Svenska bokstaven ö blev turkiskt ö

Någon har noterat att det bara är i svenska språket som vi har samtliga bokstäver å, ä och ö som självständiga bokstäver med just den grafiska utformningen. Tyskan har förvisso också bokstaven ö, men den är då symbolen för ”umlaut” (omljud) av bokstaven o och är därför inte någon självständig bokstav. Just bokstaven ö i svenska språket bör undersökas närmare.

Bokstaven ö förekommer endast i några få språk; svenska, finska, estniska, isländska, turkiska, azerbajdzjanska och ungerska. I flera av dessa språk är ö en s.k. tilläggsbokstav anger en form av tillägg med särskilt ljudvärde till bokstaven o (som då kan betraktas som en grundbokstav. Bokstaven ö har alltså ett annat ljudvärde, men är ”i grunden” samma bokstav som o. Så är det inte i svenska språket.

Det har spekulerats en hel del kring hur det kommer sig att det turkiska språket använder sig av bokstaven ö. Kanske är det en svensk som ligger bakom att bokstaven kom i språket.

Johannes Kolmodin kan ha varit mannen som införde den självständiga bokstaven (ej endast ett annat ljudvärde på bokstaven o) i det turkiska språket. Detta språk är nära besläktat med andra turktatariska språk som förekommer i Östeuropa och språket liknar något finskan, ungerskan, mongoliskan och koreanskan. Ljudvärdet i den turkiska bokstaven ö är densamma som i motsvarande svenska bokstav.

Johannes Kolmodin (1884 – 1933) var språkvetare som blev svensk diplomat i Konstantinopel (staden ändrade namn till Instanbul år 1930 samtidigt som den turkiska regeringen krävde att man i utlandet alltid skulle använda sig av de turkiska namnen på alla städer i landet). Han föddes i prästsläkten Kolmodin, som även uppvisade ett stort antal officerare. Det var tidigare inte ovanligt att prästsöner blev antingen präster eller officerare. Superintendenten Israel Kolmodin (1643 – 1709) var en berömt präst i släkten Kolmodin. Det var denne Kolmodin som reviderade den tidens psalmbok och skrev den kända psalmen ”Den blomstertid nu kommer”. Johannes Kolomodin var sjäv prästson och bror till generallöjtnanten Rudolf Kolmodin (1896 – 1978) och även bror till översten Gustaf Kolmodin (1893 – 1975). I släkten fanns det anmärkningsvärt många präster, professorer och officerare.

Johannes Kolmodin var högt begåvad och utpräglat intellektuell. Han började studera vid Uppsala Universitet 1901 och bedrev studier där i hela åtta år. I Uppsala studerande han olika språkvetenskapliga ämnen, men ägnade även mycket tid åt studentlivet. En tid var han ordförande i studentföreningen Heimdal och var under lång tid mycket aktiv i den kända Juvenalorden. Johannes Kolmodin var mycket social och knöt lätt an till nya vänner. Under studietiden blev han mycket god vän med bland annat Sven Hedin, Harald Hjärna, Sven Lidman och Adrian Molin. Direkt efter de omfattande studierna i Uppsala reste han med sin far till Ostafrika där fadern skulle göra en inspektionsresa av missionsverksamheten som bedrevs i den delen av Afrika av Evangeliska Fosterlansstiftelsen. Under den långa resan studerade Johannes Kolmodin språk och folkloristik samt började att på egen hand lära sig turkiska. Han var mycket receptiv och kunde snabbt lära sig nya språk. Efter en längre vistelse med fadern i Etiopien begav han sig till Konstantinopel för att forska i arkiven där. Ett skäl till att han lärt sig turkiska var att han önskade att i de turkiska arkiven söka efter material om Karl XII långa vistelse i Turkiet år 1709 – 1714. Han var en stor beundrare av den svenska hjältekungen och hoppades att i arkiven kunna finna material som gav ett ljus över kungens mångåriga vistelse i Turkiet.

Efter en tid i Konstantinopel, där han uppenbarligen måste ha förbättrat sina kunskaper i landets språk, begav han sig till Berlin för att där bedriva studier i det turkiska språket. Tyska kunde han sedan länge. Är 1914 doktorerade han i Uppsala och tiden 1914 – 1921 innehade han en docentur i semitiska språk i Uppsala. Redan 1917 återvände han dock till Konstantinopel för att åter studera arkivmaterial om Karl XII. Då han där hade nära kontakter med svenska legationen i huvudstaden utnämndes han först till honorärattaché (oavlönad) för därefter bli anlitad som dragoman vid beskickningen. Det har senare omtalats att han därigenom kom att bli vårt lands siste dragoman. I och med detta knöts han allt närmare den diplomatiska representationen i Konstantinopel (Ankara hade dock blivit huvudstad redan 1923). Som en utpräglat intellektuell och utåtriktad person hade han mycket lätt att bilda vänskapsband med framstående turkiska politiker och kulturpersonligheter. Vid olika tillfällen kom han att tjänstgöra som chargé d´affaires och från 1923 innehade han en befattning som legationssekreterare och var 1928 – 1931 förste legationssekreterare.

Den tidigare befattningen som dragoman kräver en förklaring. Själva ordet är en förvanskning av det arabiska ordet för ”tolk”. Den som anlitades som dragoman var dock inte bara tolk utan en form av agent eller förbindelseman vid de utländska beskickningarnas kontakter med de lokala regeringarna och myndigheterna i det osmanska väldet och även i det persiska safavidiska riket. Många gånger var dessa dragomaner synnerligen språkkunniga och lärda greker som levt länge i de turkiska eller persiska väldena samt kände till de nationella och historiska särdragen i kulturerna. Under 1800-talet anlitade den svenska legationen i Konstantinopel fortlöpande dragomaner för att biträda beskickningen i kontakterna med de turkiska myndigheterna och turkiska intressen. En del av dessa dragomaner tycks även ha blivit svenska medborgare. Institutet med dragmaner kan förklaras med de stora kulturella och politiska skillnaderna mellan den europeiska och den orientaliska kulturen. Skillnaden var så stor, ej endast språkligt, att det i praktiken var nödvändigt för kontakterna att anlita någon ”middleman” som väl kände de båda kulturerna. Johannes Komodin kom som synnerligen lärd orientalist bli Sveriges sista dragoman.

Tydligen förelåg det inte några svårigheter för Johannes Kolmodin att få ledigt från sin befattning i Konstantinopel. År 1924 kom han nämligen att även anlitas som politisk rådgivare till den etiopiske kungen Ras Tafari (etiopisk kejsare 1930 – 1970 under namn Haile Selassie) och erhöll då i sin svenska diplomatiska tjänst ställning som legationsråd i disponibilitet. Senare kom han att vara rådgivare även till Haile Selassie när denne hade upphöjts till kejsare). Sverige var vid den tiden mycket aktivt med att på olika sätt understödja utvecklingen i Etiopien och kejsaren hade mycket nära kontakter med Sverige. Det var genom Johannes Kolomodins rådgivning som den etiopiska utrikesförvaltningen kom att organiseras efter mönster från den svenska utrikesförvaltningen. Johannes Kolmodin avled dock helt oväntat i Addes Abeba år 1933 i hjärnblödning vid endast 49 års ålder. Han begravdes under högtidliga former i Uppsala domkyrka och vilar på gamla kyrkogården i Uppsala.

Under sin tid i Konstantinopel hade Johannes Kolmodin fått uppleva president Mustaf Kemal Atatürks (1881 – 1930) stora ansträngningar att snabbt omvandla det traditionella turkiska samhället till ett modernt europeiskt land. En mycket viktig del i det stora reformprogram som han genomförde vara övergången 1928 från användningen av arabiska tecken (bokstäver) till latinska bokstäver i det turkiska språket. Det var då som bokstaven ö på något sätt kom in i skriftspråket för att ange ett ljud som helt liknar uttalet av den svenska bokstaven ö. Det som väcker särskilt intresse och spekulation är att Johannes Kolmodin som språkman ingick i den av Atatürk (ja, bokstaven ü är hämtad från tyskan) tillsatta språkkommission med språkvetare som hade till uppgift att arbeta fram förslaget till hur det turkiska språket skulle kunna skrivas med latinska bokstäver. Kommissionen lade stor vikt vid att återgivningen med hjälp av latinska bokstäver skulle bli så fonetiskt korrekt som möjligt. Ljudet ö i turkiska språket kunde inte anges med något av de vanliga latinska bokstäverna. Men den svenska bokstaven ö har samma ljudvärde som i turkiska ord. Det ligger då nära till hands att gissa att ledamoten i kommission, dragomanen, språkvetaren och docenten Johannes Kolmodin var den som föreslog att man skulle nyttja den svenska bokstaven ö för att teckna det ljud i turkiska ord som har samma uttal. Under alla förhållanden måste han ha varit med i de diskussioner och överläggningar som förevar inom kommissionen. Med viss säkerhet kan man tro att det bokstav ö inte hämtades från det umlaut som i tyskan tecknas med ö. Johannes Kolmodin var för övrigt själv tysktalande. Bokstaven ö föreslogs i varje fall av kommissionen för den mäktiga landsfadern Ataürk som gillade förslaget. Men det finns tyvärr inte någon dokumentation som utvisar att det var Johannes Kolmodin som tog fram den svenska bokstaven ö ur rockärmen i de diskussioner som kommissionen måste ha haft. Det fanns inte någon annan ledamot i kommissionen som hade kunskaper i svenska språket. Men det har under åren spekulerats om det var Johannes Kolmodin som verkligen var upphovsmannen. Han dog i förtid och ingen vet vad han skulle ha skrivit i sin memoarer om bokstaven ö, den sista bokstaven i vårt alfabet. I det turkiska alfabetet har bokstaven fått placering som nummer 19 av de 29 bokstäverna.

En sanning kan vara sann även om den inte är styrkt genom dokumentation. Många turkar tror att deras bokstav ö kommer från tyskan, vilket dock är mindre troligt. Mer troligt är att det var Johannes Kolomodin sin trollade fram bokstaven från gömman i sin svenska skjortärm. Skjorta heter förresten ”gömlek” på turkiska.

Publicerat i Okategoriserade

Afrikanen Badin vid svenska hovet

Under medeltiden var det vanligt att furstar höll sig med dvärgar i sina hov. Dessa kunde vara gycklare och ha till uppgift att roa de kungliga. På 1700-talet förekom det även att furstar hade afrikaner och andra färgade som kuriosastycken vid sina hov. Mest känd i vårt land är ”morianen” Badin, men det har även förekommit några andra svarta vid det svenska hovet under årens lopp. Ordet ”morian” användes på den tiden för att benämna ”negrer”.

Någon gång kring 1760 fick landshövdingen Anders von Reiser som gåva en ung svart ”slavpojke” av en ostindiefarare vid namn Ekeberg. Hur denne hade fått tag i pojken är oklart, men det är möjligt att han köpt pojken av en dansk sjökapten. Danska fartyg deltog i slavhandeln. Det mesta talar för att pojken var född i den danska kolonin Saint Croix, en koloni i Jungfruöarna i Västindien (Saint Croix och andra öar i Västindien var dansk koloni 1733 – 1917 då kolonin såldes till USA för 25 milj USD). Det är också oklart när han var född. I de flesta skriftliga källor anges att skulle vara född 1747, men vissa källor anger i stället att var född 1750. Anders von Reiser behöll dock inte slavpojken, något slaveri förekom inte i Europa vid den tiden, utan överlämnade honom som gåva till drottning Lovisa Ulrika (den tyska prinsessa som gift sig med Adolf Fredrik, kung 1751 – 1771). Gåvan togs emot av drottningen med stor glädje och intresse. Drottningen var väl bevandrad i Rousseaus lära om ”vildmänniskan” och hans lära om moderna uppfostringsmetoder. Genom gåvan fick hon en egen ”vilde”, som hon kunde pröva samtidens rousseaunska modeläror på.

Rousseau förklarade i sina böcker att människan tidigare i historien levt i ett primitivt lyckotillstånd, vilket tillstånd upphört genom kulturens nedbrytningsprocess. Men hos barnen och hos ”naturmänniskan” fanns rester kvar av det ursprungliga lyckliga naturtillståndet. Detta skulle man kunna förstå när man iakttager en ”vildmänniska”. Drottningen såg den svarta tioåringen som ett naturbarn som hon inte ville skulle fostras in i den samtida kulturen. Uppenbarligen betraktade hon pojkens uppfostran som ett enda stort och spännande experiment.

Kungaparet hade själva fyra barn. Gustav född 1746 (senare Gustav III), Carl född 1748, Fredrik Adolf född 1750 samt dottern Sofia Albertina född 1758. Kungaparet tog den svarta pojken som fosterbarn och familjens egna barn fick honom som lekkamrat och bror. Pojken fick sitta med vid kungafamiljens måltider och kunde då vara mycket störande. Det finns många beskrivningar av hans gränslösa beteende och upptåg. Särskilt prinsessan Sofia Albertina fäste sig dock vid sin svarta bror och lekkamrat. Senare i livet kom hon att vara den som uppträdde som beskyddare av den svarta pojken. Förutom åldern rådde det oklarhet om hans namn. Redan innan han överlämnades till drottningen kallades han för Badin, vilket då var ett vanliga förekommande låneord från franskan, vilket betyder ”upptågsmakare” eller också ”spelevink”. Ordet badinger betyder upptåg. Han kallades allmänt för Badin. Pojken var nämligen känd för att var mycket livlig och att han tyckte det var roligt att skoja med omgivningen genom många hyss. Det fanns dock trovärdiga uppgifter om att hans familjenamn var Couchi, vilket även är det namn som han som vuxen använde sig av; Badin Couchi. Drottningen bestämde att Badin skulle ges en helt fri uppfostran vid hovet utan några som helst tillrättavisningar eller bestraffningar. På den tiden var det en mycket okonventionell uppfostran. Badin tycks ha fått göra vad han ville på slottet. Den kungliga familjen vistades mestadels på Drottningholm, men tidvis även på Stockholms slott. Personer som hade inblick i den kungliga familjens förhållanden har i dagböcker och memoarer berättat hur den svarta pojken sprang runt i alla gemak, korridorer och hemliga gångar på slotten. Ständigt roade han alla i sin omgivning med sina spratt och upptåg. Ingen tycks så väl ha känt till slottens alla rum, skrymslen och lönngångar som Badin. Trots allt fick han dock en grundläggande utbildning i läsning och skrivning, räkning och kristendomskunskap. Rikskanslerns greve Fredrik Sparre förde dagbok och skrev bland annat följande om den svarte morianen: ”Dess sinnelag är, som alla morianer, mycket hastigt, som så mycket mindre kan vara underligt som vid hans uppfostran den regeln skall följas, att låta honom göra mesta tiden vad han vill, åtminstone aldrig låta näpsa honom med någon kroppsaga”. De kungliga barnen fick ibland aga, men aldrig ”morianen”.

Man tillät Badin att tilltala de kungliga med ordet ”du”, vilket var helt otänkbart att någon annan skulle få göra. Prinsarna och prinsessorna fick inte ens säga ”du” till sina egna föräldrar, vilket för övrigt var den kutym som gällde långt in på 1900-talet i högborgerliga familjer. Tilltalsordet var i stället ”far” och ”mor”. I hovet tillät man den unga svarta pojken att vara grov i munnen med ord som aldrig skulle ha tolererats att någon annan använde sig av. Pojken roade den kungliga familjen och hovfolket med grovheter och fräckheter. En gång frågade en hovfunktionär vad han skulle göra och då svarande han: ”Jag ska gå och skita”. Till ett sådant svar skrattade man gott inom hela hovet, man betraktade honom som ett naturbarn utan någon som helst kulturell fernissa. Badin var som kunglig fosterson lekkamrat med de kungliga barnen och han brukade i samvaron med barnen kalla kronprins Gustav för ”Gustav den skurk” och prins Fredrik för ”Munsjör Snus”.

Först vid 18 års ålder döptes Badin i slottskapellet på Drottningholm. Hela den kungliga familjen, förutom hertig Karl, var faddrar. Pojken fick vid dopet namnet Adolf Ludvig Gustaf Albrecht Badin Couchi.

Badin, som han alltid kallades, var även välkänd utanför hovet. Än mer känd blev han långt senare när Magnus Jakob Crusenstolpe (1795 – 1865) skrev en hel romansvit om Badins framfart och inflytande på hovet. Crusenstolpe var domare, skriftställare och  rabulist. Han skrev romansviten när 1838 satt på Vaxholms fästning dömd för majestätsbrott. Romanen hade titeln ”Morianen” med undertiteln ”Holstein-Gottorpiska huset i Sverige. Tidsbilder, började på fästningen”. Senast utgåvan av romanerna kom 1916 – 1917. Den bygger förvisso på en hel del historiskt material, men mycket är tillrättalagt och uppdiktat. Crusenstolpe skrev romansviten för att få inkomster och hade inte haft tillfälle att göra några några närmare undersökningar av den tid som han skildrade i romansviten.

Som vuxen måste Badin har lugnat ned sig en hel del och utvecklats till en lugn och omdömesgill person. Under många år var han i tjänst som hovbetjänt under fem kungar och flera drottningar. Det har berättats att han tillkallades då änkedrottningen Lovisa Ulrika låg för döden på Svartsjö slott den 17 juli 1782. Hon gav då i uppdrag till hovkvartermästaren Laurent och Badin att skyndsamt bege sig till Fredrikshovs slott på Östermalm i Stockholm för att bränna hela hennes bevarade stora brevsamling. De fick nycklarna till hennes låsta skåp och de två brände alla änkedrottningens brev i närvaro av hertiginnan Charlotta som vittne. Det är känt att kung Gustav III gärna hade velat läsa änkedrottningens korrespondens. Kungen och Badin hade visserligen som tonåringar varit kamrater och Badin tjänade även lojalt under kungen. När kungen fick vetskap om att alla brev hade bränts sa han mycket uppbragd till Badin: ”Vet du väl, svarta människa, att sådant kan kosta ditt huvud”. Badin hade då endast svarat: ”Det är i eders majestäts våld, men jag har ej kunnat handla annorlunda”.

Som vuxen uppskattades Badin inte bara inom hovet utan även av den tidens kulturella Stockholm. Badin hjälpte till exempel hovpoeten Bellman med olika berättelser och uppslag till epistlar. En av Bellmans dikter skrevs också till hans ära, Bellman skrev den ”i Hr Baddins namn”. Åren 1769 – 1770 var han anställd som dansör och harlekin i den franska teatertrupp som du gav föreställningar i Bollhuset. Badin finns även med som en gestalt i Strindbergs drama ”Gustav III”.

En anteckningsbok förd av Badin finns bevarad på universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala. Det är frågan om enkla antecknar, men utvisar hans intresse för kläder och att han väl behärska franska språket. Badin hade ett stort bibliotek med kulturellt värdefull litteratur, även många böcker på franska språket.

Badin var alltid ytterst lojal mot alla de fem kungar som han tjänade under och avlönades av. Hovmannen von Hauswolff skrev att Badin var ”i hög grad diskret och ehuru han noga kände den tidens händelser och det, som intill 1782 kunnat passera inom hovet, hörde man honom aldrig nämna något därom”.

Kungarna gav honom olika titlar. Således blev han kammarlakej, hovsekreterare, balettmästare och assessor. Det var Gustav III som utnämnde honom till assessor (titulärassessor), en titel som Badin dock inte ville använda sig av. Han ska ha yttrat: ”Har du sett en svart assessor?”. Helst ville han kalla sig bonde eftersom han av drottningen i gåva hade fått två mindre gårdar, en på Svartsjölandet och en i Sorunda. Han ägde även en annan mindre gård. Badin utnämndes till stormästare och andra förtroendeposter i flera prestigefyllda mer eller mindre slutna och hemliga ordenssällskap såsom Par Bricole, Timmermansorden och Frimurarorden. Hos frimurarna hade han flera framstående uppdrag och han gick gärna omkring, även i staden, iförd frimuraruniformen. Det finns några kända målningar där han avporträtterats i uniformen.

Bandin var gift två gånger med svenska kvinnor. Den första hustrun Elisabeth Svart (!) avled och han gifte om sig med Eleonor Norell. Han fick inte några barn. Änkan efter honom benämndes i mantalslängden som ”morianänkan” sedan han avlidit 1822 i en ålder då han troligen var 72 eller 75 år gammal. Han begravdes på Katarina kyrkogård på Södermalm. I dag går det inte att lokalisera hans grav. I slutet av hans liv var han utblottad och det var Frimurarorden som bekostade hans begravning. Det var också känt att han på ålderns höst inte drog sig för att tigga efter understöd från de olika ordenssällskap där han var ledamot.

Badin var inte alls den ende afrikan som vid den tiden vistades vid hovet i Stockholm. De tycks ha förts till Stockholm av Ostindiska kompaniet eller andra stora handelskompanier. Såvitt man vet kom det aldrig några kineser till Stockholm, trots att intresset för Kina var mycket stort vid den tiden. En indier ska dock en tid ha vistats vid hovet.

Publicerat i Okategoriserade

Stasi i DDR och Sovjetunionen


Vi får inte glömma bort hur det var i Östtyskland (DDR) före den 9 november 1989. Den dagen föll Berlinmuren efter 28 år. Muren uppfördes den 13 augusti 1961. Den benämndes i DDR officiellt för ”Den antifascistiska skyddsvallen”. Västvärlden hade inte fantasi och kraft nog att benämna den för något annat än ”Berlinmuren”. ”Fängelsemuren” eller något liknande, med en tydlig ideologisk konnotation, hade varit på sin plats. I media skrev man att muren ”gick rakt igenom Berlin”, vilket inte var hela sanningen. Den gick dessutom runt hela västra Berlin och stängde effektivt av alla möjligheter för de boende i Östberlin och övriga DDR att resa till väst. Dessutom var hela gränsen mot Västtyskland hermetiskt avspärrad. Det får vi inte glömma.

DDR:s säkerhetstjänst Stasi upphörde i praktiken att existera i december 1989. Stasis personal hann på slutet av organisationens existens med att destruera en hel del av de stora arkiven, men mycket fanns kvar och en hel del går att rekonstruera (strimlade dokument kan datatekniskt sättas ihop så att de går att läsa). Omedelbart efter Stasis upplösning inrättades en borgarkommitté för att skydda och omhändertaga alla arkiven.

Stasis högkvarter i Leipzig kallades ”Runde Ecke” eftersom byggnaden hade oval form på framsidan mot gatan. Stasis distrikt i Leipzig omfattade en befolkning på 1,5 miljoner invånare och avdelningen hade 2 400 heltidsanställda och 9 960 kontrakterade informatörer. Förutom dessa inofficiella medarbetare fanns det ett stort antal ”förmånstagare” av högst skiftande kategorier. Det var personer som lämnade information och besvarade frågor mot olika slag av ekonomiska ersättning och andra förmåner. Det kunde vara resor till semesterorter inom landet, förtur till bostäder, tillträde till utbildningar och gynnsam ställning i yrkeskarriären. Rekrytering av inofficiella medarbetare och förmånstagare skedde ofta genom att personen tillfrågades om denne kunde lämna helt oskyldiga uppgifter till Stasi. När personen sedan väl börjat samarbeta så fick de allt mer krävande uppgifter att ta reda på. Tumskruvarna drogs åt. Stasis personal var specialister på utpressning och hot av många olika slag.

Stasis avdelning i Leipzig lyckades under de 50 som de kontrollerade befolkningen fylla sitt arkiv med fem hyllkilometer av akter. Ett bevarat kortregister över inofficiella medarbetare och förmånstagare omfattade ca. 300 000 personer (på en befolkning av 1,5 miljoner invånare). Stasi hade börjat bygga upp ett databaserat personregister, men hade inte kommit igång ordentligt före den 9 november 1989 då allt brakade samman för Stasi och för hela DDR.

Stasi i Leipzig hade även en egen rapporteringsorganisation för att kontrollera sin egen personal och även de inofficiella medarbetarna. Agenter kontrollerade andra agenter för att förhindra läckor och kontakter med oppositionella och med västvärlden. Ute bland allmänheten kallades ministeriet för ”ängslans ministerium”. Ett omskrivet på överdriven nit och ängslan var personen som rapporterade att en viss cykel stod uppställd på allmän plats. På cykeln fanns en transportlåda med texten ”Det är förbjudet att lägga propaganda här”. Stasi ryckte ut och fotograferade lådan och satte cykeln under diskret bevakning. En utförlig rapport skrevs om detta tilltag som bedömdes vara statsfientlig verksamhet. Stasi var enormt byråkratiskt. Präglades av tysk noggrannhet. Varje form av väggklotter noterades noga. Klottret fotograferades och uppmättes. En gång hade någon vågat sig på att på en husvägg med stora bokstäver texta: ”SED + STASI är bankrutta”. SED var förkortningen för Tysklands socialistiska enhetsparti, d.v.s. det av Sovjetunionen kontrollerade kommunistpartiet i DDR. Klostret hade skrivits på ett rivningsfärdigt hus som låg lite avsides. Polisens rapport var mycket ingående. I rapporten angavs att texten var placerad med övre delen 2,50 m högt upp på väggen och undre delen 1,70 m högt. Texten var utförd med vit färg och troligen anbringad med pensel. Bredden på bokstäverna var 3 – 4 cm och textens längd 1,80 m. Vidare angavs i den tekniska rapporten att texten var fullt synlig för alla som passerade huset. Stasi fick aldrig tag i någon gärningsman. Ärendet hade diarienummer ”K111/1 VPKA Leipzig i ZW med KD Leipzig Stad”.

All verksamhet i Stasi var fylld av mängder av förkortningar, som var svåra att förstå för den oinvigde. Sedan arkiven öppnats för allmänheten har det givits ut ett slag av handbok som förklarar de förkortningar som rikligt förekommer som anteckningar i Stasis aktmaterial. Det är svårt att förstå anteckningarna om man inte kan tyda förkortningarna. Handboken omfattar 800 förkortningar och då rör det sig bara om de mer eller mindra officiella förkortningar som Stasis personal var tvungna att lära sig att använda vid upprättandet av promemorior och alla anteckningar som gjordes. Därutöver användes ett antal hemliga förkortningar och mängder av täcknamn och täckbenämningar. Det är i dag svårt att tyda en del anteckningar eftersom hemliga förkortningar har använts, vilket särskilt var fallet när det gällde de viktigaste och känsligaste registren. När Stasis personal 1989 systematiskt började destruera akter och register inledde de med de känsligaste och hemligaste handlingarna. Det finns uppgifter om att mycket känsliga akter om höga politiker och tjänstemän i DDR aldrig återfunnits. Man vet att det fanns sådant material, men det måste snabbt ha destruerats eller förts i säkerhet av den ryska säkerhetstjänsten KGB som nära samarbetade med Stasi. Akten om Olof Palme har inte återfunnits trots att en sådan säkert måste ha funnits. Palme besökte DDR 1984 i ett mycket uppmärksammat officiellt besökt på premiärministernivå. Han talade då om ”vänskap och samarbete”. Enligt rapporteringen i svenska och utländska media uttryckte Palme inte ett enda ord med kritik mot den diktatoriska förtryckarregimen i DDR. Uppenbarligen måste det ha funnits en mycket omfattande akt i i Stasis arkiv om Palme. Inget av detta har återfunnits och det är inte känt vad som hände med arkivmaterialet. Även statsminister Ingvar Carlsson besökte officiellt DDR och inte heller aktmaterialet om honom har återfunnits. I september 1987, två år före sammanbrottet, gjorde tre svenska statsråd ett officiellt besök i DDR. Det var jordbruksminister Mats Hellström, miljöminister Birgitta Dahl och bostadsminister Hans Gustafsson. Inte heller över dessa personer och deras besök har kunnat återfinnas.

Stasi gjorde allt som stod i dess makt för att hemlighålla den egna verksamheten. Det var en medveten metod för att försöka förhindra att ”statens fiender” och främmande makter skulle få information inifrån Stasi. Organisationens huvudkontor i de olika städerna var kända av allmänheten, men annars har man förts efter sammanbrottet fått närmare inblick i Stasis organisation och verksamhet. Ytterst få av de anställda och de inofficiella medarbetarna finns noterade med sina egna namn. De bar i stället täcknamn och sådana användes även i kontakterna mellan kollegor och chefer inom Stasi. Anställda inom Stasi kunde därför i åratal arbeta nära sina arbetskamrater utan att känna till deras verkliga namn, vilket var de namn de använde privat utanför tjänsten. För att så långt som möjligt undgå upptäckt arbetade sällan anställda på den ort där de bodde. De som arbetade på fältet som spanare försökte ibland tillfälligt ändra sitt utseende. I en källarvåning i centrala Leipzig fanns en hel sminkavdelning med peruker, lösnäsor, smink och mängder av kläder som gjorde det möjligt för personalen i yttre tjänst ständigt förändra sitt utseende. I folkmun kallades de därför ibland för ”lösnäsor”. Stasis personal fick lära sig att skugga en person genom att röra sig framför i stället för att gå efter en person som de övervakade. Ibland var det flera personer som gick före, vilket kunde ge mycket komiska effekter när flera vände och gick tillbaka. Rapporteringen var alltid mycket noggrann och ingående. Runt om i Leipzig hade Stasi hundratals hemliga våningar och rum. Det var där som rapportörer fick lämna sina rapporter och blev utfrågade av personal från Stasi. Många gånger hölls inte regelrätta förhör utan Stasi bad personer komma för ”samtal”. Få vägrade att infinna sig till den angivna adressen för ”samtal”. Ibland varnade Stasi personer för kontakter med vissa personer och kontakter med utlandet och utlänningar.

I utställningen om Stasis verksamhet, som öppnades i Leipzig efter murens fall, kan man få veta hur organisationen samlade in ”luktprover” för framtida efterspaningar. I ett stort antal burkar med ett slag av brun väv i botten förvarades olika plagg och liknande som burits eller varit i kontakt med personer som Stasi trodde att man i framtiden skulle behöva söka efter med spårhund. Glasburkarna, som såg ut som vanliga syltburkar, var mycket noga etiketterade med namn (ofta täcknamn) på den som hade samlat in luktprovet, tjänstestället, fyndplats, fyndmaterial och naturligtvis datum. Avsikten var att Stasi senare skulle kunna låta en spårhund lukta på det som fanns i burken för att därefter omedelbart kunna spåra upp den person som lämnat luktspår efter sig. Det finns uppgifter om att en hund skulle kunna klara av att spåra upp en person tio år efter att luktprovet omhändertagits och lagrats på burk. På en av burkarna i museet i Leipzig står det noga antecknat att burken innehåller ”arbetsunderbyxa”. I praktiken ska det ha varit så att Stasis agenter ofta smög omkring i omklädningsrum på idrottsanläggningar och badhus för försöka plocka strumpor och kalsonger och trosor från personer som Stasi bedömde att man borde hålla under uppsikt även i framtiden. Strumpor med fotsvett var tydligen särskilt lämpliga för att lägga i en glasburk för att sedan utgöra framtida luktprover för Stasis spårhundar. Det var väl känt att Stasi hade många hundar i sin organisation på samma sätt som Gestapo hade många schäferhundar. Det fanns en stor skrämmselverkan i just schäferhundar. De som förlorade en strumpa i omklädningsrummet i badhuset hade anledning att misstänka Stasi. Det var dessutom så att Stasi när som helst kunde gå in i en lägenhet och bostadshus för att föra hemliga besök eller husrannsakningar utan att den boende ens efteråt fick kännedom om besöket. Stasi och den vanliga polisen hade nämligen tillgång till serienycklarna till alla dörrlås som fanns monterade i lägenhetsdörrar i hela DDR. Alla lås var nämligen tillverkade av endast ett par fabriker i DDR och dessa hade lämnat serienycklar till polisen. Det förekom inte alls att privatpersoner i DDR fick tag i dörrlås som tillverkats i västvärlden.

Men det vara inte bara strumpor, underkläder och andra plagg som samlades in av Stasi. Man försökte att samla in luktspår även från dörrhandtag, stolar och föremål som den misstänkta personen skulle ha vidrört. Det här var innan det fanns möjlighet att göra DNA-jämförelser och identifieringar. Stasis ”luktarkiv” var bara avsett för spårning med hundar med känsliga nosar. Om det verkligen gick att spåra en person flera år efter att han blivit av med en strumpa på ett badhus är okänt. Med med tanke på den grundlighet som Stasi arbetade skulle det vara förvånande om det inte gick att spåra en person med hjälp av gamla luktprov. I annat fall hade ju all insamling av luktprover varit helt meningslös.

Det är känt att det förekom omfattande avlysning av de egna medborgarna i alla kommunistiska öststater och förstås även av besökande utlänningar och diplomatisk personal. Av utställningen i Leipzig framgår att det i källarvåningen i teleförvaltningens huvudkontor i staden fanns möjlighet att samtidigt övervaka 2000 telefonlinjer. Under de årliga stora bokmässorna i staden, med många besökare, var alla tekniska möjligheter till avlyssning utnyttjade. Under andra tider övervakade man kontinuerligt ca. 1000 telefonlinjer från avlyssningscentralen i källaren. Det fanns 360 bandspelare tillgängliga för samtidig inspelning av samma antal telefonsamtal. Inspelningar av telefonsamtal användes även för att att lägga upp ett ”ljudarkiv” över rösterna av övervakade personer. Dessa ljudfiler märktes upp med karaktäristiska data som frekvenser, toner, dialekter etc.

Förutom övervakning av ett par tusen telefonlinjer i enbart Leipzig hade Stasi installerat avlyssningsutrustning i bostäderna hos de som regimen ville övervaka. Avlysningen av bostäderna kunde tillgå på olika sätt. Vanligt var att Stasi skaffade sig tillträde till en grannlägenhet, borrade ett eller flera hål i väggen och placerade mikrofoner i de dolda hålen eller också placerades mikrofoner i tillgängliga ventilationstrummor och öppningar. Mikrofonerna var kopplade till det vanliga telefonnätet, vilket gjorde att Stasi när som helst kunde avlyssna vad som sades i rummet (även ljud från älskande par som tumlade om i sängen). Ett annat sätt var att Stasis tog sig in i den misstänktes bostad och där placerade ut en eller flera mikrofoner som anslöts till telefonnätet. Det var inte ovanligt att privatpersoner hittade ”dolda” mikrofoner i sina bostäder. Många kände till att ljudkvaliteten i avlyssningsutrustningen var ganska dålig. För att omöjliggöra avlyssning kunde det räcka med att sätta på en vanlig radio med hög volym, helst med ett program där det var röster som talade. Personer i rummet kunde då med låg röst samtala med varandra utan att bli avlyssnade. Men det var förstås misstänkt bara detta att ha en radio högt på samtidigt som man hade besök av någon eller samtalade med någon i rummet. Den avdelning inom Stasi som enbart i Leipzig sysslade med avlyssning av privatbostäder och hotellrum uppgick till ett hundratal tjänstmän.

Stasi öppnade naturligtvis alla brevförsändelser som de fann anledning att granska. Bara i Leipzig fanns det en avdelning med 133 tjänstemän som bara var sysselsatta med att öppna och läsa brev. Varje dag öppnade man och läste mellan 1 500 och 2 000 brev. På avdelningen fanns det specialbyggda arbetsbord med inmonterade rör från vilken varm ånga kunde släppas ut för att öppna kuvert. Om kuvert var igenklistrade med mera beständigt lim kunde sådana kuvert överlämnas till särskilda experter i kemi om osynligt kunde öppna de flesta kuvert. En hel del försändelser togs dock omhand och nådde aldrig adressaten. Efteråt har det sagts att praktiskt taget alla brev till och från utlandet granskades av Stasi. Brev med särskilt intressant innehåll och kopierades eller fotograferades. Ibland lade man brev som skriftprov till ett särskilt arkiv över olika personers handstil, ett arkiv vid sidan om arkivet över luktprov och röstinspelningar. Stasis förutvarande personal har berättat att 3 – 5 procent av alla granskade försändelser omhändertogs och lades till en persons akt. Alla slag av brev med klagomål eller protester mot politiker eller myndigheter stoppas alltid. Brev till släktingar i västvärlden med önskemål om ekonomisk hjälp stoppades. Det förekom att släktingar och vänner i väst sände västvaluta i kuvert till medborgare i DDR. Alla sådana försändelser stoppades om man kunde. Pengarna beslagtogs och mottagarna sattes under bevakning. Ett sätt att skapa stora problem för någon i DDR var att i brev från utlandet sända honom ett större belopp i dollar.

I akterna i arkivet i Leipzig har man återfunnit ett brev från tolvåriga Sabina som tillskrev musikgruppen ABBA och bad om autografer. ABBA fick aldrig det brev utan det lades i en särskild akt hos Stasi. DDR försökte hindra ungdomar i landet att få smak för västerländsk musik. Besökarna av utställningen i Leipzig om Stasis verksamhet i staden kan läsa om skolpojken som skrev en uppsats i skola om bilar. Han var mycket intresserad av bilar och hade en hel del kännedom även om bilar i väst. I uppsatsen skrev han mycket kritiskt om den östtyska folkbilen Trabant. Han skrev bilen var oförskämt dyr (20 000 östmark), att den tekniskt var undermålig i jämförelse med exempelvis Volkswagens minsta lilla bil (Polo). Läraren läste uppsatsen och kom på att det kunde röra sig om statsfientlig verksamhet och överlämnade därför uppsatsen till skolans rektor. Denne överlämnade uppsatsen till Stasi. Det blev förstås en polisutredning och föräldrarna förhördes ingående. Familjen sattes också under bevakning. Allt detta finns noga antecknat i en akt hos Stasi. Men det finns dock inte antecknat något om pojken skulle ha haft fel då han i skoluppsatsen påstod att en Polo var mycket bättre än en Trabant.

Efter DDR:s sammanbrott hade det skrivits en hel del om Stasis verksamhet och många intervjuer har gjorts med tidigare anställda i organisationen. Dessa personer visar i allmänhet inte någon ånger eller skam över att de utförde omfattande övervakning av ofta helt oskyldiga medborgare i det egna landet. Tjänstemännen berättar i stället att var stolta den grundliga utbildning som de fick inom Stasi samt att de arbetade i en mycket effektiv organisation med god anda mellan de anställda – trots att de sällan kände till kollegornas riktiga namn eller var de bodde. Tydligen umgicks de anställda inte med varandra på fritiden. De intervjuade betonade ofta att de lade ned mycket obetald övertid, vilket gick ut över äktenskapen och barnen. En och annan av de intervjuade påstod att Stasi var den effektivaste organisationen i hela DDR och förmodligen den enda arbetsplats där man arbetade hårt. Av intervjuerna med de tidigare anställda har det framgått att många inom organisationen de sista åren förstod att DDR skulle kunna braka ihop totalt, men de hade små möjligheter att söka andra anställningar. Stasi tolererade inte några avhoppare som hade med sig information inifrån organisationen och kände till hur Stasi arbetade. Den som en gång börjat arbeta för Stasi var fast för alltid.

De omhändertagna Stasiarkiven – flera hyllmil med akter – finns i dag tillgängliga för forskning. Privatpersoner kan dock bara få tillgång till sådant arkivmaterial som berör dem själva eller nära anhöriga. För att få del av arkivmaterial måste man ansöka hos den särskilda myndigheten och lämna en förklaring till varför man vill ta del av uppgifter i arkiven. Väntetiden är lång för att få beslut om arkivhandlingar blir tillgängliga. Forskare och journalister har dock större möjligheter att få tillgång till arkiven, dock under vissa villkor. Svenska journalister har begärt ut akterna för Olof Palme och Ingvar Carlsson, men endast fått besked att några sådana akter inte har återfunnits. Min gissning är akterna undanförts till den sovjetiska underrättelsetjänsten, om arbetade nära Stasi. Men Stasi hade dock viss tid på sig att destruera eller undanföra de känsligaste arkiven. Det är dokumenterat att arkiven var mycket välordnade och uppdelade på ett stort antal olika avdelningar och sektioner. Allt var dock bara manuellt sökbart. Om några arkiv var mikrofilmade är okänt. Tekniken fanns i varje fall tillgänglig även i DDR. Ett rimligt antagande i varje fall att informationen undanfördes och säkrades på något sätt. Trots att den nuvarande tyska federala staten tillämpar restriktioner vad avser allmänhetens tillgång till arkiven (för att skydda tredje man) är öppenheten helt unik. Någon motsvarande insyn har inte gjorts möjlig när det gäller kommunistpartiets arkivet i Moskva eller arkiven hos den ryska säkerhetstjänsten (Tjekan, NKVD, KGB, FSB). Inte heller har allmänheten tillgång till Gestapos arkiv.

Det är intressant att notera att Stasi i sin tur stod under noggrann kontroll av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB (numera med beteckningen FSB). KGB hade lokalkontor runt om i DDR. Personalens uppgifter var inte bara att kontrollera all den sovjetiska militära personal (med familjer) som var stationerade i DDR under det kalla kriget utan även Stasis personal och viktiga personer i DDR. Kontrollen av personalen i de väpnade styrkorna måste dock i första hand ha skett genom försvarsmaktens egen säkerhetstjänst. Så sent som under 1991 fanns sovjetisk militär personal stationerad på 276 platser i DDR och personalen uppgick till 338 000 försvarsanställda jämte 208 000 anhöriga (varav 90 000 barn). Det sovjetiska försvaret disponerade över 47 flygbaser och flygfält och 116 övningsfält. Sovjetunionen hade organiserat sin ”ockupation” och kontroll av de östeuropeiska satellitstaterna (som var självständiga stater) genom att tillsätta nationella kommunistiska regeringar och genom säkerställa att ryssarna alltid hade full kontroll över säkerhetstjänsten i varje stat.

För Sovjetunionen var det helt avgörande att hela tiden själv kontrollera de nationella säkerhetstjänsterna. Maktövertagandet i Prag 1948 skedde genom att sovjetisk kontroll av den tjeckoslovakiska säkerhetstjänsten (se ”Järnridån” av Anne Applebaum, 2014). En tid hade Sovjetunionen även kontrollen över Finlands säkerhetstjänst.

Stasi leddes tiden 1957 – november 1989 av Erich Mielke (1907 – ). Hans bakgrund och karriär klargör med stor tydlighet vilken kategori av personer som Sovjetunionen använde sig av för kontrollen av en annan stats säkerhetstjänst. Erich Mielke var född 1907 som son till en outbildad snickare, som var medlem i kommunistpartiet (tidigare det socialdemokratiska partiet). Hans mor avled redan när han var fyra år gammal. Erich Mielke skrev i en handskriven redogörelse för KGB för sin uppväxt och bakgrund. I den uppger han att båda hans yngre bror Kurt och hans två systrar var kommunistsympatisörer. Erich Mielke ansågs i skolan begåvad och fick ett stipendium till det välsedda läroverket ”Köllnisches Gymnasium”, men relegerades senare på grund av låga skolresultat. Möjligen kan det ha sin förklaring i att han redan som 16-åring hade anslutit sig till den socialdemokratiska (senare kommunistiska) ungdomsorganisationen. Redan från 23 års ålder var han under tre år lokalkorrespondent för den kommunistiska tidningen ”Röda Fanan”. Kort tid efter att han upptagits som partimedlem gick han även med i kommunistpartiets (KPD) väpnade skyddskår (Parteiselbstschutz). Erich Mielke fick då utbildning i användande av vapen och hantering av sprängmedel. Enligt några källor fick han då även viss utbildning av äldre partikamrater i hemlig underrättelsetjänst och attentat. De som undervisade i dessa ämnen hade genomgått utbildning i den hemliga M-skolan i Moskva (se John O. Koehler, The United Story of the East German Secret Police). Omkring 1931, två år före det nazistiska maktövertagandet i Tyskland, ägde omfattande kravaller ofta rum i Berlin. Nazisterna gav sig med våld på dina politiska huvudmotståndare, vilka var socialdemokraterna och de fick då stöd av kommunisterna. Polisen försökte ingripa, men ofta utan resultat. Gatustriderna var återkommande och ofta våldsamma. Med viss grund menade kommunisterna att polisväsendet sympatiserade med nazisterna och använde våld för att bekämpa kommunisterna. Kommunistpartiets avdelning i Berlin leddes av den senare välkände Walter Ulbricht. Partiledningen hade som mål satt upp att kommunisterna skulle mörda två poliser för varje kommunist som dödades i kravallerna. Två kommunistiska riksdagsledamöter kontaktade Erich Mielke och Erich Ziemer och gav dem order att skjuta två poliser. Kommunisterna hade dessutom bestämt att attentat skulle utföras mot poliskaptenen Anlaug, som de ansåg hade gått hårt fram mot kommunisterna i Berlin och ofta genomförde husrannsakningar som störde partimedlemmarna. Gemenligen kallades han för Schweinbacke (grisansiktet). Den andre polismannen som skulle mördas var översergeanten Max Willig. Kommunisterna lockade till sig polismännen genom att arrangera kravaller på Bülov Plats. Den 9 augusti 1931 väntade attentatsmännen i en port nära biografen Babylon i centrala Berlin, vilken låg vid Bülov Plats. När poliserna kom i närheten ropade någon av attentatsmännen ”Grisansiktet!” till Anlauf. Då han vände sig om sköt både Mielke och Ziemer honom samtidig i bröstet på mycket nära håll. Offret föll ned död framför fötterna på dem. Polissergeant Willig, som också var med Anlauf, skadades av skott i vänster arm och i magen. Han lyckades dock att få fram sin Luger-pistol och tömde ett helt magasin mot de två attentatsmännen, dock utan att träffa. Han fick tillbringa några veckor på sjukhus, men blev helt återställd. Dessutom befordrades han till löjtnant på grund av det stora mod och rådighet som han visat vid attentatet. De två attentatsmännen hade enligt uppgjord plan flytt in i biografen och sedan ut genom en nödutgång. Efter mordet samlades de och några partivänner på ölkrogen Lichtberger Hof. Erich Mielke ska då ha firat händelsen och sagt ”I dag celebrerar jag ett uppdrag som jag har utfört i dag”.

Attentatsmännen uppmanades av riksdagsledamoten och kommunisten Klippenberg att genast försöka fly från landet därför att polissergeanten Willig kanske skulle kunna identifiera dem. Klippenbergs hustru var också aktiv kommunist och det var hon som förde attentatsmännen till den belgiska gränsen. Agenter för Komintern (den internationella kommunistiska organisationen) var underrättade och stod klara för att hjälpa attentatsmännen i flykten. Dessa agenter mötte attentatsmännen i Antwerpen och där fick de pengar och nya falska pass. De reste därefter omedelbart med ett handelsfartyg till Leningrad. Där mötte andra agenter från Komintern som förde dem till Moskva. Under år 1932 var Erich Mielke elev i Kominterns militärpolitiska skola (Lenins Internationella Skola) i Moskva. Under den tiden använde han sig av täcknamnet Paul Bach. Det var mycket vanligt att revolutionärer och kommunister arbetade under täcknamn. Både namnen Lenin och Stalin är täcknamn. Efter avslutad utbildning rekryterades Erich Mielke till OGPU, vilket var den sovjetiska säkerhetstjänstens namn under åren 1923 – 1934. Organisationen var efterföljare till den ökände Tjekan och föregångare till NKVD och KGB. I dag är namnet FSB.

Attentatet mot de två polismännen i Berlin väckte stor uppmärksamhet och 15 personer i kommunistpartiet och sympatisörer greps och dömdes som medhjälpare. Erich Mielke och Ziemler hade dock lyckats fly. Av de som åtalades dömdes tre till döden och de andra till fängelse mellan 9 månader och 15 års straffarbete. En fick dödsstraffet omvandlat till livstids fängelse därför att han hade varit samarbetsvillig under utredningen av attentatet. En annan av de tre hängde sig själv i cellen och den tredje avrättades genom halshuggning den 22 maj 1935. Hade Erich Mielke gripits hade han säkert avrättats.

Det är känt att Erich Mielke under sin tid i Moskva ofta uttryckte sin beundran av Dzerzhinsky (den polske adelsman som grundade Tjekan, som var den kommunistiska säkerhetstjänsten och terrororganisationen direkt efter revolutionen. Erich Mielke omnämnde sig själv gärna som ”tjekist” och han deltog på olika sätt i Moskvarättegångarna (skenrättegångar som genomfördes som politiska propagandanummer). Åren 1936 – 1939 befann sig Erich Mielke i Spanien under täcknamnet Fritz Leissner och deltog i inbördeskriget såsom ”äldre GRU-agent”. GRU var förkortningen för den militära underrättelsetjänsten, som nära samarbetade med NKVD. Efter kommunisternas nederlag i Spanien flydde han över gränsen till Frankrike, där han dock internerades. Han lyckades fly med hjälp av kommunistiska kontakter och flydde vidare till Belgien. Polisen i Berlin gick kännedom om att han uppehöll sig i Belgien och den allmänne åklagaren i Berlin begärde att belgiska myndigheter skulle lämna ut Erich Mielke för lagföring. Belgien vägrade dock med förklaring att mordet på polismannen var en politisk handling och att belgisk lag inte gjorde det möjligt att lämna ut en person som var misstänkt för att politiskt brott.

Sedan är det oklart var Erich Mielke gjorde under kriget. Själv har han berättat att han hade infiltrerat Organisation Todt, nazisternas stora organisation för att utföra arbetet med stora infrastrukturella projekt, varvid arbetet ofta utfördes av krigsfångar. Det var Organisation Todt som uppförde koncentrationslägren och byggde vägar i Norge. Men det har ifrågasatts om Erich Mielke verkligen var verksam i Organisation Todt under kriget och under täcknamnet Richard Hebel. Dock måste han på något sätt ha utmärkt sig på något sätt under kriget för vid krigsslutet tilldelades han flera av de högsta utmärkelser som fanns i Sovjetunionen. Bland annat fick han Leninorden två gånger, Stora fosterländska krigets orden av första klass samt Röda fanans order. Så många utmärkelser av högsta dignitet utdelades knappast till någon om under kriget hade infiltrerat Organisation Todt. En del menar i stället att han troligen under kriget tjänstgjorde som NKVD-officer bakom de tyska linjerna. Dessa partisangrupper var oerhört hårdförda både mot tyskar och rysk militär personal. Erich Mielke visade flera gånger att han kunde alla partisansånger utantill och kunde sjunga dem på perfekt ryska. Självklart var han rysktalade.

Redan i april 1945 (före den tyska kapitulationen) kom Erich Mielke med ett flygplan till det sovjetiska erövrade området i Tyskland. Med på flygplanet var och andra tyska kommunister som Walter Ulbricht (1893 – 1973), ledare för det östtyska kommunistpartiet 1950 – 1971, Ernst Wollweber (1898 – 1967), inrikesminister i DDR 1953 – 1955, Wilhelm Zaussier (1893 – 1958), vilken hade blivit medlem i kommunistpartiet i Moskva 1932 och fått sovjetiskt medborgarskap 1946, i Spanien hade han haft ställning som general och han var inrikesminister i Östtyskland 1950 – 1953. Flygplanet var alltså fullt med de tyska kommunister som bott i Moskva och fått utbildning där. Sovjetledningen avsåg att använda sig av dessa för att bilda regering i Berlin, vilken skulle styras från Moskva.

Walter Ulbricht hade efter 1933 levt i Paris och i Prag. Åren 1937 – 1945 hade han bott i Moskva och var naturligtvis rysktalande. Det var Walter Ulbricht som i egenskap av partiledare i Berlin hade beordrat de två kommunistiska riksdagsledamöterna Heinz Neuman och Hans Klippenberg att göra något åt polisens brutalitet mot kommunister under demonstrationer och kravaller i Berlin. Neuman och Klippenberg valde då att uppdraga till attentatsmän att skjuta de två utpekade polismännen. Ulbrich sa en gång om kommunistpartiets kontroll av DDR: Det måste se demokratiskt ut, men vi måste kontrollera allt”.

Erich Mielke åtalades 1992 för det gamla mordet på poliskaptenen Anlauf och mordförsöket mot polissergeanten Willig. Åtalet grundades på den gamla polisutredningen från 1934, utskrifter från förhören i rättegången samma år samt handskrivna memoarer som Erich Mielke haft liggande i sitt kassaskåp då han greps. År 1994 dömdes Erich Mielke till sex års fängelse. Men han hade visat tydliga tecken på grav demens. Under huvudförhandlingen hade han vid ett tillfälle fått för sig att ordföranden var hans frisör och han förklarade att han gärna ville bli klippt. Samma år slutfördes en polisutredning som visade att han var ansvarig för att medborgare skjutits till döds då de försökt ta sig över gränsen till väst, men domstolen sköt upp huvudförhandlingen därför att Erich Mielke var så dement att han inte kunde deltaga i en huvudförhandling. Vid en ålder av 87 år var han Tysklands äldsta fånge. Den tidigare Stasi-generalen och chefen för en mäktiga säkerhetstjänsten satt i fängsligt förvar. På grund av sin ålder och förvirrade uppträdande släpptes han fri redan 1995. Några menade att han spelade senil. Det berättas att man i hans cell satte upp en röd telefon av det slag som fanns hos cheferna inom Stasi, dock utan någon anslutning till omvärlden. Erich Mielke var så förvirrad att han pratade i telefonen och trodde då att han talade med någon Stasi-tjänsteman eller agent. Erich Mielke avled 92 år gammal på ett vårdhem i Berlin. Kroppen kremerades och urnan gravsattes på Zentralfriedhof i Berlin. Ett hundratal personer deltog i begravningsceremonin. Gravstenen saknar helt namn och inskription. Graven är inte heller placerad i den sektion på kyrkogården som redan 1951 inrättades för ”kommunismens hjältar”. Vid begravningen lades blommor och kransar på graven. Bara efter några timmar hade okända slitit sönder alla blommor och alla kransar. Ingen representant för FSB deltog, såvitt man vet, i begravningen. I Moskva var man antagligen förvånad över att Erich Mielke inte avrättades. Han hade ju många hundra människors liv på sitt samvete.

På sitt bankkonto hade Erich Mielke i mark som motsvarade ca. 1,6 milj svenska kronor. Tidigare har en lev i en lyxbostad i Berlin med inomhuspool och ägt en lantegendom på 7 500 hektar där det fanns en stor jaktvilla med filmsal och troférum. På jaktegendomen hade han tidvis betjänats av ett 60-tal personer. All egendom konfiskerades och förverkades. Efter frigivningen tvingades han först flytta in i en liten lägenhet på två rum och kökl. Som alla Stasipensionärer fick han försöka leva på en pension som motsvarade 4 900 svenska kronor per månad.

I yngre dag hade Stasi-chefen varit idrottsman. Han var renlevnadsman som inte rökte och var mycket återhållsam med alkohol. Erich Mielke gifte sig 1948 med sömmerskan Gertrud Müller och hade samma år fått sonen Frank Mielke med henne. Enligt uppgift adopterade paret den föräldralösa flickan Ingrid (född 1940). Senare i livet blev adoptivdottern kapten i Stasi och gifte sig med en löjtnant i Stasi.

Erich Mielke var hela sitt liv övertygad kommunist. Under 1970-talet brukade han på middagar skåla för Josef Stalin, men ska senare ha slutat med detta tilltag. Han ville bli tilltalade ”Kamrat minister och armégeneral”.

Omedelbart under Erich Mielke lydde chefen för DDR civila utländska underrättelsetjänst, Markus Wolf (1923 – 2006). Avdelningen (Hauptverwaltung Aufkläring, HVA) hade en tämligen självständig ställning och leddes av den legendariske Markus Wolf (”mannen utan ansikte”) som var chef för underrättelsetjänsten 1952 – 1986. Även han var en av dessa tyska kommunister som övervintrat och utbildats i Moskva. Wolf, som var fullkomligt rysktalande, hade växt upp i Moskva och där gått i Karl Liebknecht-skolan, vilken var en elitskola för utbildning av de som förväntas arbeta inom Komintern. Vid DDR:s sammanbrott flydde Wolf till Moskva, men återkom till Berlin året därpå. Han dömdes till sex års fängelse och kom sedan att avlida på den 17:e årsdagen av rivningen av Berlinmuren.

Publicerat i Okategoriserade

Ångmaskinen, järnvägen och ett dödsfall

För oss är ångmaskinen bara något som finns i några gamla ångbåtar och kanske går tanken också till de där leksakerna som är som små ångmaskiner i miniatyr. Men ångmaskinen innebar en gång i tiden inledning till en enorm fantastisk industriell revolutionen i Europa och Nordamerika. Det var något helt sensationellt när människan lyckades tämja och nyttja kraften i ånga. Tidigare hade människan bara haft fyra kraftkällor att tillgå: Den egna muskelkraften, hästens muskelkraft, vindkraften och vattenkraften. Den största delen av alla landtransporter utfördes med utnyttjande av hästens muskler och alla tyngre sjötransporter skedde med hjälp av vinden (segel). Vattenkraften förutsätter tillgång till forsande vatten (fallhöjd) och kvarnar och smedjor måste därför byggas i direkt anslutning till de få vattenfall som finns. Först när ångans kraft kunde användas blev det möjligt att bygga verkstäder och stora fabriker var som helst och segla när det inte var någon vind.

Jag tror jag har rätt när jag påstår att vatten är det enda ämne som under naturliga förhållanden uppträder i tre aggregationsformer: Fast form (is), vätskeform (vatten) och i gasform (vattenånga). Vatten som värms upp övergår successivt till gasform. Det finns alltid vattenånga i luften, men luften kan bara vid en viss temperatur innehålla en viss mängd vatten. Luften blir vid mättad och när mättnad inträder (vid daggpunkten) bildas vätskedroppar av den vattenånga som finns i luften. Det uppkommer dag, dimma och regn. När vattenånga värms upp expanderar gasen (vattenångan) och tar mer utrymme. Om gasen är instängd i en behållare då den värms upp uppstår en högre gastryck. Genom avledning av vattenångan under tryck till rörliga kolvar kan gastrycket överföras till mekanisk rörelseenergi. Vatten kan upphettas genom förbränning av ved eller kol. Ångtrycket kan alltså omvandlas till rörelseenergi, som är många gånger större än hästens muskelkraft.

Genom ångmaskinerna kunde för första gången i människans historia elden driva stora maskiner. Senare kom förbränningsmotorer och elektrisk motorer. De första praktiskt användbara ångmaskinerna började tidigt under 1700-talet att användas för att pumpa upp vatten ur engelska kolgruvor. Verkansgraden var låg och det gick åt mycket koks från gruvorna för att driva ångmaskinerna och pumparna. Till en början försökte man att nyttja den ”sugkraft” som uppstår då vattenånga kyls ned. Tysken Denis Papin konstruerade en sådan ”sug-ångmaskin” redan 1698 och han fick då finansiellt stöd från greven i Hessen. Men Denis Papin fick dock inte någon framgång i Tyskland med sin ångmaskin. Därför bestämde han sig för att flytta med familjen till England där han trodde att förståelsen för hans uppfinningar skulle vara större. Han installerade in ångmaskin i en båt vars skovelhjul (propellern var ännu inte uppfunnen) drevs av den enkla ångmaskinen, som utnyttjade ångans ”sugkraft”. Denis Papin tog ombord sin familj och alla sin lösa egendom för att via floden Fulda i Tyskland resa med ångbåten till England. Resan skulle bli världens första resa med en ångdriven båt. Men familjen kom inte långt eftersom uppretade flodskeppare och även roddare gick till angrepp och slog sönder både båten och ångmaskinen innan kommit ut från floden. De som angrep båten var uppretade därför att de trodde att den nya tekniken skulle beröva dem deras levebröd. Papin flydde i varje fall till England och levde där bortglömd, missförstådd och fattig fram till sin död 1714. Långt senare (1807) kunde amerikanen Robert Fulton demonstrera att fartyget Clermont, som var 46 m långt och hade en ångmaskin på 18 hp, under 24 timmar kunde färdas med i genomsnitt 4,5 knop på floden Hudson.

Det var James Watt som utvecklade ångmaskiner som inte nyttjade sugeffekten, som uppstår då varm ånga avkyls, utan i stället kraften som uppkommer då vattenånga expanderar vid upphettning. Legenden berättar att James Watt kom på idén att nyttja vattenångans expansion när han iakttog att locket hoppar på en kastrull med kokande vatten. Men det är nog bara en legend som senare har tillskrivits James Watt. Han föddes i Glasgow 1736 och var son till en snickarmästaren och skeppsbyggare. Själv utbildades han till instrumentmakare i London. Redan som nyutbildad fick James Watt uppdrag att försöka reparera ångmaskin av den typ som kallades Newcomenmaskin som slutat fungera i en av gruvorna. Thomas Saveny hade utvecklat den första ångpannan som kunde driva en stor länspump för att pumpa upp gruvvatten. Det var också engelsmannen Thomas Newcomen som utvecklade ångmaskinen till en praktiskt användbar ångmaskin för att driva pumpar i gruvorna, vilken typ av pumpar redan då kom till användning i gruvor runt om i världen. Vid arbetet med att reparera den havererade Newcomen-maskinen utvecklade James Watt vad som kom att bli en ny teknik och även en kommersiell framgång. Han kom på att det var fördelaktigare att konstruera maskiner så att dessa utnyttjade kraften i ångans expansion i stället för den ”sugkraft” som uppstår när ångan svalnar efter upphettning. James Watt fann en kompanjon i den driftiga affärsmannen Mathew Boulton och tillsammans grundade de en fabrik i Soho, London.

James Watt var den som kom på att vända hela ångmaskinens funktion för att använda expansionskraften hos upphettad ånga. Han lyckades konstruera en väl fungerande ångmaskin därför att tekniken hade utvecklats så långt att man kunde tillverka kolvar med sådan precision att de tätade mot väggen inne i gjutna rör. Ångmaskinerna, som därefter kom att kallas för ”den moderna ångmaskinen” hade en dubbelverkande kolv monterad på en rörlig vevstake, som var kopplad till ett svänghjul och en planetväxel., En planetväxel är en växel som kan växla upp rörelsens hastighet och även rörelseriktningen. En planetväxel är effektivast vid låga varvtal och höga moment. James Watt var noga att skilja mellan begreppen ”arbete” och ”kraft” inom fysiken. Det var han som införde begreppet ”horse power” för effekt. Genom en felöversättning av det engelska ordet ”power” blev benämningen på svenska ”hästkraft”, trots att det inte är någon kraft utan i stället en effekt. För att hedra James Watt har man uppkallat SI-enheten för effekten för Watt. Tänk på det nästa gång du byter en 60 W glödlampa.

James Watt blev under sitt liv mycket förmögen. Han och kompanjonen Matthew Boultons fabrik Boulton & Watt tillverkade fram till 1824 hela 1 164 ångmaskiner.

Den som satt ångmaskinen på hjul genom att konstruera det första ånglokomotivet var George Stephenson (1781 – 1848). Han var son till en kolgruvearbetare i Northumberland. Ingen av hans föräldrar kunna läsa och skriva. Sonen gick aldrig i någon skola och ännu vid 17 års ålder kunde inte heller han läsa och skriva. Vid den åldern fick han arbete med att i en sortera kol i en kolgruva i Newburn. Men den lilla lönen kunde han betala för en aftonskola för att lära sig läsa, skriva och räkna. I en kolgruva i Killingwort användes flera ångmaskiner för länspumpning av gruvgångar. En ny pumpmaskin hade nyligen installerats, men den hade snart slutat att fungera. Flera erfarna ingenjörer hade utan framgång försökt att få igång ångmaskinen utan att lyckas. Gruvbolaget hade bestämt att den nya ångmaskinen skulle skrotas, men George Stephenson erbjöd sig att göra ett sista försök att reparera maskinen och han lyckades. Sedan han visat sin förmåga att klara problem med ångmaskiner anställdes han av gruvbolaget för att sköta alla gruvpumpar i flera gruvor. George Stephenson förbättrade på flera sätt ångmaskinerna och satte även några på hjul för att dra vagnar. De ångdrivna vagnarna användes för transporter på räls anlagda i gruvgångar. Utifrån de goda erfarenheterna med ångmaskiner på hjul nere i gruvorna började George Stephenson att förespråka att järnvägar skulle byggas ovan jord för transport av gods och personer på vagnar dragna av ånglok. Han möttes dock av total oförståelse och en del ansåg honom til och med som komplett galen.

Stephenson ansökte om parlamentets tillstånd att på försök få bygga en järnväg mellan Manchester och Liverpool. Hans plan med en sådan järnväg var att den skulle användas för att på ett snabbt och billigt sätt transportera bomullsbalar som kom från Indien med fartyg till Liverpools hamn. Tidigare tog transporterna närmare två dygn med kanalbåtar. Stephenson hade räknat ut att kostnaderna för järnvägstransporterna bara skulle bli en tredjedel i jämförelse med frakten med kanalbåtar och dessutom kunna ske på bara fem timmar. Stephenson fick dock inte något tillstånd för att anlägga världens första järnvägslinje. Motståndet var mycket stort bland de som levde på transporterna på kanalen. Det spreds rykten om att ångloken skulle sätta eld på hus utefter järnvägen och att hönsen skulle bli så skrämda att det slutade värpa. Motståndarna till en järnväg var mycket stridbara och de förekom att de lantmätare som Stephenson anlitade för att staka den planerade järnvägens sträckning jagades bort och ibland till och med misshandlades. Präster predikade i kyrkorna mot planerna på en järnväg.

Det engelska parlamentet beviljade dock 1821 tillstånd att bygga en 40 kom lång räls (Darlington railway). Ursprungligen var tanken att sträckan skulle användas för att med hästar dra kolvagnar, men man ändrade planerna och byggde några lokomotiv för att dra vagnar. Järnvägen invigdes den 27 september 1825.

Först ut var lokomotivet ”Locomotion” som kunde dra en last på 80 ton på sträckan på två timmar och med en högsta hastighet av 39 km/h. Kort därefter fick ett antal inbjudna dignitärer tillfälle att åka med på en premiärtur i en särskild passagerarvagn. De blev världens första tågpassagerare. Det var Stephenson som bestämde att avståndet mellan rälen skulle vara 4 feet 8,5 inch (1 435 mm), vilket sedan kom att bli standardspårvidden för de flesta järnvägsnät i världen. Stora delar av Europa (dock ej Ryssland, Finland och de baltiska staterna), Nordamerika och Kina har normalspårvidden 1 435 mm.

Stephenson, som redan byggt ett antal lokomotiv blev inbjuden till att deltaga i världens första tävling med lokomotiv i Rainhill 1829. Första pris var uppsatt till 500 pund och den som vann tävlingen skulle få leverera ånglok på den nya järnvägslinjen mellan Liverpool och Manchester. Stephenson valde att deltaga med ett lokomotiv som kallades för ”The Rocket”. Den ende medtävlande var svensken John Ericson, som deltog i tävlingen med lokomotivet ”Novelty”. Reglerna för tävlingen var enkla. Varje lok skulle dra tre gånger sin egen vikt tio gånger fram och tillbaka på en sträcka av 2 400 m. Stephenson vann tävlingen på grund av att Ericsons lok havererade inte mindre än tre gånger under tävlingen. Resultatet blev att Stephenson fick leverera loken som skulle trafikera järnvägslinjen.

Den 15 september 1830 invigdes banan officiellt av den brittiske premiärministern, hertigen av Wellington. Denne var egentligen motståndare till utbyggnad av järnvägar, men invigningen var en så stor händelse i landet att premiärministern ändå själv skulle förrätta invigningen. Med bland dignitärerna vid invigningen fanns bland annat parlamentsledamoten och tidigare regeringsmedlemmen Huskisson (1770 – 1830), vilken var ivrig förespråkare för anläggande av järnvägar. Invigningen av den första järnvägssträckan för personbefordran skulle bli hans död.

Invigningen inleddes med en procession med åtta tåg som avgick från Liverpool. Bland loken fanns Stephensons ”The Rocket”, som kördes av den biträdande ingenjören Joseph Locke.

Huskisson hade nyligen tillsammans med andra ledamöter tvingats lämna regeringen och det förelåg allvarliga politiska motsättningar mellan honom och premiärministern. Under invigningen av den nya järnvägen reste han och hans hustru tillsammans med andra dignitärer i en av passagerarvagnarna. Vid en förutbestämd station utefter banan stannade hans tåg och de andra tågen. En del av passagerarna gick av från vagnarna. Huskisson hade avsikt att gå fram till den vagn i samma tåg där krigshjälten och premiärministern Duke of Wellington (Arthur Wellesley) befann sig. På stationen fanns det två parallella spår. Tågen på det ena spåret stod stilla och Huskisson passade då på att gå fram till hertigens vagn och hälsade på den berömde Duke of Wellington genom att ta honom i hand och inleda ett samtal med sin politiske motståndare. Flera personer ropade då en varning för att det kom ett annat tåg på den andra rälsen. De flesta som då fann sig på spåret sprang då upp i vagnarna på det stillastående tåget eller sprang över spåret åt andra hålet för att komma undan tåget som närmade sig. Det verkade som om Huskisson ett par gånger försökte ta sig över det ännu tomma spåret, men tvekade båda gångerna och försökte i stället att ta sig upp i personvagnen där han tidigare hade suttit. Men Huskisson var sjuklig och han hade svårt att röra sig snabbt. Det var även känt att han var tämligen klumpig. Det var Stephensons lok ”The Rocket” som kom mot Huskisson på det andra spåret. Loket kördes av Stephensons son George. Hn försökte ta sig upp i passagerarvagnen genom att greppa tag i dörrhandtaget till vagnen. Dörren svängde dock ut när Huskisson tog tag i den. Loket, som inte kunde stoppas körde in i den utsvängda dörren och Huskisson, som höll fast vid handtaget kastades framåt och kördes över av loket. Svårt skadad låg han där framför ögonen på sin hustru och hertigen av Wellington. Bland dignitärerna fanns några läkare som försökte ta hand om Huskisson, men de kunde inte göra något eftersom han han var så svårt skadad. Ett ben var i stort sett borta och han var svårt skadad i bäckenet. Några lyfte av en dörr på ett hus i närheten och Huskisson bars på dörren till en vagn som fanns kopplad efter Stephensons lokomotiv ”The Rocket”. De andra vagnarna kopplades loss och Stephenson körde själv ”The Rocket” i full fart mot Manchester för att så fort som möjligt få den skadade under medicinsk vård. Stephenson och hans mannar eldade på för fullt i ångpannan i loket för att det skulle gå så fort som möjligt. Under en del av resan uppnåddes den svindlande hastigheten av 64 km/h, vilket Stephenson själv kunde notera var världsrekord för tåg. Det var också världsrekord överhuvudtaget för hur fort en människa kan färdas. Huskisson var mycket svårt skadad och han visste naturligtvis inte att han i just den stunden färdades fortare än någon annan människa gjort i världshistorien. Nyfikna åskådare utefter linjen hurrade och jublade över lokets snabba framfart. De visste inte att det i vagnen låg en döende man. Man bedömde att han i det svårt skadade tillståndet inte skulle klara av resan ända till Manchester utan loket med den enda vagnen stoppades därför utanför kyrkoherden Thomas Blackburn, som dock inte var hemma i sin bostad eftersom han var med bland dignitärerna som invigde den nya järnvägslinjen. Kyrkoherden satt i en vagn som drogs av ett annat lok och han kände inte till olyckshändelsen. Kyrkoherdens hustru var dock hemma och såg till att den skadade Huskisson fick plats i hemmets soffa. Huskisson, som satt i parlamentet som representant för distriktet var personlig vän med kyrkoherden. På soffan var Huskisson så mycket i medvetande att han kunde diktera ett tillägg till sitt testamente. Tillägget innebar att allt skulle tillfalla hans kära hustru. Dessutom kunde han säga att det var hans förhoppning att hertigen av Wellington var oskadad. Det gick nämligen rykten om att det hela rörde sig om ett attentatsförsök mot den konservative och i en del kretsar hatade premiärministern. Men det var det inte alls frågan om – även om den del av åskådarna uttryckte sin uppfattning om premiärministern genom att kasta ägg och ruttna grönsaker mot honom.

Huskisson avled efter några timmar i kyrkoherdens hem. Det har berättats att Huskisson var tågtrafikens första dödsoffer och att Stephenson slog världsrekord med ”The Rocket” när han eldade på för fullt för att hinna få hjälp till den svårt skadade Huskisson. Världsrekordet slogs under folkets jubel, de som aldrig kunnat tänka sig att ett tåg skulle kunna färdas så fort. Men de visste inte det vagnen låg en döende parlamentsledamot som levt i Paris och varit närvarande när Bastiljen stormades.

Det skrevs mycket i pressen både i England och runt om i världen om olyckshändelsen. På det sätt blev det mer allmänt känt att man i England hade invigt de första järnvägslinjen i världen. Huskisson är mest känd för att han blev tågtrafikens första offer därför att han inte lyckades ta sig bort från spåret.

Publicerat i Okategoriserade

Gustaf Dalén och AGA-fyren

En fyr till havs var förr i tiden inte bara till för att varna för klippor och andra grund. De hade även till uppgift att möjliggöra noggrann navigation med hjälp av enslinjer med andra fyrar och kännetecken på kusten. Det fanns även fyrskepp och ljusbojar långt från kusterna. Den som revolutionerade fyrväsendet var den svenske ingenjören och uppfinnaren Gustaf Dalén. Han uppfann även den berömda AGA-spisen och mycket annat. Sammanlagt fick han 99 patent beviljade och dessutom nobelpriset i fysik.

Gustaf Dalén (1869 – 1937) var son till Anders Johansson och Lovisa Dahlén på gården Skräddaregården i Stenstorp när Skara och Hjo. Familjen var tämligen välbeställd eftersom den välskötta gården låg på den bästa jorden på Västgötaslätten och var på 25 hektar odlad gjord. Anders Johansson var en ansedd karl på bygden. Ordföranden i kommunalstämman, ledamot i kyrko- och skolrådet och dessutom helnykterist. Makarna fick fem barn, fyra söner och en dotter. Deras ambitioner för barnen var höga och alla blev framgångsrika på olika områden. Den äldste sonen blev kontraktsprost, en son blev ögonläkare och professor och systern blev lärarinna. Den yngste sonen blev jurist. Gustaf, som liksom syskonen tog moderns familjenamn (utan bokstaven h) blev ingenjör, uppfinnare och nobelpristagare.

Redan som pojke försökte sig Gustaf på olika uppfinningar. I skolan trivdes han inte och var inte någon framstående elev. Efter den vanliga skolan gick Gustaf utbildning vid en folkhögskola och utbildade sig i mejerihantering och trädgårdslära vid lantmannaskolan i Stenstorp. Därefter kom Gustaf att arbeta på föräldragården, men det visade sig att han var mer intresserad av att syssla med olika uppfinningar. En dag sa ha till sin far att skulle sluta på gården för att helt ägna sin tid till tekniska uppfinningar. Fadern ska då helt kort ha svarat: Du gör som du vill.

En av Gustafs första praktiskt användbara uppfinningar var en enkel fettprovare för att mäta fetthalten i den mjölk som bönderna levererade. Bönderna tyckte att det inte var rimligt att fick lika mycket betalat för fet som för mager mjölk. En fettprovare kallades också för en butyrometer. Vid den tiden var Gustaf de Laval (1845 – 1913) i Stockholm en mycket välkänd uppfinnare och framgångsrik företagare. Denne hade bland annat utvecklat separatorn till en världsprodukt. Med den kunde man enkelt separera grädden från mjölken.

Det var 1892 som den unge lantarbetaren Gustaf Dalén tog ångtåget till Stockholm för att visa upp sin fettprovare för den 24 år äldre uppfinnaren och riksdagsmannen Gustaf de Laval, som då bodde i en magnifik lägenhet på Strandvägen i Stockholm. Under det avtalade besöket tog Dalén fram sin uppfinning ur ett paket och förevisade konstruktionen för den berömde uppfinnaren. Gustaf de Laval mumlade barskt: ”Mycket märkligt, mycket märkligt” och lämnade sin besökare ensam i rummet. Snart var han dock tillbaka med några ritningar och en patenthandling. Han förklarade för den unge lantbrukaren från Stenstorp i Västergötland att han minsann själv redan uppfunnit en fetthaltsprovare och dessutom redan erhållit patent på uppfinningen. De två samtalade sedan om sina uppfinningar och kunde tillsammans konstatera att de Lavals uppfinning var mer komplicerad eftersom den var konstruerad så att svavelsyra skulle avskilja mjölkens fett. Daléns uppfinning byggde i stället på tekniken att mjölken skulle skakas. Den unge uppfinnaren var förstås besviken på att de Laval redan hade uppfunnit en fetthaltsprovare, men samtidigt måste han ha varit stolt över att han själv lyckats konstruera en apparat som var enklare och minst lika exakt som de Lavals uppfinning. Dalén dristade sig till att fråga om han kunde erhålla anställning hos de Laval. Denne, som själv hade en omfattande teoretiskt utbildning (civilingenjör och därtill filosofie doktor i Uppsala), förklarade att Dalén först borde skaffa sig en gedigen teoretisk teknisk utbildning. de Laval förklarade dessutom att har man i grunden inte teoretiska kunskaper ”så stannar man i växten”. de Laval sade också att Dalén var välkommen tillbaka när han genomgått sådan utbildning. Denne tog fram sitt visitkort och gjorde några korta anteckningar på kortet, som han överlämnade till unge Dalén med orden: Ta med dig de här kortet när du kommer tillbaka nästa gång så att jag kan dra mig till minnes det hela. Dalén följde den store uppfinnarens råd, lånade pengar av sin blivande svärfar och började studera vid Chalmes i Göteborg, där han avlade civilingenjörsexamen. Därefter reste han till Zürich och studerade vid den polytekniska högskolan. Uppenbarligen var han styv i tyska språket. Efter de fullbordade högskolestudierna fick han till slut anställning hos de Laval. Där fick han till en början ansvaret för en del av de turbinexperiment som de Laval då höll på med. Samtidigt anställde de Laval Gustafs studiekamrat från Chalmers, Henrik von Celsing, som ingenjör. Denne var son till Lars Celsing, som blivit ihågkommen för sitt ständiga uttalande av visdomsorden: För Gud och Lars-Gustaf Celsing är inget omöjligt. Sonen Henrik von Celsing lär ha varit säregen på sitt sätt och har själv blivit ihågkommen för att han en gång ledde den tama älgkon Lotta utefter Drottninggatan i Stockholm. Älgkon var inkörd och kunde användas för att dra både vagn och släde.

De två unga ingenjörerna hos de Laval bildade snart en egen ingenjörsfirma för att bedriva egen verksamhet vid sidan om sitt arbete i de Lavals bolag. Deras bolag fick namnet ”Ingenjörsfirman Dalén & Celsing” och ändamålet med bolagets verksamhet angavs vara att ”utföra acetyleninstallationer i alla storlekar”.

Dalén befordrades snart till överingenjör i de Lavals företag Svenska Karbid & Acetylen AB. På sin lediga tid drev han och den tidigare studiekamraten utvecklingsarbete i det egna gemensamma bolaget. Dalén var nu så etablerad och ekonomiskt oberoende att han kunde gifta sig med sin ungdomskärlek Elma Persson. Han var då 32 och hon 29 år gamla. De hade träffats redan i tonåren och då ska Gustaf ha sagt ”den flickan ska jag ha”. Han fick dock lova flickans far att vänta med att gifta sig med henne till dess han hade en tryggad försörjning. När de gifte sig sa han till sin Elma: ”Många barn ska vi ha, minst tolv stycken”. Fyra barn blev det i varje fall i det långa och till synes lyckliga äktenskapet. Två pojkar och två flickor.

Dalén inrättade ett laboratorium hemma i köket på Scheelegatan i Stockholm och i våningens ”herrum” hade han ställt upp ett mindre gasverk. Dalén var intensivt sysselsatt med att finna lösningar på den risk för explosion som alltid förelåg vid hantering och lagring av acetylengas. Acetylen hade framställts första gången 1892 och amerikanen Leopold Willson och fransmannen Henri Moisson. Acetylengas framställdes genom en reaktion mellan kalciumkarbid och vatten. Ett kg karbid ger ca. 280 liter acetylengas. Karbid framställs genom upphettning av finmald kalksten och rent kol (antracit eller träkol) med hjälp av en elektrisk ljusbåge (bågljus). Det som utmärker acetylengas är att gasen i blandning med komprimerad luft är mycket explosiv. År 1896 uppfann Gustaf Dalén den s.k. AGA-massan, en porös massa med små kapillärer, vilket gör att risken för explosion av gastuber med acetylengas blir minimal.

I sin experimentverkstad uppfann Dalén bland annat också klippljusapparaten, solventilen och den automatiska glödnätsutbytaren. Det var i första hand dessa konstruktioner som lade grunden för det framgångsrika företaget AGA AB (AB Gasackumulator) och dess AGA-fyrar. Dess blev kända för att de med stor driftsäkerhet fungerade upp till ett år utan någon som helst tillsyn eller ens byte av gastuber.

År 1905 bodde Gustaf Dalén med familjen på Kungstensgatan 52 i Stockholm. En sommarnatt det året uppmärksammade en skara nattvandarare att det då och då kom ett kraftigt blixtrande ljus från ett av fönsterna i bostadshuset. Alla andra fönster var nedsläckta. . Vid den tiden var det inte längre ovanligt med elektriskt ljus i den del hus, men de flesta hade inte någon elektricitet i sina bostäder och var inte alls vana vid elektriskt ljus. Nattvandrarna skrämdes av det blixtrande ljuset och befarade att det var något fel på det elektriska systemet och att brand skulle utbryta. En poliskonstapel tillkallades och knackade på dörren till den lägenhet från vilken ljuset tycktes komma. Ingen öppnade dörren, men flera grannar kom ut i sommarnatten och kunde berätta för konstapeln att det var en ingenjör Dalén som bodde i lägenheten med sin familj. Grannarna kände till att Dalén brukade göra en mystiska experiment i sin lägenhet. Sedan konstapeln hade bankat ytterligare en stund på dörren öppnades den där stod ingenjören själv. Konstapeln frågade om det kunde vara så att det blivit någon kortslutning i det elektriska systemet, vilket kunde vara orsaken till det oroväckande kraftiga blinkande ljuset. Det enda som sa till konstapeln var att ”allt är som det ska” och med detta nöjde sig polismaktens företrädare. Det mystiska ljusskenet härrörde från en exeperimentapparat som stod på ett bord i ett av rummen. Apparaten gjorde att en brinnande gaslåga med korta intervall tändes och släktes med distinkta klipp. Apparaten var föregångare till den senare mycket framgångsrika uppfinningen av ”klippapparaten”, som kanske var den viktigaste av de uppfinningar som behövdes för att konstruera den sedermera berömda AGA-fyren.

Dalén utförde även experiment för att få fram säkra och tillförlitliga gaslampor som alternativ till den nya elektriska belysningen. Men klippapparaten var en av hans första och och mest betydelsefulla uppfinningar. Senare under hösten 1905 satte Dalén upp en fyr på Skeppsholmen i Stockholm som sedan stod där och blinkande till sjöfararna och alla Stockholmare. Gustav Dalén brukade ta en kvällspromenad för att på avstånd betrakta den egna blinkande prototypen till en riktig fyr. En kväll hade han sin hustru med sig på kvällspromenaden och pekade på fyren och sade till Elma: Den där ska vi tjäna pengar på.

Världens sjöfart ropade vid den tiden efter ljusstarka pålitliga fyrar för att leda fartygen genom trånga passager och förbi farliga grund. Fyrarna var även viktiga för en säker navigering. Det fanns visserligen redan tidigare gasfyrar, men de förbrukade stora mängder gas eftersom de brann dygnet runt med fast sken och de var dessutom opålitliga. Gustaf Dalén hade inte bara konstruerat ”klippapparaten”, som gjorde bara små gasmängder förbrukades vid varje blink från fyren, utan även en solventil som gjorde att gaslågan bara brann under den mörka delen av dygnet. På så sätt kunde gasförbrukningen minskas till ett minimum. Redan genom att ”klipparen” klippte av gaslågan minskade förbrukningen till omkring 10 procent av den tidigare förbrukningen. Genom nyttjande av olika inställningar av ”klipparen” kunde dessutom varje enskild fyr tilldelas en individuell signal med olika långa blinkningar i olika intervall. På så sätt kunde de olika fyrarna lätt särskiljas. För sjöfarten innebar de nya AGA-fyrarna en verklig revolution i en tid då alla navigation endast skedde med hälp av kronograf, sextant och högst otillförlitliga sjökort. Med de nya fyrarna kunde dessa identifieras på mycket stort avstånd och ofta kunde krysspejlingar göra för att någorlunda säkert bestämma fartygets position.

Genom ”klipparen” hade Gustaf Dalén redan kunnat minska gasförbrukningen och med hjälp av solventilen lyckades han ytterligare minska gasförbrukningen. Solventilen drar nytta av det fysikaliska förhållandet att en mörk metallstav vid belysning utvidgar sig mer än en ljus metallstav. En svart metallstav monterades invid tre ljusa metallstavare och låg an mot ett membran som i sin tur rörde sig då den mörka metallstaven utsätts för ljus. I AGA-fyren brann hela tiden en mycket liten gaslåga (”evighetslågan”). När mörker inträder drar den mörka metallstaven ihop sig så att membranet släpper ut gas, som antänds av evighetslågan. När det ljusnar på morgonen utvidgas den mörka staven av ljuset och membranet stänger gastillförseln till ”evighetslågan”. Gustaf Dalén kunde presentera sina uppfinningar (klipparen och solventilen) år 1907. Den store amerikanske uppfinnaren Thomas Alva Adison (1847 – 1931) fick uppfinningen beskriven för sig och sade då genast att det hela inte skulle fungera. Tyska patentverket beviljade inte patent eftersom man under granskningen kommit fram till att uppfinningen inte skulle kunna fungera.

Det var flera uppfinningar som kombinerades i den revolutionerande AGA-fyren. Förutom klipparen och solventilen utnyttjades en särskild massa (”AGA-massan”) som omslöt gasen i en porös massa i tryckbehållaren för att göra hanteringen och förvaringen av gasen säker. Dessutom använde man sig av roterande linser och automatiska glödnätsbrytare i fyrarna. AGA:s fyrar var försedda med s.k. fresnellins som koncentrerade ljusstrålen. Världens första fyr med fresnellins var den franska fyren Cordoun år 1823. Den första fyren i Sverige som försågs med fresnellins var Vinga fyr 1840. AGA-fyrarna blev efterfrågade på världsmarknaden och beställningar strömmade in från hela världen. Men storstrejken 1909 slog hårt mot Gustaf Daléns företag och en tid var bolaget till och med på obestånd. Bolaget räddades dock av en grupp finansiärer. Det verkliga genombrottet för bolaget kom först 1912 då bolaget fick beställning på samtliga fyrar till Panamakanalen som då byggdes. Bolaget hade lagt ned stor kraft för att få det prestigefyllda uppdraget att leverera fyrar till den nya kanalen, som skulle korta ned färdvägen mellan de två stora oceanerna. Det tog USA tio år att bygga Panamakanalen och från 1907 var det den amerikanska armén som ansvarade för arbetet. Fyrarna till Panamakanalen byggdes av AGA i en verkstad i Järla i Nacka. Bolagets försäljningsdirektör Axel Nordvall började redan 1907 att resa runt i världen för att demonstrera och sälja AGA-fyrar. Samma år bildade AGA ett dotterbolag i USA, vilket ansågs vara en förutsättning för att kunna får beställningar av den amerikanska staten. Nordvall koncentrerade sig på att etablera goda kontakter med de myndigheter i respektive land som ansvarade för fyrväsendet. Den viktigaste personen när det gällde den amerikanska marknaden var Arthur V Connover, som då var vice chef för den federala myndigheten Bureau of Lighthouses i det amerikanska handelsdepartementet. Axel Nordvall lyckades till och med att förmå Connover att lämna den höga statliga befattningen för att i stället bli direktör för AGA:s amerikanska dotterbolag. Det lyckades för AGA att ta hem den stora beställningen på alla fyrar och bojar för hela Panamakanalen. Det var den tidens mest omtalade ingenjörsprojekt. Beställningen var värd 250 000 dollar, vilket i dag motsvarar över 700 miljoner svenska kronor. AGA:s aktier sköt i höjden på den svenska börsen. Den amerikanska försäljningen omfattade 35 stora fyrar och även ett stort antal lysbojar. När det första fartyget officiellt passerade genom kanalen den 15 augusti 1914, två veckor för krigets utbrott, var alla fyrar och ljusbojar på plats. Allt hade tillverkats i Nacka och på Lidingö och skeppats till Panama. Där hade det satts upp av AGA:s amerikanska dotterbolag. Det var en oerhörd prestigevinst för AGA och Gustaf Dalén att få leverera alla fyrar till den tidens största byggprojekt. Men redan tidigare hade boalget fått stora order från statliga myndigheter runt om i världen. Exempelvis hade Chile redan 1910 beställt AGA-fyrar för att förbättra fyrsystemet efter landets 4270 km långa och svårnavigerade kust. En bidragade faktor till den beställningen var säkert att beslutet om anskaffning gjordes av den svenskfödde kommendören Albert Holmgren som då var i tjänst i Chile.

Sedan AGA-bolaget räddats av finansiärerna och AGA-fyrar börjat säljas i stort antal blomstrade företaget. Verksamheten expanderade så kraftigt att den helt flyttades till Lidingö där det också uppfördes flera moderna bostadshus för de anställda. Eftersom många arbetare bodde på Södermalm anordnade bolaget en egen båtlinje direkt från Södermalm till Lidingö för att förkorta de anställdas resväg till arbetet. Gustaf Dalén lät då även bygga en stor egen villa i närheten av fabriken. Villan kallades Ekbacken och Gustaf Dalén, som då hade fyra barn, granskade nog arkitektritningarna tillsammans med hustrun, och ska då ha sagt: ”I huset får det inte finnas något rum som är så fint att barnen inte kan få ha kuddkrig där”.

Gustaf Dalén fick 1912 Nobelpriset i fysik för sin uppfinning av solventilen. Blockhusuddens fyr på Djurgården i Stockholm var den första fyren i världen (1912) som var försedd med solventilen. När den fyren skulle elektrifieras 1980 kunde man konstatera att solventilen fungerat utan problem och utan reparationer i 68 år. Världens första AGA-fyr med acetylengas och ”klippare” var fyren Gåsfelten i inloppet till Ronneby hamn. Även den fungerade klanderfritt i många år.

Gusaf Dalén hade löst problemet med hantering och förvaring av den explosiva acetylengasen. Genom att innesluta gasen i en porös massa i acetonlösning hade han lyckats göra hanteringen i stort sett säker. Han strävade dock mot att gastuberna skulle bli helt säkra att hantera och utförde därför en hel del olika experiment med komprimerad gas i olika typer av behållare och under olika temperaturer. Fredagen den 27 september 1912 begav sig Gustaf Dalén i sin egen bil till ett gammalt stenbrott vid Alby gård i Fittja. Tidigare på morgonen hade ett tiotal ingenjörer från AGA redan kommit till stenbrottet med en lastbil och ett tiotal gasbehållare av stål. Planen för dagen var att göra flera försök med att mäta trycket i behållarna när dessa hettades upp. En rejäl timmerbrasa antändes och olika stålbehållare med gas hettades upp så att de blev rödglödgade. De första behållarna sprängdes utan att gasen hade upphettats särskilt mycket. Man ville veta vad som hände om även gasen blev upphettad. Några andra behållare placerades på annat sätt och då kunde man konstatera att behållarnas smältproppar utlöstes och att gasen brann på ett kontrollerat och förväntat sätt med en klar vit låga. Smältpropparnas funktion var att smälta vid en viss temperatur och därigenom göra det möjligt för gasen att långsamt och kontrollerat tränga ut ur behållaren utan att förorsaka en explosion. Gasen brann med en lugn svag blåaktig låga och man var nöjd med experimentet. Därför gick man vidare med att testa en behållare med 50 liter gas. Efter upphettning började en mindre mängd gas att tränga ut ur behållaren, men den antändes dock inte. Ingen av de närvarande ingenjörerna förstod hur det kunde komma sig att gasen inte brann. Manometern visade att trycket i behållaren var det förväntade. För säkerhets skull väntade männen på avstånd i en halvtimme innan några gick fram till den upphettade behållaren. Först gick kemisten Arvid Gyllsdorf fram till behållaren för att fylla en tom vattenflaska med den utströmmande gasen för att senare kunna analysera gasen på laboratoriet. Men ville få en förklaring till varför gasen in hade antänts. Gustaf Dalén gick då också fram och ställde sig intill Gyllsdorf. Det skulle han inte ha gjort. Just då exploderade gascylinderna med fruktansvärd kraft. Explosionen var så kraftig att den hördes över flera mil. Gustaf Dalén blev liggande på marken med brinnande kläder. Händerna var svårt brända och ena ögat var helt utslitet. Han var dock vid medvetande. Gyllsdorf och de andra hade klarat sig oskadade. När läkare kom till platsen vägrade Gustaf Dalén att få en morfinspruta eftersom han utgick från att att bara hade några timmar kvar att leva. Han sa därför att han inte ville ha något morfin för att han villa vara klar i huvudet om han fick tala med sin hustru en sista gång. Hustrun Elma infann sig på sjukhuset och då sa Gustaf att hans tid var slut och att han önskat få se sina barn växa upp. Under några dygn svävade han mellan liv och död. På sjukhuset lyckades han dock diktera sitt testamente. Men han överlevde. Dock förlorade han synen på båda ögonen. Hans äldre bror Albin Dalén, som var landets främste ögonspecialist och professor, försökte på alla sätt rädda i varje fall ledsynen på det öga som fanns kvar. Men synen kunde inte räddas utan Gustaf Dalén fick leva resten av livet, 25 år, helt blind.

I början av november 1912 kunde han komma hem från sjukhuset och den 12 november ringde telefonen i villa Ekbacken. Gustaf Dalén fick besked att han tilldelats årets Nobelpris i fysik. Nobelkommitténs motivering till priset löd: ”Gustaf Dalén tilldelas nobelpriset i fysik för uppfinningen av självverkande regulatorer i kombination med gasackumulatorer till belysning av fyrar och ljusbojar. Gustaf Dalén skänkte bort halva prissumman. Alla anställda på AGA fick en extra veckolön och han donerade ett stort belopp till Chalmers högskola för att skolan skulle dela ut stipendier till studenter. Som blind fortsatte han att tillsammans med sonen Gunnar att leda AGA fram till sin död 1937. Hela tiden försökte han att ta ett stort socialt ansvar för arbetare och tjänstemän i bolaget. Han lät uppföra moderna bostäder med hög standard till de anställda och dessa erbjöds att deltaga i ett vinstdelningsprogram samt att på fördelaktiga villkor köpa aktier i bolaget. Under lång tid var han ledamot i stadsfullmäktige i Lidingö stad. Dessutom visade han stort intresse för att samhällsekonomi i stort och skrev bland annat debattartiklar i syfte att få Sverige att lämna guldmyntfoten, vilket landet gjorde 1931. Regeringen anlitade honom 1931 som ledamot i finansminister Wigfors valutakommitté.

AGA utvecklades under Gustaf Daléns och sonens ledning till en storkoncern med mycket bred verksamhet vid sidan om AGA-fyrarna. Bolaget sålde exempelvis även radiomottagare, medicinsk utrustning till sjukhus, kuvöser, filmprojektorer, olika slag av mätutrustningar och hjärt-lungmaskiner. Den sista stora uppfinningen var den senare legendariska AGA-spisen, som Gustaf Dalén utvecklade då han var helt blind. enligt berättelserna om honom ska idén ha väckts hos honom då han satt i en andraklasskupé med sin hustru. Den helt blinde Gustaf ska då ha sagt den tidens järnspisar krävde mycket vedeldning och var besvärliga att elda. Hustrun bekräftade att det var så och dessutom ett väldigt slöseri med den dyrbara spisveden. Gustaf sammanfattade samtalet med orden: ”Det där ska vi minsann fundera på när vi kommer hem. Nu sover vi ett slag”. Tydligen funderade uppfinnaren sedan ordentligt på problemet och resultatet blev konstruktionen av den senare legendariska AGA-spisen. Ursprungligen var den tänkt att fungera som en koksspis, men det visade sig att den även gick bra att elda den med vanlig brännved. Den var bränslesnål och lätt att sköta. Dessutom hade den flera ugnar för matlagning. På grund av att den var så välisolerad räckte det att mata den med koks eller ved endast en gång per dygn. Spisen blev en mycket stor försäljningsframgång runt om världen. Det förekom att man i platsannonser i vilka man sökte hembiträden särskilt framhöll att det i köket fanns en AGA-spis. Då skulle den platssökande förstå att det skulle bli lätt att sköta spisen i köket.

Spisen lanserades på marknaden så sent som under år 1929 och den tillverkades mycket länge i bland annat England. Det var där så populär att engelsmännen felaktigt fick för sig att det en brittisk uppfinning. Så småningom slogs Gustaf Daléns koksspis ut på marknaden av den elektriska spisen, trots att den hade flera fördelar framför den moderna konkurrenten. Det har berättats att en schweizare fick se spisen och blev intresserad av att själv köpa en sådan. Dock hade han inte några uppgifter om tillverkaren, men visste att det rörde sig om en svensktillverkad spis. Han lyckades få tag i ett foto av en spis och bestämde sig för att skriva till tillverkaren med hjälp av den text som fanns ingjuten på spisen. Han adresserade ett brev på följande sätt:

An die F:a

Luckan skall Vara

Stängo

Schweden

Postverket, som på den tiden klarade av det mesta, vidarebefordrade brevet till Stånga på Gotland. Postmästaren i Stånga hade själv en AGA-spis hemma och visste att det på spisens asklucka, ingjutet i godset, stod: ”Luckan skall vara stängd”. Brevet kom fram till AGA på Lidingö.

Gustaf Dalén drabbades till sist av prostatacancer. Under de sista dygnen på sjukhus lindrades han plåga genom att han fick lustgas. Den portionerades ut till honom med hjälp av en klippapparat som han själv uppfunnit och utvecklat många år tidigare och som hans bolag hade tillverkat. Han ligger begravd på kyrkogården på Lidingö.

Publicerat i Okategoriserade

Enbomsligan i Norrbotten

Den stora spionhistorien i början på 1950-talet var Enbomsligan i Boden. Ledaren var journalisten Fritiof Enbom, som tillsammans med andra dömdes till livstids straffarbete för spioneri.

Fritiof Enbom föddes 1918 i en liten by utanför Boden. Tidigt visade han vad som på den tiden kallades läshuvud och han fick även ta realexamen. Efter värnpliktsutbildning vid A8 i Boden arbetade han vid SJ i Boden och Bjurå. I Bjurå träffade han aktiva kommunminister och sympatisörer. Enbom och hans kamrater kom att åtalas för spioneri vid Stockholms rådhusrätt. År 1947 blev han journalist på Norrskensflamman och redaktör vid tidningens lokalkontor i Boden.

Enbom hade en intellektuell framtoning. Han var intresserad av konst, filosofi och kultur i allmänhet. När han som skrev krönikor i den kommunistiska tidningen Norrskensflamman skrev han ibland under med signaturen ”Fula fisken”. Redan under kriget, när han arbetade som stationskarl i Boden, ska han ha blivit rekryterad av den sovjetiska underrättelsetjänsten och lämnat information om de tyska permittenttågen och annan järnvägstrafik. Senare gjorde Enbom påfallande ofta resor till Stockholm och det berättades att han spred ut rykten till närstående att han reste till Stockholm för att hämta pornografiska tidningar som sedan såldes i Norrbotten. Detta ska han ha nämnt för att han inte ville att det skulle ställas frågor om vad han egentligen gjorde i Stockholm. I polisutredningen blev det utrett att han hade vissa kontakter med personer på den sovjetiska legationen i Stockholm.

Enbom, även kallad Bodenspionen, dömdes 1952 för spioneri till livstids straffarbete. I målet stod även flera av Enbom angivna ”kumpaner” åtalade och dömdes. Enbom själv erkände att han lämnat information till Sovjetunionen om Bodens fästning och det som i militära sammanhang kallades för ”Bodenlinjen”. Senare har det diskuterats om det var hela var en rättsskandal som ha påverkats av stämningen under det kalla kriget. Målet inleddes märkligt nog vid rådhusrätten samma dag som ryskt flyg sköt ned DC-3:an. Många har menat att Enbom bara var en neurotisk mytoman som ville framstå som en betydelsefull sovjetisk spion. Enbom överklagade aldrig tingsrättens dom och levde fram till 1974. Hans medåtalade överklagade domen.

Förutom Enbom ansågs banarbetare Hugo Gjersvold som farligast. Han var en tidigare försvarsanställd som blivit skild från sin tjänst på grund av öppna kommunistsympatier. Enligt åklagaren i målet hade de åtalade långt framskridna planer på organisera en femtekolonn av civilanställda kommunister med vars hjälp Bodens fästning skulle kunna intas vid ett sovjetiskt anfall genom Finland.

Spionmålet hade en ovanlig upprinnelse. Säkerhetstjänsten hade inte haft några som helst misstankar mot Enbom. Det hela började att med att han själv berättade för det par som var hans hyresvärdar. I alla andra spionmål brukar säkerhetstjänsten under lång tid ha bedrivit systematisk spaning, men så var det inte alls i det här fallet. Vid husrannsakan mot Enbom bostad fann man en icke funktionsduglig kortvågssändare, en pistol och en del märkliga mottagna vykort med korta hälsningar från någon som kallade sig Elsa. Denna Elsa kunde aldrig identifieras. Vid vallning i terrängen kunde Enbom peka ut en plats där det fanns gömt en burk med 1000 kr. Att någon hade en kortvågssändare på 1940-talet var ovanligt och ledde till misstankar om otillåtna kontakter med utlandet. Enbom hade, såvitt man kände till, inte någon utbildning i att hantera radiosändaren och själv uppgav han att han aldrig använt den. Sändaren var av en modell som hade påträffats hos andra ryska spioner i andra länder. Vid teknisk undersökning av radiosändaren visade det sig att den aldrig hade kunnat fungera eftersom flera vitala delar i sändaren helt enkelt saknades.

I förhören berättade Enbom villigt om sina kontakter med ryssarna och detaljer i kommunikationen med dessa. Vykorten från ”Elsa” innehöll standardfraser och dateringen på korten angav om nästa möte skulle äga rum den andra söndagen i innevarande månad eller påföljande månad. Enbom berättade att det fanns en överenskommelse om att han skulle lägga information i en s.k. terrängbrevlåda i ett stenröse på Djurgården i Stockholm. Han kunde också lämna meddelanden genom att placera en böjd hårnål på en speciell plats på ett stängsel på Östermalms idrottsplats. Budskapet var olika om nålen var böjda i en ögla eller vriden till en spiral.

Enbom berättade villigt att kontakterna med ryska legationen skedde med en ytterst hemlig kod som byggde på hänvisningar i texten till en viss bok. Enbom förklarade att han hade en roman av Elsa Eschillius med titeln ”En vecka i Skåne” (utgiven 1934) och att det var den boken som han och ryssarna använde sig av.

Domarna Stockholms rådhusrätt fäste tilltro till Enboms egen berättelse och den 31 juli 1952 dömdes de sex inblandade till straffarbete mellan åtta månader och livstid: Fritjof Enbom och Hugo Gjersvold livstid, Martin Enbom sju år, Fingal Larsson fem år, Artur Karlsson ett år och åtta månader och Lilian Ceder åtta månader. Martin Enbom var trädgårdsarbetare och bror till Fritjof. Lilian Ceder var Fritjof Enboms sekreterare på Norsrkensflammans lokalredaktion i Boden. I pressen omtalades hon som spionens hemliga älskarinna. Domarna överklagades av Hugo Gjersvold, Artur Karlsson och Fingal Larsson. Hovrätten fastställde rådhusrättens livstidsdom mot Hugo Gjersvold och domen på ett år och åtta månaders straffarbete mot Artur Karlsson. Däremot frikände hovrätten Fingal Larsson eftersom det visserligen kunde anses styrkt att denne för Enbom förrått militära hemligheter, men att detta inte skett med hans vetskap om att de skulle utlämnas till främmande makt. Åklagaren överklagade hovrättens friande dom mot Fingal Larsson till Högsta domstolen, som dömde honom till två års fängelse.

Ingen av de inblandade hade någon förutsättning att kunna göra iakttagelser om militära installationer och utrustning, vilket får anses vara en förutsättning för att någon skall kunna dömas till ett längre straff för spioneri. Enbom var journalist, hans bror Martin var värnpliktig furir, senare trädgårdsmästare, Hugo Gjersvold chaufför och hade tidigare varit furir, Fingal Larsson hade gått från att vara buskröjare till banbiträde vid SJ och Lilian Ceder var sekreterare på tidningsredaktionen. Den ende i ärendet som syns ha haft vissa kunskaper var Artur Karlsson som av allt att döma var agentrekryterare för Komintern (den internationella kommunistiska organisationen som styrdes från Moskva). Karlsson var kommunist, bokförläggare och ledamot i kommunfullmäktige i Halmstad.

Enbom blev så att säga sin egen åklagare och huvudvittne mot sina åtalade kommunistiska kamrater, vilka han själv dragit in händelseutvecklingen. Hela utredningen byggde på vad han själv berättade under julhelgen 1951 för makarna Lodin om att en Artur Karlsson var chef för något som kallades Grupp Sverige. Enbom var vid tillfället berusad och berättade utförligt att han  själv var chef för Grupp Norr samt om gruppmedlemmars underrättelseverksamhet, som bedrevs på uppdrag av ryssarna. Inga misstankar om spioneri hade före anhållandet riktats mot Enbom eller någon av de övriga inblandade. I ett normalt spionärende brukar ett anhållande föregås av ett omfattande spanings- och utredningsarbete, ofta med tvångsmedel, t.ex. telefonavlyssning, för att samla och säkra bevis. Så var det inte i detta fall. Åklagaren hade när han fattade beslutet om att anhålla Enbom endast den information, som kommit från de samtal hyresvärden Jan Lodin haft med den misstänkte och de samtal säkerhetstjänsten och åklagaren sedan haft med Lodin. Polisen bedrev visserligen efter julhelgen 1951 spaning på Enbom, med det gav inte någon ytterligare information Det var först vid husrannsakan i februari som man anträffade pistolen, den obrukbara radioutrustningen och vykorten, som var undertecknade Elsa. Paketet i terrängbrevlådan som innehöll 1000 kr anträffades först vid vallningen i utredningens slutskede. Utredarna och åklagaren kunde således vid utredningens början bara att stödja sig på Enboms egen berättelse och då uppstår frågan om det han berättade var fantasier och påhitt. Det var känt att Enbom var road av att läsa spännande böcker om spioner.

Redan då kände man till en del om hur det sovjetiska underrättelseorganisationen arbetade (modus operandi) och det kan bidraga till att bedöma sanningshalten i Enboms erkännande och berättelse. De enda konkreta bevisen som fanns mot Enbom och de övriga sex åtalade vid rättegången var en pistol, den obrukbara radioutrustningen, vykorten som var undertecknade ”Elsa” och slutligen paketet i terrängbrevlådan som innehöll 1000 kronor. Om man jämför Enbomärendet med vad som är känt om den sovjetiska underrättelsetjänstens sätt att arbeta i andra sammanhang finner man att hans uppgifter om hur han fick radioutrustningen kan vara riktig. Det var vid den här tiden inte ovanligt att GRU-officerare överlämnade agentradioutrustning till en agent och gav honom i uppdrag att själv skaffa sig en telegrafist. Däremot stämmer inte hans berättelse med vad hans frånskilda hustru sade beträffande den tidpunkt, då han sade sig ha fått radion av sin ryske ”handledare”. Hon berättade nämligen vid förhör att hon såg radiosändaren redan i början av maj 1943 i samband med att familjen efter giftermålet flyttade in i en ny bostad. När hon då nyfiket hade frågat vad det var för något hade han svarat ”att det var ett minne från Spanien”. I själva verket hade han aldrig varit i Spanien. Själv sade vid förhören att han fått radion vid mötet med ”ryssen” den 18 augusti 1943, alltså ca tre månader senare. En annan iögonfallande detalj i Enboms berättelse som gör att hans berättelse kan ifrågasättas är att det fanns en pistol i den väska där radioutrustningen var nedpackad. Det är inte känt att sovjetiska rekryterade agenter skulle ha haft tillgång till vapen i fredstid. Elsa-vykorten kan dock bekräfta att han fick meddelanden med vykort.

Även om Enboms berättelse starkt kunde ifrågasättas är det ändå troligt att han haft kontakt med en ryska GRU-officerare, vilket bland annat styrkts av den berättelse som den avhoppade NKVD-officeren Vladimir Petrov gav. Dessutom är tillvägagångssättet med vykort, undertecknade med mans- eller kvinnonamn, en vanligen använd kommunikationsmetod mellan en agent och en underrättelseofficer. Vidare kunde Enbom vid vallningen tydligt peka ut de platser där han träffat sina uppdragsgivare. När Artur Karlsson 1941 för första gången tog kontakt med Fritjof Enbom stod det svenska kommunistpartiet under Kominterns ledning. Partiet hade accepterat att följa de av Lenin författade 21 teserna för Komintern och den 14:e tesen hade följande lydelse:

”De partier, som önskar tillhöra Kommunistiska Internationalen, måste utan förbehåll stödja varje sovjetrepublik i dess kamp mot kontrarevolutionen. De kommunistiska partierna måste föra en otvetydig propaganda för förhindrande av transport av ammunition och (militär) utrustning till sovjetrepublikernas fiender samt bedriva propaganda, legalt eller illegalt, bland de trupper som utsändes mot sovjetrepublikerna”

Allt talar för att Artur Karlsson var rekryterad som Kominternagent, vilket också bekräftades av den avhoppade NKVD-officeren Vladimir Petrov, och att Karlsson hade till uppgift att söka efter lämpliga personer som kunde förse Sovjetunionen med information om den tyska transittrafiken genom Sverige. Enbom berättade t.ex. att han i december 1947 och i mars 1948 rest till Stockholm, men inte lyckats få kontakt med ryssen Zavaruchin på den avtalade mötesplatsen. En tid senare, efter de två misslyckade resorna, fick han ett brev från Karlsson som i förtäckta ordalag uppmanade honom att sköta kontakterna bättre med sina uppdragsgivare. Vid förhöret med Enboms tidigare hustru berättade hon att Enbom fått brev från en Artur Karlsson i Halmstad och Karlsson bodde vid den här tiden i Halmstad.

Paketet med den påstådda belöningen på 1 000 kronor i terrängbrevlådan är däremot oförklarligt. Erfarenheten från avslöjade sovjetiska spionfall ger vid handen att man aldrig använder samma låda för både uppdrag och belöning. Det har som en teori framförts att Enbom själv skulle ha lagt paketet i lådan för att imponera på någon utomstående, kanske på värdparet Lodin. Men teorin motsägs av det faktum att Enbom hade dålig ekonomi och att 1 000 kronor i början av 1930-talet, var en tämligen stor summa pengar. Trots ett gott signalement och intensiva spaningar under 1950-talet lyckades man aldrig, i det glest befolkade Norrbotten, identifiera den av Enbom omtalade ”cigarettmannen”. Det mest troliga är att mannen i fråga bara existerade i den spionlitteratur som Enbom älskade att läsa. Det kan inte uteslutas att Enbom och hans kommunistiska kamrater i själva verket utsattes för ett rättsövergrepp och att de hårda domarna hade påverkats av den kommunist- och rysskräck, som grasserade i världen i början av det kalla kriget, inte minst genom senator Joseph McCarthys beryktade kommunistjakt i USA i början av 1950-talet. En jakt som sammanföll i tiden med Enbom-affären och i sin tur ledde till ett mediadrev mot de svenska kommunisterna och Sovjetunionen under Stalins sista år vid makten. Enbom lämnade under förhören ett massa uppgifter som måste ha framstått som rena fantasier. Han berättade att han deltagit som frivillig i spanska inbördeskriget, att agentradio var ett minne från Spanien, att han varit sista länken i en atomspionkedja och fört amerikanska atomhemligheter från Norge till ryska gränsen, att han i Kemi inför ögonen på en gråtande hustru och hennes barn kidnappat hennes man, att han i Boden supit ett antal officerare under bordet och sedan pumpat dem på militära hemligheter, att det skulle finnas en spioncentral i det hus där Lilian Ceder hade en skrivbyrå, Tage Wickströms lämplighet som spion samt ”cigarettmannen”, tyder på att allt detta bara var fantasier. Om man jämför de straff som utmättes i de tidigare spionfall före kalla kriget finner man att straffen i Enbomsmålet blev mycket hårdare. Även en jämförelse med andra spiondomar, kort efter andra världskriget, där det förelåg bevisning, t.ex. domen mot Gestapo-agenten kanslibiträdet Elsa Bartel, som hade ställning som ”agent in place” visar på ännu större skillnad i straffmätningen. Kanske var det så att ryssarna rekryterade både Enbom och Gjersvold blev rekryterade, men att ryssarna ganska snart insåg att de var totalt värdelösa som informatörer och att Enbom dessutom levde i en fantasivärld.

Fritjof Enbom och Hugo Gjersvold avtjänade sina livstidsstraff på Långholmen och frigavs efter 10 år. År 1974 försökte advokat Henning Sjöström få resning i målet men fick avslag. Högsta domstolen ansåg att att det inte fanns anledning att bedöma att fel begåtts i målen. I samband med Gjersvolds resningsansökan gav den kände vittnespsykologen Åke Trankell ut boken ”Chef för grupp Norr – en dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget”. I boken framställs Enbom som en neurotisk mytoman. Den 30 oktober 2001 ansökte Hugo Gjersvold på nytt om resning i målet. Han åberopade då Försvarshögskolans forskningsrapport från den 18 september 2001 avseende den så kallade Enbom-affären. Av rapporten framgår att de uppgifter Gjersvold lämnat till Fritjof Enbom inte varit till skada för vårt land. Rapporten avslutas med bland annat följande utlåtande: ”Att de uppgifter Hugo Gjersvold skriftligen av rätten befunnits ha lämnat till Fritjof Enbom varit av sådan beskaffenhet att de tveklöst och uppenbart inte inneburit någon som helst skada för rikets säkerhet att de uppgifter Gjersvold muntligen av rätten befunnits ha lämnat till Fritjof Enbom varit av sådan beskaffenhet att de var för sig eller sammantaget inneburit försumbar eller obefintlig skada för rikets säkerhet, även om de kommit främmande makt tillhanda, att övervägande skäl talar för att de uppgifter – såsom de framstår i de tidigare hemliga domsbilagorna – Gjersvold av rätten befunnits ha lämnat till Enbom sannolikt inte alls varit hemliga samt att det allvarligt måste ifrågasättas om Gjersvold haft en sådan ställning inom försvaret att han kan anses ha särskilt betrotts med kunskap om det hemliga sakförhållandet. Sedan Gjersvold avlidit i augusti 2002 begärde hans son Stellan att talan mot domen skulle fullföljas i HD. Någon resning blev det dock inte.

Enbom överklagade aldrig Rådhusrättens dom och framlevde efter frigivningen resten av sitt liv i avskildhet och avled 1974.

Journalisten Tomas Bresky gav 2008 ut boken ”Kodnamn Mikael – Spionaffären Enbom och kalla kriget!”, som utförligt och kritiskt granskar utredningen och målet mot Enbomsligans medlemmar.

Överstelöjtnanten Stellan Bojerud, forskare vid Försvarshögskolan, gav ut boken Livstidslögnaren, Sivart förlag. I boken görs en grundlig genomgång av materialet i förundersökningen och Bojerud gör gällande att domen mot personerna i Enbomsligan i helt felaktig eftersom Enbom i stort sett fantiserat ihop det hela – även om han har haft en del kontakter med personal på legationen.

Av särskilt intresse för förståelsen av Enboms och andras verksamhet är Bojeruds redovisning av vad man numera vet om hur det gick till när Sovjetunionen försökte värvade agenter i Sverige. Det skedde i fem steg: 1) sök­nings­fasen, 2) studiefasen med en granskning av den eventuellt tilltänkte kandidatens förmåga och pålitlighet, 3) närmandefasen, 4) vänskapsfasen med små testnings­upp­drag och först därefter slutligen 5) värvningsfasen. Bojerud menar att de ryska handledarna bara hade kommit till fas 2 eller möjligen fas 3.

Bojerud framhåller att de anklagade var kommunister. Boje­rud skriver att ”media trodde på Enbom” och polisen trodde på medierna, försvarsstaben trodde på polisen, åklaga­ren trodde på försvarsstaben, rätten trodde på åkla­garen, sven­ska folket trodde på rätten – och hemlig­stäm­peln. En del av försvarsadvokaterna begrep knappast vad det handlade om. Några sovjetkontakter hade visserligen förekommit, men någon spion var inte Enbom, enligt Bojerud. Han är starkt kritisk mot spionåklagaren, statsåklagare Werner Ryh­ninger.

Publicerat i Okategoriserade

Blixtlåsets historia

Själv tillhör jag den generation som barn hade trilskande blixtlås i jackor och byxor. Särskilt förargligt var det när blixtlåset i gylfen kärvade eller gick upp. Hur många gånger har jag inte som barn stått och pillat med ett blixtlås som fastnat? Ännu svårare kunde det vara att få ihop ett blixtlås som på något sätt gått upp och därefter inte gick att sätta ihop. De tankar som då for genom huvudet låter sig inte nedtecknas i skrift. Numera löper blixtlåsen fint och det händer inte längre att jag behöver gå hem från skolan därför att dragkedjan i gylfen har hakat upp sig.

Dragkedja, eller blixtlåset, har en ganska lång och fascinerande historia som det är värt att närmare studera. Det var amerikanen Elias Howe som redan 1851 fick det första patentet på ett slags draglås med metallhäktor fastsydda på två motstående bomullsband. Howe var mera känd för att han gjorde olika uppfinningar för att förbättra symaskinen. Men den första mer moderna och fungerande konstruktionen av den dragkedja var den som utvecklades av amerikanen Witcomb L. Judson år 1893. Det var frågan om en kraftig dragkedja avsedd för att användas på skor i stället för remmar. Först med att fabrikstillverka dragkedjor var emellertid översten Lewis Walker i Hoboken utanför New York City. Hans företag fick namnet ”The Universal Fastener”. Ordet fastener var då etablerat i engelskan som beteckning för det som i dag kallas zipper och på svenska blixtlås eller dragkedja. Det som man drar i kallas på svenska för ”dragsko”.

Peter A. Aronsson (1882 – 1936) hade tidigare varit verkstadsarbetar i Kortfors och vid Karlstads Mekaniska Verstad. Sedan han utvandrat till USA anställdes han redan 1902 av Walker för att förbättra de maskiner som användes för tillverkningen av ”fasteners”. Själv dragkedjan förbättrades med tiden. Men det var fortfarande oböjliga och otillförlitliga, varför försäljningen gick dåligt. Men Walker trodde ändå på produkten och anställde ytterligare en svensk invandrare för att utveckla blixtlåset och tillverkningsmetoden. Svenskarna var vid den tiden kände i USA för att vara duktiga mekaniker och ingenjörer. Den som Walker anställde var Gideon Sundbäck (1880 – 1954), född i Ödesstugu socken i Jönköpings län. År 1902 hade han utvandrat till USA och utbildat sig till elektroingenjör. Gideon Sundbäck kom att hos Walker intensivt arbeta med att förbättra dragkedjans funktion och tillförlitlighet. Ett stort problem var att dragkedjorna ofta gick upp. Walkers företag inriktade sig på att försöka få fram dragkedjor som var lämpliga att använda i damkläder. Det ledde till att Gideon Sundbäck 1913 själv sökte ett nytt patent på dragkedjan. Förbättringen bestod framför allt i att den lamellerna hade gjorts tunnare och var mycket tätare placerade än tidigare. Därmed blev låset smidigare och mer böjligt. Eftersom antalet låspunkter var mycket större minskade även risken påtagligt för att låset skulle gå upp. Men dragkedjorna var ännu inte någon försäljningsframgång eftersom den hade rykte att krångla och ofta gå upp. Försäljningen kom igång först sedan den amerikanska armén under kriget började använda dragkedjor i flygjackor, persedelspåsar, sovsäckar och mycket annat. Det som dock mest bidrog till försäljningsframgångar var att de soldater som transporterades till Europa utrustades med ett ”penningbälte” med dragkedja. Dessa penningbälten blev mycket populära och spred kännedom om att dragkedjor kunder användas praktiskt. Snart tillverkades det populära damväskor med dragkedjor.

Walkers företag upplät med licens rätt att tillverka dragkedjor för den europeiska marknaden till det engelska företaget Kynoch Ldt i Birmingham. Det var detta företag som i sina annonser började kalla ”fastener” för ”lightning fastener”. Så kom begreppet ”blixtlås” till världen. Det var Gusums bruk som var först i Sverige att år 1931 börja tillverka blixtlås.

Peter Aronsson lämnade dock Walkers företag redan 1910 och flyttade till modets huvudstad Paris där han startade en egen tillverkning av dragkedjor. Hans avsikt var att han skulle kunna sälja dessa till tillverkarna av damkonfektion. Dagens Nyheter kunde 1912 berätta om Aronsson i en kort notis: ”En svensk-amerikan, A P Aronsson, har kommit på den ypperliga idén att uppfinna en snabbknäppare, varigenom damerna kunna kläda sig själva, dvs knäppa ihop sig i ryggen.”

Men även Aronssons snabbknäppare hade en obehaglig tendens att gå upp vid högst olämpliga tillfällen. Försäljningen tog aldrig fart och under kriget tvingades Aronsson att lägga ned tillverkningen. Omedelbart efter krigt flyttade han därför tillbaka till USA och befattade sig sedan aldrig mer men några snabbknäppare. Resten av sitt yrkesverksamma liv arbetade han som ingenjör i det stora bolaget General Electric.

För Sunbäck gick det dock betydligt bättre med tillverkning av dragkedjor. Det som skilde Sundbäcks dragkedja från tidigare kedjor på marknaden var att häktorna på ömse sidor var identiska. Idén hade han fått från ett schweiziskt patent från 1911. Men Sundbäck lyckades göra häktorna (eller lamellerna) betydligt smalare samtidigt som utbuktningarna gjordes elliptiska, vilket gjorde låset smidigare och även säkrare. Sundbäck, som tagit över Walkers företag, byggde upp ett nytt eget företag i Pennsylvania med hjälp av licenspengar från den europeiska tillverkningen av dragkedjor på den europeiska marknaden. Sundbäck köpte upp den största tillverkaren i Europa av blixtlås (Kynoch Lihtning Fastener Co i Birmingham) och flyttade över tillverkningen till Kanada. Sunbäck var i många år ägare och VD för det världsledande företaget Talon Inc. i Meadville, Pennsylvania. Han blev ofantligt förmögen på tillverkning av dragkedjor och på sina 89 amerikanska patent. Det stora inkomsterna kom från licensiering av tillverkningsrätterna för olika företag runt om i världen. Sundbäck avled 1954 och hans företag upphörde med tillverkningen i början av 1990-talet då japanska företag helt tagit över hela världsmarknaden för blixtlås. I dag är det japanska företaget YKK världsledande på dragkedjor och det är mycket troligt att det står YKK på dragskon i blixtlåset på sina jeans.  Företaget startades i Tokyo 1934 av Tadao Yoshida. Sedan dess har det växt, och med full kontroll över hela produktionen kan bolaget försäkra sina köpare om att blixtlåsen håller högsta kvalitet, vilket är helt avgörande vid försäljning till tillverkare av konfektion. Bolaget har ungefär halva världsmarknaden och tillverkar ca. 7 miljarder blixtlås per år. YKK står för Yoshida Kogyo Kabushikikaisha, vilket kan översättas till ”Yoshida aktiebolag”.

Publicerat i Okategoriserade

Al Calpone, möbelhandlaren i Chicago

Brooklyn är som bekant en stadsdel (borough) i New York City. Stadsdelen har ca. 4 milj invånare och skulle, betraktad för sig själv, vara en av USA:s största städer. Hela Stor-New York har i dag ca. 14 milj invånare.

Det finns ett gammalt talesätt i Brooklyn: Man behöver inte ta sig över Brooklyn Bridge (till Manhattan) för att förverkliga sig själv. Alla möjligheter skulle alltså finnas i Brooklyn, som är en av New York Citys fem boroughs. En annan borough är Bronx, som fått sitt namn efter den svenske sjökaptenen Jonas Jonson Bronck från Komstad, Norra Ljunga socken i Småland. År 1639 etablerat hans sig som farmare på den plats där Bronx nu ligger (men det är en annan historia som jag berättar en annan gång).

En man som verkligen tog sig över Brooklyn Bridge för att skapa ett annorlunda liv var Alphonse Capone, född den 17 januari 1899 av italienska invandrare. I den senare historien blev han känd som maffiabossen Al Capone som, enligt många bedömningar, var ansvarig för över femhundra mord i Chicago och på andra orter.

Maffiabossen växte upp i ett hårt arbetande italiensk familj på Navy Street i dåvarande slumområdet Red Hook i Brooklyn. Föräldrarna Gabriel Capone och Teresa Railo hade anlänt med fartyget ”Werra” till Ellis Island 1895. Fadern hade varit frisör hemma i Neapel och hade redan före avresan till det nya landet lyckats lära sig att tala och förstå en hel del engelska. Ganska snart lyckades han även etablera en egen frisersalong i Red Hook. Gabriel Capone var känd för att var mycket skötsam och lugn. Det sägs att han aldrig slog sina barn, vilket vid den tiden var något ovanligt. Hans hustru var djupt religiös hela sitt liv. Paret var respekterat av alla som lärde känna dem. Den 17 januari 1899 föddes parets fjärde barn, en son som fick namnet Alphonse Gabriel. Totalt fick paret så småningom åtta barn.

Alphonse (Al) började skolan och det visade sig då att han tillhörde de allra bästa i sin klass. Men när han var 14 år slog hans lärarinna honom vid ett tillfälle och han slog tillbaka. Händelsen ledde till att han relegerades och någon ytterligare utbildning blev det sedan aldrig för honom. Familjen flyttade kort tid därefter till en annan del av Brooklyn. Det var där som han kom att växa upp och det var där som han träffade sin framtida hustru Mae. Det var också där som han lärde känna gangsterledaren Johnny Terrio. Under tonåren hade inte något fast arbete, men han arbetade bland annat i en godisbutik och i en bowlinghall. Han serverade en tid på  restaurangen The Harvard Inn på Corney Island, som ägdes av gangsterledaren Frankie Yale. Det var då som han tilldelades de tre ärr i ansiktet som var anledningen till att han som maffialedare senare kom att kallas ”Scarface”. Som servitör hade han lutat sig fram till kvinnan i ett par som han serverade. Han hade sagt ”Honey, you have a nice ass och I mean that as a compliment”. Det var bara det att kvinnans manliga sällskap, som var hennes bror, genast drog kniv och skar Al Capone med avsikt tre gånger i ansiktet. De fula ärr som uppkom fick han leva med resten av livet och även med namnet ”Scarface”, ett öknamn som pressen gärna använde sig av. Han var alltid irriterad över de tre ärren som han ofta försökte dölja med puder. Inte heller tillät han att någon fotograferade vänstra del av ansiktet. Ibland sa han att det var en gammal skada från kriget, men han hade aldrig gjort någon militärtjänst.

Förmodligen livnärde sig Al Capone redan i ungdomsåren genom att vara hantlangare till gangsterledaren Jonny Torrio och andra ledare i dennes organisation i Brooklyn.

När Al var 19 år träffade han den blonda Mae Caughlin, av irländsk familj, och hon blev snart gravid. Paret gifte sig 1918 i en katolsk kyrka i Red Hook några veckor fter att sonen fötts. Mae var två år äldre än Al, men båda ändrade sin ålder i ansökan om tillstånd att gifta sig så att det framstod som om hon var två år yngre och han ett år äldre än den verkliga åldern. I ”the marriage certificate” angavs det därför att båda var 20 år gamla. Eftersom de var under 21 år (myndighetsåldern) krävdes det att bådas föräldrar gav sitt samtycke till giftermålet. Tro veckor för bröllopet hade Mae fött sonen Albert Francis ”Sonny” Capone. Han blev deras enda barn och det har i berättelserna om Al Capone spekulerats i om det kan ha varit så att Mae inte kunde få fler barn därför att hon hade skadats vid förlossningen eller om Al hade smittat henne med syfilis. Mae och Al var gifta hela tiden fram till Als död 1947 vid 49 års ålder. Sedan maken dömts till 11 års fängelse skrev hon kärleksfulla brev till honom i fängelset och besökte honom även när han satt på Alcatraz (fängelseön i San Francisco). Hon besökte honom även när han satt på The Eastern State Penitentialry (ESP) i Philadelphia. Mae blev 89 år gammal och avled först 1989 på ett sjukhem i Florida.

Sedan Al fått en son och gift sig såg det ut som om han skulle lämna de kriminella kretsar där han umgåtts som tonåring. Den lilla familjen flyttade från Brooklyn till Baltimore och Al började arbeta som kontorist (bokhållare). Men i november 1920 avled hans far och kort efter begravningen i Brooklyn tog Al kontakt med sin tidigare kriminelle läromästare, Johnny Torrio. Denne hade då kommit så långt att han byggt upp en egen omfattande kriminell verksamhet i Chicago. Där drev han bland annat illegala spelhålor, bordellverksamhet och illegal tillverkning och försäljning av spritdrycker. Den återupptagna kontakten med Johnny Torrio ledde snabbt till att de två blev nära kompanjoner i den tunga gängkriminaliteten.

Totalförbudet i USA innebar att det under åren 1920 – 1933 var helt förbjudet att tillverka, inneha, transportera och sälja alkohol med mer än 0,5 procent alkoholhalt. Det var under den tiden och i den miljön som Al Capone härskade över sitt enorma gangsterimperium. Den federala lag som innehöll förbudet antogs av kongressen den 28 oktober 1919. Lagen hade skrivits av norskättlingen John Volstead (1860-1947), vilken var jurist och själv helnykterist. Lagen omtalas fortfarande i USA som ”the Volstead Act”. Totalförbudet medförde stora möjligheter för de verkligt kriminella att dra in stora summor. En gång ska Al Capone ha sagt: ”Jag har inte gjort något annat än att ge folk det de vill ha, nämligen sprit”. Han ansåg sig inte ha begått några brottsliga handlingar när det gällde sprittillverkning och försäljning.

Det var i mitten på 1920-talet som det stora gängkriget bröt ut i Chicago. Johnny Torrio och hans hustru utsattes då för ett välplanerat och allvarligt mordförsök, dock överlevde de båda. Johnny Torrio hade försökt undvika öppna gangsterkrig, men AL Capone tog snabbt över Torrios imperium och drev på gangsterkriget. Al Capone gick mycket hårt fram för att ensam ta den totala kontrollen över sprittillverkningen och försäljningen, bordeller, nattklubbar och beskyddarverksamhet. För att visa sin enorma förmögenhet lämnade han sitt medelklasshus (med 15 rum) och flyttade till lyxhotellet Metropole Hotel. Där bodde han med familjen i en enorm lyxsvit. Det har berättats att den kostade 1500 dollar per natt, vilket var ett helt obegripligt stort belopp på den tiden. Sommaren 1928 flyttade Al Capone sitt högkvarter till hela två våningsplan på ett annat lyxhotell, Lexington Hotel. Hans privata del i hotellet bestod av sex rum. För att öka säkerheten förmådde han hotellet att bygga några hemliga dörrar som han skulle kunna använda som flyktväg vid eventuella attentatsförsök eller om polisen skulle försöka gripa honom. Al Capone var då den mäktigaste mannen i Chicago och hade i mycket stor omfattning mutat både polisen och politiker. Han åkte ibland runt i en öppen lyxbil och lät människor på trottoarerna springa fram till bilen för att röra vid honom och kyssa hans hand. Annars färdades han i en 7 sju ton tung bepansrad lyxig  personbil med ett antal livvakter. Bilen var byggd så att bakrutan gick att fälla ned så att vakterna enkelt skulle kunna skjuta även bakåt utan att hindras av någon glasruta. Al Capone omgavs alltid av en handfull livvakter då han rörde sig i staden. De var beväpnade med kraftfulla kulsprutepistoler av fabrikatet Thompson (Thompson submachine guns), som hade mycket större eldkraft än pistoler och revolvrar. Det var en tung helautomatisk kulsprutepistol med ovanligt grov kaliber (11,4 mm eller 45 ACP). Den konstruerades 1918 och för att vara en ”trench broom”, en kvast för att rensa skyttevärn. Vapnet kom att bli en symbol för gangsterkriget i Chicago.

Det skrevs ofta i tidningarna om att Al Capone var eftersökt av polisen, men det förnekade alltid han själv. För att visa att han inte alls var eftersökt gick han en gång, tillsammans med ett antal journalister, personligen till polisen, åklagarmyndigheten och till en domstol och ställde frågan om de ville gripa honom eller förhöra honom. Ingen vågade göra något mot honom.

Gangsters avrättade biträdande ”state attorney” (motsvarande delstatlig biträdande justitieminister) och misstankarna riktades mot Al Capone. Han gömde sig då i en avlägsen liggande stuga tillsammans med sin älskarinna. Al Capone drack mycket, var borta från hemmet under långa tider och hade många älskarinnor. Under sin makts dagar försökte han uppträda som en kulturintresserad man. Han gick på teater och konster. Även hans brödet var gangster, men i betydligt mindre skala.

Efter ett omfattande överfall på en coffeshop befann sig attentatsmännen på cafét i mindre än 10 minuter, men trots den tid som de befann sig på attentatsplatsen hann de med att skjuta över 5000 skott.

Al Capone var 179 cm lång, vilket var högväxt för att vara en italienare vid förra sekelskiftet. Han blev rejält fet och klädde sig mycket utstuderad. Själv kunde han nämna att han alltid bar de dyraste kalsonger av siden av italiensk tillverkning. Likaså använde han sig av handsydda italienska skor. På sitt visitkort angav han sig med titeln ”möbelhandlare”. Han hatade att bli kallad ”Scarface”, som tidningarna kallade honom. I gangstervärlden omtalades han i stället som ”the Big fellow” och hans närmaste vänner kallade honom för ”Snorky” (liktydligt med ”spiffy”, vilket betyder ”ser elegant ut”).

Al Capones storhetstid varade under åren 1925 – 1931, då han var i åldern 26 – 32 år. De foton som vi känner igen  honom på, pluffsigt ansikte och stor hatt, visar honom när han ännu inte var fyllda 30 år. Bedömningen är att hans gangstervälde under de åren lyckades dra in omkring 100 milj. dollar per år. Mest tjänade hans gangstersyndikat på illegal försäljning av alkohol (bootlegging). Bootlegging är för övrigt en märklig term som användes under förbudstiden, men egentligen avser begreppet den gamla vanan Vilda Västern att stoppa ned några flaskor sprit i stövelskaften för att sedan sticka till indianerna några flaskor vid möten med dessa.

Dock började det gå utför med Al Capone efter det att han slagit till mot en rivaliserande liga i Chicago i det som senare alltid har omtalats som ”The Valentines Day Massacre”. Utklädda till poliser stormade hans män ett hemligt whiskylager, som kontrollerades av en rivaliserande gangsterliga. De sju män som fanns i lokalen ställdes upp mot en vägg och sköts skoningslöst en efter en. När den riktiga polisen kom till platsen för attentatet levde dock fortfarande en av de skjutna. Polisen frågade om han visste vilka som skjutit honom och de andra. Mannen svarade då bara: ”Ingen har skjutit mig”. Därefter avled han. Till och med på dödsbädden höll alla tyst om vad de visste om gangsterkriget. Al Capones män var kända för att de urskillningslöst sköt ned alla personer som kunde tänkas vara vittnen till ett mord.

Det var ”The Valentines Day Massacre” som slutligen fick opinionen, politikerna och även själva president Hoover att bestämma sig för att en gång för alla sätta stopp för det gangsterväldet som då under många år härskat i storstaden Chicago (”The Windy city”). Det krävdes en stor federal aktion för att bryta sönder Al Capones välde eftersom den lokala och delstatliga polisen var genomkorrumperad och köpt av gangsterorganisationen. Ingen vågade sig på att ingripa mot gangsterledarna. Men det var Elliot Ness och ett antal medarbetare som på presidentens order lyckades samla in bevis för att successivt hindra och oskadliggöra en stor del av maffiaverksamheten. Visserligen ansåg man att det var Al Capone som var bossen som låg bakom mer än 500 mord, men Eliot Ness lyckades aldrig få fast honom för mord, mordförsök eller något annat sådant brott. Men Eliot Ness mycket omfattande utredning kunde dock visa att Al Capone under år 1927 måste ha haft inkomster som åtminstone uppgått till 105 miljoner dollar. Han skönstaxerades för en sådan inkomst och dömdes 1931 för skattebrott (undandragande från beskattning) och bokföringsbrott till 11 års fängelse. Det har sagts att det var det längsta fängelsestraff som någonsin utdömts för endast skattebrott och bokföringsbrott. Eliot Ness gjorde sedan ett stort nummer av att det var han som slutligen hade fått Al Capone inom lås och bom. Tillsammans med journalisten Oscar Fraley skrev han sin självbiografiska bok med titeln ”The Untouchables” och hans kamp mot Al Copone och gangsterledarna har legat till grund för en film (”The Untouchables”, 1987, med Kevin Costner, Sean Connery och Robert De Niro i huvudrollerna).

Al Capone benådades 1939 efter att han avtjänat knappt åtta år i olika fängelser. Den längsta tiden avtjänade han i ett stort federalt fängelse i Philadelphia, men även några år på den hårda fängelseön Alcatraz i San Francisco. I fängelset fick han, liksom andra fångar, arbeta åtta timmar per dag i sex dagar i veckan. Arbetet bestod bland annat i att spika på sulorna på kängor. Under tiden i Alcatraz attackerades han av en medfånge som beväpnat sig med en sax.

När Al Capone frigavs var hans maffiavälde sedan många år nästan helt utplånat. Vid frigivningen var han allvarligt sjuk i det som troligen var sviterna efter den syfilis som han ådragit sig i ungdomen. Under sjukdomstiden var han starkt förvirrad och ofta också helt desorienterad. Hans mentala kapacitet bedömdes motsvara ett tolvårigt barns nivå. Den 25 januari 1947 avled han i Miami Beach i åtta dagar efter att han fyllt 48 år. Dödsorsaken, lunginflammation och hjärtattack, var en följd av syfilis och inte att en eller flera blykulor träffat sitt mål. Han dömdes aldrig för ett enda våldsbrott utan åkte endast fast efter en skönstaxering med ett mycket högt belopp. Hon åtalades aldrig ens för vapenbrott trots att han och hans hantlangare alltid bar vapen på ett olaglig sätt.

Myndigheterna hade dock gjort flera andra försök att stoppa hans framfart. I april 1930 greps han i Miami Beach för lösdriveri (”vagancy”) på order av delstatens guvernör. Denne ville få bort Al Capone från Florida där han under långa tider vistats. Al Capone anklagade då polisen för att de skulle ha vägrat honom mat och vatten när han var häktad. Dessa uttalade anklagelser ledde till att han själv åtalades för menedsbrott då han skulle ha beljugit polisen om hur de behandlade honom. Men åtalet ogillades efter tre dagars domstolsförhandlingar. I september 1930 beslutade dock en jury i Chicago att döma Al Capone till sex månaders fängelse för domstolstrots, men han påbörjade aldrig straffverkställighet eftersom han överklagade domen.

Al Capone var som sagt svårt sjuk då han benådades och släpptes fri i november 1939. Han sökte då vård vid det ansedda Johns Hopkins Hospital i Baltimore för ”hjärnförlamning” till följd av framskriden syfilis i dess tredje stadium. Men sjukhuset vägrade att behandla honom med hänvisning till hans tidigare verksamhet som gangsterboss. I stället fick han vård vid ett annat sjukhus. Som tack för den goda vård han fick där skänkte han ett belopp för plantering av två japanska körsbärsträd i sjukhusets trädgård. Efter några veckors vård kunde han emellertid flytta hem till sin bostad i Palm Island, Florida. Det stora huset med 14 rum ägdes av hans hustru.

Det var under år 1942 som man i USA för först gången började använda den nya medicinen penicillin. Al Capone var en av de absolut första patienter i hela världen som behandlades med den nya medicinen. Men hans hjärnskada var redan då så omfattande att han inte kunde botas, men man bedömde att sjukdomsförloppet ändå bromsades upp av medicinen.

Al Capone hade endast ett barn, sonen ”Sonny”, som han högt älskade. Sonen trakasserades i skolan av skolkamrater för att han var son till maiffiabossen. År 1937 gick sonen ut från High School och läste sedan vid Notre Dame University och även vid University of Miami. Vid det senare universitetet avlade han en examen (Bachelor of Art) år 1941. Sonen var arbetade därefter bland annat som lärling i ett tryckeri och som bilförsäljare. Enligt uppgift ska han ha lämnat arbetet som bilförsäljare efter att han upptäckt att hans arbetsgivare systematiskt manipulerade vägmätarna på bilarna. Al Capones son ville inte deltaga i den sortens fusk. Sonny, som han alltid kallades, arbetade även en längre tid på en restaurang i Miami, som ägdes av hans mor.

Sonny greps 1964 av den lokala polisen för snatteri i ett supermarket av två paket huvudvärkstabletter och några ficklampsbatterier till ett värde av 3,50 dollar. Till domaren sa han: ”Alla har något av en liten kleptoman i sig”. Han fick två års fängelse villkorligt. Hans försvarsadvokat sa i sin plädering, som en förklaring till det inträffade, att hans klient var ytterst irriterad och trött på att hela tiden bli uppmärksammad eftersom han bar familjenamnet Capone. Själv ville han inte bli förknippad med gangsterverksamheten. Året därpå ändrade han sitt familjenamn till Brown. Han var gift tre gånger, den tredje gången var han gift med America ”Amie” Francis. Al Capones son var alltså gift med America. I äktenskapen fick han tre döttrar. Mr Brown avled 2004 i en ålder av 85 år.

Al Capone bodde under en kort tid i en villa i New Jersey år 1927. För några år sedan bjöds fastigheten ut på marknaden och mäklaren angav att Al Capone en gång i tiden bott i huset. Utropspriset var satt till 1 750 000 dollar, men fastigheten såldes sedan för 1.300.000 dollar. Tydligen är det inte något prishöjande förhållande att gangsterkungen själv bott i huset för länge sedan.

Publicerat i Okategoriserade

Ostindiska kompaniet i Göteborg

Ostindiska kompaniet i Göteborg var på 1700-talet en fantastisk framgångssaga. Merkantilismen, som var den rådande uppfattningen, lärde att ett land blir rikt om landet säljer sina egna produkter och samtidigt försöker förhindra att import från andra länder. En för oss märklig uppfattning och en helt ensidig handel. Någon frihandel tilläts inte. Redan under 1600-talet hade de stora sjöfartsnationerna England, Nederländerna och Portugal börjat bedriva handel på Indien och Kina. I dessa europeiska länder hade det redan bildats ostindiska kompanier i olika skepnader. Kapitalstarka köpmän gick samman för att anskaffa och utrusta fartyg för långa expeditioner till de länder som fanns i ”Ostindien”. Det som man i första hand vill anskaffa genom de farofyllda resorna var kryddor, te och sidentyg. Vårt land hade inte alls någon tradition med långa seglatser till ytterst exotiska länder. Men det var känt att de olika ostindiska kompanierna runt om i Europa gav mycket goda vinster till de som vågade satsa förmögenheter på handelsexpeditioner till de avlägsna asiatiska länderna. Dessa ostindiska kompanier utverkade tillstånd, som kallades oktrojer, av staten och tillerkändes ensamrätt att under ett antal år bedriva sjöfart och handel på de asiatiska länderna. Exporten och importen i kompaniernas handel var i allmänhet tullfri, men staterna krävde i stället att få en viss andel av vinsten. Det förekom att staterna själva satsade kapital, men i allmänhet var det kapitalstarka köpmän, jordägande adel och furstarna privat som vågade satsa kapital i de ytterst riskfyllda expeditionerna. Det fanns i de olika länderna kapitalstarka investerare (riskkapitalister skulle vi säga i dag) som inte fick möjlighet att vara med som delägare de ostindiska kompanierna i sina egna länder. De var då förhindrade och förbjudna att själva genomföra expeditioner, vilket var anledningen till att utländska investerare i framför allt England och Nederländerna i hemlighet få igång även ett ostindiskt kompani i Sverige. Det hade gjorts en del ansatser tidigare att komma igång med handelsresor, men det var först 1731 som den svenske kungen beviljade oktroj till ett svenskt ostindiskt kompani i Göteborg. Tore Frängsmyr (1939 – 2017), professor i vetenskapshistoria i Uppsala, gav 1976 ut en populärvetenskaplig bok om ”kompaniet” (”Ostindiska kompaniet”, förlaget Bra Böcker). Boken rekommenderas till alla som vill veta mer om Ostindiska kompaniet i Göteborg.

Det var Henrik König (1686 – 1736) som först sökte oktroj för handel på Asien. Både kanslikollegium och Kommerskollegium avstyrkte bestämt hans ansökan, vilket ledde till att han var tvungen att vända sig till riksdagen som beviljade kompaniet oktroj under 15 år. Villkoren för att få ”idka handel och sjöfart” på de asiatiska länderna, vilket var alla länder öster om Goda Hoppsudden i Sydafrika, var att fartygen skulle anskaffas, eller byggas, i Sverige och även utrustas här. Kompaniet skulle ledas av svenska medborgare i en styrelse för kompaniet. Inga svenska silvermynt skulle få föras ut ur riket och all handel skulle ske över Göteborg. Hemförda varor skulle säljas i staden på öppna auktioner. Staten var berättigad att erhålla en avgift på 100 daler silvermynt per ”läst” av fartygets dräktighet (måttet läst motsvarade ca. 2,5 ton). Rikets ständer var också berättigade till en viss andel av värdet av det som försåldes på auktionerna. Den första oktrojen innebar till en början att handel skulle få bedrivas med endast två faryg. Fartygen som skulle nyttjas fick vara beväpnade med kanoner och kompaniet skulle få använda våld för att skydda sina fartyg mot sjörövare och andra nationers flottor, som ville förhindra det svenska kompaniet att bedriva handel. Kompanierna erhöll kungligt privilegiebrev och skulle föra svensk handelsflagga. Befälet ombord tillerkändes samma rättigheter och ställning som svenska sjöofficerare. Ofta var befälspersonerna redan svenska sjöofficerare. Manskapet var befriade från att risken att bli utskrivna som soldater. Över resorna och handeln skulle det föras mycket noggranna böcker. Befälet hade också rätt att gripa besättningsmän som försökte fly i någon hamn och befälspersonerna hade även långgående befogenheter att upprätthålla disciplinen ombord.

Bakom Henrik König stod kapitalstarka utländska intressenter (främst skotska), som själva var förhindrade att deltaga i den handel som bedrevs av kompanierna i det egna landet.

Det första fartyg som bemannades och utrustades för en expedition till Kanton i Kina var ”Friedricus Rex Suecia” (”Svenske konungen Frederik”). Fartyget avseglade den 9 februari 1732 från Göteborg för att först segla väster om de brittiska öarna och sedan till handelsstaden Cadiz i Spanien. Färden gick därefter runt Goda Hoppsudden och genom Malackasundet till Kanton. Fartygets ankomst till Kina finns nogsamt noterad i den officiella kinesiska kejserliga krönikan. Fartyget återkom till Göteborg den 27 augusti 1733 och hade då varit på resa nära 18 månader. Den hemtagna lasten såldes på stora auktioner i Göteborg för sammantaget 900 000 silverdaler. De som satsat kapital på expeditionen torde ha fått en utdelning på i varje fall 25 procent av satsat kapital. Senare expeditioner skulle visa sig ge ännu högre vinster. Enligt kompaniets egna regler vara alla handelsböcker och redovisningar hemliga och brändes dessutom direkt efter den slutliga revisionen. Skälet till detta var att de verkliga delägarna i kompaniet inte skulle avslöjas till namn samt att det inte skulle bli känt hur stora vinster som handelsexpeditioner i verkligheten gav sina delägare. Eftersom alla handlingar brändes (några finns dock bevarade) är det i dag nästan helt omöjligt att sammanställa uppgifter om de vinster som handelsexpeditionerna gav. Att det rörde sig om mycket stora vinster under årens lopp är dock fullt klart.

Investerare var till en början främst rika köpmän i Göteborg och mycket kapitalstarka personer i Skottland och Nederländerna. Initiativtagare till den första oktrojen och själv stor inverterare var den skotske köpmannen Colin Campell (1686 -1757). Så snart som den första oktrojen beviljats såg man till att han genast blev svensk medborgare för att kunna ingå i kompaniets styrelse. Samtidigt adlades han av konungen. Campell hade tidigare tjänstgjort i det brittiska ostindiska kompaniet och gjort flera resor till Kina.

Handeln gick till så att fartygen lastades med både svenska produkter och varor som importerats från i första hand England och Nederländerna. Dessa varor såldes sedan med vinst i den spanska hamnstaden Cadiz mot betalning i spanska silvermynt, som kunde användas som betalningsmedel i Kanton. Om fartygen tog ny last med sig till Kanton har jag inte kunnat finna några uppgifter om. Cadiz är en urgamla handelsstaden i Andalusien. Det hävdas att Cadiz är Europas äldsta stad och äldre än Rom.

Redan i januari 1733, innan fartyget Friedericus återkomst till Göteborg, avseglade kapten Petrus von Utfall med fartyget Ulrica Eleonora till handelshamnen Porto Nova på Indiens ostkust. Denna expedition avlöpte inte väl. Fartyget hade vid avresan en besättning på 103 man. Av dessa togs 70 till fånga i bland annat Bengalen, 17 hade drunknat eller dött ombord och 16 hade rymt i någon hamn. Vid återkomsten till Göteborg fanns det endast 48 man i besättningen, varav nästa alla värvats under resan. Bland de värvade fanns ett antal från Bengalen. Vad som hände med männen från Bengalen är okänt. Den andra resan med Ostindiska kompaniets fartyg ledde till en avsevärd förlust för investerarna. Men i februari 1735 var det dags för den andra resan med fartyget Friedericus och de som då hade satsat kapital fick en utdelning som lär ha uppgått till i vart fall 50 procent. Till en början var verksamheten under varje oktroj att betrakta som en egen ekonomisk verksamhet och möjligen även som en särskild associationsform. Kompaniet som hade oktroj hade inte något eget kapital än det som erfordrades för att anskaffa och utrusta fartygen med besättning samt inköpa de varor som skulle säljas för att få medel att köpa varor i Kanton. Lagstiftningen möjliggjorde dock efter en tid att ett kompani kunde äga eget kapital, vilket innebar att associationen inte behövde upplösas efter varje expedition eller i vart fall efter utgången av oktrojtiden. Ett kompani med eget kapital tycks ha inrättats först år 1753. Under den första tiden hude ”delägarna” inte någon som helst inblick i eller kontroll över verksamheten. Ledamöterna i kompaniets styrelse benämndes ”direktörer”. Dessa hade stort inflytande vid planeringen av varje expedition, men under resorna var det några betrodda personer (ofta 3 – 4) som självständigt ansvarade för all försäljning och inköp av varor. De hade också det självständiga övergripande befälet ombord under hela resan. De benämndes ”superkargörer”. Om dessa inte var eniga i sina beslut skulle de rösta inom gruppen och vid lika röstetal skulle den mening gälla som den äldste superkargören stannade för. I den nautiska frågorna var det dock alltid kaptenen som bestämde. Benämningen superkargör kommer från det spanska ordet sobre cargo (”över” och ”last”) och betecknade den eller de som medföljer på ett fraktfartyg som representant för lastens ägare. Senare under Ostindiska kompaniets tid placerades i varje fall en superkargör i Kanton för att förhandla om inköp av varor som skulle medföras av nästa svenska fartyg som anlöpte Kanton. Superkargörerna hade en mycket viktigt uppgift ombord och i de hamnar som fartyget anlöpte. De var mycket välavlönade och kunde förtjäna betydligt mer än kaptenen. Ersättningen till superkargörerna utgick i allmänhet som en andel av vinsten (exempelvis 6 procent) efter försäljningen av de hemtagna varorna på auktion i Göteborg.

Superkargörerna och vissa befälspersoner var ålagda att föra mycket noggranna räkenskaper och andra böcker, journaler m.m. De skulle föra diarium och journaler över alla viktiga förrättningar, rådplägningsbok, kassabok, kontraktsbok, orderbok, bok för lastning och lossning, en bok för ”returladdningen” och en för utgifterna ombord.

Vinsten av de olika resorna varierade en hel del. Uppgifterna är ofta endast uppskattningar eftersom all bokföring och andra ekonomiska handlingar brändes omedelbart efter att handlingarna slutligen kontrollerats och reviderats efter hemkomsten. I allmänhet torde nettovinsten på satsat kapital ha varit 30 – 40 procent. Men vet dock att resan med fartyget ”Drottningen av Sverige” år 1744 gav investerarna en vinst på över 60 procent.

Det första fartyget seglade ut år 1732 och det sista återkom till Göteborg i mars 1806. Sammanlagt genomfördes 132 expeditioner och 8 av fartygen förliste eller grundstötte. Den mest omtalade förlisningen är den då fartyget Göteborg förliste år 1745 strax framför Älvsborgs fästning efter att ha varit ute på resan två och ett halvt år. Mycket av porslinet och annat gods kunde bärgas från vraket. Besättningen räddades. Den värsta katastrofen inträffade då då två fartygen ”Drottningen av Sverige” och ”Stockholm” samma dag led skeppsbrott utanför Shetlandsöarna. Båda besättningarna kunde rädda sig, men fartygen blev vrak och endast mindre del av lasten kunde bärgas. Fartyget ”Stockholm” var byggt på Classons varv i Stockholm och hade en besättning på 120 man och förde 28 kanoner. Fartygen var mycket välbyggda och chefen för kronans varv i Karlskrona, den berömde Frederic Henric af Chapman (1721 – 1808) fungerade i praktiken som en form av överinspektör över Ostindiska kompaniets skeppsbyggen. Chapman var en av världens främsta skeppskonstruktörer.

Provianteringen för lång resa runt halva jorden var i sig ett stort problem. Det finns anteckningar bevarade från fartyget ”Finland”, som avreste från Göteborg 1779. Som proviant medförde fartyget följande djur som levande proviant: 3 oxar, 1 ko, 26 får, 13 svin, 60 gäss, 58 ankor, 60 kalkoner och 172 höns. I Kapstaden köptes närmare 700 djur och på Java köptes 7 bufflar, 400 höns, 72 änder, 6 getter, 24 sköldpaddor, 400 kokosnötter samt en hel del anda läckerheter. Inför avresan från Kanton inköptes ett stort antal kinesiska svin. Men ”Finland” medförde förstås även stora mängder proviant som inte var levande djur. Vid avresan fanns det ombord bland annat: 6,5 ton saltat oxkött, 2,6 ton fläsk, 12,6 ton skeppsbröd, 2 ton stockfisk, 1 ton pudersocker, 22 tunnor salt och rökt sill, 37 tunnor salt, 62 tunnor gryn, 69 tunnor risgryn, 392 liter valfisktran och 1884 liter ättika.

Som drycker medförde ”Finland” 40 – 50 ton svagdricka och 6 000 liter brännvin. Befälet fick bättre mat än matroserna.

När fartygen kom till Kanton blev de liggande i hamnen 4 – 5 månader för att superkargörerna skulle få tid att förhandla om priser och hinna beställa varor för leverans till fartyget. Sverige hade under den första tiden inte någon fast representation eller agent i Kanton som kunde förbereda beställning av varor. Senare under 1700-talet placerades en fast superkargör i Kanton för att kunna förbereda inköpen redan innan nästa fartyg anlände från Sverige. Det var superkargören i Kantons uppgift att förhandla om pris på alla de varor som de svenska expeditionerna vill få hem till Göteborg. Det var framför allt olika sorters te, stora mängder porslin, mankins (bomullsväv), rabarber, gallingall (en apoteksväxt som var ett slag av ingefära med mycket stark smak), rotting, sagogryn (gryn gjorda av märgen i palmträd, vilka gryn användes till utfyllnad och skydd i alla de kistor i vilka porslinet fraktades), råsilke, sidentyger, kanel, arrak (sprit på ris) och metallen tutanego (en legering av zink, järn och antimon). Rabarber betraktades som en medicinalväxt och var under 1700-talet en av de dyraste medicinska preparaten på svenska apotek.

Den sista expeditionen till Kina genomfördes 1806 och då hade lönsamheten minskat betydligt. På olika sätt försökte de stora sjöfartsnationerna att hindra de svenska expeditionerna. Därmed var ostindiska kompaniets saga all.

Publicerat i Okategoriserade

Vråken lärde människan att flyga

Bröderna Wright (Wilbur Wright 1867-1912 Orville Wright 1871-1948) var självlärda tekniker och mekaniker. Utan något stöd från myndigheter eller något företag lyckades de genomföra världens första flygning med ett motordrivet flygplan. De började sin gemensamma verksamhet med ge ut en tidning i Ohio. För att kunna ge ut den så konstruerade och byggde de själva sina tryckpressar. År 1892 började de intressera sig för cyklar och året därpå bildade de ett bolag som sålde och reparerade cyklar. Snart började de även tillverka cyklar. Deras konstruktioner såldes under varumärkena Van Cleve och Wright Special. Det var tillverkningen av cyklar som gav bröderna ekonomiska möjligheter att genomföra alla sina flygexperiment.

Efter tysken Lilienthals död 1896, som utfört många försök med glidflygningar, blev bröderna Wright alltmer intresserade av flygning. År 1899 uppfann de en rollregleringsmekanism, vilken var helt avgörande för att kunna kontrollera ett flygplans rörelser i luften. De studerade noga hur vråkar höjer vingspetsarna för att hålla balansen när de glidflyger. Roll är benämningen på ett flygplans rörelse när det vrider sig kring sin längdaxel. Bröderna Wright gjorde vingspetsarna rörliga, liksom vråkarnas vingspetsar, vilket var en avgörande uppfinning för att kunna behärska ett flygplans rörelser i luften. Ville man få planet att luta åt höger, så sänkte man bara höger vingspets. De upptäckte också att effekten blev ännu bättre om man samtidigt rörde motsatta vingspets åt andra hållet. Redan år 1899 prövade de konstruktionen på en drake med höj- och sänkbara vingspetsar. Att reglera ett flygplans lutning på det här sättet kallas numera att skeva och de roder som används för en sådan rörelse kallas skevroder.

Bröderna Wrights insåg att de måste lära sig behärska glidflygning innan de försökte sig på att flyga med en motor. De fortsatte sina experiment ute vid en ensligt belägen kuststräcka i North Carolina, nära Kitty Hawk. Platsen valdes för att det där fanns höga sanddyner som de kunde starta ifrån och som hade lös sand att landa på. De lärde sig mer och mer om glidflygning och 1902 var deras förbättrade modell nr 3 försedd med både skevroder och sidroder. De upptäckte att man kunde göra kontrollerade svängar genom att använda både skev- och sidroder samtidigt. Planet hade också ett höjdroder längst fram. Med dessa roder kunde bröderna helt kontrollera flygplanets rörelser i luften. I och med att de lyckades med detta var de också klara för att bygga sitt första motordrivna flygplan. Brödernas första ameriakanska patent avsåg inte uppfinningen av ett flygplan utan i stället ett system av manöverbart system för att påverka de aerodynamiska egenskapern hos vingarna på en flygande farkost.

Det anses att brödernas uppfinning av vingskevningsmekanismen för att kontrollera planets vridning kring sin egen axel var helt avgörande för att kunna genomföra flygningar med motorkraft. Metoden att skeva planets vingar, att böja ena vingens bakkant uppåt samtidigt som man böjde den andra vingens kant nedåt, gav vingen mer lyftkraft. Den ena vingen steg medan den andra sjönk. På så sätt kan man kontrollera och motverka rolltendenser och även skeva för utföra kontrollerade svängar.

Bröderna Wrights tredje glidplansmodell provflögs vid Kitty Hawk år 1902 (ca. 6 km söder om det lilla samhället Kitty Hawk). Piloten låg i ett urtag i den lägre vingen. Därifrån kunde han kontrollera det främre höjdrodret med vänster hand och manövrera i sidroder och skevroder genom att vrida höfterna åt höger eller vänster i en rörlig vagga. Den ”vagga” som han låg i var konstruerad för att han med höfterna skulle kunna påverka vridningen av vingarna spetsar. Världens första flygplan med skevroder, ett glidflygplan, flögs med hjälp av höftrörelser. Bröderna Wright gjorde över tusen uppstigningar med glidflygplanet under 1902. Deras distansrekord för det året blev 190 meter och den längsta flygningen varade 26 sekunder.

Bröderna Wrights första motordrivna maskin byggdes under sommaren 1903. De fraktade den till Devil Hills i North Carolina och bröderna inledde sina försök den 14 december 1903. De spelade krona och klave om vem av dem som skulle genomföra den första. Wilbur vann, men det första försöket blev ett misslyckande. Flyer steg brant, stallade och föll ned i sanden. Att ett flygplan stallar innebär att nosen stiger uppåt och vingarna förlorar en stor del av sin lyftkraft, vilket innebär att flygplanet kan störta mot marken om det befinner sig på låg höjd. Det dröjde ända till den 17 december innan vädret tillät ett nytt försök. Bröderna gjorde fyra flygningar den dagen. Under den längsta flygningen flög planet inte mindre än 260 meter. Om man tar hänsyn till den starka motvinden flög planet motsvarande hela 800 m genom luften. Flygplanet ”Flyer I” var det första motordrivna flygplanet i världen som gjorde en kontrollerad flygning och landade på en lika högt belägen punkt som det startade från. Den 17 december 1903 utfördes alltså den första motorflygningen i världshistorien av två självlärda söner till en biskop. Fadern hade flera gånger sagt att han inte alls trodde att det var möjligt för sönerna att konstruera en flygmaskin. Dessutom ansåg han att det var mot Guds vilja att människan skulle sväva i luften.

Den första flygningen varade i 12 sekunder och planet färdades 37 m över marken. Distansen i luften var endast 152 m eftersom planet flög mot den kraftiga vinden. Den fjärde och sista flygningen den dagen varade 59 sekunder och planet färdades då en sträcka på 260 m. Det innebar mer än 800 meter genom luften med om man tar hänsyn till den starka vind som rådde. Flygplanet Flyer I startade från slät mark och gled längs en skena tills det lyfte.

Bröderna Wrights första motordrivna maskin byggdes under sommaren 1903. De fraktade den till Kill Devil Hills i North Carolina och började sina försök den 14 december 1903. Bröderna spelade krona och klave om vem av dem som skulle vara pilot första gången. Wilbur vann, men det första försöket blev ett misslyckande. Flyer steg brant, stallade och föll ned i sanden. Att ett flygplan stallar innebär att nosen stiger uppåt och vingarna förlorar en stor del av sin lyftkraft, vilket innebär att flygplanet kan störta mot marken om det befinner sig på låg höjd. Det dröjde ända till den 17 december innan vädret tillät ett nytt försök. Bröderna gjorde fyra flygningar den dagen. Under den längsta flygningen flög planet inte mindre än 260 meter. Orville Wright levde till 1948 (blev 76 år) och fick alltså vara i livet när de amerikanska bombarmaderna fällde bomber över Tyskland och ett flygplan fällde atombomben över två japanska städer. Han och hans bror (avliden redan 1912) var de två män som först av alla flög med ett motordrivet flygplan. Hade Orville Wright levt till 97 års ålder hade han kunnat få uppleva månlandningen 1969.

Orville sände ett telegram till brödernas far, biskop Wright. Texten löd: LYCKATS FYRA FLYGNINGAR TORSDAG MORGON ALLA I TRETTIOTRE KILOMETER MOTVIND STARTADE FRÅN MARKNIVÅN MED BARA MOTORKRAFT MEDELHASTIGHET GENOM LUFTEN FEMTIO KILOMETER LÄNGSTA 57 SEKUNDER INFORMERA PRESSEN HEMMA JUL STOP OREVELLE WRIGHT STOP. Telegrafisten hade skrivit 57 sekunder i stället för 59, och dessutom hade han stavat Orvilles namn fel.

Detta berömda telegram avlyssnades olagligen någonstans på telegraflinjen mellan Kitty Hawk och Dayton, och någon förmedlade en helt felaktig version till pressen som bara skrev några få rader om världens första motorflygning. Bröderna skrev då själva en redogörelse för sina försök och lämnade in den till Associated Press, men ingen i hela Amerika tycktes vilja ta nyheten om flygningen på allvar.

Europas flygpionjärer hade nästan givit upp sina försök att glidflyga med sina tunga och otympliga flygplanskonstruktioner. Men de hade ändå noga följt rapporterna om bröderna Wrights lyckade glidflygningsexperiment under åren 1900 – 1902. De kände också till att bröderna hade planer på att förse ett större flygplan med bensinmotor. När nyheten om den första motorflygningen nådde Paris år 1903 tvivlade man inte alls på att amerikanerna utfört vad de tidigare föresatt sig.

Efter att bröderna Wright levererat de första amerikanska flygmaskinerna till Förenta staternas armé, beslöt sig Wilbur  för att dra sig bort från flygningen och fabriksverksamhet. Han ägnade sig uteslutande åt teoretiska studier och vetenskapliga experiment inom aerodynamiken. Han avled av tyfoidfeber 1912, i en ålder av 45 år. Brodern Orville blev 76 år gammal.

Den som nästan har glömts bort är Charlie Taylor (1868 – 1956) som var den tekniker som byggde motorn till bröderna Wrights första flygplan. Det var han som på bara sex veckor konstruerade och byggde en vattenkyld motor med motorblock av en legering aluminium-koppar. Motorblocket med vevhus vägde bara 69 kg och göts på ett mässingsgjuteri i närheten av Dayton, Ohio. Bröderna Wright hade räknat fram att det krävdes en motor på 8 hp, men den motor som Taylor konstruerade visade att den gav 12 hp.

 

Publicerat i Okategoriserade