Kravtjenko hoppade av till väst och sköt sig själv

Viktor Kravtjenko var rysk diplomat som hoppade av i New York 1944 och sedan skrev en bok som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut 1946 (år 1947 på svenska). Det var förmodligen det första autentiska och mer omfattande arbete om stalinismen skriven av en partimedlem och avhoppare. Tidigare hade många i väst inte velat förstå de fruktansvärda förhållandena i Sovjetunionen. Viktor Kravtjenko, kallades ”förrädare” och ”desertör” av vänsterpolitiker och intellektuella även i Västeuropa. Han blev grovt förolämpad och anklagad för att ljuga av flera kommunistpartier i Västeuropa. Hans berättelse ”inifrån” partiet och från slavlägren var som Dantes inferno och anklagades för att ha skrivit rena lögner och i andra avseenden medvetet starka överdrifter i det direkta syftet att skada den kommunistiska rörelsen. Även i dag är det lätt hänt att man läser boken med instinktiv misstro: Sådan brutalitet, fattigdom, brutalitet, så mycket smuts, lögner, svek, våldsamma plågor, lidanden och sadism var nästan ofattbar.

Kravtjenko stämde några av de som offentligt ärekärnkt honom och fick framgång i bland annat en långvarig och mycket uppmärksammad rättegång i Frankrike. Som vittnen om att hans uppgifter i boken var autentiska åberopade han andra ryssar som hoppat av, bland annat Margarete Buber-Neumann. Han erhöll ett mindre skadestånd i domen.

Kravtjenko förlorade successivt sin tro på den kommunistiska läran efter att han sett inbördeskrigets första terror, hungersnöd 1921-22, kollektiviseringens fulla brutalitet, utrotandet av kulaker, de många skenrättegångarna mot påstådda spioner, den ständiga närvaron av NKVD, industrialiseringens fasor, GULAG, de många ”utrensningar” som bröt ut i våg efter våg. Han förstod det politiska misslyckandet i Stalin-Hitler-pakten, den militärt meningslösa och mänskligt hänsynslösa krig, nepotism, avgudning av Stalin och mycket annat på nära håll. Han observerade kommunismens framfart från en mycket privilegierad position. Det var som deltagare, observatör samt även offer. Partiets politik kostade miljontals liv och skapade otänkbart lidande för ännu fler. Hur Ryssland och sovjetstaten överlevde terrorn är närmast obegripligt.

Boken skrevs av en ryss som varit djupt inne i det ryska ”systemet” ända fram till 1944. Det han redan då kunde lämna detaljerade uppgifter om, som partiets organisation och metoder, om NKVD:s aktioner och om alla slavläger har sedan visat sig vara i allt väsentligt korrekt. Det märkliga var att han så hårt angreps och beskylldes för att vara lögnare av kommunister i Västeuropa. Det tycktes ha uppfattningen att det inte kunde vara så hemskt som han berättade om i sin bok.

Kravtjenko gömde sig sedan i USA under falska namn och på en mängd olika adresser. Han befarade att KGB skulle leta rätt på honom och antingen avrätta honom eller med tvång föra honom till Ryssland. I mitten av 1960-talet bodde han i en lägenhet på Manhattan. Han hade då för journalister förklarat att praktiskt taget alla hans släktingar och vänner i Ryssland hade utsatts för omfattande trakasseriet, förlorat anställningar och utbildningsplatser på universitet och högskolor. Han till och med berättade att flera av hans släktingar mördats och även försvunnit under mystiska omständigheter.

I februari 1966 hittades Kravtjenko skjuten vid sitt skrivbord i den egna lägenheten. Han var skjuten med sin egen pistol och han efterlämnade ett avskedsbrev. FBI utredda brottet och kom fram till att det mesta talade för självmord eftersom avskedsbrevet verkade vara autentiskt. Utredningen visade dock att KGB hade haft Kravtjenko under noga övervakning under lång tid. Han kände förmodligen till att han var övervakad och att KGB lyckats lokalisera hans bostad. President Johnson ska själv ha hyst uppfattningen att det ändå var KGB som till slut avrättade honom. Men det kan vara så att han förstod att han skulle bli avrättad av KGB och därför valde att ta sitt eget liv. Man ska veta att alla som utbildades för tjänst hos KGB fick klart för sig att den som lämnade information eller hoppade av till väst alltid skulle ha KGB efter sig. Förr eller senare skulle de bli ”likviderade”. Det finns många bevis på att KGB lyckats avrätta de som hoppat av.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Amerikanska flygvapnet tappade atombomber

På 1960-talet hade amerikanska flygvapnet (USAF) under långa tider ständigt 12 bombflygplan i luften beredda att flyga an mot den ryska gränsen. Besättningarna var beredda att anfalla förutbestämda mål i Sovjetunionen. Flygplanen bar kärnvapen och lufttankades så att de hela tiden hade möjlighet att påbörja en lång anflygning mot avlägsna mål i Sovjetunionen. Om de hade bränsle för återflygning var nog mer osäkert. Kalla kriget innebar att högsta beredskap upprätthölls på många håll. I Östtyskland stod sovjetiska pansarförband beredda med fulltankade stridsvagnar med stridsammunition inne i vagnarna. Beredskapstiden för dessa förband vara bara några få timmar. Amerikanska arméförband och förband från andra Nato-länder höll också hög beredskap i Europa. De amerikanske flygplanen i luften bar var och en fyra vätebomber med en sprängstyrka på vardera 1,1 megaton, vilket innebar att de var ca. 60 gånger kraftigare än bomben över Hiroshima. Hela bombflygplanets last motsvarande ca. 240 Hiroshima-bomber.

På förmiddagen den16 januari 1966 låg ett amerikanskt bombflygplan av typen B-52 G på 9 450 m höjd över Medelhavet utanför den spanska kusten. Flygplanet med sju mans besättning, som startat från en bas i USA, hade varit i luften 12 timmar och hade redan lufttankat en gång. Amerikanska flygvapnet hade vid den tiden tillgång till en stor flotta av stora tankningsflygplan för att i lufttanka bombflygplanen. Den aktuella dagen skulle B-52:an rutinmässigt tanka över Medelhavet en andra gång från ett tankflygplan av typen K-135. Tankplanet flögs av major Emila Chapla och flygplanet hade tungt lastat nyss startat från en amerikansk flygbas i Spanien. Ett tankplan av typen KC-135 kunde medföra 91 ton bränsle, som kunde pumpas över till ett annat flygplan.

Tekniken gick ut på att bombplanet sakta skulle flyga in bakom tankplanet, som låg på stabil rak kurs på hög höjd. Bombplanet skulle ligga något under och sakta komma fram mot den stora tankningsbom som fanns på tankplanen, vilken manövrerades av en operatör inne i tankplanet. När bombplanet lagt sig under och något bakom tankplanet skulle bombplanets förare försiktigt manövrera planet så att bommen kunde svängas in och greppa i det uttag som fanns på främre delen av bombplanets översida. Tankplanet hade 150 000 liter bränsle i sina tankar.

När bombplanet närmade sig bakifrån uppmärksammade Chapla att planet hade för hög fart och kom dessutom in för högt. Han ropade ut en varning över radion, men precis då flög bombplanet in i tankplanet. Tankningsbommen slog kraftigt i bombplanet och träffade en bärande del av bombplanets vänstra vinge, vilken slets loss. Chapla lyckades till en början manövrera tankplanet, men tappade sedan kontrollen. Tankplanet exploderade därefter och hela besättningen omkom genast. Kaptenen på bombplanet insåg genast att hela planet skulle brytas sönder på hög höjd eftersom hela vänstra vingen slitits loss. Han och två andra besättningsmän sköt ut sig genom de särskilda utskjutningsslussar som fanns på B-52. Några sekunder senare exploderade även bombplanet, flygkroppen singlade ned i en stor vid spiral och delar av planet bröts loss. Besättningen på en annat bombflygplan som låg ca. 1 km bakom kunde se hela förloppet.

Bland det som lösgjordes från flygplanet var de fyra kärnvapen som planet haft i sin last. Det var fyra stycken 7 m långa vätebomber med vardera en sprängstyrka på 1,1 megaton (TNT). Resterna av flygplanet hade slagit ned i närheten av den spanska fiskebyn Palomares. USA underrättade genast de spanska myndigheterna om vad som inträffat samt även att det funnits kärnvapen ombord. Man kunde även uppge att planet störtat nära Palomares och att ett stort antal amerikanska experter var på väg till området. De spanska myndigheterna spärrade av stora områden nära byn, men informerade varken civilbefolkningen eller lokalbefolkningen om att fyra kärnvapen hade fallit ned på någonstans. De spanska myndigheterna ville undvika panik hos befolkningen. Men det dröjde inte länge förrän både spansk och all världens media gick ut med uppgifter om att allt talade för att bombplanet hade haft vätebomber ombord. Det var allmänt känt att de amerikanska bombplanen ständigt låg i luften för att omedelbart kunna sättas in mot sovjetiska må, vilket innebar att de måste bära kärnvapen. Dessutom visade den stora skaran av amerikanska experter att det rörde sig om mycket ovanlig händelse.

USAF och spanska myndigheter sökte efter de fyra bomberna från luften och även på marken. USA flög in en division spaningsflygplan från Storbritannien för att noga fotografera av områdena kring den lilla fiskebyn. Det visades sig att tre av bomberna kunde lokaliseras inom 24 timmar. De hade fallit ned ganska nära byn. Bomberna hade inte kunnat detonera eftersom det hade krävt att besättningen hade armerat dessa genom manuella åtgärder. Det fanns flera olika system av säkringar för att förhindra detonation. Första bomben hittades genom flygspaning och den hade åstadkommit en tydlig stor krater. Själva bomben var delvis begravd i jorden. Höljet var sönderslitet, men läckaget av plutonium och uran var mycket begränsat. Den andra bomben, som låg nedtryckt i marken på kulle nära byn, hittades några timmar senare. Även på den bomben var det yttre höljet uppslitet. Den tredje bomben hittades lite senare av en av männen i byn. Bomben hade slagit ned nära mannens hem och han blev mycket förvånad när han såg att det kom upp svag rök från kratern. Mannen försökte undersöka fyndet genom att röra vid det och även sparka på den långsträckta metallbehållaren. Själv hade han förstås inte en aning om att det var en vätebomb som han sparkade på och förargade sig över. Först senare fick han höra talas om det störtade amerikanska flygplanen och att ett av planen hade haft vätebomber ombord.

Det fjärde bomben kunde man inte finna. Den hade inte fallit på land nära fiskebyn, utan i stället ute till havs. Fiskaren Simon Orts hade ensam varit ute och fiskat då han fick se ett långt rörformat föremål som hängde i två fallskärmar på väg ned mot havets yta. Föremålet slog i vattnet nära hans båt. Simon Orts fortsatte dock att fiska hela dagen. Det var först efter återkomsten till hamnen som han informerade polisen om vad han hade sett ute till havs. Men den spanska polisen kände inte alls till att det störtat två amerikanska flygplan samt att amerikanska försvaret höll på att finkamma området nära byn i sin jakt på ett kärnvapen.

De amerikanska experterna som kommit till byn fick i varje fall reda på att fiskaren hade iakttagit något stort föremål som fallit ned i havet. Experterna förklarade att bomben varit utrustade med en stor fallskärm (huvudskärm) och även en mindre reservskärm. Båda hade utvecklats. Hela konstruktionen var sådan att huvudskärmen skulle ha förmåga att hålla bomben flytande i det fall den landade i vatten, men den hade trots det direkt sjunkit ned i havet. Fiskaren ville vara behjälplig och försökte förklara var bomben enligt hans uppfattning hade slagit ned. Det möjliga området bedömdes ha en area av ca. 8 km2. Djupet inom området varierade mellan 30 och 1 700 m.

Amerikanska försvaret, som benämnde hela sökoperationen för ”The broken arrow”, satte genast in 20 fartyg och ca. 2 000 man i uppgiften att söka efter den försvunna bomben. Omkring 125 röjdykare anlitades och eftersökning utfördes med ett batyskop (undervattenskammare utan eget maskineri) och två miniubåtar. Det var viktigt att snabbt finna bomben innan de eventuellt skulle täckas av sand och växtlighet. Det fanns risk att höljet ganska snart skulle komma att läcka ut radio­aktivitet till vattnet. Det fanns även en viss risk att säkerhetsanordningarna i bomben skulle skadas av saltvattnet och till och med kunna få bomben att detonera. Det tog två månader innan besättningen på miniubåten Alvin upptäckte bomben på en klippavsats på 740 m djup. På platsen lutade havsbotten ca. 70 grader. När man sedan åter gick ned kunde man inte återfinna den tidigare lokaliserade bomben. Men efter ytterligare ett dygn av intensivt sökande kunde man dock finna den. Men egentligen upptäckte man först fallskärmarna och kunde sedan följa linorna till dess att man kom fram till bomben. Först tre veckor senare hade den amerikanska personalen lyckats säkra bomben och kunde fira upp den till ett ställe där djupet var betydligt mindre. Till slut kunde bomben hissas upp till ett örlogsfartyg och transporteras till USA.

Under det om fattande arbetet med att sanera området kring byn grävde man upp stora volymer matjord och den kontaminerade jorden transporterades därefter till USA. De amerikanska myndigheterna betalade ut ersättning till byborna för utebliven skörd och skador på fastigheterna. För att visa att området inte var farligt att vistas i badade den amerikanske ambassadören i Madrid, tillsammans med den spanske turistministern, i havet utanför byn.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vackrast av alla kvinnor

Carin Ersdotter föddes 1814 i Djura i Dalarna och levde till 1885. När hon var 17 år gammal reste hon till Stockholm för att ta arbete, vilket vid den tiden var mycket vanligt för ungdomar från Dalarna. Både unga män och kvinnor från Dalarna brukade ofta arbeta några år i staden för att tjäna ihop en del inför giftermålet. Pojkarna och männen arbetade ofta som byggnadsarbetare. De var mycket uppskattade som säsongsarbetare. På den tiden byggdes inte huset under vintermånaderna utan under den varma årstiden.

Det började med att Carin kom till Stockholm försommaren 1832 och då fick arbete som ”mursmäcka”, vilket innebar att hon skulle blanda och bära fram bruk till murarna som byggde hus i staden. Det var ett tungt arbete då mursmäckorna tvingades bära tunga ämbar med murbruk högt upp på vingliga byggnadsställningar. Hon började på ett stort husbygge vid Brunkebergstorg. Redan när hon en tid arbetat på bygget omtalades hon allmänt som ”den vackra dalkullan”. Hon ansågs nämligen oerhört vacker. Men året därefter, sensommaren 1833, började hon som mjölkpiga på Järla gård i Nacka. Hennes arbetsuppgift där var att med häst och vagn köra mjölkkannor till Stortorget och sälja grädde och mjölk. Genom sin skönhet drog hon till sig stor uppmärksamhet och stora folkmassor samlades kring hennes på Stortorget. Mest var det män som flockades kring henne. Gång på gång tvingades hos fly undan för att gömma sig i något hus för att komma ifrån all uppmärksamhet.

Det skrevs i pressen om henne och hennes oerhörda skönhet, bland annat i Aftonbladet. På grund av vad som skrevs i tidningarna ökade intresset hos allmänheten ännu mer. Hon kallades till polisen som ville ha en förklaring till varför det blev så stor uppståndelse kring henne. Den enda förklaring som polisen kom fram till var att hon var så vacker att alla ville beskåda henne. Det var ju inte något brott att vara ovanligt vacker. Även utländsk press skrev om den vackra mjölkförsäljerskan på Stortorget i Stockholm.

Vid ett tillfälle samlades över ettusen personer på Stortorget för att titta på den undersköna dalkullan. All uppståndelse kring henne ledde till att hon tvingades sluta som försäljerska. I stället uppträdde hon genom att förevisas i Stockholms­ocietetens salonger. Hon brukade då få en present av herrskapet, det kunde vara en silversked och något annat av visst värde. Vid ett av dessa tillfällen fick Fredrika Bremer möjlighet att bese hennes skönhet. Fredrika Bremer tecknade av dalkullan i sin skissbok. Det skrevs även skillingtryck om hennes skönhet. Flera adelsmän friade till henne, men hon förklarade att hon redan var förlovad med en pojke hemma i Djura. Hon avporträtterades och var mycket omtalad både i Stockholm och runt om i landet som ”den vackra dalkullan”. En målning av hennes stående på Stortorget finns i dag på Stockholms Stadsmuseum. Några tidningar, bland annat en tidning i Tyskland, skrev att hon var en av de tre vackraste kvinnorna i Europa.

I början av maj 1834 skulle hon till slut lämna Stockholm för att återvända till sin hembygd. Dagen innan avresan kallades hon till slottet för att träffa kung Karl XIV Johan och kronprins Oskar. Även de kungliga ville beskåda hennes skönhet. Kronprinsen hade redan tidigare varit på Stortorget och skådat henne. Däreft eskorterades hon till Riddarhuskajen av Dalarnas riksdagsmän. Hon lämnade Stockholm med ångbåten Yngve Frej till Västerås. Men därifrån fick hon gå hela vägen hem till Djura, vilket var omkring 16 mil.

Enligt Aftonbladet väckte hon även stor uppmärksamhet bland den allmänhet som samlats i Västerås för att titta på henne. Det blev stor uppståndelse i staden då ”alla” ville beskåda henne. Väl hemma i Djura kunde hon visa upp tre vandelsintyg, som intygade att hon hela tiden levt dygdigt i huvudstaden. Ett av intygen var undertecknat av ägaren av Järla gård, Otto Wilhelm Staël von Holstein. Ett annat var undertecknat av trettiofyra personer ur den yppersta Stockholmssocieteten. En hel del rykten hade nått hennes hembygd redan före hennes hemkomst, vilket var förklaringen till att hon hade försett sig med hela tre intyg om sin vandel i storstaden. Trots intygen ville inte hennes fästman ,som väntat på henne, ha med henne att göra. Men året därpå gifte hon sig i varje fall med Margarets Daniel Andersson från Djurabyn Gråda och kallades därefter Margretas Carin Ersdotter. Carin födde sex barn och hennes man avled på nyårsdagen 1884 och dagen därpå avled även hon, 71 år gammal. Båda begravdes samtidigt på Djura kyrkogård.

År 2005 restes en staty av Carin på Järla gård (i bostadsområdet Järla sjö). Statyn är gjord av Peter Linde och kallas ”Pilt-Carin”, vilket möjligen var ett namn som användes på Järla gård då hon arbetade där. Hembygdsföreningen i Djura har samlat ihop pengar till en kopia av skulpturen, som nu står utanför Djura kyrka. I Järla gård finns även en gata uppkallad efter den vackra kullan, ”Vackra kullans väg”.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Chefen var boktjuven på Kungliga biblioteket

Kungliga Biblioteket (KB) är landets nationalbibliotek och det är där som landets största och värdefullaste samling av handskrifter finns bevarade i bergrum under Humlegården i Stockholm. Det var där som Lars 1995 blev chef för handskriftsavdelningen. Han var den som stal handskrifter och böcker som han sålde för många miljoner hos ett auktionshus i Hamburg. Den 8 december 2004 släppte Lars ut gas från sin spis i lägenheten på Surbrunnsgatan i Stockholm och sprängde sig själv och hela lägenheten i luften.

KB-mannen har varit och är alltjämt en gåta. Man känner inte till någon annan förklaring är ett stort penningbegär, men man vet inte vart pengarna tog vägen. Men vet inte hur mycket han fick in genom försäljningen av de stulna böckerna. En bedömning har varit att han fick in 9 miljoner kr. Lars, som egentligen hade ett annat vanligt mansnamn, växte upp som enda barn till ett par som bodde i en villa utanför Eskilstuna. Modern var lärare och hon har senare berättat att sonen var intelligent och framåt. Det gick bra för honom i skolan och direkt efter gymnasiet började han läsa vid Uppsala Universitet. Redan 1978 hade han läst klart alla kurser i idé- och lärdomshistoria.Vid 22 års ålder och en fil.kand.-examen i bagaget började han även att läsa jurdik i Uppsala. Under studietiden i Uppsala tillbringade han mycket tid på universitetsbiblioteket Carolina Redeviva (landets äldsta bibliotek), där han visade särskilt intresse för bibliotekets äldre samlingar, pregamentband och planschverk. Det intresse var naturligtvis ovanligt för en juris studerande. På något sätt kom han vid den tiden kontakt med Åke Lilliestam, som var överbibliotekarie på Karolinska Institutets bibliotek i Stockholm. Kontakten ledde till att Lars under ett halvår anställdes för att systematisera de äldra samlingarna på biblioteket. Efter att Lars långt senare avslöjats som den store boktjuven fällde Åke Lilliestam ändå följande omdöme: ”Han var en av de mest begåvade personer som jag har träffat”. Direkt efter juristexamen studerade han två år till bibliotekarie vid Bibliotekshögskolan i Borås. Han satt också ting i två år vid Nyköpings tingsrätt. Det klarlades senare att den unge juristen och biblioteksmannen hade passat på att stjäla ett antal värdefulla böcker då han under att halvår var anförtrodd att systematisera de äldre samlingarna på KI:s biblioteket. Förmodligen var det där som han började sin långa bana som boktjuv. Stölderna pågick under 17 år.

Lars hade högflygande planer för sin egen karriär och blev rasande då han 1989 inte erhöll en professur i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet. Han menade att de sakkunniga helt missbedömt hans akademiska meriter i jämförelse med meriterna hos de andra sökandena. Lars skaffade sig snart kontakter i Tyskland och började sälja dyra stulna bokverk genom ett auktionsverk i Hamburg. Han sålde även en del stulna böcker på auktion i Köln. Vid kontakterna med auktionshusen i Tyskland uppträffe han under namnet Karl Fields. Namnet hade han finuerligt hittat på därför att han var intresserad av Karlsfeldt och satt i styrelsen för Karlfeldtssällskapet. Han använde sig även av en påhittad adress i Danmark. Auktionshusen i Tyskland tycks inte ha gjort några som helst ansträngningar att kontrollera hans identitet. Lars publicerade sig i olika biblioteksämnen. Efter hans död sa den tidigare riksbibliotekarien Tomas Lidman: ”Han skrev oerhört väl”.

Lars gifte sig med Marie, som kom från Jämtland och studerade juridik i Uppsala. De fick två söner och bodde i mitten av 1990-talet i en sexrumslägenhet i Uppsala.

Åren 2000 -2001 drabbades KB av den ökände engelske kartjuven Peter Bellwood, vilken åkte runt till stora bibliotek i hela världen och skar ut kartor, planscher och likande ut äldre böcker. Hans framfart tvingade KB att bygga en specialläsesal för 2 milj kr för att om möjligt förhindra framtida stölder ur äldre dyrbara böcker. Det var Lars som fick uppdraget att ansvara för hela säkerhetsarbetet kring den nya läsesalen. Ingen visste då att han redan var fullt verksam som boktjuv på biblioteket. .

Det hela uppdagades genom att personalen på KB våren 2004 fick en beställning av en forskare i Tyskland. Denne sökte efter en samling grafiska blad av grafikern Henry Lewis (Das Illustrirte Mississippithal) från 1850-talet. Verket kunde under återfinnas, men någon visste att KB hade haft verket i sina samlingar. Det fanns inte heller något kort över verket i någon av de vanliga kortkatalogerna (namn-, real- och slagordskorten). Men det fanns ytterligare en kortkatalog i en annan katalog, vilket var svårt att känna till för den som inte kände till kortlådan. Det var detta som var hel början på en systematisk jakt på stulna och förkomna böcker på biblioteket. Under utredning fann man att den misstänkte tjuven i vissa fall hade glömt att riva bort något av korten i de vanliga och parallellt förda kortkatalogerna. Minst sex gånger hade tjuven visserligen rivit ur korten, men gjort det så slarvigt att blivit kvar en liten pappbit var nere i kortlådan.

I november 2004 hade man i den hemliga utredningen kommit fram till att det måste vara själva chefen för handskriftsavdelningen som var tjuven. Utifrån de verk som stulits kunde man förstå att tjuven måste vara mycket kunnig och känna till vilka verk som betingade höga priser på den internationella bokmarknaden. Genom kataloger och uppgifter på nätet kunde man få kännedom om priser på olika verk. Man visste att Lars hela tiden noga följde med i vad som såldes på de stora bokauktionerna.

Lars visste att man på biblioteket sökte efter böcker som borde finnas i samlingarna. Vid ett tillfälle erkände han för en anställd att han stulit böcker, men att han skulle sluta med det. Han ville att hon inte skulle rapportera om det hon fått höra av honom. Samma dag som han erkänt brottet ville han bjuda henne på middag på en restaurang. De åt tillsammans på en pizzeria på Östermalm och då pratade han inte alls om bokstölder utan om sitt och hennes liv. Den kvinnliga anställde rapporterade inte till sina chefer vad hon fått höra av chefen för handskriftsavdelningen. Men ganska snart kunde några chefer på KB konfrontera Lars med de allvarliga misstankar som kommit fram under den hemliga interna utredningen på biblioteket. Lars erkände direkt att det var han som stulit böcker, men han önskade att det hela skulle ”stanna inom huset”. Han sade: ”Ni behöver väl inte föra det vidare?” Men chefen för KB polisanmälde genast och Lars greps av polisen och häktades den 7 november 2004. Tre veckor efter häktningen förklarade hustrun att hon ville skilja sig. De hade då redan levt isär i närmare tre år.

Efter frigivningen den 3 december begav sig Lars till sin lilla bostadsrätt på Surbrunnsgatan i Stockholm. På kvällen den 8 december tejpade han för alla ventilationsöppningar och springor i lägenheten och satte sig ned med penna och ett kollegieblock. Han drog en lodrät linje ned över sidan och i en av de två spalterna skrev han ned det som han fann talade för att leva vidare. I den andra skrev han ned vad som talade för att han skulle avsluta sitt liv. När han hade gjort uppställningen och tänkt över det hela öppnade han alla gaskranar på gasspisen. Det fanns dock en säkerhetsventil som gjorde att gas inte kunde strömma ut om gasen inte förbrändes. Därför högg han på något sätt av den metallförstärkta gasledningen till spisen. Sedan drog han fram en madrass och lade sig på den nedanför spisen. Han måste ha hört att gas strömmade ut i rummet. Ingen kan veta om han sov den natten.Vid 04.30-tiden var det så mycket gas i lägenheten att en explosion kunde uppkomma. Troligen var det en gnista från kylskåpets termostat som fick den gasbemängda luften att explodera med våldsam kraft. I utredningen av explosionen räknade man fram att sprängkraften motsvarade ca. 2 kg trotyl. Ingen annan omkom, men hela husfasaden slog ut och skadorna på vinden och taket var omfattande. Lägenheten låg på översta våningen. Det dröjde flera dygn innan man fann mannens kvarlevor i de nedfallna byggnadsmassorna. I bråten fann man kroppen och kollegieblocket med anteckningar av vad som talade för och emot att leva vidare. Argument pro et contra hade den lärde mannen kanske sagt eller tänkt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Napoleons ädla del

Napoleon avled den 5 maj 1821 på den lilla ön St. Helena mitt ute i Atlanten väster om Afrika. Han hade i flera år bevakats av brittiska soldater. Det har sedan i historien florerat olika rykten och gissningar om vad som var den medicinska orsaken till att han avled endast 51 år gammal. En del av spekulationerna har gått ut på att han blev arsenikförgiftat därför att tapeterna i hans sovrum i det varma klimatet gav ifrån sig arsenik. Andra spekulationer har handlat om att han på något sätt mördats genom någon form av förgiftning.

Napoleon hade både läkare och adjutant under den tid när han satt i husarrest på St. Helena. Hans läkare, dr. Francesco Anommacrchi, genomförde kort efter dödsfallet en obduktion av kroppen. Napoleons adjutant har i sina memoarer skrivit att han var närvarande under obduktionen tillsammans med några brittiska soldater. I memoarerna berättar att adjutanten att han tyckte sig se att doktorn gömde undan några små kroppsdelar just när vakterna inte var uppmärksamma.

Berättelsen säger sedan att det kan ha varit så att det var Napoleons kaplan som hade mutat för att få doktorn att gömma undan likets penis, som det påstås att doktorn skar av. Prästen skulle ha gjort det som hämnd för att Napoleon några gånger hade kallat honom ”den impotente”. Möjligen därför att alla katolska präster lever i celibat. Berättelsen säger även att det var prästen som sedan smugglade ut penisen från St. Helena och förde den i en liten vacker ask till sitt hem på Corsica. Där blev den kvar i hans släkts äg fram till 1916. För övrigt mördades prästen själv i någon form av vendetta på Corsica. År 1916 ska den ha sålts till förläggaren Maggs Bros Ltd i London, som 1924 sålde den vidare till S.W. Rosenbach, som var örläggare i Philidephia. Den lilla skrumpna hudbiten visades på en utställning 1927 i New York City’s Museum of French Art. En som såg det lilla föremålet sade att det såg ut ”en förtorkad skinnbit”. Rosenbach i sin tur sålde föremålet till en samlare vid namn Donald Hyde. När denne avlidit gav änkan bort föremålet till John F. Fleming, som var en känd boksamlare och god vän med Rosenbach. Denne försökte sälja Napoleons penis hos Christies auktionsverk, dock utan att den blev såld. I katalogen omtalades inte föremålet som ”penis” utan i stället ”a certain part”. I stället kom föremålet år 1977 att säljas för 3 000 dollar till urologen Eric LeVine, som också var samlare av udda föremål. För närvarande ägs den av Eric LeVines dotter och hon har till journalister berättat att hon blivit erbjuden 100 000 dollar för den lilla förtorkade skinnbiten i den vackra asken. Nuvarande ägaren har endast visat föremålet för tio personer och föremålet har aldrig fotograferats. Några läkare har tidigare sagt att det mesta talar för att föremålet är en gammal förtorkad penis från en människa. Men om det är Napoleons penis är inte alls säkert. Det är inte någon som kan intyga.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Danske kungens resa till norra ishavet

Många av oss har nog en hygglig överblick över den allmänna sven­ska historien. Sämre är det nog med kunskaperna i Danmarks historia. Under hela medeltiden och långt in i modern tid fanns det bara två politiska och ekonomiska maktcentra i Norden. Danmark med Köpenhamn och Sverige med Stockholm. Finland var ju en del av Sverige och Danmark härskade över Norge, Island och ­. Den som vill läsa på om Danmarks historia får i första hand hålla sig till Alf Henrikssons två band om landets historia. Framställningen är kronologisk och tämligen torr, dock finns det en hel del intressanta episoder och kuriosa insprängd i texten.

Man får inte glömma att Danmark i freden 1658 i Roskilde tvinga­des lämna ifrån sig hela Skåne, vilket befolkningsmässigt, ekonomiskt och politiskt utgjorde omkring en tredjedel av hela Danmark. En betydande del av de maktägande danska adelsätterna hade sina gods och rötter i Skåne. För övrigt är Skånes integration med resten av Sverige närmast unik i världshistorien. På bara ett par mansåldrar hade de danska undersåtarna i Skåne blivit lojala undersåtar till den svenske konungen. Alla danska präster skicka­des hem till Danmark och under lång tid fick endast svenska präs­ter inneha prästerliga ämbeten i Skåne. De skånska godsen överläts till stor del till svenska adelsätter. Svårast var det att få folket i Skåne att lära sig tala något som liknade rikssvenska.

Den unge danske kungen Kristian IV (1577 – 1648) företog bara 22 år gammal en mycket omskriven sjöresa till Nordkap och Norra Ishavet. Vid den tiden härskade alltjämt Gustav Vasas söner i vårt land.

I slutet av 1500-talet behärskade den danska flottan den norska kusten och Danmark hade ambitionen att kontrollera all sjöfart till och från norra Norge och all annan sjöfart i polarhavet, vilket inne­bar att försökte kapa alla fartyg som seglade till och från Arkhangelsk i Ryssland. Vid den tiden hade viss handel inletts med Ryssland. En del brittiska och nederländska handelsfartyg bedrev handel med Ryssland. Det berättas att den unge danske kungen vid ett möte med sina rådmän våren 1599 helt plötsligt själv bestämde att landet skulle organisera en expedition till Nord-Norge och att själv skulle leda expeditionen. Konungen skulle resa tillsammans med en täm­ligen stor grupp av uppvaktande hovmän och adelsmän. Två av dessa har skrivit detaljerade dagböcker, vilka gör att eftervärlden har god kännedom om vad som inträffade under den dramatiska resan. Syftet med kungens resa var att hävda dansk överhet över norra Norge och kusten öster därom bort mot Kolahalvön. Ryssland och Sverige hade redan 1595 på kartan delat upp området sins­emellan.

Den kungliga expeditionen avreste redan vid middagstid den 17 april 1599 från Köpenhamns redd. Eskadern omfattade åtta av flottans största fartyg. Flaggskepp var fartyget Victor med kungen och hans stab ombord. De övriga fartygen hette Gideon, Josaphat, Raphael, S:t Michel, Hector, Duvan och Papegojan. Efter ett kort besök på slottet Kronborg (Helsingör) avseglade eskadern mot Syd-Norge. Kungen bestämde omgående att de vanliga hovetiket­ten inte fick tillämpas ombord utan kungen själv skulle endast till­talas ”kapten” och omtalas om Christian Frederikssen. Kungen be­stämde även att adelsmännens klädsel skulle vara enkel och ledig. Redan under seglatsen mot Norge förklarade den unge och nöjes­lystne kungen att den stora kajutan på fartyget Victor skulle kallas Kapernaum (Jesus hemstad vid Gennesaretsjön norra strand). Där skulle hovmännen och officerarna dricka och spela om pengar, menade kungen. Den 19 april hade eskadern nått i höjd med Molle­sund och den 24 april nådde man fram till Lister och Norges sydli­gaste udde. Kungen höll styvt på regeln att ingen fick tilltala honom med ”ers majestät” utan endast med ”kapten”. Kungen bestämde att hans egen bror Ulrik fortsättningsvis endast fick till­talas ”matros Ulrik”.

Eskadern seglade norrut och redan den 25 april passerade man Bergen och nådde snart Trondheim. Samma dag som fartyget anlände till Trondheim störtade en matros ned från stormasten på Victor. Han överlevde och vaknade upp efter några dygn i medvets­löst tillstånd.

När fartygen lämnade Trondheim gick man in i hårt väder. Nat­ten mellan den 28 och 29 april var stormen så svår att man på Vic­tor tvingades reva alla segel utom storseglet. Dagboksskrivarna noterade att det var ljust nästan hela dygnet, solen var under hori­sonten endast en timmer kring midnatt. Många blev rejält sjösjuka och en av dagboksförfattarna noterade att matrosen Ulrik var en ”god liggare”. Flera blev liggande flera dygn helt utslagna i sjö­sjuka. Stormen varade i fem dygn och därefter blev det helt stilla. Besättningen fick se den första valen och alla uppmanades att efter bästa förmåga hålla utkick efter ”ett stort havssvalg”. Det var näm­ligen en utbredd uppfattning att det i de norra havet fanns ett stort hål i vilket hela fartyg kunde dragas ned och gå förlorade. Besätt­ningen upptäckte dock aldrig något sådant hål, trots att de spanade hela tiden.

Varje dag hölls det högmässa ombord på Victor och kungen deltog alltid. Men just den 3 maj uteblev han dock och passade hovpredikanten Anders Bentsen på att i predikan inflika att sjöre­san ”inte var klok” då det aldrig kunde vara tillrådligt att lämna vårvärmen i Köpenhamn för att resa till det ytterst kalla och ogäst­vänliga norra havet.” När Bentsen sade detta ropade köksmästaren Hans Bülow högt: ”Där, du präst, slog du huvudet på spiken”.

Kungen gjorde vad han kunde för att upprätthålla disciplinen ombord. Några adelsmän hade blivit ertappade med att de satt och åt mitt i en lång predikan under högmässan. För detta tilltag be­stäm­de kungen att de skulle få vidkännas löneavdrag under en månad. Fylleriet ombord var utbrett.

Efter 26 dagars resa nådde eskadern Nordkapsklippan den 12 maj. Vid den tiden ansågs Nordkap var världens nordligaste punkt. I dag vet vi att den nordligaste punkten är ”Kaffeklubben” norr om Grönland (nord 83 grader 40 minuter). Besättningen gickinte iland på Nordkap utan eskadern seglade öster ut. Kungens personliga närvaro ansågs klargöra att Danmark tillägnade sig överheten över områdena åt öster bort mot Ryssland. Detta var viktigt för Danmark därför att brittiska fartyg hade börjat segla på isfria Arkangelsk. Landet ville också ha kontroll över det rika valfisket i området.

Redan två dagar efter det att eskadern passerat Nordkap träffade man två engelska handelsfartyg som utan motstånd kapades (som pris). De engelska besättningarna måste ha blivit förvånade över att på ishavet möta åtta stora danska örlogsfartyg med självaste kungen ombord. Danskarna fick i Vardö veta att det skule finnas ytterigare två engelska fartyg längre åt öster. Kungen gav genast order att de engelska fartygen skulle eftersökas och uppbringas. Två dygn senare lyckades då fram till ett brittiskt fartyg och även detta kapades. Vädret slog om och det både snöade och haglade, men trots detta fortsatte eskadern sin resa. Vid åttatiden på kvällen seglade amiralskeppet Victor på en grynna och satt fast. Några sjömän firades ned i det kalla vattnet och kunde genast konstatera att det uppkommit en fem meter lång kraftig skada på själva kölen. Men den kraftiga sjögången gjorde att fartyget ändå så småningom kom loss från grynnan och kunde segla vidare. Danskarna upptäck­te då ytterligare två brittiska fartyg i hamnen Olenia. En stort del av besättningen på amiralsfartyget och fler av de andra danska farty­gen, gick i roddbåtar och äntrade det brittiska fartyget Charitas. Under skrik och skjutande tog fartygets befälhavare, Willum Tell, till fånga och låstes in i en hytt på amiralsfartyget. Besättningen på det andra brittiska fartyget gavs sig utan motstånd. Den ryske be­fall­ningsmannen i Olenia, med sällskap, bjöds till en stor segerfest ombord på kungens fartyg. Där anordnades en riklig fest med stort tillgång på spirituosa. En av dagboksskrivarna beskrev att de ryska gästerna blev så berusade att de lämnade fartyget ”som svin och bestar”. Danskarna blev därefter själva inbjudna till ryssarna och serverade vad dagboksskrivarna kallade ”qvas”, vilket var en brygd på mjöl och vatten. Ryssarna anordnade till den danske kungens ära en tvekamp mellan två ryska kämpar, som helst nakna och insmor­da med tranfett kämpade våldsamat utan vapen.

Den 29 maj var eskadern åter till havs och kunde då borda ett nederländskt handelsfartyg. Vid det slagsmål som uppstod vid bord­ningen råkade danskarna skjuta ihjäl den nederländske kapte­nen, vilken därefter begravdes i land. När den danske fartygspräs­ten skulle hålla tal över den avlidne var prästen onykter och be­grän­sade minnesorden till följande: ”Var han är född vet jag inte och inte heller vem som var hans föräldrar. Hur han levt är mig inte bekant. Men jag vet exakt hur han dog, men eftersom ni också vet det så slutar jag nu mitt tal. Amen.”

Eskadern påbörjade hemresan i början av juni och drabbades även då av ett kraftigt och långvarigt oväder. Fartygen drev under tio dagar. På grund av brist på ved ombord kunde besättningen bara få varm mat en gång om dagen. Kungen och hans mannar hade fått uppfattningen att häxor och trolldom tidigare lyckats förstöra flera av flottans skepp. Eftersom stormen var så hård började man leta efter orsaken till vädrets vrede i någon form av trolldom. Det kom då fram att en av matroserna hade tagit ifrån en trollkunnig kona hennes katt. Kvinnan, som bodde i Finnmark, hade bölat och bett att få tillbaka sin katt, men matrosen tog ändå med sig katten om­bord. Matrosen erkände att han tagit katten utan lov att kvinnan nog var en trollkona. Därmed var saken helt utredd. Matrosen straf­fades och katten bands fast i ett träkar, fick med sig lite mat sattes ut i det stormiga havet. Kort därefter stillnade stormen och hela besättningen var övertygad om att det var katten som hade fört troll­dom till fartyget.

Den 21 juni anlände hela eskadern till Bergen för ett längre uppehåll. Stadens borgerskap anordnade en galafest som varade i sex dagar och sex nätter. Stadens apotekare inbjöd en av dagarna till gille i sin bostad. Kungen var med, men han var så berusad att han lyckades slå sönder ett stort antal fönsterrutor hemma hos apotekaren. Efteråt bekostade kungen nya rutor och då blev det vackra rutor med en bild av kungens monogram.

Den 20 juli återvände hela eskadern till Köpenhamns redd och man kunde lugnt konstatera att alla i besättningen överlevt. Den ende som fått sätta livet till var trollkonans katt.

Christian IV var kung i nästan 60 år (1588 – 1648) och avled nästan 71 år gammal. Han fick 23 kända barn, varav sex var frille­barn.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Piloten som flög genom Tower Bridge i London

Tower Bridge i London är en stor klaffbro som invigdes 1894. Den är 244 m lång och är egentligen en kombinerad klaffbro och häng­bro. Även då klaffarna är uppfällda är det möjligt för fotgän­ga­re att passera över bron på den övre gångrampen. Brokonstruk­tionen är 65 mter hög.

Brittiska flygvapnet, Royal Air Force, är världens äldsta själv­stän­diga flygvapen, grundat 1918. Det var RAF som vann ”Slaget om Storbritannien” hösten 1940. Flygvapnet lever högt på de äro­fulla minnena från kriget. Efter kriget fick dock det brittiska för­sva­ret vidkännas stora nedskärningar och dessa drabbades främst flygvapnet. Från och med 1957 blev det nästan nedskärningar varje budgetår. Stämningen bland personalen var dyster. När RAF plane­rade för ett stort firande av det självständiga flygvapnets 50-åriga historia år 1968 sade försvarsdepartementet nej till alla stora publi­ka flyguppvisningar.

Löjtnant Alan Pollock tjänstgjorde vid en jaktflygdivision på den kända flygbasen RAF Tangmer. Där flög han jaktplanet Haw­ker Hunter (Hunter av typen FGA9). Hans division var tillfälligt baserad på basen RAF West Raynham och skulle därifrån ombasera til sin hemmabas. Alan Pollock var inte bar sur på de låga anslagen till RAF, han var helt enkelt förbannad på politikerna i parlamentet som inte hade vett att tilldela flygvapnet de medel som krävdes.

Den 5 april 1968 skulle Alan Pollocks division återvända till basen RAF West Raynham. Vädret var utmärkt och hela divisionen startade samtidigt från den tillfälliga basen. Pollock svängde dock omedelbart efter start iväg från gruppen och flög ensam iväg på låg höjd under radiotystnad. Hans förbandskamrater såg inte vad som hände. Först flög Pollock till Dunsfold aerodrome som var den flyg­plats där fabriken låg som tillverkade just den typ av flygplan som han flög (Hawker Hunter). Pollock gjorde en oanmäld överf­lygning över fältet på mycket låg höjd. Därefter satte han kurs mot centrala London. Han hade inte någon flygkarta över London utan hade i stället med sig en sida ur AA:s bilatlas, som visade Londons centrala del. Hans plan var att flyga över parlamentsbyggnaden för att demonstrera för politikerna att det gjorde fel då de dragit ned anslagen och försvarsdepartementet dessutom stoppat alla flygupp­vis­ningar i samband med firandet av flygvapnets 50-årsdag. Pol­lock hittade fram till parlamentsbyggnaden och flög tre gånger över byggnaden så att fönsterrutorna skallrade kraftigt. Ingen ruta gick dock sönder. Parlamentet var samlat och Pollock har senare sagt att ”politikerna fick minsann veta att det fortfarande finns ett flyg­vapen”. Pollock flög nära taket på den 60 m höga parlaments­byggnaden och på klart lägre höjd än toppen på tornet med det kända uret Big Ben. Tornets höjd är 96 m.

Pollocks tanke var sedan att flyga ut från London utefter Them­sen eftersom det vara det säkraste sättet. När han flög utefter floden passade han på att vingtippa flera gånger som en hälsning till flyg­vapnets flygarmonument som står på flodbrinken. Han skulle flyga och liksom hoppa över broarna hade han tänkt sig. Själv har han senare sagt att han inte alls hade tänkt att flyga igenom Tower Bridge utan han hade glömt bort att bron genom sin konstruktion var mycket högre än de andra broarna över Themsen. Farten var ca. 600 km/h och det rörde sig om sekunder för honom att bestämma sig för hur han skulle flyga. Han fick då se en röd dubbeldäckad buss som just var på väg över bron och det var då som han fick in­fallet att flyga genom bron, mycket nära över bussens tak. Det var inte något kytter luften och det var därför inte svårt för honom att manövrera sig in under brons övre brygga. Han höll upp från bus­sen och blev lite rädd att han låg för högt så att fenan skule slå i gångbryggan. Just när han passerade över bussen var det dock inte några fotgängare upp på gångbryggan. Just när han passerade var det dock en cyklist som passerade över bron. Cyklisten blev så rädd att han kastade sig av cykeln och då fastnade i cykeln och rev sön­der sina byxor. Det var inte någon som hade en kamea i bered­skap så det finns inte några foton från tillfället. När Pollock senare fick veta att cyklisten förstört sina byxor erbjöd han sig att betala ersätt­ning, men cyklisten ville inte ha någon ersättning. Förmodligen hade han blivit bjuden på sitt livs upplevelse.

Efter att ha flugit tre gånger över parlamentsbyggnadens tak på låg höjd och genom klassiska Tower Bridge flög han ut från Lon­don och lyckades finna vägen till två flygbaser. Först flög han mycket lågt över banan på basen RAF Wattisham och sedan på samma sätt över basen RAF Marham. Han passerade över båda baserna utan att ha haft radiokontakt med trafikledningen. Över båda fälten rollade han flera varv på extremt låg höjd, förmodligen på ca. 70 m höjd. En ytterst farlig flygrörelse. Därefter flög han tillbaka till RAF West Raynhamn. Han greps omedelbart efter land­ningen. Flygbasen känder redan till hur han hade flugit över Lon­don. Men före landningen gjorde han även rollar på extremt låg höjd på sin egen hemmabas. Han visste att han aldrig mer skulle få flyga en Hawker Hunter och för övrigt inte heller något annat flygplan.

Efter en kort utredning skulle Pollock ställas inför krigsrätt för sin flygning den 5 april 1968. Men av någon anledning åtalades han aldrig, men avfördes på grund av medicinska skäl från all fram­tida tjänstgöring i RAF. Det har spekulerats i om anledningen till att han inte åtalades var att man inte ville att hans protest mot nedskärningen av försvarsanslagen skulle bli känt för allmänheten.

År 1982 förklarade RAF att det hade varit fel av flygvapnet att stoppa hans fortsatta tjänstgöring med hänvisning till medicinska förhållanden. Men han flög aldrig mer. Alan Pollocks flygning genomfördes fem dagar efter den officiella 50-årdagen den 1 april 1968. Det hade uppmärksammats att det inte ägde rum någon konsert i Royal Albert Hall, ingen som helst överflygning och inte några som helst ceremonier till minne av alla de 38 462 RAF-flygare som omkom under kriget samt alla de som omkommit tidigare och senare. Flygvapnets enda sätt att uppmärksamma min­nes­dagen var att all personal fick halva dagen ledig den 1 april. De flesta förstod inte ens varför de bara behövde arbeta halvdag.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Jaktflygaren som hamnade i halmstack

Det har hänt mycket märkligt i flygets historia. En av de märkligaste i svenska flygvapnet var när den 20 år gamle fältflygareleven Hans Bladh den 16 november 1953 räddade livet då han hamnade i en halmstack. Han var redan fältflygare av 2:a graden och genomgick utbildningen som gick under beteckningen GFSU:2 vid F10 i Ängelholm. Han hade då kommit ganska långt i utbildningen och hade nyligen flugit in sig på det nya stridsflygplanet J29A (”flygande tunnan”). Under inflygningen mot fältet rollade planet till höger på 50 m höjd och kom ned för lågt (troligen på grund av oren flygning och girstörning med nosdipp). Planet slog i kontaktledningen och en stolpe på järnvägen ca. 1 km från banan och slog därefter ena vingspets i marken så att flygplanet kraftig voltade utefter marken. Flygplanet blev totalhavererat.

Utan att han själv gjorde något löste katapultstolen ut och föraren sköts i en låg båge omkring 50 m upp i luften. Hans Bladh kunde i varje fall inte minnas att själv drog i handtaget för att utlösa stolen. Föraren separerade inte från stolen utan han satt fastspänd. Stolen med förare landade i en stor halmstack. Det har senare beskrivits som en höstack, men det var en halmstack. På den tiden var inte halmen balad utan låg löst. Det hade bildats en form av öppning liknande en stor kon med öppningen uppåt i halmstacken. Katapultstolen med den fastspände föraren trängde ned fyra meter i halmstacken och föraren var nära att kvävas.

När räddningsmanskap kom fram till flygplanet fann man genast att katapultstolen hade avskjutits och föraren var borta. Man kunde inte finna honom i närheten. Efter en stund hörde man kvidande ljud från halmstacken. Där låg Hans Bladh alltjämt fastspänd i katapultstolen svårt skadad djupt nere i stacken, men levande. Han hade fått komplicerade frakturer på båda benen samt på en överarmen. Vänster underben var tvungen att amputeras och han klarade sig resten av livet med protes. Rörligheten i höger ben var begränsad och foten var stel. Höger underarm och högre hand hade nedsatt rörlighet. Riksförsäkringsverket fastställde invaliditetsgraden till 75 procent.

Hans Bladh började flyga igen efter två år. Men han flög aldrig mer J29. Till en början fick han flyga skolflygplanet SK16 och därefter jaktflýgplanet J28B Vampire på F18 Tullinge. Senare blev det J34 Hawker Hunter på Tullinge och J35 Draken och SK60 och SK61.

Under haveriutredningen kunde man konstatera att föraren aldrig skulle ha klarat sig om han slagit i marken. Det fanns inte några andra stora halmstackar alls i omgivningen. Han hade haft en makalös tur att han och katapultstolen slog ned i toppen på den enda halmstack som fanns i området. Dessutom hade han haft turen att stolen landade rakt i en konformad öppningen i toppen på halmkullen. Det går inte att matematiskt räkna ut hur liten chansen var att katapultstolen skulle slå ned just i halmstacken och i den öppning som fanns där. Hans Bladh begravdes i halmstacken och höll på att kvävas innan räddningspersonalen kunde gräva fram honom. Det rör sig inte om 1/100 000 utan chansen måste vara ännu mindre. Det hela är fullständigt enastående och häpnadsväckande.

Flygplanet J29 var svårfluget och 99 piloter omkom under den tid flygplanstypen var i tjänst i svenska flygplanet. Omkring 1/3 av alla flygplan havererade. Det var nervöst för unga förare att flyga in sig på J29 eftersom det inte fanns någon tvåsitsig skolversion. De unga eleverna fick börja med att accelerera upp planet och lyfte på nosen på banan och sedan reducera farten utan att lyfta. På så sätt kunde de känna lite på planets egenskaper. Första flygningen gjordes med en lärare i ett flygplan som flög helt nära eleven och hade radiokontakt med eleven. Det var ett för sin tid avancerat flygplan som under en tid hade världsrekord i hastighet på rakbana.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tyskarna placerade väderstation i Kanada

Under kriget hade tyskarna bristande väderprognoser avseende väderutvecklingen på Atlanten och över de brittiska öarna. Irland och Storbritannien sände inte ut några väderrapporter eller prognoser om vädret över de brittiska öarna. Inga väderrapporter publicerades i tidningarna och BBC hade ställt in alla väderrapporter. Man ville inte att det tyska bombflyget skulle känna till morgondagens väder över England. Inte heller ville man att de tyska ubåtarna och andra enheter i flottan skulle ha tillgång till väderprognoser. De västallierade hade själva tillgång till tämligen goda prognoser eftersom vindarna huvudsakligen är västliga över Atlanten. De tyska ubåtarna kunde visserligen själva observera vädret och på radio sända väderdata till Tyskland. Men det krävde observationer i ytläge och radiosändningar som kunde pejlas. Det var alltså farligt för ubåtarna att rapportera väder och de prognoser som kunde utarbetas var mycket otillförlitliga. Detta var skälet till att tyskarna utvecklade en plan som gick under täcknamnet ”Kurt”.

År 1943 sjösatte tyskarna en ny typ av ubåt (XTC/40) som var större än andra typer och hade en högsta fart på 18 knop i övervattensläge. Hastigheten var betydligt lägre i undervattensläge. Den elektriska motorn för undervattensdrift var utvecklad av företaget Siemens-Schuckert. Ubåten hade längre räckvidd än tidigare tyska ubåtar.

Kapten-löjtnant Peter Schrewe var bara 30 år gammal då han blev chef för den första ubåten (U-537) av den nya typen och hans första uppdrag var mycket speciellt. Det var att placera ut en automatisk väderstation som utvecklats av Siemens och som automatiskt skulle sända väderdata på radio. För att få så stor nytta som möjligt av den väderdata den skulle sända borde den placeras så långt västerut som möjligt. Tyskarna valde att försöka placera den på den bästa tänkbara platsen, vilket var i Labrador i Kanada.

Det finns misstankar att tyska haft hjälp att finna den lämpligaste positionen av någon som kände till de lokala förhållandena. Det finns uppgifter från flera håll om att det från år 1933 funnits en fader Schultz, som uppgav sig vara katolsk präst. Schultz färdades med hundspann över stora områden i Labrador. Han förklarade att han bistod urbefolkningen i området, men det var flera som noterat att han mest ägnade sig åt att föra anteckningar om väderförhållanden och göra kartor över områdena. Så snart som kriget bröt ut försvann fader Schultz genast utan att lämna några spår efter sig. Det har spekulerats om han kan ha hämtats av en tysk ubåt eller med ett amfibieflygplan. Bedömningen är att han kan ha varit tysk spion och att hans information kan ha använts för att finna den lämpligaste platsen för placering av en automatisk väderstation,

Ubåten U-537 gick ut från Kiel den 18 september 1943 för att gå mot Labrador. Ombord fanns den automatiska väderstationen som skulle placeras på en lämplig plats på Labradors kust. De allierade var väl medvetna om att tyska ubåtar opererade utefter den amerikanska och den kanadensiska kusterna och bedrev därför en omfattande ubåtsjakt. Knappt ett år tidigare hade en tysk ubåt sänkt en passagerarfärja (SS Caribou), som gick mellan Newfoundland och North Sydney. Med fartyget omkom 137 personer, varav 10 barn. Följande månader sänktes ett fyrtiotal fartyg i närheten av St. Lawrence. Den 3 mars 1942 avfyrade en tysk ubåt tre torpeder in i St. Johns hamn och åstadkom viss skada.

Trots den intensiva ubåtsjakt som bedrevs i området lyckades U-537 att smyga sin in till Labradors kust. Den 22 oktober 1943 hade ubåten kommit fram till Marin Bay, som ligger på den nordligaste spetsen av Labrador. Ubåten låg i övervattensläge och ett beväpnat arbetslag gick i land och arbetade i 48 timmar med att montera upp och i driftsätta den automatiska väderstationen. Den plats som valdes ligger på ett tundraliknande högt område. I arbetslaget ingick en vetenskapsman från Siemens, vilket skulle se till att utrustningen ställdes upp och kopplades ihop på rätt sätt. Utrustningen, som gick under benämningen Wetter-Funkgerfat Land (WFL) bestod av tio stora cylindrar som kunde liknas vid oljefat med stora antenner. En behållare innehöll själva mätinstrumenten, en innehöll radiosändare och de övriga innehöll stora nickel-kadium-batterier. De skulle ge tillräcklig kraft till radiosändaren på 150 watt. Utrustningen var konstruerad att automatiskt mäta väderförhållandena och sända data var tredje timme i två minuter långa sändningar. Sedan arbetslaget kontrollerat att väderstationen kommit i gång med sina sändningar lämnade tyskarna platsen och skulle därefter bara försöka undvika att visa sig för de ubåtsjaktenheter som patrullerade i området. Men ubåten upptäcktes och anfölls tre gånger när den lämnade kusten. Men ubåten lyckades komma undan och kunde så småningom, lätt skadad, återvända till den tyska ubåtsbasen i Lorient på den franska Atlantkusten.

Expeditionen för att placera ut den automatiska väderstationen ansågs framgångsrik. Men redan efter ett par månader upphörde stationen att av okänd anledning att sända. Senare gjordes ett nytt försök att ställa upp en automatisk väderstation på Labrador. Men det ubåt som medförde stationen sänktes av brittiska flyget i norra Atlanten utanför Norges kust.

På ett annat uppdrag skadades U-537 svårt, men reparerades. Nästa uppdrag var att resa förbi Goda Hopsudden för att patrullera i Java-sjön. Men den 9 november 1944 anfölls ubåten och hela besättningen på 58 man omkom.

Den väderstation som ställts upp på en höjd vid kusten i Labrador upptäcktes långt senare. En geolog som arbetade i området upptäckte utrustningen 1977, men utgick från att det var äldre utrustning som tillhört det kanadensiska försvaret. Han rapporterade inte om det han hittat. Den tyska kamoufleringen hade alltså fungerat. Först 1981 var det någon som gick igenom handlingar efter den tyske vetenskapsman som var med på expeditionen och landstigningen. I handlingarna fanns uppgifter om att väderstationen ställts upp och även positionen. Först då kontaktades det kanadensiska försvaret, vilket snabbt kunde konstatera att det rörde sig om en gammal tysk väderstation. Delar av stationens utrustning finns i dag utställda i det kanadensiska krigsmuseet i Ottawa.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Sovjetiska spärrtrupper under kriget

Det är allmänt känt att den sovjetiska armén under kriget var fullständigt hänsynslös mot sina egna soldater. Det förekom att infanterisoldater tvingades deltaga i livsfarliga anfall utan vapen. Ordern var att de skulle överta vapnen från kamrater som stupade och fullfölja anfallet med de övertagna vapnen. Många tusen tvingades möta tyskarna utan några egna vapen. Det är också allmänt känt att röda armén hade särskilda NKVD-förband som hade till uppgift att agera som spärrförband med de egna trupper som flydde, retirerade eller helt enkelt vägrade gå till anfall. Dessa spärrförband föraktades och hatades av alla ryska soldater. De som tjänstgjort i spärrförbanden blev efter kriget högt dekorerade, men de ville aldrig erkänna att de tjänstgjort i specialförbanden som hade till uppgift att vid behov skjuta egna soldater. Spärrförbanden omtalades aldrig i den officiella sovjetiska historieskrivningen. Det är först efter 1991 som det kommit fram mer detaljerad information om NKVD-förbanden.

Vladimer Dajnes, överste och chef för militärhistoriska avdelningen i ryska armén, har skrivit en bok om straffbataljoner och spärrförband. I boken framträder veteranen Samuil Ulsjerov och berättar han att han som ung soldat i ett spärrförband ibland sköt 10 – 20 soldater per dag, vissa dagar färre. I den begränsade omfattning som spärrförbanden ens tidigare alls omtalades var det som en form av militärpolis som endast skulle ha haft till uppgift att förhindra desertering och gripa soldater som försökte rymma bakåt. Men den främsta uppgiften var i själva verket att med vapen driva de egna trupperna fram mot fiendens linjer, kulsprutor och minfält. Först i vår tid har det kommit fram fakta om dessa spärrförband (”zagraditelnye otrjady”).

Redan under inbördeskriget hade Trotskij organiserar spärrförband med uppgift att tvinga infanteristerna att gå till anfall. Ett av kraven från matroserna under Kronstadtsupproret 1921 var att spärrtrupperna skulle upplösas. Även i vinterkriget november 1939 – mars 1940 använde sig den sovjetiska armén spärrförband från säkerhetstjänsten NKVD (senare med namnet KGB).

Enligt historikern A. Tjerkasov fanns det under andra världskriget omkring 60 000 man i säkerhetstjänstens spärrförband. I början av kriget utgjordes trupperna endast av personal från säkerhetstjänsten NKVD, men senare bildades det även spärrförband med soldater från den reguljära armén. De var organiserade i 200 – 300 spärrgrupper av olika storlekar. Spärrförbanden hade bättre utrustning än de vanliga infanteristerna. Utmärkande var att alla i spärrförbanden hade kulsprutepistoler (kpist), vilka bara fanns i litet antal i den vanliga armén. De flesta soldater i armén hade endast äldre repetergevär som bara kunde avfyra ett skott efter varje mantelrörelse. NKVD-förbanden hade på grund av kpistarna en betydligt större eldkraft än de vanliga soldaterna. Spärrförbanden hade också tunga kulsprutor och även en del bepansrade fordon, även stridsvagnar förekom i begränsad omfattning i NKVD-förbanden.

I början av kriget på östfronten var antalet tillfångatagna och desserterade ryska soldater mycket stort. Professor Viktor Korol vid universitetet i Kiev har omtalat att det bara under de första veckorna efter den 22 juni 1941 gick 1,5 miljoner soldater över till tyskarna med vapen i hand och även artilleripjäser och stridsvagnar. Ytterligare en miljon deserterade och en miljon sökte skydd i skogarna. Under hela kriget tog tyskarna över 5 miljoner krigsfångar. Över hälften av dessa avled i fångenskap på grund av hårt arbete, hunger och sjukdomar. Ryssarna hindrade Röda Korset att sända förnödenheter till de tyska krigsfångarna, trots att Sovjetunionen enligt folkrätten var skyldig att värna om fångarna och ta emot den hjälp som erbjöds. Enligt Vikotr Korol finns det tillförlitlig dokumentation att spärrförbanden mellan den 22 juni och 10 oktober 1941 avrättade 10 201 egna soldater. Av dessa sköts 3 321 inför egen uppställd trupp. Avrättningarna skedde ofta omedelbart före förväntad strid i syfte att sätta ytterligare skräck i de egna soldaterna. Några desertörer eller sådana som endast sagt något olämpligt fördes fram och ställdes upp framför truppen, som var uppställd i U-formation. Offren sköts inför truppen och alla tvingades titta på avrättningarna. Syftet var att injaga mer skräck för NKVD och de politiska kommissarierna (politrukerna) än för tyskarna. Soldaterna gick till anfall i dödsskräck för de kpistbeväpnade spärrförbanden. Den som vägrade springa framåt, eller vände om, blev skjutna av spärrförbanden. Det förekom även att hela kompanier avrättades därför att de inte lyckats genomföra ett anfall. Enligt spärrförbandens egna rapporter hejdade de under krigets tre första månader 657 364 desertörer och soldaterna som gripits av panik. Så exakta siffror fanns i förbandens egen rapportering. NKVD rapporterade att omkring 25 000 soldater fängslats och att övriga organiserats i nya förband, som sänts till fronten.

Allt skedde på uttrycklig order av Stalin personligen. Denne var fullständigt hänsynslös mot de egna soldaterna och medborgarna. Många av de order och direktiv som utfärdades var länge hemliga. Vissa blev kända först under 1980-talet. I ett direktiv från den 12 september 1941 (nr. 001919) gav noggranna instruktioner hur spärrförbanden skulle vara organiserade och hur de agera för att upprätthålla ytterst hård stridsdisciplin bland de ryska soldaterna. Den 28 juli 1942 kom den kända fruktansvärda ordern nr 227 (”Inte ett steg bakåt”), som innebar att alla som gav sig till fånga eller deserterade omedelbart skulle skjutas. Ordens genomförande medförde att mycket stort antal självmord bland de ryska soldaterna. Stalin uttalade upprepade gånger att han ansåg att arméns officerare inte klarade av att upprätthålla tillräckligt hård stridsdisciplin. Han sa att det var en stort olycka att det inte fanns tillräckligt många hårdförda och beslutsamma officerare. Själv hade han före kriget beordrat att att tiotusentals erfarna officerare skulle avrättas eller sändas till strafflägren i Gulagarkipelagen.

Ofta placerades spärrgrupperna vid vägar, broar, knutpunkter och andra ställen i geografien där man kunde förvänta sig att dessertörer skulle försöka ta sig igenom för att komma bort stridszonen. Dessertörerna försökte därför att ta sig fram i skogarna under stora umbäranden. Många försökte att under långa tider gömma sig och överleva i skogarna. Det finns många berättelser om ryska soldater som levde i kojor och gömslen i skogarna.

Författaren Viktor Astafjev (1924 – 2002) har i romanen ”Krigsskådeplatsen” skildrat de ryska truppernas anfall i september 1943 över floden Dnepr. Han deltog själv i anfallen och skadades svårt. Den motstående stranden försvarades av tyskarna, som hade grävt ned sig i värn. De ryska förberedelserna för flodövergången var närmast befintliga. Några båtar eller pråmar fanns inte. Det var inte möjligt att bygga broar. Soldaterna beordrades att simma över mittfåran genom att hålla sig fast vid stora påsar av tältduk som hade fyllts med halm. Soldaterna i straffkompanier hade inte ens tillgång till några halmfyllda tältpåsar. Många av soldaterna kunde inte ens simma. Ingenjörsförbanden hade inte lyckats ta sig fram utan befann sig på minst en veckas avstånd. De provisoriska flottarna av halm började dock sjunka redan efter ett par hundra meter. De ryska soldaterna låg under beskjutning av tyskarna. Många av soldaterna förstod att de inte skulle klara sig över floden och vände därför om för att försöka rädda livet. NKVD-förband hade grupperat på den ryska stranden med tunga kulsprutor för att kunna beskjuta alla ryska soldater som försökte sig ta sig tillbaka till stranden.De siktade mot soldaterna som klamrade sig fast vid halmsäckarna och stockar samt annat som flöt. Författaren Viktor Astafjev, som själv var soldat vid flodövergången, har berättat att av de omkring 25 000 soldater som beordrades ut i floden lyckades bara 4 000 – 6 000 att ta sig över floden. Alla andra drunknade eller sköts till döds av NKVD-förbanden. I den officiella sovjetiska historieskrivningen har övergången beskrivits som ett hjältedåd då soldaterna lyckades ta sig över utan några båtar. I Kiev står en skulptur som symboliserar det påstådde hjältedåd – övergången av Dnepr. I verkligheten var det en stor katastrof och en medveten masslakt av de egna soldaterna.

I skildringen av spärrtruppernas verksamhet omtalas ofta även straffbataljonerna. Det var förband dit soldater och officerare kommenderades när de begått disciplinbrott och andra brott. Ryssarna hade ett stort antal straffbataljoner, vilka sattes in i strider som var ytterst riskfyllda och farliga. Det har ofta sagts att soldaterna i straffbataljonerna i allmänhet bara överlevde tre anfall, medan officerarna i bataljonerna bara överlevde ett eller två anfall. Bataljonerna användes ofta för att röja minfält. Amerikanerna hade under kriget haft stora problem att röja tyskarnas minfält. Efter kriget träffade general Eisenhower och den ryske marskalken Zjukov. Eisenhower frågade hur ryssarna hade lyckats ta sig genom de tyska minfälten. Zjukov förklarade helt sonika att de ryska trupperna beordrades att anfall genom minfälten och de som överlevde fick bilda ett brohuvud. När personminorna exploderat sändes minröjare fram som röjde stridsvagnsminorna. Därefter kunde stridsvagnarna köra genom minfältet. Det vanliga var att personminor blandades med stridsvagnsminor för att försvåra och fördröja röjningen av stridsvagnsminorna. Eisenhower trodde först inte det var sant det som han fick höra, men blev sedan informerad om att det var så som ryssarna gjorde för att ta sig fram genom minfält. Den militära ledningen var helt skoningslös mot de egna soldaterna. När soldaterna beordrades att gå in i ett minfält skuldra vid skuldra stod spärrtrupper bakom med kulsprutor beredda att skjuta alla som vägrade att in i fältet. De ryska förlusterna var enorma. Under kriget dog omkring 12 miljoner ryska soldater. USA förlorade 218000 armésoldater jämte 102 000 av den flygande personalen. För att förstå hur Stalin kunde driva sina egna soldater i döden bör man komma ihåg att en stor del av officerskåren avrättats, eller sattes i läger i Sibirien. Ukraina hade utsatts för en avsiktlig och planlagd svältkatastrof som dödade 5 – 10 miljoner egna medborgare. Flera miljoner ryssar dödades i inbördeskriget. Många gör bedömningen att Sovjetunionen inte hade kunnat vinna kriget om inte NKVD-förbanden satt skräck i den egna soldaterna genom att skjuta tiotusentals. De västallierades soldater stred av övertygelse att förde en kamp mot en diktatur och demokrati. De ryska soldaterna stred inte på grund av övertygelse utan för att de hade NKVD:s kulsprutor i ryggen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar