Nom de guerre

Nyligen läste jag överstelöjtnant Ulf Björkmans lättsamma bok om sitt liv i flygvapnet. Mest känd för en bredare allmänhet är han eftersom han under ganska många år var flygvapnets informationschef och speaker på många flyguppvisningar. Själv ledde han också under en tid en uppvisningsgrupp. I boken omtalar han ett ganska stort antal flygofficerare med deras ”nom de guerre”. Själv var han i flygvapnet känd under tillnamnet ”Ulle-Bulle”. Kapten Olemyr kallades för Myr-Olle. Flygvapenchefen gick under namnet ”Stril-Olle” och översten Sven Lampell naturligtvis för ”Lampan”. Det var mycket vanligt att befäl informellt tilldelades olika namn, som inte alltid kunde kallas för ”smeknamn”. En kurskamrat till mig i flygvapnet gick alltid under namnet ”Snöret” och själv kallades jag en tid för ”Thermos”.

Nu är detta med särskilda tillnamn mellan krigare inte något nytt. På franska heter det som sagt nom de guerre (”krigsnamn”). Det var ursprungligen en tradition i Frankrikes armé, belagd från 1600-talet. Från 1716 skulle alla franska soldater ha ett soldatnamn och bruket har också funnits i Franska främlingslegionen. I det senare fallet handlade det om att soldaterna skulle få vara anonyma. Nom de guerre ska inte förväxlas med de namn som svenska indelta soldater tilldelades. Dessa namn blev deras enda namn och var inte alls några täcknamn.

Begreppet nom de guerre har i modern tid även kommit att användas då politiska aktivister och revolutionärer hittar på namn för att undvika att bli identifierade, således som en form av kodnamn eller täcknamn. Men när en brottsling använder sig av ett påhittat namn är det inte frågan om nom du guerre utan i stället alias. När artister använder sig av påhittade namn kunde dessa förr kallas för nom de guerre, men numera i stället för ”artistnamn”. Författarpseudonymer har tidigare kallats för nom de plume (”fjäderpennnamn”). Kända nom de guerre för politiker är exempelvis Yassir Arafat, (Mohammed Abdel Rahman Abdel Raouf Arafat al-Qudwa al-Husseini), Willy Brandt (Herbert Frahm), Che Guevara, (Ernesto Guevara de la Serna), Mata Hari (Margaretha Geertruida Zelle) och Jomo Kenyatta (Johnstone Kamau wa Ngengi).

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Barbara Cartland

Barbara Cartland var författaren som var okrönt drottning bland alla som skrev enkla romantiska böcker. Hon levde 1901 – 2000 och blev 98 år gammal. Hon började som journalist, men blev ganska snart featurejournalist och uppmärksammad av flera tidningsmagnater. Det dröjde dock inte länge förrän hon gick över till att skriva romantiska böcker i en rasande fart. Ofta utspelades handlingen i historisk miljö, nästan alltid någon gång under åren 1790 – 1890. Det var romantik och kärlek hela vägen genom varje bok. Det förekom inte någon påtaglig erotik och absolut inte något sex. Det mest fysiska var några smäktande kyssar i slutet på varje bok. Barbara Cartland var enormt produktiv och skrev 723 böcker under sitt liv. I allmänhet kunde hon få i väg 10 – 20 böcker per år. Som mest 26 böcker under ett år, vilket var 1976. Enligt hennes egna uppgifter hade böckerna sålt i ca. 750 miljoner exemplar, men det finns många som tvivlar på den försäljningssiffran. En hel del av hennes titlar gavs ut som piratupplagor i tredje världen. Vid något tillfälle uppgavs det i den engelska pressen att hon var nr elva på ranglistan över förmögna kvinnor i Storbritannien. Men när hon avled visade hennes bouppteckning endast på en förmögen på ca. 16 miljoner kronor. Det har spekulerats en hel del om hon och hennes två söner fört undan stora förmögenheter till något skatteparadis för att undvika arvsskatt. Det väckte i varje fall stor förvåning att hennes förmögenhet inte var större. Långt tidigare hade det nämligen skrivits om att hon hade en förmögenhet på i varje fall 500 miljoner kronor. Själv sa hon att hon var ointresserad av vilka inkomster och förmögenhet hon hade.

Böckerna ”skrev” hon genom att liksom Agatha Christie ligga på en soffa och diktera för sin sekreterare. Det tog henne omkring 14 dagar att diktera en bok och hon brukade diktera varje dag under två och en halv timme. Det blev 7 000 ord per dag har en av hennes sekreterare berättat. Förlagen, särskilt ett förlag i USA, försökte övertala henne att skriva mera explicit sexuellt, men det vägrade hon. Privat kunde hon dock vara väldigt öppen när det gäller det sexuella. Barbara Cartland lät sig gärna intervjuas och framhöll då att hon stod för en gammaldags moral och den tänkte hon inte avvika ifrån. Hennes kvinnliga gestalter var alltid oskulder fram till bröllopet, men hon sade vid några tillfällen att ”det är alltid bra om mannen har en del erfarenheter för äktenskapet”. Hur det kunde hänga ihop gick hon inte närmare in på. En gång sa hon dock att ”det finns ju kvinnor som väljer att inte gifta sig”, vilket hon uppenbarligen tyckte var omoraliskt i sig.

Barbara Cartland skev även en del böcker under pseudonym, men även dessa böcker har samma dramaturgi och hämtar sina scener från 1800-talet. Det var skir romantik och kärlek i svarta och vita schabloner. Kvinnors huvuduppgift i livet är att ta hand om man och barn. Ingen av hennes kvinnliga gestalter är yrkeskvinnor och alla tillhör överklassen. Själv kom hon från den välbeställda medelklassen, men gav alltid en bild av att hon tillhörde och alltid tillhört aristokratin. Hon adlades dock 1991 och blev då Dame Cartland på inrådan av drottningmodern.

På äldre dagar framträdde Barbara Cartland alltid helt klädd i rosa, hårt sminkad och målad. Hon accepterade inte några kvinnor i sin närhet som var klädda i byxor. Hennes uppfattning var att moralen hade upplösts när kvinnorna på 1920-talet började använda sig av byxor, som dessförinnan bara vara ett manligt plagg. Hon förklarade också att hon alltid ville förlägga sina berättelse till tiden för 1920-talet därför att under det decenniet började flickor inte längre hålla på sin oskuld fram till bröllopsnatten. Hennes romantiska oskuldsfulla berättelse kunde helt enkelt inte förläggas till tiden efter 1920.

Barbara Cartland var själv gift två gånger och framhöll i intervjuer att hon aldrig varit ”omoralisk”. När hon var 19 år hade hon träffat en major som föreslog att hon skulle följa med honom till hans bostad för att ”han ville visa hur hans revolver fungerade”. Hon förklarade dock direkt att hon inte tänkte gå med honom. På ålderns höst berättade hon gärna att 55 män hade friat till henne under årens lopp, men att hon bara accepterat två frierier. Den första mannen var otrogen och då skilde hon sig. Förhandlingarna i domstolen om skilsmässan ägde rum under stor medial uppmärksamhet. Mannen menade att det var hustrun som varit otrogen, vilka anklagelser hon värjde sig mot genom att åberopa vittnen. Den man som hon skulle ha varit otrogen med hade haft egen nyckel till lägenheten och hade vid några tillfällen, vilket hon erkände, ”kysst henne godnatt”. Hon tillade försiktigtvis att ”det gör alla mina vänner”. Efter skilsmässan gifta hos sig dock med den ”gode vännen” och de var sedan gifta i 27 år. Det visade sig vara en släkting till den förste mannen som bara samma familjenamn.

Barbara Cartlands språk är enkelt och klart. Korta meningar och inte några parallellskildringar. Schablonerna är enkla och läsaren vet redan från början hur boken kommer att sluta. Hon har nästan bara kvinnliga läsare, även om hon själv i en intervju sa att hon fått reda på att Khaddaffi gillade hennes böcker därför att de är så moraliska.

Hennes böcker är översatta till 38 språk. Av hennes 723 böcker är 313 översatta till svenska. De flesta böcker omfattar 180 – 200 sidor. År 1988 tilldelades Barbara Cartland Médaille de Vermeil de la Ville de Paris, som är den högsta utmärkelsen av staden Paris. Hon erhöll utmärkelsen därför att hennes böcker då hade givits ut i 25 miljoner exemplar i Frankrike.

Publicerat i Okategoriserade

Två mysterier samma dag i Göteborg

Den 29 juli 1965 inträffade tre uppseende händelser i Göteborg. Två av händelserna har aldrig fått någon förklaring och är i dag snart 55 år senare fortfarande stora mysterier.

Kl. 14.13 den dagen stormade två beväpnade män in på Skandinaviska Bankens kontor vid Gamlestadstorget i Göteborg. En av rånarna ställde sig vid dörren och höll vakt medan den andre hoppade över disken för att tömma kassorna. Den man som hoppade över disken hade stor blond peruk och lösbröst samt kvinnokläder. Men det var så uppenbart att han var utklädd då alla direkt såg att det var en man. Vad de inte direkt såg var att han och även rånaren som vaktade entrén hade dykardräkter under de vanliga kläderna. Rånaren som hoppade över disken sköt några skott i taket med sin pistol för att skrämmas. En bankkund, som varit brottare, kastade sig dock över rånaren som höll vakt. Även den rånaren sköt ett skott och träffade brottaren i benet, men lyckades samtidigt och med samma skott även skjuta sig själv i benet. Rånarna lyckades i varje fall springa iväg från banklokalen ned mot Säveån som ligger i närheten. En annan bankkund, som tjänstgjort som FN-soldat, sprang efter rånarna och försökte kasta stora stenar mot dem och bankrånarna sköt mot förföljaren. Men de lyckades i varje fall ta sig ned till ån och, sedan de kastat av sig sina vanliga kläder och tagit fram några lufttuber som de gömt vid kanten av ån, dök en av dem ned i det smutsiga vattnet. Det var närmast ett kloakdike. Den andre rånaren lyckades ta sig upp i en båt med en en medhjälpare som väntade på de två rånarna. Men den andre rånaren blev liggande kvar under vattenytan och andades med en snorkel som stack upp under växtligheten nära kanten av Säveån. Polisen grep ganska snart både båtföraren och den rånare som rymt med båten. Men den andre låg kvar i ån i flera timmar fram till dessa att en polisman upptäckte att det stack upp en snorkel ur vattnet. Rånaren hade försökt maskera snorkeln med blad och andra växtdelar. Två av männen dömdes senare till långa fängelsestraff. Rånaren, som hade försökt klä ut sig till kvinna, dömdes dock till rättspsykiatrisk vård. Rånet blev omskrivet i tidningarna som ”grodmansrånet”. Rånet var amatörmässigt och klumpigt utfört. Men något mysterium är det inte. Det är dock de andra två händelserna som ägde rum samma dag 1965 i Göteborg.

Sommaren 1965 var Hybner Lundqvist 18 år och befann sig på semester med sin familj i Torekov. Torsdagen den 29 juli 1965, samma dag som bankrånet genomfördes, skulle han lifta från det skånska semesterparadiset till bekanta i Lysekil. När han kom till Göteborg sände han ett vykort till föräldrarna och det är klarlagt att det var han som skrev kortet. Därefter upphör alla spår efter ”Hymme”, som han kallades. Han har aldrig återfunnits och det är inte känt vad som hände med honom. Han var inte psykiskt störd eller sjuk. Inte heller var han kriminell. Händelsen är ett mysterium.

Samma dag, torsdagen den 29 juli 1965, inträffade ytterligare som om möjligt är ännu märkligare och mystiskt. Gay Karlsson, 22, Jan Olof Dahlsjö, 21, och Kjell Åke Johansson, 16, bodde alla i arbetarstadsdelen Haga i Göteborg. De var kompisar och de två äldre hade lärt känna varandra när de gjort värnplikten. Den sommaren hade de setts åka omkring i Haga i en mörkblå Volvo PV444. Alltså en på den tiden vanligt förekommande personbil. Men inte någon av dem hade körkort. Det har aldrig blivit klarlagt vem av dem som ägde bilen. De var inte kända för kriminalitet, men det var tydligen inte heller stadens mest skötsamma ynglingar. Kjell Åke, bara 16 år gammal, hade blivit pappa bara några månader tidigare och det var en pressande tid för honom. De tre ynglingarna sa till några i sina familjer att de skulle åka iväg och campa i Åsa, 45 km söder om Göteborg. Ingen såg när de packade eller när de körde iväg – om de nu gjorde det. Från och med dagen är de och bilen spårlöst försvunna. Det finns inte några spår efter dem. Polisen gjorde omfattande eftersökningar. Man draggade i olika vattendrag och letade efter spår som eventuellt skulle kunna visa att bilen körts ned i något vattendrag.

Det har förekommit uppgifter om att en av pojkarna senare setts i Australien och han då skulle ha jobbat på ett fartyg. Det finns även uppgifter om att det kommit vykort från utländska orter från någon av de försvunna, men det helt är ytterst osäkert. Det finns inte några spår efter de tre i bilen och inte heller från pojken som skulle lifta till Lysekil. Ingen av de försvunna hade några pass och heller några pengar. Det hela är mysteriet.

Det har spekulerats en hel del om vad som egentligen hände. En teori är att de tre ynglingarna var inblandade i grodmansrånet på något sätt. Möjligen att de skulle hjälpa till med flykten efter rånet. Men rånet misslyckades genom att de tre rånarna greps. De hade bara kommit över ca. 18000 kr. Efter rånet ska de ha flytt utomlands genom att ta hyra på något fartyg i Göteborg, vilket på den tiden inte var omöjligt även om man inte hade klara papper. En annan teori är att de tre i bilen, som eventuellt hade rest till Åsa som de sagt, hade tagit upp liftaren och att något bråk utbrutit. Kanske hade liftaren dött och de tre ynglingarna rymt från landet på något sätt. Eller också har de tre tilldragelserna inte någon samband alls med varandra trots att de inträffade samma dag. Kanske var det så enkelt att ynglingarna kört av vägen och ned i något vattendrag eller över en kajkant. Ingen har trott att det var något kollektivt självmord.

Publicerat i Okategoriserade

Stockholms blodbad

Stockholms blodbad var den direkta anledningen till att Gustav Vasa försökte och lyckades samla både allmogen och stormännen till uppror mot det danska väldet. Man kan tveklöst säga att blodbadet var inledningen till den betydelsefulla konsolideringen av den svenska nationalstaten. Det var först på Gustav Vasas tid som Sverige blev en stat på det sätt som vi känner i dag. I skolan och i diverse böcker har vi fått lära oss vad som hände i Gamla stan i Stockholm i slutet av år 1520. Det kan därför vara intressant att även ta del av hur en dansk historiker har skildrat det som hände i Stockholm det året. Den danske historikern Adam Farbricius (1822 – 1902) skrev bland annat ”Danmarks historie for folket (senaste upplagan 1889) och det är han som till den breda danska allmänheten har förmedlat den danska versionen av vad som egentligen inträffade. I stora drag berättade Fabricius följande.

Den 4 november 1520 kröntes kung Kristian II i Stockholm till Sveriges konung av den svenske ärkebiskopen Gustav af Trolle. Kristian II, i vårt land ofta kallad Kristian tyrann, var dansk och norsk kung åren 1513 – 1523 och svensk kung endast 295 dagar tiden 1520 – 1521. Det var framför högaltaret i Stockholm som Kristian avlade ed på att allt vad som skett skulle vara glömt och förlåtet. Johannes Suskot var närvarande vid kröningen i egenskap av kejsar Karls sändebud och som gåva hängde han på Kristian en tung guldkedja samt förklarade honom tillika som riddare av ”det gyllene skinnet”. Omedelbart efter kröningen följde tre dagar av festligheter på Stockholms slott med mycket sång och dans samt även omfattande riddarspel. Stockholms borgarskap gav den nye svenske konungen en kredensbägare som vägde 345 lod silver och dessutom var fylld med 60 ungerska gylden (gulden). Det är väl omvittnat att Kristian var uppslupen och glad under de tre festdagarna. Han omfamnade och kysste många av de uppvaktande svenska adelsmännen.

Men under de tre dagarna av festligheter höll Kristina i all hemlighet rådslag på slottet med Gustav av Trolle och Didrik Slaghök (på danska Slagheck) samt ytterligare några andra. Man beslöt att i en enda aktion undanröja alla spetsar inom den svenska aristokratin. Anledningen till den planerade aktionen sades vara att ärkebiskopen tidigare avsatts och bannlysts av påven. Alla historiker tycks vara överens om att den verklige initiativtagaren till blodbadet var denne Didrik Slaghök. Det sägs att denne yttrade följande om det löfte som Kristian avlagt under ed framför högaltaret: ”Den förlåtelse och glömska, som konungen lovat, gäller blott för hans egen person, på påvens och kyrkans vägnar har han icke givit något sådant löfte”. Kristian godkände den plan som Didrik Slaghök anses har utarbetat.

Didrik Slaghök föddes som oäkta son till en westfalisk präst och tyckes tidigt ha varit anställd i det påvliga kansliet. Han kom till Norge 1510 och blev snart mycket uppskattad av både Kristian II och kungens rådgiverska, Sigbrit. Efter att ha befunnit sig i något land utanför Norden återkom han 1517 som medhjälpare åt påvens sändebud, avlatskrämaren Arcimboldus. Denne missbrukade snart kungens förtroende och lät sig i stället mutas av Sten Sture den yngre. Didrik Slaghök informerade kung Kristian om detta och sändes därpå till Rom för att rapportera om Arcimboldus svek. Därefter återfinner man honom i den danske kungens följe i Stockholm i november 1520.

Efter festligheterna, på den fjärde dagen efter kröningen och på onsdagen den 7 november kallades fru Kristina Gyllenstjerna (Sten Stures änka) och ett antal svenska herremän till slottets stora sal. När de samlats i salen stängdes och låstes alla dörrar till salen. Klockan ett kom Kristian själv in i salen tillsammans med sina närmaste män. Sedan Kristian satt sig i domarsätet steg ärkebiskopen Gustav af Trolle inför kungen och framförde allvarliga anklagelser mot herr Sten och de herrar som tidigare hade slagit följe med denne. Ärkebiskopen begärde att de alla skulle dömas enligt gällande svensk lag. Kristina Gyllenstjerna steg då modigt fram och höll ett försvarstal för sin avlidne man och hans anhängare. Hon visade även ett dokument som undertecknats av hela rådet och förklarade att Gustav af Trolle var ovärdig att vara ärkebiskop. Kristian tog själv ifrån henne dokumentet och kallade fram undertecknarna en efter en. Det var då som biskop Hans Brask, när han framträdde inför den nykrönte kungen pillade upp vaxsigillet som var fäst vid hans namn på dokumentet. Ur sigillet kunde han plocka fram en liten lapp som han lagt tid då sigillet tidigare anbringats på dokumentet. Lappens text var de välbekanta orden: ”Härtill är jag nödd och tvungen”. Kungen lämnade därefter slottssalen, men hans närmaste män genomförde långa förhör med de anklagade rådsherrarna långt in på kvällen. Vid tiotiden på kvällen kom Sören Norrby in i slottssalen med ett antal knektar. Dessa var inte bara beväpnade utan bar även på brinnande facklor. Norrby och soldaterna gick runt i salen och grep alla de herrar som de redan tidigare bestämt skulle gripas. De gripna slogs i järn och fick tillbringa sin sista natt i antingen slottets blå torn eller i ett helt mörkt rum någonstans i slottet. Morgonen därpå, det var torsdagen den 8 november, gick trumpetare runt i gryningen och befallde att det var förbjudet för alla och envar att gå ut från sina hus förrän det meddelats att det åter var tillåtet. Stadens portar stängdes och danska landsknektar placerades ut på alla viktiga platser i staden. Flera kanoner ställdes upp på Stortorget för att det skulle vara möjligt att bestryka olika gator och gränder med kartescher. Regnet öste ned från mörka moln. Klockan nio inträdde 14 adliga herrar i den stora slottssalen. Bland dessa prelater fanns Gustav av Trolle, Hans Brask och den danske biskopen Jens Beldenak i Odense. Den senare var den ende prästmannen från Danmark. Beldenak ställde en fråga till de tillfångatagna svenska herrarna, som förts till slottssalen. Han sade att de alla sammansvurit sig mot påven och den heliga stolen i Rom och frågade om de därmed förstod att de förbrutit sig som kättare. Svaret blev ja och därmed ansåg Beldenak att saken var helt klar. Kungen skulle få bestämma straffen för kättarna. Men kungen dröjde på sitt rum och beslutade till sist att Didrik Slaghök skulle vara den som ansvarade för verkställigheten av straffen. Klockan tolv öppnades de stora slottsportarna och de fängslade fördes ut mellan två långa led av knektar. De dödsdömda fördes till Stortorget och omringades där av danska knektar. Trumpetare började genast gå runt i staden och ropade ut att att stadens borgare nu åter fick komma ut för att bese det skådespel som skulle äga rum på Stortorget.

I ett burpråk på rådhusets vägg trädde den nydubbade riddaren Nils Lykke fram och förkunnade för alla de många borgarna som samlats på torget: ”De dödsdömda är kättare och olydiga mot den heliga fadern i Rom. Det har lagt krut under slottet för att spränga konungen i luften. Trots detta har konungen velat skona dem, men ärkebiskopen har tre gånger under knäfall begärt att rättvisa må ske”. När riddaren Lykke sagt detta ropade den fängslade biskopen Vincent i Skara att allt var ren lögn och påhitt och att Gud skulle hämnas den grymma orättfärdigheten. Flera instämde i vad biskop Vincent hade ropat, men de tystades ned av de danska landsknektarna. Det dömda vädjade om att få avge skriftermål och mottaga det heliga sakrament innan de avrättades. Men Didrik Slaghök förvägrade dem detta med förklaringen att alla de dömda redan stod under kyrkans bann.

Den förste som fördes fram och avrättades med bödelsvärdet var biskop Matthias i Strängnäs och därefter avrättades biskop Vincent i Skara. Båda dessa biskopar hade stått på kung Kristians sida, men trots detta avrättades de. Som tredje man avrättades riddaren och tidigare riksmarsken Erik Abrahamsson Lejonhufvud. Denne hade hjälpt danskarna förbi de svenska ställningarna i Tiveden i januari 1520. Trots detta och trots att han inte var upptagen på förteckningen över kättare, avrättades även han. Därefter avrättades Joakim Brahe, Gustav Vasas svåger Erik Johansson, Gustav Vasas far samt tio andra rådsherrar och adelsmän. Sedan fortsatte halshuggningarna med att stadens tre borgmästare avrättades samt 14 rådmän och en hel rad av stadens mest framstående borgare. Många hämtades och släpades ut från sina hem av de danska soldaterna. Åskådare som visade medlidande och öppet grät drogs fram av knektarna och avrättades även de. Det regnade häftigt hela dagen och det blodfärgade vattnet rann över stenarna på torget och ned i anslutande gränder.

Kungens och hans män förstod att flera av de fanns på listan över de som skulle avrättas hade lyckats gömma sig i husen i Gamla stan. Dagen efter avrättningarna kungjorde kungen att inga fler skulle avrättas. Flera av de som gömt sig vågade då sig fram, men även dessa greps då genast och avrättades omedelbart. Även flera tjänare till adelsmän infångades och hängdes i galgar. De avrättades hem och egendom plundrades, deras fruar och döttrar våldtogs av de vilda danska knektarna. Dödandet fortsatt även på den tredje dagen. Antalet lik sägs ha uppgått till omkring 90. Dessa lades i tre olika högar uppdelade efter stånd och samhällsställning. På lördagen forslades alla lik till den plats där Katarina kyrka nu ligger. Eftersom danskarna angivit att det var kättare skulle de inte få någon kristen begravning utan endast brännas. Kungen bestämde själv att Sten Stures lik skulle grävas upp för att brännas. Även Sten Stures lilla sons halvt förruttnade kropp grävdes upp och brändes.

Redan under det pågående blodbadet sände Kristian ut skrivelser till alla landsändar i vilka han förklarade att domarna hade avkunnats av landets biskopar, prelater och andre ”vis män” i landet samt att kungen själv sett till att Sten Stures främsta anhängare hade fått det straff som de förtjänade som kättare. Han skrev att hans avsikt därefter var att styra riket under fredliga förhållanden enligt rikets gamla lagar och sedvänjor.

Med det var faktiskt en del danskar som uttryckte sin avsky över mördandet i Stockholm. Sören Norrby skyddade flera svenska adelsmän som tagit skydd hos honom. Otto Krumpe var ytterst missnöjd och tog avsked från befälet över den danska hären. Doktor Suskot, som avrått kungen från utrensningen av svenska adelsmän, lämnade i vredesmod hastigt Stockholm. Kung Kristian tycks aldrig själv ha ångrat massakern och måste ha fått uppfattningen att han en gång för alla hade kväst all upprorsanda i Sverige. Efter blodbadet vistades han en tid på slottet och var sysselsatt med att försöka dra upp vidlyftiga planer på en stor nordisk handelsunion som skulle stå emot Hansastädernas dominans i Östersjön och i norra Europa.

Didrik Slaghök, som var initiativtagare till massakern, efterträdde först den avrättade biskopen Vincent i Skara för att efter en kort tid återvända till Danmark. Där efterträdde han Otto Krumpe som befälhavare över den den danska hären. Men då det snart visade sig att han inte klarade av att leda hären utnämndes han i stället till ärkebiskop i Lund. Men inte heller där blev han långvarig på sin post. Påven Leo X blev nämligen upprörd över att två biskopar halshuggits i Stockholm. Kristian var då tvungen att lägga all skuld för händelsen på Didrik Slaghök och dömde honom därför till döden. Då Slaghök redan hade repet om halsen ändrades hans straff till att brännas levande. Han brändes levande den 24 januari 1522 på Gammeltorv i Köpenhamn.

Publicerat i Okategoriserade

Iliaden i undervisningen

Vi känner redan de lärda grekerna, (”de gamla grekerna”), som skapat och burit upp hela fundamentet för den västerländska kulturen. Filosofin och naturvetenskapen sprang upp från grekerna. Romarna erövrade visserligen Grekland, men det var den ändå den grekiska kulturen som i sin tur nästan erövrade kulturen i det romerska väldet. Men i både i Aten och Rom var det bara maktelitens söner som fick en regelmässighet utbildning. Dessa fick då å andra sidan ofta en mycket god och bred utbildning.  Men det var ändå påfallande många som kunde stava sig genom en text både i det grekiska och det romerska riket. Det framgår exempelvis av bevarat klotter på väggarna i Pompeji.

Hur gick det då utbildningen av de unga männen till i Grekland. Eleverna i de grekiska skolorna läste alltid Homeros. Han var tveklöst den stora uppfostraren i Grekland och detta oavbrutet i över 1000 år. Alla grekiska ädlingar hade tagit sig igenom i Iliaden och fått lära känna Akilles levnadsöde, mod och hjältedåd. Sokrates kunde sin Iliad, som även hans lärjunge Platon var väl förtrogen med. Även Aristoteles, som var lärjunge till Platon, hade lärt Iliaden. Aristoteles var som bekant lärare för den unge prins som sedan kom att framträda som Alexander den store (356 – 323 f. Kr). Det berättas att Alexander hade med sig ett exemplar av Iliaden på sitt stora erövringståg. Han påstod till och med själv att han genom sin mor Olympia  härstammade från Akilles. När Alexander kom till staden Troja lade han ned en krans på vad man då trodde var Akilles grav. Klart är att Alexander hade Akilles som förebild för sitt eget liv som världshärskare.

Även i rom var Iliaden den viktigaste skolboken, både på originalspråk och i latinsk översättning. Så småningom kom dock även Vergilius (70 – 19 f. Kr.) skrifter att användas i undervisningen i Rom i latin. Både i Grekland och i Rom bedrevs undervisningen på så sätt att eleverna högt fick läsa upp texten med så korrekt uttal och betoning som möjligt. Läraren förklarade den upplästa texten grammatikaliskt, stilistiskt och innehållsmässigt. Eleverna fick memorera långa partier av Iliaden och i skrift återge verkets innehåll. De förlades även att skriva egna små berättelser på prosa som skulle återge innehållet i Iliadens poesi. De elever som lyckades memorera lång  partier av Iliaden hyllades som framstående lärjungar. i Iliaden. Diktverket omfattar över 16.000 verser, vilka av grekerna indelades i 24 sånger.

I Rom kom Vergilius skrifter att intaga en särskild ställning och särskilt Aneiden som kom att användas därför att den förhärligade det romerska rikets storhet samt uttryckte vördnad för det himmelska makterna som ledstjärna för plikttroget arbetet. Aneiden ett nationalepos som är avsett att framkalla fosterlandskärlek hos läsaren. Trots att Vergilius själv inte var nöjd med sitt epos föll det i romarnas smak. Verket hälsades med bifall och stor beundran av samtiden. Vergilius läste själv och delar av verket för kejsar August, vilket gjorde stort intryck på kejsaren och hans familj. I undervisningen användes verket för att lära ut språk- och verskonst. Lärjungar och andra lärde sig delar av verket utantill och den kom också att betraktas som en handbok i retorik. Vergilius verk har sedan alltid haft mycket stor betydelse för vad som i alla tider ansetts vara fulländad klassiskt latin. Den som kan tala och skriva som Vergilius anses i alla stycken behärska latin.

Platon ogillades som bekant både skönlitteratur och poesi. Han angrep öppet Homeros genom att framhålla att  ”Käre Homeros” inte är i stånd att göra människor bättre eller sämre i deras enskilda och offentliga liv. I arbetet ”Staten” slår Platon fast att Homeros inte har gjort det offentliga livet något gagn, och att han inte heller inte i det enskilda livet varit vägvisare och lärare för många människor. Han har inte efterlämnat något homeriskt livsideal, som Pythagora efterlämnat ett pythagoreiskt ideal. Platon har starkt kritiserats för sitt fördömande av både skönlitterär prosa och poesi. Han ville inte se några poeter i sin ideala stat. I den ville han i stället att äldre visa filosofer skulle styra. Platon var som bekant inte någon förespråkare för den direkta demokratin. Nu vet vi inte riktigt om Platon själv tog avstånd från all poesi och musik eller om det bara var ett led i hans stora framställning av den ideala staten. Det är mycket  möjligt att han tog avstånd från diktningen därför att diktaren (skalden) vid den tiden hade en särställning i samhället som en person som var besatt av en ”gudar given mania”, således en utvaldhet eller geni. Platon kunde förmodligen inte acceptera samtidens uppfattning att dikterna och tragediförfattare hade en särskild förborgerlig förmåga att se för andra okända samband  mellan tillvarons olika beståndsdelar. Både diktaren och filosofen tillskrevs av samtiden förmåga att klargöra samband som andra inte kunde förnimma. Platon varken ville eller kunde tillerkänna diktkonst än en sådan förmåga vid sidan om själva filosofin. I Grekland var siarförmåga något stort och eftersträvansvärt. Platon var själv inte helt främmande för det mysteriösa och det profetiska. Han använde i sina skrifter ett bildspråk för att förmedla det filosofiska innehållet i sina tankar. Hos honom tycks det filosofiska skådande (”tanken som skådande”) ha kommit till uttryck genom bilder från naturen, jämte myter, som symboler för det rena intellektuellt innehållet. Klart är dock att Platon, som lärjunge till Sokrates, sätter filosofins förklarande förmåga framför diktarnas mania, den profetiska förmåga som samtiden tillskrev skalderna. För Platon var ratio alltid det centrala.

Publicerat i Okategoriserade

Beräkning av jordens omkrets

Antikens greker hade ett intresse av att försöka ta reda på hur stort jordklotet var. Det kände till att jorden var rund och förmodligen rund som ett klot. Eratosthenes var astronom och matematiker. Han var den förste som lyckades bestämma jordklotets omfång. För detta använde han sig av en helt genial mätmetod. Han var av uppfattningen att solen stod i zenit i den egyptiska staden Syene (nu Assuan) vid middagstid midsommardagen och att solen då skulle kunna lysa rakt ned i en djup torrlagd brunn. Troligen grävdes brunnen just för att användas vid mätningen. Nu är det inte helt korrekt att solen på midsommardagen står i exakt zenit över Syene, men den gör nästan det. Eratosthenes antog vidare att Alexandria låg exakt rakt norrut från Syene (ej heller helt korrekt). Han fann att solen vid middagstid på midsommardagen i Alexandria stod i en vinkel som var 1/50 av cirkelns hela omkrets. Det var 7,2 grader. Vidare bedömde Eratosthenes avståndet mellan de två städerna till 5000 ”stadier”, vilken följaktligen var 1/50 av jordens omkrets. 50 x 5000 = 250000 stadier. Enligt Plinius var en stadie, som alltså var en måttenhet, lika med 157,5 m. Men det var dock så att olika längder på stadier förekom på olika orter i Grekland. Men räknar man med att en stadie är 157,5 m så blir uträkningen av jordens omkrets 39375 km. I dag vet vi att det korrekta måttet är 40077 km. Felet i Eratosthens beräkning var bara knappt 1,2 procent. En helt otrolig noggrannhet om man betänker att han inte visste det exakta avståndet mellan de två städerna och dessutom var av den felaktiga uppfattningen att städerna låg rakt söder och norr om varandra. Räkna kunde de gamla grekerna, trots att de räknade med hjälp av bokstäver i stället för med vår tids arabiska siffror.

Publicerat i Okategoriserade

Biblioteket i Ebla

Omkring 54 km söder om staden Aleppo i norra Syrien låg staden Ebla (arabiska: Tell Madikh). Den upptäcktes och grävdes ut år 1974. En gång i tiden tycks Ebla ha varit huvudstad i en mäktig stadsbildning i Mellanöstern. Stadsbildningen ska ha haft sitt ekonomiska centrum i Ebla några århundraden före respektive efter 2000 f.Kr. Man tror sig veta att staden lades i ruiner drygt 200 år före år 2000 f.Kr och därefter ytterligare en gång. Staden utplånades slutligen ca. 1600 f.Kr av hettiterna. Vidare är forskarna av uppfattningen att antalet invånare i riket var omkring en kvarts miljon och att de som bodde i själva huvudstaden uppgick till ca. 30 000 personer. En samtida källa anger att antalet förvaltningstjänstemän uppgick till 11700.

Ebla är numera känt för att det är där man funnit rika arkeologiska fynd av det som nu anses vara världens äldsta kända bibliotek. Arkeologerna har funnit mer än 16000 lertavlor och fragment av sådana. Omkring 1800 av dessa var helt oskadade. Det är alltså ett mycket rikt fynd och omfattar ungefär fyra gånger fler kilskriftstavlor än man tidigare funnit på andra fyndplatser. Lerplattorna i Ebla har skrift på båda sidor, vilket innebär att textmassan är betydande. Det funna Eblabiblioteket innehåller den största textsamlingen från 2000-talet f.Kr. som någonsin påträffats.

Lerplattorna i Ebla stod ordnade som i ett bibliotek så att det skulle vara möjligt att utan problem finna en viss platta. Det tycks alltså inte ha varit fråga om ren arkivhållning utan om ett bibliotek som verkligen användes för undervisning och forskning. Lerplattorna var uppställda i två rum. I det mindre rummet förvarades över tusen plattor med endast ekonomisk information och dessa tycktes endast ha varit arkiverade. När palatset förstördes måste taket i rummet ha störtat ned och hela hyllkonstruktionen dragits med i massorna. Hyllorna var ca. 80 cm djupa och indelade i sektioner med 50 cm bredd. I det större rummet hade det förvarats över 15000 lerplattor som var placerade i hyllor i tre plan placerade utefter väggarna. Vid brand vid ödeläggelsen av palatset har både hyllorna och de pålar som bar upp hyllorna förstörts av eld. Värmen från elden bidrog till att lerplattorna hårdnade, vilket gjort att de kunnat bevaras till vår tid. Trots att det gått närmare 4000 år har man i stort sett kunnat rekonstruera hur lerplattorna sått uppställda lutande mot varandra. De stod lutade på så sätt den som sökte efter en viss platta lätt kunde läsa inledningsorden av texten (”inscript”) på varje platta. Uppenbarligen hölls lerplattorna mycket väl sorterade i biblioteksmässig ordning. Alla var ställda så att övre delen av första sidan (rektosidan) var läsbar.

Intressant nog hade lerplattorna olika form beroende på sitt innehåll. Runda tavlor var magasinerade på hyllor när golvet och de omfattade bara ekonomiska och administrativa texter. Kvadratiska plattor innehåller visst slag av text medan rektangulära texter innehåller ytterligare andra slag av texter. När lerplattorna stor uppställda i hyllorna var de åtskilda genom instoppade små lerskärvor för att underlätta att ställa tillbaka lånade plattor så att lutningen bibehölls. I varje fall en del av plattorna hade dessutom textinskription på en kortsidan – ungefär som böcker i dag har författarnamn och titel på bokens rygg.

Det är fullt klart att biblioteket på något sätt har nyttjats för både utbildning och forskning. Skrivare, en grupp som hade hög social status, utbildades vid biblioteket. Det kan man förstå eftersom det finns lerplattor som elever skrivit och som lärare har rättat. I den del av biblioteket har det förvarats ett antal ordböcker. Under utgrävningarna har man funnit inte mindre än 32 tvåspråkiga eblaitisk-summerisk lexika. Vissa har till och med uttalsbeteckningar och lexikonen är delvis avfattade efter olika redigeringsprinciper. En ordbok har återfunnits i 18 exemplar vilket visar att någon form av undervisning har ägt rum i biblioteket.

Ebla-biblioteket har förmodligen varit vid vi skulle kalla ett national- och forskningsbibliotek som även använts för någon form av högre undervisning. Det har även förekommit visst utbyte med andra kulturcentra. I två av lexikaliska texterna finns det noteringar att de tillkommit vid en tid ”när de unga skrivarna från Mari var på besök”. En platta anger att den är skriven av ”en skrivare från Emar”. En annan lerplatta uppger att den innehåller ett matematiskt arbete av en matematiker från orten Kisch.

Ebla-biblioteket innehöll redan för över 4000 år sedan translitteringar från främmande språk. Biblioteket innehöll även systematiska förteckningar över olika samlingar av lerplattor. Det är inte alls uteslutet att det kan ha funnits ännu äldre stora och välorganiserade forskningsbibliotek bestående av någon form av kilskrift på lerplattor. Men den tidens bibliotekarier kunde förstås inte ens drömma om vad vi i dag har tillgång till vid våra forskningsbibliotek och genom Internet. Det som hindrade människor får 4000 år sedan att bygga upp ännu större textsamlingar var att man inte hade tillgång till något bra skrivmaterial. Papyrus, pergament och papper kom långt senare. Dessutom hade man i Ebla inte något fonetiskt alfabet. Hade de bara haft tillgång till papper, grekiska bokstäver och tryckpressar så hade de säkert fått ihop ett ännu större bibliotek.

Publicerat i Okategoriserade