällen med ett års mellanrum. Flickorna kände inte varandra. Efter ett resningsförfarande frikändes Fritz Moen 2004 för det andra av mordet. Han avled 2005 och på begäran av hans halvbror inleddes efter dödsfallet även ett resningsförfarande avseende det första mordet. Den avlidne frikändes även för det mordet. De båda domarna och frikännandena har uppmärksammats mycket i Norge och allmänt omtalats som Moen-saken som ett exempel på ett justitiemord. Fritz Moen avtjänade sitt långa straff innan resning beviljades.

Den 20 år gamla studenten Sigrid påträffades den 11 september 1976 död bakom en bensinstation i en välbeställd stadsdel i Trondheim. Det visade sig att hon utsatts för våldtäktsförsök och mördats. Drygt ett år senare anmäldes det att den 20-åriga studenten Torunn från Kongsberg saknades. Två dagar senare fann man hennes kropp vid en bro över älven i Trondheim. Än hon var mördad. Båda flickorna hade omedelbart före morden varit på fest på Studentkåren i Trondheim. Dagen efter att man funnit den döda Torunn greps Fritz Moen som misstänkt för mordet på henne. Han var praktiskt taget dövstum och bodde på en institution i Trondheim. Efter två dagar i arresten erkände han, genom en dövtolk, mordet på Torunn. Hans berättelse var dock osammanhängande, svårförståelig och motstridig. Ett halvår senare dömdes Fritz Moen av lagmansrätten till fängelse i 20 år jämte ytterligare tio år därefter med förvaring (”sikring”). Domen överklagades till Högsta domstolen som dock endast ändrade den på så sätt att fängelsestraffet bestämdes till 16 år. Tiden för förvaring blev densamma.

Tre år senare (1981) åtalades Fritz Moen även för mordet på Sigrid. Två dagar efter att åklagaren givit in stämningsansökan höll lagmansrätten sammanträde i åtalsfrågan. Försvararen Olav Hestenes hävdade i sin plädering att det redan hade begåtts ett justitiemord mot hans klient. Lagmannen reagerade kraftigt på detta och tillrättavisade advokaten i skarpa ordalag. Han accepterade inte att en advokat uttalade sig så. Tre månader senare avkunnades dom och Fritz Moen dömdes till fängelse 21 år för de två morden sammantaget. Tidigare dom om ytterligare 10 år med förvaring efter fängelsetiden stod fast. Fritz Moen överklagade, men Högsta domstolen tillät inte att målet prövades där.

Hela 20 år efter den första domen började den tidigare TV-journalisten Tore Sandberg att engagera sig i den alltjämt mycket omskrivna Moen-saken. Han hade själv rapporterat i norsk TV om rättegångarna mot Fritz Moen. Genom det omfattande arbete som Tore Sandberg utförde på eget initiativ och utan ersättning kunde advokaten John Christian Elden ge in resningsansökningar i de två mordmålen.

I Norge har Högsta domstolen en särskild avdelning som prövar resningsansökningar och i det fall som resning beviljas förordnas en advokat att företräda den tidigare dömde. Advokaten får därmed betalt för sitt arbete oavsett utgången i resningsmålet. I Sverige får ett ombud bara ersättning i de få fall då lagakraftvunna domar ändras efter ett resningsförfarande. Högsta domstolen medgav resning i Sigrid-målet (det första av morden), men inte i det andra målet. Ett år senare frikändes Fritz Moen för modet på Sigrid. Omedelbart efter frikännandet sände advokaten Elden in en ny ansökan om resning även i Torunn-målet. Sex månader senare avled Fritz Moen. Han hade hittats död i en fåtölj framför TV-apparaten på sitt rum på den institution där han bodde. Troligen hade han avlidit av en hjärtattack. När han dog hade han varit sysselsatt med att fylla i tipskuponger, tippning var hans stora passion. Han blev 63 år.

Nio månader senare låg en 67 år gammal man inför döden på ett sjukhus. Vid tiden för de två morden hade han bott i Trondheim. Inför personalen berättade han flera gånger att det var han, inte Fritz Moen, som hade våldtagit och dödat de två flickorna. En präst och polis tillkallades av personalen och även inför dessa erkände han de två morden på ett trovärdigt sätt. Ett halvår senare meddelade Högsta domstolen resning även i Torunn-målet. Redan två månader senare frikändes Fritz Moen även för det mordet, men då hade han varit avliden i 18 månader. Två veckor senare tillsatta regeringen en särskild utredning för att granska förfarandena och prövningarna av de två målen. Knappt ett år senare avlämnade utredningen sin rapport som innehöll mycket allvarlig kritik mot polis, åklagare samt även domstolarna. Utredningen visade att objektivitetsprincipen inte iakttagits, att polisens utredningsmän och åklagarna inte ens hade dokumenterat och presenterat uppgifter som skulle kunna vara till fördel för den tilltalade och att man hade betraktat Fritz Moen som gärningsman långt innan polisutredningen var avslutad.

Fritz Moen var född 1943 i Sarpsborg. Fadern var en tysk soldat i Norge och modern en ogift norsk kvinna. Fadern dödades något år senare när han tjänstgjorde på östfronten. Fritz Moen föddes gravt hörselskadad och hade sedan hela livet bara kvar rester av hörseln. Han lärde sig inte att tala som barn och hade hela livet mycket svårt att göra sig förstådd. Modern lämnade bort honom mycket tidigt till vård på barnhem och senare i livet bodde han på olika institutioner. Han hade mycket lite kontakt med sin mor. Hon gifte om sig och Fritz Moen hade inte någon kontakt med sina yngre halvsyskon eller med moderns nye man. Under hela sitt liv var han mycket ensam och kände sig utanför eftersom han inte kunde prata med andra. Han bedömdes ha normal intelligens med ett gott minne. I tonåren var han med på en ungdomsfest och kände då att han blev retad. Ungdomarna hade druckit. För att hämnas tog han då utan lov en pojkes moped och började köra mot den ort där han tidigare bott på en institution. Men han körde av vägen och in i ett träd. I kollisionen fick han en allvarlig skallfraktur och ett fult ärr i ansiktet. Skallskadan ledde till att han blev helt förlamad i en arm. Han saknade sedan hela livet rörlighet i armen.

Vid den tiden fanns det inte möjlighet till jämförelse av DNA, men blodgrupp kunde bestämmas. På ett av offren hade man funnit blodspår med annan blodgrupp än offret och Fritz Moen. Denna omständighet tillmättes märkligt nog inte någon betydelse av domstolarna. Fritz Moen hade också alibi för den först bedömda tiden för ett av morden, men polisens utredning kom då fram till att mordet troligen ägt rum vid en annan tid, vid vilken Fritz Moen inte hade alibi.

Efter frikännandet betalade norska staten skadestånd med 13 milj kronor samt betalade även 4 milj kr till en fond för forskning i frågor som kan medverka till att hindra andra felaktiga domar. Det belopp som dödsboet fick skänktes till det vårdhem där Fritz Moen bott under lång tid. Norges statsminister beklagade i ett offentligt uttalande de felaktiga domarna och bad som företrädare för staten om ursäkt för det inträffade.

Publicerat i Okategoriserade

Baronen som började tillverka BIC kulspetspennor

Alla har vi ägt och använt oss av BIC-pennor. Men känner vi historien bakom dessa legendariska pennor? De mest legendariska är BIC CLIP M10 och BIC CRISTAL. M10 är den med en ”clip” och som man kan klicka in spetsen. CRISTAL är den med bara en liten hylsa för spetsen och så är pennan genomskinlig. Båda är engångspennor, man kan inte byta bläckpatron.

Marcel Bich (1914 – 1994) var den fransk-italienske friherren (baron) som grundade företaget BIC. Han blev känd som ”baron Bic”. Produkternas namn Bic är helt enkelt hans eget efternamn utan bokstaven h. Detta för att göra uttalat lättare för de som inte talar franska. Märkvärdigare än så är det inte när det gäller produktens namn.

Det var hans farsfars far, Emmanuel Bich, som 1841 utnämndes till baron av kungen Charles-Albert av Sardinen. På svenska benämns en baron för friherre i mera formella sammanhang. Marcel Bichs far försökte sig på att utveckla olika industriföretag i Italen, men hade inte någon framgång. I stället emigrerade han till Frankrike och i augusti 1930 blev hans föräldrar och barnen naturaliserade franska medborgare.

Marcel Bich studerade vid Parisuniversitetet och avlade en juridisk examen. Men efter kriget var Marel Bich ett tag verkstadschef i ett företag som hette ”Encres Stephens”. Där tillverkade man pennhållare och pennskrin. I oktober 1945 köpte han tillsammans med en annan tekniker, Edouard Buffard (1908 – 1996), en liten nedlagd fabrik i Clichy (nuvarande Hauts-de-Seine distriktet) för 500 000 franc. De två affärsmännen bildade företaget ”P.P.A”. Bokstäverna stod för ”Pennor, mekaniska pennor och tillbehör”. Företaget försökte få uppdrag som underleverantör till andra företag, men hade svårt att få in några beställningar.

Företaget P.P.A lyckades dock köpa ungraren Lazslo Biros (1899 – 1984) patent från 1938 avseende en kulspetspenna. Priset var 2 miljoner dollar. Lazslo Biros var egentligen redaktör på en tidning och han var irriterad över att reservoarpennor droppade och att det blev bläckfläckar. Han bror György var kemist och tillsammans började de experimentera med olika slag av bläckpasta. Lazslo hade noterat att tryckfärg som används för tryckning av tidningar torkade mycket snabbare än vanligt bläck och att det inte blev så många bläckfläckar. Konstruktionen med en bläckpasta som rullades ut på pappret med hjälp av en kula presenterades redan 1931 på en mässa i Budapest. Uppfinningen patenterades 1938. De två ungerska bröderna var judar vilket fick till följd att de några år senare flydde undan nazismen till Argentina. Där fortsatta de med experimenten med pennor med bläckpasta som rullas ut av en liten kula. Man till och med började tillverka och sälja kulspetspennor. Det var dock en ofullbordad produkt, men den blev känd bland konsumenterna. Brittiska RAF använde sig av sådana pennor vid höghöjdsflygningar in över Tyskland och mot andra bombmål. Allt sedan den tiden kallas kulspetspennor (ball pen) i Argentina för ”birome”. I stora delar av den engelskspråkiga världen (Storbritannien, Ireland , Australien och även Italien) kallas en kulspetspenna för ”biro”. Namnet kommer från företaget med namnet Biro

Bich och Buffard började 1950 att tillverka den revolutionerande pennan ”Bic Cristal” och sälja den till mycket lågt pris.

År 1953 ändrades företagets namn från P.P.A. till Bic Company och år 1958 köpe BIC upp hela Biros företag. Genom detta förvärv blev BIC världens största tillverkare av kulspetspennor. Penna har därefter sålts i mer är 100 miljarder (miljarder, inte miljoner) exemplar i alla världens länder.

Då företaget var helt världsledande på kulspetspennor försökte bolaget att diversifiera sitt utbud av produkter. År 1973 lanserade företaget engångständare. Det var inte alls Bich idé utan det fanns redan engångständare på marknaden. Principen att engångständare inte skulle gå att fylla på med gas presenterades redan 1948 av Jean Inglessi. Men Bich grundade företaget Société Bic och drog i gång med tillverkning och marknadsföring av engångständare. Flera franska företag började i mitten av 1960-talet sälja engångtändare. Redan 1974 kunde BIC berätta att företaget sålde 290 000 tändare varje dag över hela världen. Året därpå sålde man nästa dubbla antalet per dag. BIC var redan då världens största tillverkare av engångständare. Gilette försökte sig också på att sälja engångständare, men Gilettes närvaro på den marknaden blev kortvarig. ST Dupont lanserade 1964 en egen engångständare kallad Cricket. Den produkten köptes av Swedish Match 1984.

BIC lanserade 1974 – 1975 engångsrakhyveln och det ledde till en ny tvist om patentintrång, denna gång med det amerikanska föreraget Gillette (tillverkare av rakblad och rakhyvlar).

Marcel Bich var en hängiven seglare och detta ledde till att han även grundade BIC Sport 1979, som tillverkar segelbåtar. Dock inte för engångsbruk. På mindre än två år blev BIC Sport världens största tillverkare av segelbåtar. Då tillverkade man 90 000 båtar per år och företaget är fortfarande världens största tillverkare av segelbåtar. Företaget säljer i dag även surfingbrädor, kajaker och segeljollar.

Marcel Bich försökte även ta sig in på parfymbranschen åren 1988 – 1990, men det var ett kommersiellt misslyckande och kostade företaget 250 miljoner franc. Men Bichs hustru Laurence Bich har dock i sina memoarer skrivit att företaget i varje fall kunde sälja sina rättigheter och tillgångar i perfymbranschen för 339 miljoner franc.

Marcel Bich anses ha varit en traditonell entreprenör som har behållit företaget i familjen. Det väckte därför en del uppmärksamhet när har 1972 lät 20 procent av aktierna omsättas på den franska börsen. År 1979 efterträdde hans son Bruno Bich honom som verkställande direktör. När han avled 1994 vid 79 års ålder uppkom besvärliga arvsfrågor eftersom han hade elva barn med tre olika fruar. Dessutom hade han 11 barnbarn och tre barnbarns barn. Men familjen Bich behöll kontrollen över företaget även efter generationsväxlingen. Det kunde ske med stöd av Buffards arvingar. Fyra av Bichs barn har i dag höga chefsbefattningar i koncernen.

År 2016 kunde företaget gå ut och meddela att det varje sekund dygnet någonstans i världen köps någon BIC-produkt. De stora produkterna är engångspennor, engångsrakhyvlar och engångständare. Årsomsättningen uppgick 20015 till ca. 2,5 miljarder dollar. Det amerikanska dotterbolaget finns på den amerikanska börsen.

Företagets framgång har två förklaringar. Dels att Bich vågade sig på att lansera engångprodukter till låga priser och dels att han arbetade intensivt för att nå högsta kvalitet till lägsta möjliga kostnader. Masstillverkning av kulspetspennor kräver mycket kvalificerad maskiner. Bich anskaffade olika former av precisionsinstrument från schwieziska urtillverkare. Från början tillverkades den lilla roterande kul av stål, men det visade sig att den kunde deformeras eftersom stålet inte var tillräckligt hårt. Senare gick man därför över till att använda tungstenskarbid, vilket är ett ämne som är nästan lika hårt som diamant. De är fullständigt sfäriska och mäts i tusendels millimeter. Kulans ytan är perforerat med små gropar för att på ett effektivt sätt föra fram bläckpastan. I den klassiska modellen BIC Cristal räcker bläckpastan till att skriva ett streck som är ca. 1 900 m. långt. Den lilla kulan, ofta 0,7 eller 1,0 mm i diameter, är oftast innesluten i en hållare av mässing (en legering av koppar och zink).

Den klassiska BIC-modellen ”Cristal” har inte någon mekanism utan i stället ett litet skydd. Tittar man efter i dag finner man att skyddet har ett hål i ändan. Så var det inte från början. Men företaget har blivit uppmärksammat på att det finns kvävningsrisk om små barn får ned skyddet i svalget. Det är därför som skyddet nu har ett litet hål. Det anses att hålet har räddat livet på flera barn. Just modellen ”Cristal” anses vara av mycket god design med sin oktagona form. Pennan finns utställd på Museum of Modern Art.

Marcel Bich var känd som en mycket engagerad deltagare i den stora kappseglingen Americas Cup. Han var 1970 den förste deltagare som inte kom från att engelsktalande land. Han tävlade med båten ”France I”, som var specialbyggd för tävlingen. Han deltog sedan även i Americas Cup åren 1974, 1977 och 1980.

Publicerat i Okategoriserade

Uppsalakidnappningen

Vid jultiden 2011 utspelades ett drama i Uppsala. En läkarstudent och en psykologstudent sövde ned en juriststudent och höll honom sedan fången i ett nedkylt hus nära Robertsfors utanför Umeå. Det var frågan om människorov och utpressningsförsök. Offrets familj var nämligen förmögen och gärningsmännen hade hoppats på att få ut ett stort lösenbelopp, som de dock inte lyckades få ut. Kriminalfallet har i media gått under benämningen ”Uppsalakidnappningen”. Eftersom det nu snart har gått tio år sedan händelsen finns det anledning att åter berätta om den makabra historien. Berättelsen innehåller flera märkliga omständigheter. De två huvudgärningsmännen fick vardera tio års fängelse av hovrätten. Den person som mest fungerade som ”fångvaktare” fick sex års fängelse.

Någon gång kring nyårsaftonen 2011 började man på sociala medier fråga var en 25-årig manlig student i Uppsala höll till, eftersom han helt oförklarligt varit borta sedan den 29 december. Han skulle ha träffat en kvinnlig studentkompis, men när han inte kom så gick hon hem till hans lägenhet på Luthagen i Uppsala. Lägenheten var olåst och där hängde lägenhetsnycklarna på en krok. Men studenten var borta och han hade inte lämnat några spår efter sig.

Som förberedelse inför människorovet hade de två som var huvudgärningsmän gjort en ”mindmapping” på ett papper med olika tänkbara handlingsalternativ. Tydligen hade de lagt ned en hel del tid för att överväga vilka möjligheter och risker som fanns. Läkarstudenten hade rest till Linköping där han köpt en bil för 3000 kr och med den körde han till Mölndal. Bilen var så dålig att den kokade när han kom fram till Mölndal. Där hyrde han en skåpbil, som dock bara hade sommardäck trots att det var mitt i vintern. Han körde därefter bilen till Uppsala där den skulle användas för att stuva in offret som skulle sitta fasttejpad i en rullstol.

Under polisutredningen framkom det en hel del märkliga omständigheter. Psykologstudenten kände offret och han hade tidigare visat intresse för henne. Tillsammans med läkarstudenten, som hon var tillsammans med, planerade hon att kidnappa offret för att sedan pressa hans familj på något stort belopp. Det är oklart vem som kom upp med idén. Offrets föräldrar och övriga familj hade stora förmögenheter i form av ett fastighetsbolag i Linköping, vilket de två gärningsmännen kände till.

Psykologstudenten föreslog offret att hon skulle komma hem till honom och ta med något som de tillsammans skulle äta. Hon gick hem till honom den 28 december och bjöd honom på en medhavd köttfärspaj, som blandats rejält med sömnmedel. Offret sa först att han tyckte köttfärspajen smakade beskt och att han inte vill äta mer av den. Psykologstudenten förklarade då att hon bakat pajen enligt sin mammas recept och att den kanske inte hade blivit så bra. För att inte såra henne åt han i varje fall upp en del av köttfärspajen. Rätt snart blev allt dimmigt för honom och då passade psykologstudenten och läkarstudenten, som då hade släppts in i lägenheten av sin medgärningsman, att med hjälp av silvertejp spänna fast offrets fotleder, handleder och överarmar. Stora tejpbitar sattes även över hans mun och ögon. Han placerades i en för ändamålet särskilt anskaffad rullstol och rullades mitt i natten i centrala Uppsala ut till den hyrda skåpbilen. Med skåpbilen gick resan mitt i natten mot Umeå  där de två gärningsmännen ett par veckor tidigare köpt ett gammalt förfallet skolhus. Detta låg i Älglund, nära Robertsfors inte långt från Umeå och hade bara kostat 50 000 kr. Nycklarna till skolhuset hade med posten sänts till en tredje medarbetare som i pressen senare kom att benämnas ”fångvaktaren”. Det var en lättlurade och klart underbegåvad person. Planen vara att hålla offret gömt i skolbyggnaden en tid och samtidigt utöva utpressning mot hans familj. Fångvaktaren var den som som skulle se till att offren inte rymde.

Offrets familj försökte engagera polisen att spana efter offret, men polisen menade att det inte fanns några tecken på att det rörde sig om brott. Familjemedlemmarna lät sig dock inte nöja med det utan gjorde egna efterforskningar. De lyckades komma in i studentens dator och fann att han hade installerat appen ”Find my phone” och med den appen försökte de lokalisera var hans telefon befann sig. Men de fick till en början inte fram någon information.

De två gärningsmännen körde upp skåpbilen till Umeå med studenten ordentligt fasttejpad i rullstolen. Det var uruselt väder och resan tog 12 timmar. De körde fast i snön flera gånger och en gång kanade de ned i diket. En bärgningsbil tillkallades och drog upp skåpbilen ur diket. Inne i skåpbilen hade offret nu vaknat, men kunde inte skrika på hjälp. Vid dikeskörningen hade han kastats omkull, fallit ur rullstolen och slagit huvudet i skåpbilens vägg. Färden fortsatte emellertid, men bilen fastnade en gång till i snön. En annan bilist hjälpte då till att få upp bilen på vägbanan igen. Nu lyckades offret inne i bilen skrika på hjälp och han ropade också sitt personnummer, men den hjälpande bilisten tycks inte ha hört något. Efter 12 timmar kom de i varje fall fram till Älglund och offret, som fortfarande var rejält fasttejpad, fördes in i ett nedkylt smutsigt källarrum där det bara fanns en gummimadrass på golvet och inte något mer. Han frös och fick under de fyra dygn han hölls fånge inte någon mat utan endast smältvatten och några kalla burkar med öl. När han placerades i rummet sa gärningsmännen att de skulle slå ut hans tänder och hälla kokande vatten på hans fötter om han inte medverkade till att de fick en lösensumma. De hotade även med att döda några av hans släktingar samtidigt som de noga förklarade att de hade tagit reda på detaljer om släktingarnas liv och var dessa bodde. Gärningsmännen talade engelska med låtsad rysk brytning och antydde att de var från Ryssland och att hela aktionen ingick i en större aktion.

Läkarstudenten åkte sedan från Älglund för att ta sig till Linköping, men väglaget var så dåligt att han åkte av vägen och körde fast igen. Där satt han fastkörd i snön i 18 timmar för att sedan få lift till Gävle. Därifrån tog han tåget till Linköping.

Gärningsmännen hade gjort sig av med alla offrets tillhörighet utom hans pass och hans mobiltelefon. Polisen hade ännu inte dragit igång någon spaning. Men familjen försökte själva söka efter offret eftersom de var helt övertygade om att det hade hänt honom något. När de två gärningsmännen befann sig i Stockholm tog läkarstudenten offrets mobiltelefon och sände ett sms från telefonen till offrets far. Det ska ha varit första gången som den mobilen användes av gärningsmännen. Då visste inte gärningsmännen att offrets mobil gick att lokalisera så snart den har slagits på. Familjens medlemmar såg då på appen ”Find my phone” att mobilen fanns någonstans på Malmskillnadsgatan i centrala Stockholm. Offrets bror, som befann sig i Stockholm, kastade sig i en taxi och åkte till den adress där familjen sett att mobilen var. En polispatrull i en civil bil kom till platsen, men det gick inte närmare att klara ut var mobilen fanns. Plötsligt visade dock appen hos familjen att mobilen börja röra sig. Offrets bror har då satt sig i polisbilen och färden gick norrut mot Uppsala. Polisen visste inte var mobilen fanns, men eftersom den rörde sig så utgick man från att den fanns i en bil. Först i närheten av Uppsala blev det så glest i trafiken att polisen, men hjälpt av fortlöpande information från familjen som de hade telefonkontakt med, tyckte att man kunde avgöra i vilken bil mobilen fanns. Det var en skåpbil. Den stoppades och när två personer kom ut från skåpbilen så kände brodern genast igen den kvinnliga studenten eftersom han i ett tidigare sammanhang träffat henne i sin brors närvaro. De två greps och anhölls. I förhör vägrade de dock att säga något om vad som hade hänt med offret. De förnekade all kännedom. I skåpbilen fanns en GPS-mottagare som har lagrat information om det geografiska läget av skolhuset i Älglund. Gärningsmännen hade ju redan varit där en gång och var förmodligen på väg dit igen. Men polisen missade att undersöka den data som fanns i mottagaren. Hade polisen tryckt på några knappar hade de genast fått fram uppgift till vilken plats som gärningsmännen hade planerat att resa. Då hade man kunnat rädda offret långt tidigare.

Vid husrannsakan hos gärningsmännen hittade man bland annat en ”mindmap” med detaljerad planering av hur människorovet skulle gå till. I deras datorer fann man även att de sökt information om hur man kan blanda sömnmedel i mat och hur man kan föra belopp från utländska banker till konton i Sverige. Läkarstudenten hade i sin mobil sökt på nätet med sökord som ”droger i mat”, ”recept köttfärspaj”, ”hur mycket Stillnoct är dödlig dos”.

De häktade gärningsmännen vägrade att berätta var offret fanns. Men ”fångvaktaren” lämnade efter några dygn det gamla skolhuset och gick iväg till ett par som bodde i närheten för att få mat och värme. Han var där en stund och bjöds på mat, men gick senare vidare. Paret ringde då polisen och berättade om det märkliga besöket. Fångvaktaren hade också ringt till sin far, som undrade var han höll hus, och han hade då berättat att han var i ett skolhus i Älglund. Med den samlade informationen kunde polisen ganska snart slå till med insatsstyrkan mot det gamla skolhuset och befriade den nedkylde och uthungriga studenten.

Båda gärningsmännen förnekade brott och gjorde gällande, sedan de överbevisats med att de fört bort offret, att det hela rörde sig om en form av practical joke som hade gått överstyr. Läkarstudenten ändrade under rättegången sin berättelse och gjorde gällande att ”bortrövningen” skett i samförstånd med offret eftersom han själv vill få uppmärksamhet och bli föremål för medias intresse. Domstolarna accepterade inte den förklaringen och de två dömdes mot sina nekanden till vardera tio års fängelse av hovrätten. Den så kallade fångvaktaren fick dock sex år.

Publicerat i Okategoriserade

Polisen som rånade banken och jagade sig själv

En svensk polis rånade ensam ett bankkontor då han var i tjänst. Vid rånet hotade han med sitt eget laddade tjänstevapen. Rånet skedde mot ett bankkontor som han själv tidigare besökt i tjänsten och då instruerat personalen om hur de skulle bete sig om de blev utsatta för ett rånförsök. Under flera veckor efter rånet deltog han själv i jakten på den ensamme rånaren. Några timmar efter rånet var han ute i skogen med en hundpatrull i ett försök att få upp spår efter rånaren. Då var det alltså rånaren själv som försökte få upp spår efter sig själv, men misslyckades. Det här är några av ingredienserna i den helt otroliga och makabra berättelsen om den polisinspektör som kort före julaftonen 2004 rånade Nordeas bankkontor i centrala Söderhamn på närmare 700.000 kr. Detta är den mest fantastiska berättelsen i modern svensk kriminalhistoria.

Vi kallar honom Mats, trots att han i verkligheten heter något annat. Han växte upp i Malung, gick på skidgymnasium, gjorde värnpliktsutbildningen på regementet i Falun och arbetade sedan en tid som ABAB-väktare. Det var då som han inspirerades till att söka till Polishögskolan i Solna. Mats var 21 år gammal då han antogs till utbildningen och hans första placering blev sedan som polis i yttre tjänst i förorten Skärholmen i södra Stockholm. Hans chefer och kollegor ansåg honom vara framåt och initiativrik. Men kurskamraterna hade dock under utbildningen tyckt att han var mycket av en besvärlig besserwisser som ofta ifrågasatte vad lärarna sade. Mycket tidigt i sin karriär som polis blev han vapeninstruktör, handledare för poliselever och ingick snart även i länets s k. insatsstyrka.

Under år 1998 var Mats med om att beslagta en bil och när han sedan skulle återlämna bilen till ägaren passade han på att för egen del stjäla en vinkelslip som låg i bilen. Han åtalades och dömdes för egenmäktigt förfarande. Den förklaring han gav under utredningen var att han behövt vinkelslipen för att skära upp ett hänglås. Domen tycks inte ha påverkat hans karriär inom polisen på något sätt.

Som nybliven polis i Skärholmen köpte Mats tillsammans med flickvännen en villa i Vaxholm och de gifte sig ganska snart. Men 1997 träffade han en ny kärlek, en flicka som då bara var 17 år medan han då hunnit bli 28 år. Han skilde sig och villan i Vaxholm såldes. Flickan var från trakten av Söderhamn och de köpte därför en gammal kyrka, som var ett renoveringsobjekt, utanför Söderhamn. Efter en tid sökte sig Mats till polisen i Söderhamn och polismyndigheten där tog emot honom med öppna armar eftersom han hade vitsord att vara drivande och erfaren från en betydligt hårdare tjänst i Skärholmen än den som väntade i Söderhamn. Mats var med om att bygga upp och utbilda den insatsstyrka om organiserades även i Gävleborgs län. Han var också den som förde befälet över alla poliser från länet som deltog i kommenderingen till Göteborg under EU-toppmötet i juni 2001 mellan världsledare (”Göteborgskravallerna”).

Den 17 december 2004 var Mats i tjänst och befann sig i polishuset i Söderhamn. Hans ekonomi var körd i botten. Han bodde med sin hustru och deras ettårige son i huset som måste repareras och byggas om. En mängd räkningar var obetalda och han hade nyligen gjort stora investeringar i villan och då tvingats lånat pengar av sina svärföräldrar. Julen närmade sig och Mats kände sig mycket hårt pressad. Före lunch den dagen frågade han sin närmaste chef om de kunde äta lunch tillsammans, men chefen hade inte tillfälle till det just den dagen. Efter att ha ätit lunch på egen hand körde han iväg från polisstationen i den civila polisbil som han förfogade över. Bilen parkerades vid Resecentrum i centrala Söderhamn, inte långt från Nordeas bankkontor. Mats hade själv för inte så länge sedan ansökt om ett lån hos Nordea, men inte fått något lån. Hans privatekonomi var verkligen riktigt dålig. Då Mats parkerat den civila polisbilen vid Resecentrum tog han på sig en civil jacka och tog även med sig det ”flamskydd” som ingår i polisens skyddsutrustning för att täcka och skydda ansiktet mot eld och flammor. Flamskyddet kan också användas som en rånarhuva. Mats drog vid ingången till banklokalen på sig rånarhuvan (flamskyddet) och rusade in i banklokalen och skrek på engelska, som bankpersonalen senare kunde berätta om, att det är ett rån och att de pengar som han begär ”inte är deras pengar”. Personalen berättade även efteråt att rånaren hade ett pistolliknande föremål i handen (det visades sig senare att det var hans tjänstevapen, en SIG Sauer P226 9 mm med magasin för 15 patroner). En bankanställd lade upp en hög med mynt på disken, men rånaren skrek att han skulle ha ”alla sedlar” och att de skulle stoppas i den svarta plastsäck som han hade med sig i handen. Personalen var så rädda att de inte vågade trycka på någon av de larmknappar till polisen som fanns under disken. Mats hade själv instruerat dem att de alltid skulle försöka trycka på en larmknapp om de blev utsatta för ett rånförsök. När rånaren lämnade banklokalen med knappt 700 000 kr i plastsäcken ropade han käckt ”Merry Chrismas!” till personalen. Vad han inte visste, eller i varje fall inte tänkte på, var att en del av sedlarna var ”betade”. Det innebar att sedelnumren på de överlämnade sedlarna hade antecknats av banken. Avsikten var att dessa sedlar i första hand skulle lämnas ut vid ett rån. När rånaren Mats, polisinstruktören, fått ned sedlarna i plastsäcken rusade han ut ur banklokalen, vände sig mot vänster och sprang till synes helt oplanerat fram till en kvinna i 70-årsåldern som just stannat sin bil för att lägga ett brev på postlådan. Dörren på förarplatsen var öppen och bilens ägare försökte först köra ifrån platsen, men rånaren Mats grep tag i henne och drog ut henne ur bilen. Men kvinnan hann få med sig sin handväska som legat i passagerarsätet. I baksätet låg dock en tårta i en kartong som hon nyss hämtat från ett konditori. Mats hoppade själv in i hennes bil och körde i hög fart iväg i riktning mot stadens Resecentrum. En ledig gymnasielärare råkade emellertid sitta i sin bil i närheten av banklokalen och han såg hur rånaren rusade ut från banklokalen, tog kvinnans bil och körde iväg. På försiktigt avstånd följde läraren i sin bil efter rånarbilen. Under den våldsamma men korta bilfärden mot Resecentrum körde rånaren in i en rondell med hög fart och mötte där en poliskollega som var på väg till jobbet i polishuset. Kollegan blev upprörd över den hänsynslösa körningen, men insåg att han inte har någon chans att följa efter bilen. Klockan var några minuter efter kl. 14 då Mats parkerade den stulna bilen på Resecentrums parkeringsplats nära den civila polisbil som han kort tid tidigare hade ställt där. Då hade han redan tagit av sig ”rånarhuvan” och den civila jackan som han haft på sig under rånet. Återigen var han en uniformerad polis. En uniformerad polis som satt vid ratten i den rånarbil som all tillgänglig polispersonal i Söderhamn och östra Hälsingland just då jagade. Läraren som på avstånd iakttagit vad som skett såg nu till sin förvåning en man i polisuniform gå ut från rånarbilen till en annan bil (som var en civil polisbil).

Rutinmässigt satte Mats på polisradion när han lämnat rånarbilen och satt sig bakom ratten i den civila polisbilen. Som alltid kopplade han in kanal 62 och fick då höra att det en kort stund tidigare skett ett väpnat rån mot Nordeas kontor i centrala Söderhamn. Men det kände han ju redan till. Över radion blev alla poliser beordrade att spana efter den ensamme rånaren. Därmed inleddes den mest bisarra polisjakt som någonsin förekommit i vårt land. Mats satte upp lösa blåljus på instrumentbrädan i sin civila polisbil och körde fram till bilen i vilken vittnet, gymnasieläraren, satt. Under förevändning att det skulle vara en rutinkontroll stoppade Mats lärarens bil och talade om att det varit ett rån mot bankkontoret och frågade läraren om han har sett något. Vittnet, som ju tidigare följt efter rånarbilen, utbrast då spontant och utan att tänka sig för: ”Det var ju du! Det var ju du som kom med rånarbilen!”. Mats sa förstås emot och såg förvånad ut. Han tog upp ett anteckningsblock och började anteckna att vittnet felaktigt pekat ut polismannen själv som vittne. Mats var nervös och hans händer skakade så mycket att han tappade både pennan och anteckningsblocket på marken. Vittnet fick därefter åka iväg och han körde då direkt hem, där han fortsatte att förvirrat grubbla över vad han hade sett och fått uppleva inne i Söderhamn den eftermiddagen. Han fick det inte att gå ihop detta att polisen själv hade kört rånarbilen.

Bara några timmar efter rånet deltog Mats i spårning i skogen med en hundpatrull. Spårningen pågick ett par timmar fram till mörkrets inbrott. Spårpatrullen drog fram över stock och sten. Hundföraren gick med draget vapen och var beredd att bekämpa den beväpnade rånaren som kunde gömma sig i skogen. Mats gick bakom hundföraren och även han hade vapen i handen. Mats varnade hundföraren: ”Var försiktig, rånaren kan vara beväpnad”. Att det var den beväpnade rånaren själv som gick bakom honom kunde ju inte hundföraren ens ana. När mörkret kom åkte hundföraren med hunden och Mats till polishuset. Efteråt kunde hundföraren minnas att Mats höll upp dörren för honom och hunden och att denne då hade en svart plastsäck i handen. Hundföraren kunde ju inte heller ana att det i den säcken låg hela bytet från rånet. Under lång tid hade Mats sedan alla sedlar gömda på sitt rum i polishuset, medan ett stort antal av hans kollegor jagade rånaren och sökte efter bytet från rånet. När Mats rörde sig i polishuset hade han nästan alltid med sig en liten svart väska i handen. Senare kom det fram att han i väskan hade haft alla sedlarna från banken och troligen även hela tiden sitt tjänstevapen.

Polisinsatsen för att försöka finna rånaren blev mycket omfattande. Personal inkallades från Gävle och Bollnäs. Tåg stoppades och genomsöktes och flera hundpatruller sändes ut i terrängen för att försöka få upp spår efter rånarna. Personalen utrustades med förstärkningsvapen (kulsprutepistol av typen MP5). Alla försiktighetsåtgärder vidtogs därför att man ju spanade efter en beväpnad rånare. Att det kunde röra sig om polisens egen vapeninstruktör hade de förstås inte en aning om.

Någon tipsade polisen att rånet utförts av någon ur en för polisen välkänd grupp missbrukare i Söderhamn. Polisledningen beslutade att göra ett tillslag mot den lägenhet där de misstänkta männen befann sig. I den polisstyrka som fick uppdrag att bryta sig in i lägenheten ingick Mats, vilket innebar att den verklige rånaren var den som var med och grep de misstänkta bankrånare. När polisen bröt sig in i bostaden var det Mats som bröt upp dörren med bräckjärn. En fotograf från lokaltidningen ”råkade” vara på plats när polisen bröt sig in och fotot hamnade förstås på första sidan i lokaltidningen. Det är förmodligen enda gången som en rånare själv avbildas på första sidan i en tidning just då rånaren är i färd med att försöka gripa den eller de som har rånat banken. De fyra män som greps i lägenheten förhördes, anhölls och häktades därefter av tingsrätten. Efter omkring en vecka släpptes de eftersom det inte fanns någon bevisning mot dem.

Det förvirrade vittnet, gymnasieläraren, hade sovit på saken och kommit fram till att det ändå måste vara så märkligt att det han med egna ögon sett verkligen var polismannen själv som i hög fart kört bilen från banken fram till parkeringsplatsen vid Resecentrum. Vittnet kontaktade därför polisen och berättade i telefon om sina iakttagelser . Den polis som tog emot uppgifterna fann att dessa verkade tillförlitliga och informerade genast sin chef med orden: ”Vi kanske har rånaren i våra egna led”. Det var så som den mycket hemliga och mycket speciella utredningen om misstanke mot Mats inleddes. Några få särskilt betrodda poliser fick i uppdrag att utreda om det kunde vara så att Mats var rånaren. Gruppen ville inte bli iakttagen på polisstationen utan de sammanträdde hemma hos en av utredningsmännen. Allt hölls mycket hemligt och alla anteckningar fördes i ett särskilt krypterat dataprogram, som inte någon annan i polishuset hade möjlighet att komma åt.

I polishuset var det under den här tiden flera som med förvåning iakttog att Mats alltid gick omkring i lokalerna med en mindre svart väska i handen, vilket var ett helt nytt beteende. Dessutom brukade han ganska ofta fråga kollegor om hur det gick med utredningen av Nordearånet. Annars brukade han inte vara särskilt intresserad av andra pågående utredningar, som han själv inte ledde. Den hemliga arbetsgruppen i polishuset arbetade i två månader utan att få fram någon annan bevisning än de uppgifter som gymnasieläraren hade lämnat. Uppgifterna bedömdes i och för sig vara trovärdiga, men ansågs inte räcka till för att gripa Mats och inleda förhör.

Det fanns övervakningskameror i banklokalen och polisen studerade naturligtvis noga bilderna från kamerorna. Flera som såg rånaren röra sig på bilderna sa att rånaren rörde sig på samma sätt som poliser lärt sig att uppträda i hotfulla situationer för att försöka skydda sig själva.

Mats var handledare för poliselever och vid ett tillfälle ett par månader efter rånet satt han i cafeterian i polishuset och skröt över hur bra hans nya bil var, han berättade att han köpt en nästan ny Volvo. Några kollegor hörde honom prata om sin nya bil och blev förvånade eftersom de kände till att han hade dålig ekonomi. Det visade sig vid kontroll att han nyligen köpt bilen i Stockholm av en privatperson för 220 000 kr. Polisen kontaktade förstås diskret säljaren av bilen och det visade sig tursamt att denne hade kvar det mesta av beloppet i sedlar. Banken hade ju anteckningar om sedelnumren och det visade sig därför genast att bilen hade köpts med rånarpengarna. Därmed hade utredningsgruppen tillräckliga bevis för att gripa och förhöra Mats om rånet. När Mats senare under förhören fick veta att banken hade antecknat sedlarnas nummer erkände han genast rånet. Han förklarade att han hade varit hårt pressad av sin dåliga ekonomi, särskilt inför julen, och att han helt plötsligt bara fick ett infall att råna banken utan någon planering eller förberedelse. Själv sade han att han förstod att det vara en helt befängd idé att som polis råna en bank.

Så snart polisen fått veta att Mats hade betalat bilen med sedlar från rånet skulle han gripas inne i polishuset. Under förevändning att hans chef ville prata med honom om hans handledning av poliseleverna fick man honom att gå till chefens rum. Med sig i handen hade han som vanligt den lilla svarta väskan. Så snart han steg in i rum nr 344 såg han att det fanns flera polismän där och han fick omedelbart höra att han var misstänkt för rånet mot Nordea. Han uppmanades att öppna den lilla väskan han bar med sig, men det vägrade han och höll hårt om väskan. En polisman slet då ifrån honom väskan. När den öppnades visade det sig att väskan innehöll hans tjänstevapen och några tjocka sedelbuntar. Mats sade inte något annat än att han med mycket låg röst bad att få gå på toaletten för att kissa. Det var det sista som han fick göra i polishuset i Söderhamn.

Under rättegången visade Mats bevarat självförtroende och bemötte trotsigt på olika sätt åklagaren, men han mötte aldrig de närvarande polisernas blickar. Under polisförhören hade han tillfrågats om vad han skulle ha gjort om polisen kommit efter honom i jakten på rånaren. Mats förklarade att han var så ”automatiserad” att han helt säkert skulle ha ”bekämpat målet”.

I tingsrätten dömdes Mats till fem års fängelse, med efter prövning i hovrätten fastställdes straffet till fyra år och sex månader. Domstolarna tog hänsyn till att han skulle förlora sitt arbete. Han avtjänade sitt straff och lever numera under ett helt annat namn i en helt annan del av landet. Många av hans kollegor i Söderhamn, som kände honom väl, befann sig under lång tid i ett chocktillstånd. Något sådant som att en polis rånar en bank och hotar personalen med det egna tjänstevapnet, samt därefter deltar i jakten på rånaren, var något för dem helt ofattbart. Under rättegången genomgick Mats en rättspsykiatrisk utredning (RPU), men läkarna fann inte att han varit utsatt för allvarlig psykisk störning vid tiden för brottet eller inte heller vid tiden för undersökningen.

Det har skrivits en hel del i pressen om polisen som rånade en bank och sedan aktivt deltog i jakten på sig själv. Sveriges Radio (SR) har gjort en pod om rånet och Mats har själv framträtt i intervjuer och berättat om det som han minns av händelserna.

När Mats hade börjat på Polishögskolan spelade SVT in ett program som sändes under namnet ”Polisskolan”. I programmet intervjuades ett antal poliselever om utbildningen och sina förväntningar om framtiden i polisyrket. En av de elever som intervjuades var Mats, som inför kameran bland annat sade: ”Man märker när man jobbar att alla människor ljuger”. Trettio år senare gjorde SVT en uppföljare och intervjuade åter igen de gamla eleverna av vilka de flesta fortfarande arbetar som poliser. Det gör dock inte Mats och han ställde inte heller upp för någon ny intervju för SVT. Hans gamla kamrater från Polishögskolan kunde i TV-programmet berätta hur chockade de under lång tid var över att en polis kunde råna en bank och sedan jaga sig själv.

Publicerat i Okategoriserade

Mysteriet med luftskeppet

Redan före andra världskriget använde sig amerikanska flottan av små luftskepp (”blimps”) för havsövervakning. Det var luftskepp med ofta endast två eller tre mans besättning. Luftskeppen var fyllda med den säkra gasen helium och flög på bara några hundra meters höjd över havsytan. Farten var omkring 40 knop och dessa blimps hade några få sjukbomber för att kunna anfalla upptäckta japanska ubåtar. De hade en räckvidd på 3500 km och kunde ligga uppe i luften i 12 timmar. Således betydligt längre än flygplan.

Efter Japans anfall på Pearl Harbor utökades förstås all verksamhet med blimps. USA befarade under en tid någon form av japanskt anfall mot den amerikanska västkusten. Japanska ubåtar tog sig ända fram till kusten och sänkte där en handfull amerikanska handelsfartyg. En japansk ubåt hade till och med i februari 1942 från övervattensläge lyckats skjuta ett antal granater mot Kaliforniens största petroleumindustri, vilket var första gången som det amerikanska fastlandet anfölls sedan engelsmännen bombarderade New Orleans under kriget 1812.

Flottan anskaffade efter krigsutbrottet ytterligare ett antal blimps för att utöka havsövervakningen av kusten och havsområdet nära kusten. Bland annat rekvirerades några av de små luftskepp som däcksfabrikanten Dunlop redan utnyttjade i sin marknadsföring. Dessa små luftskepp brukade flyga som stora annonspelare över stora idrottsevenemang. En av dessa bimps var den farkost som fick den militära beteckningen L-8. Farkosten hade två eller tre mans besättning och medförde två stora sjunkbomber på vardera 150 kg (typ Mark 17), vilka hängde i bombställ på sidan av farkostens hytt (gondol). Dessutom var denna bestyckad med en kulspruta (8 mm), 300 patroner samt även rökgranater för att markera fynd och andra upptäckter på havsytan. Taktiken var att besättningen skulle försöka upptäcka japanska ubåtar (snorklar, ubåtstorn, oljeutsläpp m.m.) samt markera läget med rökgranater för att underlätta för ytattackfartyg att anfalla den upptäckta ubåten. Blimpen kunde själv från luften fälla två sjunkbomber, vilka var konstruerade för att detonera på ett visst förinställt vattendjup.

Blimpen L-8 tillhörde Airspace Patrol Squadron 32. Befälhavaren var 27-årige underlöjtnanten Ernest Dewitt Cody och 38-årige meniga andremannen Charles Ellis Adams. Cody hade gått ut från krigsskolan Annapolis 1938. Båda var gifta och hade utmärkta omdömen från tidigare tjänstgöringar i flottan. Cody, som var befälhavare, hade endast 756 timmar flygtid på LTA-farkoster (LTA står för lighter-than-air), men den 11 år äldre Adams hade 2 281 timmar på LTA-blimps. Cody hade utmärkt sig genom att med blimpen L-8 i början av april 1942 lyckats flyga ut 145 kg reservdelar till det amerikanska hangarfartyget Hornet (CV-8), vilka reservdelar var nödvändiga i förberedelserna för det amerikanska anfallet med bombplan av typen B-25B. Den 18 april lyfte nämligen 16 bombflygplan av typen B-25B Mitchell från Hornet och anföll Tokyo (har i historieböckerna omtalats som the Doolittle Raid eller the Tokyo Raid). Det var det första amerikanska flyganfallet mot det japanska fastlandet och anfallet fick stor psyklogisk effekt eftersom det visade att Japan låg helt oförsvarat för luftangrepp.

Den 16 augusti 1942 inträffade ett av de konstigaste mysterierna i flygets historia. Två besättningsmän på blimpen L-8 startade från Treasure Island i San Francisco Bay tidigt på morgonen med uppdrag att spana efter japanska ubåtar. När fastkosten skulle stiga upp var det tre besättningsmän ombord, förutom Cody och Adams även mekanikern J Riley Hill, vilken förberett blimpen för dagens flygning. Då blimpen skulle starta uppmärksammande besättningen dock att den var för tungt lastad och Hill beordrades då att stiga ur. Slutligen startade L-8 omkring kl. 06.00 med endast två besättningsmän. Den sista radiokontakten med blimpen kom kl 07:50, när den låg cirka 8 km öster om Farralone Island. Besättningen meddelade på radio att de skulle undersöka en oljefläck. En sådan på havsytan kunde indikera att det fanns en ubåt i den positionen. ”Standby…” var det sista någon hörde över radion från besättningen på L-8.

Vittne på två närliggande fartyg, fiskebåten Daisy Gray och ett Liberty-fartyg Albert Gallatin såg att L-8 cirklade över platsen i cirka en timme. De kunde se att L-8 fällde en rökgranat och tycktes använda en MAD-bom, Magnetic Anomoly Detector, för att försöka upptäcka om det fanns något stort metallföremål under oljefläcken (ubåt). L-8 fortsatte sedan att cirkla över platsen och gick ned mot ytan. Den tycks då ha tappat sin ballast och steg uppåt i riktning mot San Francisco i stället för till Farralone Islands, där det fanns en radiostation, eller norrut till Reyes Point. Då man inte på länge hört något från L-8 sände försvaret upp spaningsflyg från Moffert Field samt beordrade alla flygplan i området att spana efter luftskeppet. Besättningen på ett flygplan från bolaget Pan Am på väg mot San Francisco upptäckte kl 10:20 blimpen L-8 då den i färdades mot Golden Gate Bridge. Den tycktes flyga på ett normalt och kontrollerat sätt. Omkring kl 10:30 såg vittnen att blimpen plötsligt steg dramatiskt upp i molnen och med stor stigvinkel. Omkring kl. 10:50 såg flera vittnen blimpen färdas längs kustvägen. En ledig sjöman körde på motorvägen då han fick se blimpen och hann med att ta ett foto av farkosten. Mannen observerade att luftskeppet har förlorat en del gas och såg hopsjunket ut. Fotografiet fick betydelse i den senare utredningen. Blimpen drev fram lågt över vattenytan. Två män som badade försökte få fatt i rodret när farkosten gled fram över dem. Den drevs av vinden in över land, över några sanddyner och in på en golfbana. När den stötte i maken lossnade sjunkbomben på högre sida av gondolen och föll till marken utan att explodera. Den andra sjunkbomben hängde kvar.

Vid denna tidpunkt fick flottan ett anonymt telefonsamtal i vilket någon sa att ”en blimp har kraschat på golfbanan och att ”besättningsmännen har räddats”. En lastbil sändes ut från flygfältet Moffet Field för att hämta besättningen och luftskeppet. Men när lastbilen var på väg fick flottan ytterligare ett anonymt telefonsamtal i vilket någon sade: ”Flygarna finns inte ombord på den kraschade blimpen”.

Kastvindar fick farkosten att åter lyfta och driva iväg mot Daly City. Polisen och brandkåren följde efter blimpen och jagade den hela vägen tills den slutligen långsamt sjönk ned på Belleview Avenue i Daly City. När farkosten lade sig ned på en gata hade den trasslat in sig i de elledningar som fanns över gatan. Brandkåren anlände snabbt och fann då inga spår av besättningen. De upptäckte också att en av de två dörrarna på gondolen var helt öppen.

Flottans personal som anlände till platsen kort därefter kunde konstatera att motorerna var påslagna och att det fanns mycket bränsle kvar i tankarna. De hemliga kodböckerna ombord fanns kvar, liksom fallskärmarna, livräddningsflotten, en pistol, radioanläggningen samt högtalaren som användes för att anropa fartyg.

Flottan bildade två dagar senare en utredningsgrupp under ledning av befälhavaren Francis Connell. Utredningen hörde vittnen och flottans personal som ansvarade för underhållet av blimpen. Undersökningen visade att radioanläggningen fungerade utan anmärkning och att motorerna inte hade något fel. Det var allmänt känt att en besättning som befann sig i nöd alltid skulle försöka meddela sig med markstationen över radion. Hade gashöljet skadats så att läcka uppstod fanns det goda möjlighet för besättningen att rädda sig med fallskärm. Det fanns även en livräddningsflotte ombord. Vittnenas bedömning var att de två männen fallit över bord sedan någon av dem av misstag hade öppnat dörren. Utredningen kunde inte lämna något slutligt svar på vad som var orsaken till olyckan. Men samtidigt slog utredningen fast att dörren inte av misstag kunde ha öppnats inifrån. Låsmekanismen var gjord så att den inte skulle kunna öppnas inifrån av misstag.

Vittnenas uppgifter talade för att besättningen i en olycka kan ha fallit ut genom den öppna dörren. Men låsmekanismen skulle inte ha gjort det ens möjligt. Kanske hade dörren aldrig varit helt stängd under flygningen. De två anonyma telefonsamtalen fick aldrig någon förklaring och det var inte någon som gav sig tillkänna.

Mysteriet med de två försvunna besättningsmännen har aldrig fått någon förklaring och har föranlett mängder av spekulationer. En förklaring skulle dock kunna vara att en av dem höll på att falla ut från gondolen och att den andre då försökte rädda honom, varvid båda föll ut från L-8. Några kroppar har aldrig återfunnits.

Publicerat i Okategoriserade

Att lära sig historiska årtal

Historiska årtal har betydelse och till och med stor betydelse. De har betydelse för att de placerar in stora händelser i en inbördes ordning och även ofta i ett orsakssammanhang. Det är viktigt att ha historiska årtal att hänga upp sitt minne på och för kunna förstå orsakssammanhang; vilka kan vara svåra att förstå även med hjälp av kända årtal.

Den svenska regentlängden kan vara ett exempel. Man skulle kunna säga att det saknar betydelse när olika konungar och drottningar levde och regerade. Men så är det inte. För att förstå historien bör man känna till när vikingatiden var och att Gustav Vasa regerade före Gustav den II Adolf. Det har betydelse att den allmänna svenska folkskolan kom till 1842 och inte 1642. Det har betydelse att veta när landet övergick från katolicism till protestantism och helst även veta även vad de två orden betecknar.

Jag råkar av ohejdad nyfikenhet veta att dagens svenskar inte känner till regentlängden. Inte nog med det. De anser att den är utan allt intresse. En gång frågade jag en gymnasist om vilket ämne han tyckte var intressantast i gymnasiet. Han förklarade att det var historia. Jag var fräck nog att rakt ut fråga honom: När var Gustav Vasa kung? Hade han svarat ”under första delen av 1500-talet” så hade jag kanske varit lite nöjd (rätt svar är 1523 – 1560). Men han kunde inte ens säga om kungen levde på 1500-talet eller något tidigare eller senare århundrade. Jag blev betänksam. Tror att han förläget mumlade något om 1600-talet eller 1700-talet. Det hade varit intressant att spekulera över hur vårt land skulle se ut om Gustav Vasa hade fått bygga landet efter Karl XII.

Årtal i sig är alltså inte viktiga, men de etablerar ett samband mellan andra olika årtal, fakta och händelser. Det förhållandet att Columbus upptäckte Amerika just år 1492 är inte så betydelsefullt och det hela skulle inte vara så annorlunda om upptäckten ägt rum 1491 eller 1493. (Han landsteg officiellt den 12 oktober 1492 och tog landet i besittning för den spanske konungens räkning). Men det är av största betydelse att Columbus inte upptäckte Amerika på 1000-talet eller på 1800-talet. Då hade historien definitivt sett helt annorlunda ut. Dessutom är det av betydelse att känna till att Columbus bara kunde göra sin upptäckt därför att han hade tillgång till någorlunda tillförlitliga kompasser, vilka kineserna uppfunnit. Det var arabiska sjöfarare som förde kunskapen om kompassen till Europa och de utvecklade sedan kompassen under 1400-talet till att bli användbara navigationsinstrument. Det var detta som gjorde det möjligt för Columbus att segla västerut med sina tre små fartyg först vid den tid som han gjorde det.

Den elev som vill hävda att det inte har någon betydelse att den franska revolutionen ägde rum just 1789 har nog även rätt i att historien inte hade varit så annorlunda om revolutionen i stället inträffat 1788 eller 1790. Men ändå har åtalet betydelse. Under inga omständigheter hade den franska revolutionen kunnat äga rum före den amerikanska revolutionen 1776. Den amerikanska revolutionen inspirerade och möjliggjorde på olika sätt  den franska revolutionen. Det finns ett klart samband och därför är det viktigt att veta att den amerikanska revolutionen ägde rum först av de två revolutionerna. Men den amerikanska revolutionen varen självständighetsförklaring mot den engelske kungen medan den fransk a revolutionen var en borgerlig social revolution som även medförde att kungen avsattes och avrättades.

Behöver man känna till när Daniel Defoe skrev ”Robinson Crusoe”? Den kom ut 1719. Romanen berättar som bekant en tidlös historia om en ensam skeppsbruten man på en öde ö, som lyckas överleva trots alla svårigheter. Med all rätt har berättelsen betraktats som en form av modell för den nya rationella människan (”homo oeconomicus”), vilket i sin tur givit upphov till den felaktiga uppfattningen att författaren hade influerats av den store ekonomen Adam Smith, vilken i sitt stora verk ”The Welth of Nation” (En undersökning av folkens välstånd, dess natur och orsaker) åskådliggjorde den rationella och moderna människan. Adam Smith arbete kom dock ut först 1776 och därför kan inte Daniel Defoe har påverkats av nationalekonomens lära i det epokgörande arbetet. Hade det varit så att Robinson Crusoe trätt fram på den litterära scenen efter Adam Smith stora arbete hade det varit befogat att tro att författaren blivit påverkad av nationalekonomen. Att Adam Smith skulle ha påverkats av Robinson Crusoe är dock mindre sannolikt, men i och för sig kan han ha läst boken eller i varje fall hört talas om den ensamme skeppsbrutne mannen på den lilla ön i Söderhavet.

En engelsk professor i historia har berättat att han för en del år sedan var gästföreläsare vid ett stort välkänt amerikanskt universitet. Professorn höll en föreläsning om några olika aspekter på andra världskrigets händelseförlopp. Efter föreläsningen kom en student fram till honom och frågade: Professorn talade om andra världskriget, men då måste det väl även ha varit ett första världskrig? Vad professorn tänkte om amerikanska högskolor avstod han att berätta. Det ska tydligen väcka stor förvåning då amerikanska studenter får höra att USA och Sovjetunionen var allierade under andra världskriget och att USA levererade stora mängder krigsmateriel till Sovjetunionen. De historiska annalerna har ett liv kort som dagsländan.

Jag har utan framgång under åren försökt få min hyresvärd att använda fyrställiga koder som är lätta att komma ihåg. Exempelvis 1066, 1523, 1632, 1654, 1700, 1709, 1718, 1776, 1789, 1792, 1870, 1917 och liknande. Men det är kanske bara jag som kan hänga upp minnet på sådana där årtal.

Publicerat i Okategoriserade

Nikolaj Bucharin, rysk revolutionär ledare

Nikolaj Bucharin var född 1888 i Moskva och han avrättades 52 år gammal i mars 1939 under de stora politiska skenrättegångarna mot bland annat en del av de egna kommunistiska ledare. Bucharin var en av de främsta ledarna för bolsjevikpartiet. Vladimir Lenin kallade honom ”hela partiets favorit”. Han var också en marxistisk teoretiker och många av hans böcker och skrifter har blivit översatta till svenska. Under slutet av 1920-talet ledde Bucharin den sovjetiska högeroppositionen mot Josef Stalin. Under lång tid var han chefredaktör för dagstidningen Pravda och han var även ledare för den internationella ryskledda revolutionära organisationen Komintern.

Nikolaj Bucharin drogs till bolsjevismen under 1905 års revolution i Tsarryssland och anslöt sig så tidigt som 1906 till bolsjevikpartiet. Redan 1908 blev han medlem i det s.k. Moskva-partiet. Han studerade nationalekonomi i Moskva 1907, satt 1909–1911 fängslad som revolutionär och förvisades till Sibirien, men lyckades rymma därifrån och gick i exil och fortsatte därefter sina studier i Wien 1912–1913. Det var 1912 i Schweiz som han lärde han känna Lenin och aktivt började samarbeta med denne såväl politiskt som teoretiskt i marxistiska skrifter. Bucharin framträdde då som den främste marxistiske teoretikern vid sidan om Lenin. Efter en äventyrlig vistelse 1914 i Österrike och Schweiz kom Bucharin med falskt pass till Sverige 1915. Här medarbetade han i tidskriften Stormklockan, deltog 1916 i ungsocialisternas kongress i Stockholm, men utvisades i beslut av Stockholms rådhusrätt efter omkring en månads häktning (rannsakningshäktet Långholmen) på grund av antimilitarisk propaganda. Revolutionärerna kände väl till reglerna i den svenska asylrätten, som hindrade att någon utlämnades till ett land där de kunde komma att bestraffas på grund av sin politiska åskådning. För att undvika utvisning till Ryssland förklarade Bucharin under polisförhöret att hans politiska vilja var att uppmuntra revolutionärt arbete för att störta den nuvarande samhällsordningen. För att vara säker på att hans politiska övertygelse rätt återgavs i polisens protokoll upprättade han ett eget förhörsprotokoll som överlämnades till polisen. Båda förhörsprotokollen finns bevarade. Bucharin dömdes inte för något brott i Sverige, men utvisades genom domstolsbeslut till Norge. Han hade nänligen kommit till Sverige från Norge. För gripandet hade han uppehållit sig några månader i Sverige och hade etablerat nära kontakt med en del svenska ungsocialister. Bland dessa märktes Zäta Höglund och Gustav Möller (som senare blev socialminister). Däremot lär han inte ha träffat Hjalmar Branting.

Under krigsåren befann han sig även i exil i Schweiz, USA, Canada och Norge. Det var under exiltiden som har skrev sitt mest kända arbete: ”Imperalismen – kapitalismens högsta stadium”.

Efter en kort vistelse i Norge och Danmark flyttade Bucharin samma år till New York, där han outtröttligt bedrev propaganda för revolutionär internationalism. Efter februarirevolutionen 1917 återvände han via Japan till Ryssland och var mycket aktiv i bolsjevikernas oktoberrevolution samma år. Han var då medlem i exekutivkommittén inom sovjeten i Moskva. Efter freden i Brest-Litovsk bedrev han en energisk revolutionspropaganda i Tyskland, varifrån han också utvisades. Han blev 1919 chefredaktör för tidningen Pravda, och därmed en synnerligen betydelsefull och inflytelserik partimedlem. Med vissa avbrott var han verksam som chefredaktör för tidningen fram till 1929. Under de första åren efter revolutionen var det han som ledde partiets propagandaverksamhet och utbildningsverksamhet. I den rollen skrev han de kända arbetena ”Dialektisk materialism” och ”Kommunismens ABC”. Boken ”Dialektisk materialism” var under lång tid huvudläroboken i marxism i alla de kommunistiska partierna runt om i världen som var anslutna till Komintern. Bucharin hyste stora förhoppningar om en kommande världsrevolutionen och fortsatte under 1920-talet engagemanget i den internationella organisationen Komintern, där han även var ordförande under åren 1927–1929. Men ursprungligen hade han dock motsatt bildandet av organisationen.

Efter Lenins död 1924 var det Bucharin som övertog Lenins plats i partiets exekutivkommitté och han var under en tid trolig efterträdare till Lenin i samma grad som Stalin och Trotskij var det. Bucharin tog emellertid sida för Stalin mot Trotskij, vilket han gjorde tillsammans med Lev Kamenev och Grigorij Zinovjev. Från att ha varit en kompromisslös vänsteroppositionell inom partiet, blev han genom de negativa erfarenheterna av krigskommunismens en av de främsta förespråkarna för den nya ekonomiska politiken (NEP), som var allt annat än kompromisslös. Det var bland annat detta engagemang inom partiets högeropposition som gjorde att Bucharin kom i konflikt med Stalin 1928. Redan året därefter lät Stalin avsätta honom från alla hans uppdrag inom Komintern, Pravda och centralkommittén.

I mitten av 1920-talet var den stora frågan i partiet hur produktiviteten i samhällsekonomin skulle höjas tillräckligt fort. Det fanns två politiska linjer som stod mot varandra. Vänsterlinjen företrädde av Bucharins tidigare gode vän Peobrasjenskij och till den linjen anslöt sig så småningom även Trotsky, Sinovjev och Kanarev. Linjen innebar att staten genom höga skatter och påbördor skulle pressa de självständiga bönderna mycket hårt för att öka effektiviseringen och möjliggöra kollektiviseringen av jorden. Denna linje kan sägas ligga till grund för Stalins senare genomförda tvångskollektivisering av jordbruksmark (och även skogsmark). Bucharin och en majoritet inom partiet motsatta sig dock denna politik och menade att den framkomliga vägen för att nå modernisering var att i stället bygga upp ett samarbete med bondeklassen. Bucharins linje vann majoritet vid partikongressen 1926. Men det visade sig snart att de högt uppsatta produktionsmålen inte alls kunde uppnås och detta kom att starkt påverka partiets politik. Stalin anslöt sig till den vänsterradikala linjen och på kongressen 1928 vann den linjen framgång framför Bucharins linje. På så sätt hamnade Bucharin, tillsammans med bland annat Miichail Tomskij och Allsej Rykov på den linje som framstod som en högerlinje. Under år 1930 blev många av de ledande kommunister som anslutit sig till högerlinjen berövade alla sina uppdrag och därefter uteslutna ur partiet. I Tyskland brändes hans politiska skrifter på bokbål redan 1933.

Först år 1937 uteslöts dock Bucharin ur partiet, arresterades och avrättades efter att ha ”dömts” i den sista stora moskva­rättegången. Stalins statsåklagare Wyshinskij beskrev under rättegången Bucharin som en korsning mellan en räv och en gris. Under fängelsetiden skrev Bucharin åtminstone fyra manuskript till böcker, bland dessa en självbiografisk novell (”Hur allt började”), en filosofisk avhandling (”Filosofiska arabesker”), en poesisamling och arbetet ”Socialism och kultur”. Manuskripten återfanns på 1990-talet i Stalins personliga arkiv och har numera publicerats.

Efter att dödsdomen över Bucharin fallit var det många utländska kulturpersonligheter som vädjade till Stalin om nåd. Bland dessa fanns den franske nobelpristagaren Romain Rolland. Denne jämförde Bucharins situation med situationen för den store franske kemisten Antoine Lavoisier, vilken giljotinerades under franska revolutionen. Han framhöll att det revolutionära Frankrike fortfarande beklagade avrättningen av Lavoisier. Rolland skrev direkt till Stalin och vädjade: ”För Gorkys sak ber jag om nåd även om det är så att han är skyldig. Jag ber dig att visa barmhärtighet”. Stalin skrev endast med handstil rakt över brev: ”Besvaras inte”. Bucharin sköts den 15 mars 1938 på NKVD:s Kommunarka skjutbana i utkanten av Moskva. Avrättningen väckte inte någon stor uppmärksamhet runt om i världen därför att den inträffade samtidigt som Tyskland genomförde ”anschluss” av Österrike. Genom avrättningen hade partiet gjort sig av med sin främste ideologiska teoretiker vid sidan om Lenin, vilket inte särskilt uppmärksammades  i den fria världen.

Det har senare framkommit att Bucharin skrev ett sista meddelande till Stalin. I detta skrev han; ”Koba, varför behöver du döda mig?” Koba var Stalins nom de guerre och Bucharin använde sig förmodligen av namnet för att påminna om hur nära de två en gång hade varit varandra. Det påstås att meddelandet hittades i Stalins skrivbord efter hans död 1953. Man hade förklarat att Bucharins familj inte skulle straffas, men hans hustru Anna Larina sändes ändå till arbetsläger i Sibirien. Men hon överlevde och kunde representera sin make när Sovjetunionen under ledning av Mikhail Gorbatjov rehabiliterade Bucharin år 1988.

NKVD:s ”skjutbana” i utkanten av Moskva var bara en av flera sådana ”skjutbanor”. Man tror att omkring 10 000 personer avrättades på den ”skjutbana” där Bucharin avrättades. Det fanns flera sådana ”skjutbanor” nära Moskva. Det är fel att tro att avrättningarna skedde under organiserad form med en ”exekutionspatrull”. Det ryska ordet ”rasstrel” har ofta översatts till ”avrättning av exekutionspatrull”, men ordet betyder bara avrättning genom skjutning. NKVD använde sig av metoden att skjuta offren på nära håll i nacken med pistol, ofta helt oväntat för offret. Därav uttrycket ”att få nio gram bly”. Nio gram var kulans vikt. Tidvis krävde myndigheterna att anhöriga skulle betala en avgift för patronen som använts.

Nikolaj Bucharin var även en mycket begåvad serietecknare som efterlämnade många teckningar av den tidens sovjetiska politiker. Teckningarna används ibland för att illustrera biografier över personerna. Den ryske historikern Jurij Zjukov har hävdat att Bucharins porträtt av Josef Stalin är det enda som har tecknats av originalet och inte utgår från ett fotografi.

Publicerat i Okategoriserade

Engelska drottningen Victoria och hennes tid

Man talar ju om den viktorianska tiden och det stora brittiska imperiet under 1800-talet. Under en stor del av sin regenttid (1837 – 1901) gick drottningen klädd i svart och visade sig inte för allmänheten. Det har skrivits många biografier över drottning Victoria (1819 – 1901) då hon alltid väcker intresse. Herbert Tingsten var fascinerad av hennes tid och har skildrat både tidsepoken i Storbritannien och drottningen i boken ”Viktoria och viktorianismen” (1966). Den är läsvärd. Bland de främsta engelska biografierna i dag märks fler olika arbeten av Elisabeth Longford.

När Victoria föddes var Storbritannien världens rikaste och mäktigaste nation, som även ledde den väldiga industriella revolutionen. Det var alltjämt en mäktig stat och den största av kolonialmakterna fortfarande vid tiden för hennes död (1901), även om Tyskland då under ledning av Preussen trätt fram som en ny och enad mäktig stormakt i Europa. Tysklands seger över Frankrike i fransk-tyska kriget 1870 – 1871 hade chockat makteliten i Storbritannien och orsakat oro för tysk dominans av hela den europeiska kontinenten.

Resultatet av fransk-tyska kriget blev att Frankrike övergick från kejsardöme till republik (”tredje republiken”), medan det nyligen utrikespolitiskt förenade Tyskland blev ett kejsardöme. Det nya tyska rikslandet Elsass-Lothringen har genom historien varit ett omstritt område och detta var varken första eller sista gången regionen skiftade ägare. Krigsskadeståndet stimulerade den tyska ekonomin och medförde både snabbare industrialisering och en spekulationsdriven lågkonjunktur. Krigsförlusten orsakade en fransk revanschism som man inte kan förbise när det gäller att förklara orsakerna till utbrottet av första världskrigets 33 år senare.

England var under 1800-talet helt dominerande på världshaven även om de brittiska amiralerna med stigande oro iakttog den snabbt växande tyska örlogsflottan. Tyskland hade inte något annat skäl till satsning på en stor örlogsflotta än att den skulle utgöra ett hot mot den engelska dominansen över världshaven (”Rule, Britannia! Britannia, rule the waves: Britons never, never, never will be slaves”). Ingen kunde i slutet av 1800-talet förutse det fruktansvärda stora krig om första världskriget kom att bli. Tiden 1815 – 1914 var en lång fredsperiod och har kallats Pax Britannica, trots att det även under den tiden förekom många större och mindre krig runt om i världen, bland annat Krimkriget och fransk-tyska kriget.

Victoria var dotter till hertigen av Kent, som var den regerande engelska kungens fjärde son. Fadern stod därför långt ned i tronföljden. Vid hennes födelse kunde inte någon ana att hon senare skulle komma att bestiga tronen, vilket hon gjorde redan vid 18 års ålder. Hennes mor var den tyska furstinnan Viktoria av Sachsen-Coburg-Saalfeld.

Kung Georg III:s fyra söner gifte sig påfallande sent i livet. Arvprinsen, som stod närmast tronen (senare Georg IV) gifte sig mest för att få ett betydligt högre apanage och inte alls av kärlek. Prins George berättade senare i livet att makarna redan vid vigseln avskydde varandra och att de bara hade sexuellt umgänge tre gången, men de fick ändock en dotter som föddes nio månader efter bröllopet. Makarna hade separerat bara några veckor efter vigseln och levde sedan alltid åtskilda. Dottern döptes till Charlotte Augusta och prinsen bestämde i ett testamente tre dagar efter dotterns födelse att modern inte skulle få ha något som helst inflytande över dotterns uppfostran och utbildning. Dessutom bestämde han i testamentet att all hans kvarlåtenskap skulle tillfalla hans älskarinna, dock skulle makan erhålla en shilling. Dottern växte upp under strikta kontrollerade förhållanden och hade mycket begränsad kontakt med sina föräldrar. Prinsen hade bestämt att modern aldrig skulle få träffa dottern ensam utan att det alltid skulle vara hovbetjänter närvarande. Modern fick heller aldrig tala med dottern om något som hade med hennes utbildning och uppfostran att göra. I maj 1816 gifte sig Charlotte Augusta med prins Leopold av Sachsen-Coburg-Saalfeld. I slutet av augusti blev hon hastigt sjuk under en operaföreställning och det tillkännagavs senare att hon fått missfall. Hon fick ytterligare ett missfall. I april 1817 tillkännagavs det att prinsessan åter var gravid. Hon åt mycket under graviditeten och gick upp kraftigt i vikt. När tiden för förlossningen närmade sig sattes hon på rekommendation av sina läkare på fasta för att förhindra att fostret blev för stort. Prinsessan genomgick även flera åderlåtningar. Den 5 november 1817 födde hon efter 50 timmars förlossningsarbete ett dödfött barn, en son. Prinsen som varit med under förlossningen var helt utmattad och, då han fick veta att barnet var dött, tog han opium och lade sig till synes avsvimmad i en säng. Modern, som inte ätit på länge, fick något att äta och förklarade att hon kände sig bra. Men snart började hon dock kräkas och blödde kraftigt. Läkarna försökte väcka prinsen, men han kunde inte väckas eftersom han låg i opiumrus. Blödningarna kunde inte stoppas och prinsessan Charlotte Augusta avled endast 22 år gammal. Hon var då den tredje i tronföljden. Hennes far, kronprinsen, avled själv tre år senare utan att ha fått något annat barn. Hade Charlotte Augusta då levt hade hon själv blivit kronprinsessa och senare kunnat bli drottning. Charlottes död ledde till att tronen stod utan direkta arvingar efter kungen och fick till följd att hennes ogifta farbröder, vilka alla fanns i tronföljden, snabbt gifte sig för att deras avkommor skulle bli tronföljare. Hennes farbror Edward av Kent var den ende av bröderna som fick ett barn; det var prinsessan Victoria, vilken senare blev drottning. Charlottes far gifte inte om sig efter hustruns död och fick inte några fler barn. Efter Charlottes död och det dödfödda barnet tog förlossningsläkaren, Sir Richard Croft, tog sitt liv eftersom han ansåg att han misslyckats med att använda förlossningstång. Charlottes make, prins Leopold, erbjöds den belgiska tronen då landet blev självständigt 1830, och regerade som kung Leopold I av Belgien åren 1831 – 1865.

När Victoria var elva år gammal avled hennes farbror barnlös, vilken var kungens äldste son (kronprinsen). Den näst äldste av kungens söner hade avlidit barnlös ett par år tidigare. Detta fick till följd att den tredje av sönerna tillträdde tronen vid kungens död. Även dennes son (Vilhelm IV) var barnlös, vilket medförde att Victoria därför kom att står närmast i tronföljd. Hennes egen far hade avlidit redan när Victoria endast var åtta månader gammal. Eftersom Victoria endast var 11 år gammal när hon blev kronprinsessa, tronarvinge närmast efter kungen, antog parlamentet en särskild lag (Regency Act 1831) som fastslog att hennes mor, tyska furstinnan Viktoria Sachsen-Coburg-Gotha, skulle bli regerande förmyndare i det fall som dottern skulle bli regent före 18 års ålder. Hennes make, prins Edward, och far till Victoria, hade avlidit redan 1820.

Edward hade vid 51 års ålder gift sig med ärkefurstinnan av Leiningen, Viktoria av Sachsen-Coburg-Salfeld, då hon var 32 år gammal. Hon var änka efter Emich Carl av Leiningen (1763 – 1814) och med honom hade hon en son och dottern Feodora (1807 – 1872). Ett år efter giftermålet med Edward födde hon Victoria, vilket innebar att den lilla prinsessan redan hade två halvsyskon. Victorias far Edward avled i lunginflammation. Victorias mor, som alltså även hon hette Victoria, hade en bror, Ernst, vilken fick sonen Albert (1819 – 1861). Denne Albert var den prins som Victoria gifte sig med 1840, men som sedan avled vid 42 års ålder i tyfoidfeber. Albert hade då redan fått nio barn med drottningen. Viktoria gifte sig alltså vid 21 års ålder med sin egen kusin efter att hon blivit drottning vid 18 års ålder. Den mycket högtidliga kröningen ägde rum påföljande år när hon var 19 år.

Victoria uppfostrades av sin tyskspråkiga mor, av tyska barnjungfrur och senare av den tyska friherrinnan Louise Lehzen som var hennes informator och som hon stod närmare än sin egen mor. Tyska var därför hennes egentligen modersmål och hon fick under uppväxten undervisning i engelska. I vuxen ålder var i hon varje fall helt tvåspråkig och dessutom mycket kunnig i både franska, italienska och latin. Det har sagts att hon utan svårigheter talade mycket god franska. I sitt äktenskap med Albert talade makarna främst tyska med varandra. I sin engelska hade hon en påtaglig tysk brytning och två talpedagoger försökte få henne att komma bort från brytningen. Katalogen över hennes privata bibliotek uppvisar ett stort antal tyska böcker från hennes barndom och ungdomsår.

Kung Vilhelm IV tyckte direkt illa om Victorias mor och ska en gång offentligt ha sagt att han tänkte leva så länge att Victoria uppnådde 18 års ålder och därför skulle kunna tillträda tronen utan sin mor som förmyndarregent. Han lyckades med det och avled först några månader efter att Victoria uppnått myndig ålder. Så snart Victoria förstått att hon blivit drottning och regent sade hon ”I will be good”.

Den unga drottningen motsatte sig ett av statspolitiska skäl arrangerat bröllop. Men hennes mor och andra arrangerade ändå så att hon fick träffa prins Albert av Coburg, vilken var hennes egen kusin. Själv var hon inställd på att inte dela den politiska sfären med sin blivande prins som en form av medregent. Prins Albert såg bra ut, var belevad och förde sig väl i salongerna. Prinsarna av Coburg kallades ibland för ”Europas hingstar” eftersom de ofta blev fäder till barn i de kungliga ätterna runt om i Europa. Det visade sig dock att Albert inte hade några politiska aspirationer för egen del utan att hans stora intresse i stället var jakt. Det är allmänt omvittnat av samtiden att det blev ett lyckat och kärleksfullt äktenskap. Omkring nio månader efter bröllopet födde drottningen en dotter, som även hon enligt släkttraditionen döptes till Victoria efter sin mor och mormor. Totalt blev det åtta barn innan hennes käre prins Albert avled redan 1861 vid endast 42 års ålder. Han sörjdes djupt av drottningen och hovsorgen var lång och mycket djup och allvarlig. Drottningen klädde sig i svart hela den återstående delen av sitt liv, förutom en kort tid före sin egen död då han klädde sig i vitt.

Efter makens död isolerade sig drottningen och visade sig inte för allmänheten förrän efter flera år. Detta ledde till republikanska strömningar både hos allmänheten och hos ledamöterna i parlamentet. Prins Albert ritade och initierade bygget av ett mindre slott, Osborne House, på Isle of Wight där makarna vistades under långa tider. Drottningen vistades även långa tider på slottet Balmoral i Skottland utan att visa sig för allmänheten och parlamentets ledamöter.

Drottningen gillade att bada, vilket var mycket ovanligt för damer vid den tiden. På Osborn House konstruerade man ”därför något som kallades ”badmaskin”, som var en stor badhytt på hjul som på räls rullades ut i vattnet till lämpligt vattendjup. Drottningen kunde i hytten byta om till ”badklänning” (baddräkt var otänkbart) och sedan osynligt för alla stiga ut på en trappa på badmaskinen och gå ned i vattnet. Troligen kunde hon inte simma, men hon sänkte i varje fall ned kroppen i vattnet.

Makarna levde tämligen isolerade både på Osborn House och på Balmoral. Hon kritiserades av samtidens politiker att hon inte i tillräcklig omfattning bodde i Buckingham Palace och visade sig offentligt. Men det förekom dock att hon färdades i öppen vagn genom London. Hon utsattes för sju mer eller mindre allvarliga attentatsförsök, dock utan att någon gång träffas eller skadas. Alla attentatsmän var på något sätt psykiskt störda.

Makarna var okonventionella för sin tid. De sov tillsammans i samma säng, vilket högreståndspersoner inte gjorde,  och de arbetade med sin omfattande skriftväxling (brevkorrespondens) sida vid sida vid två likadana skrivbord i arbetsrummet i Osborn House. Där satt den brittiska drottningen, senare även kejsarinna av Indien, och styrde tillsammans med sin regering en femtedel av jordens yta vid ett skrivbord. Bredvid henne satt då ofta maken, den tyske prinsen som hon nästan alltid talade tyska med.

Många upptäckter och platser i imperiet uppkallades efter henne, exempelvis Victoriafallen som upptäcktes av upptäcktsresande Livingstone. Under hennes regenttid utvecklades industrialismen närmast språngartat. Drottningen själv blev road av att färdas med tåg och hon var fascinerad av telegrafens möjligheter att förmedla skriftliga meddelanden över stora delar av det väldiga brittiska samväldet. Det var prins Albert som tog initiativet till den första stora världsutställningen i London år 1851, vilken på alla sätt blev en stor framgång för brittiska entreprenörskap och även för kungahuset. Då utställningen stängde efter fem månader hade över 6 miljoner besökare sett utställningen.

År 1861 uppkom det rykten att drottningens äldste son, kronprinsen Edward, på kadettskolan skulle ha varit tillsammans med en skådespelerska i sängen. Albert reste genast till sonen för att förhöra honom om ryktet och tillrättavisa honom. Sedan han återvänt till slottet Windsor efter resan insjuknande han tyfus och avled endast 42 års gammal efter en kort tids sjukdom. Drottningen menade att sonen Edward var ansvarig för makens död eftersom sonen misskött sig och föranlett att fadern känt sig tvungen att företaga en resa under vilken han, som drottningen trodde, hade blivit smittad. Efter dödsfallet gick drottningen in i ett långt nästan livsvarigt sorgearbete. Alla i hovet och de som besökte drottningen skulle under lång tid vara klädda i svart och det var inte tillåtet att skratta i drottningens närvaro. Drottningen visade sig inte offentligt på flera år. Hon lät uppföra flera statyer av Albert, en av dessa täcktes med bladguld. Drottningen bestämde först några veckor före sin död att hon skulle vara klädd i vitt, liksom alla vid hovet.

Vid slottet Balmoral uppfördes en mindre byggnad som kallades ”änkans hus”. Där bodde drottningen ensam långa tider med endast två betjänter. Vid den tiden kom hon att fästa sig vid en betjänt, John Brown. Han var alltid i tjänst och de var ofta tillsammans och det gick rykten om deras relation. Elaka tungor började viskande tala om drottningen som ”Mrs Brown”. John Brown vistades ofta i ”änkans hus” och vid något tillfälle var han där över några nätter när de två betjänterna hade kommenderats bort från huset. Detta bidrog till ytterligare ryktesspridning. Det var John Brown som beledsagade drottningen då hon red på damsadel, vilket innebar vissa besvär för henne då hon var kort och korpulent samt endast 152 cm lång.  En särskild damsadel konstruerades för att drottningen inte skulle falla av hästen.

Drottningen var mycket flitig med brevskrivning och det har beräknats att hon under sin livstid måste ha skrivit närmare 50 miljoner ord. På den tiden, då det var mödosamt och tog lång tid att resa, var brevskrivningen det enda sättet att korrespondera med släktingar och andra furstehus. Drottningen skrev även en bok som gavs ut 1868 i vilken hon beskrev sitt liv i Balmoral och högländerna. I boken nämns inte John Brown. Det var den första bok som en regent publicerat och fick stor spridning då den såldes i över 100 000 exemplar. I boken nämner hon inte heller att betjänten John Brown på ¨kvällen före insomnandet” brukade servera henne ett glas mjölk med en del whisky. Hur mycket whisky som var passande visst nog bara drottningen och John Brown.

Drottningen blev 81 år gammal och överlevde sju av sina barn och två barnbarn. Hon avled i hjärnblödning på Osborne House på Isle of Wight i närvaro av stora delar av sin familj. Vid dödsögonblicket låg hon stödd av kuddar och vid hennes ena sida satt hennes livmedikus och på den andra satt hennes dotterson, kejsaren Wilhelm VIII av Preussen och Tyskland. Kejsaren höll hennes hand. Denne hade kommit till hennes dödsbädd oombedd. Drottningen ansågs ha en särskilt nära relation till Wilhelm eftersom han var hennes första barnbarn. Det var 13 år före utbrottet av det stora kriget mellan England och Tyskland. Kriget fick till följd att kejsaren tvingades abdikera och bosatte sig i Nederländerna som privatman. Kejsaren levde till 1941. Vid den tyska invasionen av Nederländerna satte tyskarna ut hedersvakter kring den förre kejsarens gods och skyddade honom. Under första världskriget hade Hitler varit korpral i den tyska kejserliga armén. Det var drottning Victoria som ändrade ättens namn från det tyskklingande Sachsen-Coburg-Salfeld till palatsets namn Windsor.

Drottningen hade skrivit en 15 sidor lång redogörelse för hur hon ville att henne begravning skulle genomföras. Hovet följde hennes önskemål. En hovfunktionär bad familjemedlemmarna att lämna rummet och i den enkla kistan lades några bevarade morgonrockar från prins Albert vid ena sidan om drottningens kropp. I höger hand placerades ett foto av John Brown och i kistan lades även en hårlock av honom samt John Browns mors vigselring. I instruktionen om hur begravningen skulle genomföras hade drottningen om John Brown skrivit ”he was more to me than anyone else”. Det rum där drottningen avlidit stod igenlåst i femtio år.

Efter drottningens död skrev dottern Beatrice om en del partier i drottningens omfattande dagböcker, i vissa fall till rena förfalskningar. Stora delar av de ursprungliga dagböckerna brändes. Först under senare år har huvuddelen av drottningens mycket omfattande korrespondens blivit offentligt.

Publicerat i Okategoriserade