Vackrast av alla kvinnor

Carin Ersdotter föddes 1814 i Djura i Dalarna och levde till 1885. När hon var 17 år gammal reste hon till Stockholm för att ta arbete, vilket var mycket vanligt för ungdomar från Dalarna. Både unga män och kvinnor från Dalarna brukade ofta arbeta några år i staden för att tjäna ihop en del inför giftermålet. Pojkarna och männen arbetade ofta som byggnadsarbetare.

Det började med att Carin kom till Stockholm försommaren 1832 och då fick arbete som ”mursmäcka”, vilket innebar att hon skulle blanda och bära fram bruk till murarna som byggde hus i staden. Det var ett tungt arbete då mursmäckorna tvingades bära ämbar med murbruk högt upp på vingliga byggnadsställningar. Hon började på ett stort husbygge vid Brunkebergstorg. Redan när hon arbetade på bygget omtalades hon allmänt som ”den vackra dalkullan”. Hon ansågs nämligen oerhört vacker. Men året därefter, sensommaren 1833, började hon som mjölkpiga på Järla gård i Nacka. Hennes arbetsuppgift där var att med häst och vagn köra mjölkkannor till Stortorget och sälja mjölk. Genom sin skönhet drog hon till sig stor uppmärksamhet och stora folkmassor samlades kring hennes på Stortorget. Mest var det män som flockades kring henne. Gång på gång tvingades hos fly undan för att gömma sig från all uppmärksamhet. Det skrevs om henne och hennes oerhörda skönhet i pressen, bland annat i Aftonbladet. På grund av vad som skrevs i tidningarna ökade intresset ännu mer. Hon kallades till polisen som ville ha en förklaring till varför det blev så stor uppståndelse kring henne. Den enda förklaring som polisen kom fram till var att hon var så vacker att alla ville beskåda henne. Det var inte något brott att vara ovanligt vacker. Även utländsk press skrev om den vackra mjölkförsäljerskan på Stortorget i Stockholm. Vid ett tillfälle samlades över ettusen personer på Stortorget för att titta på en undersköna dalkullan. All uppståndelse kring henne ledde till att hon tvingades sluta som försäljerska. I stället uppträdde hon genom att förevisas i Stockholms­ocietetens salonger och vid ett av dessa tillfällen fick Fredrika Bremer tillfälle att bese hennes skönhet. Fredrika Bremer tecknade av henne i sin skissbok. Det skrevs även skillingtryck om hennes skönhet. Flera adelsmän friade till henne, men hon förklarade att hon redan var förlovad med en pojke hemma i Djura. Hon avporträtterades även och var mycket omtalad både i Stockholm och runt om i landet som ”den vackra dalkullan”. En målning av hennes stående på Stortorget finns på Stockholms Stadsmuseum. Några tidningar skrev att hon var en av de tre skönaste kvinnorna i Europa.

I början av maj 1834 skulle hon lämna Stockholm för att återvända till sin hembygd. Dagen innan avresan kallades hon till slottet för att träffa kung Karl XIV Johan och kronprins Oskar. Även de kungliga ville beskåda hennes skönhet. Därefter eskorterades hon till Riddarhuskajen av Dalarnas riksdagsmän. Hon lämnade Stockholm med ångbåten Yngve Frej till Västerås. Men därifrån fick hon gå resten av vägen hem till Djura, vilket var omkring 18 mil.

Enligt Aftonbladet väckte hon stor uppmärksamhet bland den allmänhet som samlats i Västerås för att titta på henne. Det blev stor uppståndelse i staden då ”alla” ville beskåda henne. Väl hemma i Djura kunde hon visa upp tre vandelsintyg, som intygade att hon hela tiden levt dygdigt i huvudstaden. Ett av intygen var undertecknat av ägaren av Järla gård, Otto Wilhelm Staël von Holstein. Ett annat var undertecknat av trettiofyra personer ur den yppersta Stockholmssocieteten. En hel del rykten hade nått hennes hembygd redan före hennes hemkomst, vilket var förklaringen till att hon hade försett sig med hela tre intyg om sin vandel i storstaden. Trots intygen ville inte hennes fästman ,som väntat på henne, ha med henne att göra. Men året därpå gifte hon sig i varje fall med Margarets Daniel Andersson från Djurabyn Gråda och kallades därefter Margretas Carin Ersdotter. Carin födde sex barn och hennes man avled på nyårsdagen 1884 och dagen därpå avled även hon, 71 år gammal. Båda begravdes samtidigt på Djura kyrkogård.

År 2005 restes en staty av Carin på Järla gård (i bostadsområdet Järla sjö). Statyn är gjord av Peter Linde och kallas ”Pilt-Carin”, vilket möjligen var ett namn användes på Järla gård då hon arbetade där. Hembygdsföreningen i Djura har samlat ihop pengar till en kopia av skulpturen, som nu står utanför Djura kyrka. I Järla gård finns även en gata uppkallad efter den vackra kullan, ”Vackra kullans väg”.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Chefen var boktjuven på Kungliga biblioteket

Kungliga Biblioteket (KB) är landets nationalbibliotek och det är där som landets största och värdefullaste samling av handskrifter finns bevarade i bergrum under Humlegården i Stockholm. Det var där som Lars 1995 blev chef för handskriftsavdelningen. Han var den som stal handskrifter och böcker som han sålde för många miljoner hos ett auktionshus i Hamburg. Den 8 december 2004 släppte Lars ut gas från sin spis i lägenheten på Surbrunnsgatan i Stockholm och sprängde sig själv och hela lägenheten i luften.

KB-mannen har varit och är alltjämt en gåta. Man känner inte till någon annan förklaring är ett stort penningbegär, men man vet inte vart pengarna tog vägen. Men vet inte hur mycket han fick in genom försäljningen av de stulna böckerna. En bedömning har varit att han fick in 9 miljoner kr. Lars, som egentligen hade ett annat vanligt mansnamn, växte upp som enda barn till ett par som bodde i en villa utanför Eskilstuna. Modern var lärare och hon har senare berättat att sonen var intelligent och framåt. Det gick bra för honom i skolan och direkt efter gymnasiet började han läsa vid Uppsala Universitet. Redan 1978 hade han läst klart alla kurser i idé- och lärdomshistoria.Vid 22 års ålder och en fil.kand.-examen i bagaget började han även att läsa jurdik i Uppsala. Under studietiden i Uppsala tillbringade han mycket tid på universitetsbiblioteket Carolina Redeviva (landets äldsta bibliotek), där han visade särskilt intresse för bibliotekets äldre samlingar, pregamentband och planschverk. Det intresse var naturligtvis ovanligt för en juris studerande. På något sätt kom han vid den tiden kontakt med Åke Lilliestam, som var överbibliotekarie på Karolinska Institutets bibliotek i Stockholm. Kontakten ledde till att Lars under ett halvår anställdes för att systematisera de äldra samlingarna på biblioteket. Efter att Lars långt senare avslöjats som den store boktjuven fällde Åke Lilliestam ändå följande omdöme: ”Han var en av de mest begåvade personer som jag har träffat”. Direkt efter juristexamen studerade han två år till bibliotekarie vid Bibliotekshögskolan i Borås. Han satt också ting i två år vid Nyköpings tingsrätt. Det klarlades senare att den unge juristen och biblioteksmannen hade passat på att stjäla ett antal värdefulla böcker då han under att halvår var anförtrodd att systematisera de äldre samlingarna på KI:s biblioteket. Förmodligen var det där som han började sin långa bana som boktjuv. Stölderna pågick under 17 år.

Lars hade högflygande planer för sin egen karriär och blev rasande då han 1989 inte erhöll en professur i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet. Han menade att de sakkunniga helt missbedömt hans akademiska meriter i jämförelse med meriterna hos de andra sökandena. Lars skaffade sig snart kontakter i Tyskland och började sälja dyra stulna bokverk genom ett auktionsverk i Hamburg. Han sålde även en del stulna böcker på auktion i Köln. Vid kontakterna med auktionshusen i Tyskland uppträffe han under namnet Karl Fields. Namnet hade han finuerligt hittat på därför att han var intresserad av Karlsfeldt och satt i styrelsen för Karlfeldtssällskapet. Han använde sig även av en påhittad adress i Danmark. Auktionshusen i Tyskland tycks inte ha gjort några som helst ansträngningar att kontrollera hans identitet. Lars publicerade sig i olika biblioteksämnen. Efter hans död sa den tidigare riksbibliotekarien Tomas Lidman: ”Han skrev oerhört väl”.

Lars gifte sig med Marie, som kom från Jämtland och studerade juridik i Uppsala. De fick två söner och bodde i mitten av 1990-talet i en sexrumslägenhet i Uppsala.

Åren 2000 -2001 drabbades KB av den ökände engelske kartjuven Peter Bellwood, vilken åkte runt till stora bibliotek i hela världen och skar ut kartor, planscher och likande ut äldre böcker. Hans framfart tvingade KB att bygga en specialläsesal för 2 milj kr för att om möjligt förhindra framtida stölder ur äldre dyrbara böcker. Det var Lars som fick uppdraget att ansvara för hela säkerhetsarbetet kring den nya läsesalen. Ingen visste då att han redan var fullt verksam som boktjuv på biblioteket. .

Det hela uppdagades genom att personalen på KB våren 2004 fick en beställning av en forskare i Tyskland. Denne sökte efter en samling grafiska blad av grafikern Henry Lewis (Das Illustrirte Mississippithal) från 1850-talet. Verket kunde under återfinnas, men någon visste att KB hade haft verket i sina samlingar. Det fanns inte heller något kort över verket i någon av de vanliga kortkatalogerna (namn-, real- och slagordskorten). Men det fanns ytterligare en kortkatalog i en annan katalog, vilket var svårt att känna till för den som inte kände till kortlådan. Det var detta som var hel början på en systematisk jakt på stulna och förkomna böcker på biblioteket. Under utredning fann man att den misstänkte tjuven i vissa fall hade glömt att riva bort något av korten i de vanliga och parallellt förda kortkatalogerna. Minst sex gånger hade tjuven visserligen rivit ur korten, men gjort det så slarvigt att blivit kvar en liten pappbit var nere i kortlådan.

I november 2004 hade man i den hemliga utredningen kommit fram till att det måste vara själva chefen för handskriftsavdelningen som var tjuven. Utifrån de verk som stulits kunde man förstå att tjuven måste vara mycket kunnig och känna till vilka verk som betingade höga priser på den internationella bokmarknaden. Genom kataloger och uppgifter på nätet kunde man få kännedom om priser på olika verk. Man visste att Lars hela tiden noga följde med i vad som såldes på de stora bokauktionerna.

Lars visste att man på biblioteket sökte efter böcker som borde finnas i samlingarna. Vid ett tillfälle erkände han för en anställd att han stulit böcker, men att han skulle sluta med det. Han ville att hon inte skulle rapportera om det hon fått höra av honom. Samma dag som han erkänt brottet ville han bjuda henne på middag på en restaurang. De åt tillsammans på en pizzeria på Östermalm och då pratade han inte alls om bokstölder utan om sitt och hennes liv. Den kvinnliga anställde rapporterade inte till sina chefer vad hon fått höra av chefen för handskriftsavdelningen. Men ganska snart kunde några chefer på KB konfrontera Lars med de allvarliga misstankar som kommit fram under den hemliga interna utredningen på biblioteket. Lars erkände direkt att det var han som stulit böcker, men han önskade att det hela skulle ”stanna inom huset”. Han sade: ”Ni behöver väl inte föra det vidare?” Men chefen för KB polisanmälde genast och Lars greps av polisen och häktades den 7 november 2004. Tre veckor efter häktningen förklarade hustrun att hon ville skilja sig. De hade då redan levt isär i närmare tre år.

Efter frigivningen den 3 december begav sig Lars till sin lilla bostadsrätt på Surbrunnsgatan i Stockholm. På kvällen den 8 december tejpade han för alla ventilationsöppningar och springor i lägenheten och satte sig ned med penna och ett kollegieblock. Han drog en lodrät linje ned över sidan och i en av de två spalterna skrev han ned det som han fann talade för att leva vidare. I den andra skrev han ned vad som talade för att han skulle avsluta sitt liv. När han hade gjort uppställningen och tänkt över det hela öppnade han alla gaskranar på gasspisen. Det fanns dock en säkerhetsventil som gjorde att gas inte kunde strömma ut om gasen inte förbrändes. Därför högg han på något sätt av den metallförstärkta gasledningen till spisen. Sedan drog han fram en madrass och lade sig på den nedanför spisen. Han måste ha hört att gas strömmade ut i rummet. Ingen kan veta om han sov den natten.Vid 04.30-tiden var det så mycket gas i lägenheten att en explosion kunde uppkomma. Troligen var det en gnista från kylskåpets termostat som fick den gasbemängda luften att explodera med våldsam kraft. I utredningen av explosionen räknade man fram att sprängkraften motsvarade ca. 2 kg trotyl. Ingen annan omkom, men hela husfasaden slog ut och skadorna på vinden och taket var omfattande. Lägenheten låg på översta våningen. Det dröjde flera dygn innan man fann mannens kvarlevor i de nedfallna byggnadsmassorna. I bråten fann man kroppen och kollegieblocket med anteckningar av vad som talade för och emot att leva vidare. Argument pro et contra hade den lärde mannen kanske sagt eller tänkt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Napoleons ädla del

Napoleon avled den 5 maj 1821 på den lilla ön St. Helena mitt ute i Atlanten väster om Afrika. Han hade i flera år bevakats av brittiska soldater. Det har sedan i historien florerat olika rykten och gissningar om vad som var den medicinska orsaken till att han avled endast 51 år gammal. En del av spekulationerna har gått ut på att han blev arsenikförgiftat därför att tapeterna i hans sovrum i det varma klimatet gav ifrån sig arsenik. Andra spekulationer har handlat om att han på något sätt mördats genom någon form av förgiftning.

Napoleon hade både läkare och adjutant under den tid när han satt i husarrest på St. Helena. Hans läkare, dr. Francesco Anommacrchi, genomförde kort efter dödsfallet en obduktion av kroppen. Napoleons adjutant har i sina memoarer skrivit att han var närvarande under obduktionen tillsammans med några brittiska soldater. I memoarerna berättar att adjutanten att han tyckte sig se att doktorn gömde undan några små kroppsdelar just när vakterna inte var uppmärksamma.

Berättelsen säger sedan att det kan ha varit så att det var Napoleons kaplan som hade mutat för att få doktorn att gömma undan likets penis, som det påstås att doktorn skar av. Prästen skulle ha gjort det som hämnd för att Napoleon några gånger hade kallat honom ”den impotente”. Möjligen därför att alla katolska präster lever i celibat. Berättelsen säger även att det var prästen som sedan smugglade ut penisen från St. Helena och förde den i en liten vacker ask till sitt hem på Corsica. Där blev den kvar i hans släkts äg fram till 1916. För övrigt mördades prästen själv i någon form av vendetta på Corsica. År 1916 ska den ha sålts till förläggaren Maggs Bros Ltd i London, som 1924 sålde den vidare till S.W. Rosenbach, som var örläggare i Philidephia. Den lilla skrumpna hudbiten visades på en utställning 1927 i New York City’s Museum of French Art. En som såg det lilla föremålet sade att det såg ut ”en förtorkad skinnbit”. Rosenbach i sin tur sålde föremålet till en samlare vid namn Donald Hyde. När denne avlidit gav änkan bort föremålet till John F. Fleming, som var en känd boksamlare och god vän med Rosenbach. Denne försökte sälja Napoleons penis hos Christies auktionsverk, dock utan att den blev såld. I katalogen omtalades inte föremålet som ”penis” utan i stället ”a certain part”. I stället kom föremålet år 1977 att säljas för 3 000 dollar till urologen Eric LeVine, som också var samlare av udda föremål. För närvarande ägs den av Eric LeVines dotter och hon har till journalister berättat att hon blivit erbjuden 100 000 dollar för den lilla förtorkade skinnbiten i den vackra asken. Nuvarande ägaren har endast visat föremålet för tio personer och föremålet har aldrig fotograferats. Några läkare har tidigare sagt att det mesta talar för att föremålet är en gammal förtorkad penis från en människa. Men om det är Napoleons penis är inte alls säkert. Det är inte någon som kan intyga.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Danske kungens resa till norra ishavet

Många av oss har nog en hygglig överblick över den allmänna sven­ska historien. Sämre är det nog med kunskaperna i Danmarks historia. Under hela medeltiden och långt in i modern tid fanns det bara två politiska och ekonomiska maktcentra i Norden. Danmark med Köpenhamn och Sverige med Stockholm. Finland var ju en del av Sverige och Danmark härskade över Norge, Island och ­. Den som vill läsa på om Danmarks historia får i första hand hålla sig till Alf Henrikssons två band om landets historia. Framställningen är kronologisk och tämligen torr, dock finns det en hel del intressanta episoder och kuriosa insprängd i texten.

Man får inte glömma att Danmark i freden 1658 i Roskilde tvinga­des lämna ifrån sig hela Skåne, vilket befolkningsmässigt, ekonomiskt och politiskt utgjorde omkring en tredjedel av hela Danmark. En betydande del av de maktägande danska adelsätterna hade sina gods och rötter i Skåne. För övrigt är Skånes integration med resten av Sverige närmast unik i världshistorien. På bara ett par mansåldrar hade de danska undersåtarna i Skåne blivit lojala undersåtar till den svenske konungen. Alla danska präster skicka­des hem till Danmark och under lång tid fick endast svenska präs­ter inneha prästerliga ämbeten i Skåne. De skånska godsen överläts till stor del till svenska adelsätter. Svårast var det att få folket i Skåne att lära sig tala något som liknade rikssvenska.

Den unge danske kungen Kristian IV (1577 – 1648) företog bara 22 år gammal en mycket omskriven sjöresa till Nordkap och Norra Ishavet. Vid den tiden härskade alltjämt Gustav Vasas söner i vårt land.

I slutet av 1500-talet behärskade den danska flottan den norska kusten och Danmark hade ambitionen att kontrollera all sjöfart till och från norra Norge och all annan sjöfart i polarhavet, vilket inne­bar att försökte kapa alla fartyg som seglade till och från Arkhangelsk i Ryssland. Vid den tiden hade viss handel inletts med Ryssland. En del brittiska och nederländska handelsfartyg bedrev handel med Ryssland. Det berättas att den unge danske kungen vid ett möte med sina rådmän våren 1599 helt plötsligt själv bestämde att landet skulle organisera en expedition till Nord-Norge och att själv skulle leda expeditionen. Konungen skulle resa tillsammans med en täm­ligen stor grupp av uppvaktande hovmän och adelsmän. Två av dessa har skrivit detaljerade dagböcker, vilka gör att eftervärlden har god kännedom om vad som inträffade under den dramatiska resan. Syftet med kungens resa var att hävda dansk överhet över norra Norge och kusten öster därom bort mot Kolahalvön. Ryssland och Sverige hade redan 1595 på kartan delat upp området sins­emellan.

Den kungliga expeditionen avreste redan vid middagstid den 17 april 1599 från Köpenhamns redd. Eskadern omfattade åtta av flottans största fartyg. Flaggskepp var fartyget Victor med kungen och hans stab ombord. De övriga fartygen hette Gideon, Josaphat, Raphael, S:t Michel, Hector, Duvan och Papegojan. Efter ett kort besök på slottet Kronborg (Helsingör) avseglade eskadern mot Syd-Norge. Kungen bestämde omgående att de vanliga hovetiket­ten inte fick tillämpas ombord utan kungen själv skulle endast till­talas ”kapten” och omtalas om Christian Frederikssen. Kungen be­stämde även att adelsmännens klädsel skulle vara enkel och ledig. Redan under seglatsen mot Norge förklarade den unge och nöjes­lystne kungen att den stora kajutan på fartyget Victor skulle kallas Kapernaum (Jesus hemstad vid Gennesaretsjön norra strand). Där skulle hovmännen och officerarna dricka och spela om pengar, menade kungen. Den 19 april hade eskadern nått i höjd med Molle­sund och den 24 april nådde man fram till Lister och Norges sydli­gaste udde. Kungen höll styvt på regeln att ingen fick tilltala honom med ”ers majestät” utan endast med ”kapten”. Kungen bestämde att hans egen bror Ulrik fortsättningsvis endast fick till­talas ”matros Ulrik”.

Eskadern seglade norrut och redan den 25 april passerade man Bergen och nådde snart Trondheim. Samma dag som fartyget anlände till Trondheim störtade en matros ned från stormasten på Victor. Han överlevde och vaknade upp efter några dygn i medvets­löst tillstånd.

När fartygen lämnade Trondheim gick man in i hårt väder. Nat­ten mellan den 28 och 29 april var stormen så svår att man på Vic­tor tvingades reva alla segel utom storseglet. Dagboksskrivarna noterade att det var ljust nästan hela dygnet, solen var under hori­sonten endast en timmer kring midnatt. Många blev rejält sjösjuka och en av dagboksförfattarna noterade att matrosen Ulrik var en ”god liggare”. Flera blev liggande flera dygn helt utslagna i sjö­sjuka. Stormen varade i fem dygn och därefter blev det helt stilla. Besättningen fick se den första valen och alla uppmanades att efter bästa förmåga hålla utkick efter ”ett stort havssvalg”. Det var näm­ligen en utbredd uppfattning att det i de norra havet fanns ett stort hål i vilket hela fartyg kunde dragas ned och gå förlorade. Besätt­ningen upptäckte dock aldrig något sådant hål, trots att de spanade hela tiden.

Varje dag hölls det högmässa ombord på Victor och kungen deltog alltid. Men just den 3 maj uteblev han dock och passade hovpredikanten Anders Bentsen på att i predikan inflika att sjöre­san ”inte var klok” då det aldrig kunde vara tillrådligt att lämna vårvärmen i Köpenhamn för att resa till det ytterst kalla och ogäst­vänliga norra havet.” När Bentsen sade detta ropade köksmästaren Hans Bülow högt: ”Där, du präst, slog du huvudet på spiken”.

Kungen gjorde vad han kunde för att upprätthålla disciplinen ombord. Några adelsmän hade blivit ertappade med att de satt och åt mitt i en lång predikan under högmässan. För detta tilltag be­stäm­de kungen att de skulle få vidkännas löneavdrag under en månad. Fylleriet ombord var utbrett.

Efter 26 dagars resa nådde eskadern Nordkapsklippan den 12 maj. Vid den tiden ansågs Nordkap var världens nordligaste punkt. I dag vet vi att den nordligaste punkten är ”Kaffeklubben” norr om Grönland (nord 83 grader 40 minuter). Besättningen gickinte iland på Nordkap utan eskadern seglade öster ut. Kungens personliga närvaro ansågs klargöra att Danmark tillägnade sig överheten över områdena åt öster bort mot Ryssland. Detta var viktigt för Danmark därför att brittiska fartyg hade börjat segla på isfria Arkangelsk. Landet ville också ha kontroll över det rika valfisket i området.

Redan två dagar efter det att eskadern passerat Nordkap träffade man två engelska handelsfartyg som utan motstånd kapades (som pris). De engelska besättningarna måste ha blivit förvånade över att på ishavet möta åtta stora danska örlogsfartyg med självaste kungen ombord. Danskarna fick i Vardö veta att det skule finnas ytterigare två engelska fartyg längre åt öster. Kungen gav genast order att de engelska fartygen skulle eftersökas och uppbringas. Två dygn senare lyckades då fram till ett brittiskt fartyg och även detta kapades. Vädret slog om och det både snöade och haglade, men trots detta fortsatte eskadern sin resa. Vid åttatiden på kvällen seglade amiralskeppet Victor på en grynna och satt fast. Några sjömän firades ned i det kalla vattnet och kunde genast konstatera att det uppkommit en fem meter lång kraftig skada på själva kölen. Men den kraftiga sjögången gjorde att fartyget ändå så småningom kom loss från grynnan och kunde segla vidare. Danskarna upptäck­te då ytterligare två brittiska fartyg i hamnen Olenia. En stort del av besättningen på amiralsfartyget och fler av de andra danska farty­gen, gick i roddbåtar och äntrade det brittiska fartyget Charitas. Under skrik och skjutande tog fartygets befälhavare, Willum Tell, till fånga och låstes in i en hytt på amiralsfartyget. Besättningen på det andra brittiska fartyget gavs sig utan motstånd. Den ryske be­fall­ningsmannen i Olenia, med sällskap, bjöds till en stor segerfest ombord på kungens fartyg. Där anordnades en riklig fest med stort tillgång på spirituosa. En av dagboksskrivarna beskrev att de ryska gästerna blev så berusade att de lämnade fartyget ”som svin och bestar”. Danskarna blev därefter själva inbjudna till ryssarna och serverade vad dagboksskrivarna kallade ”qvas”, vilket var en brygd på mjöl och vatten. Ryssarna anordnade till den danske kungens ära en tvekamp mellan två ryska kämpar, som helst nakna och insmor­da med tranfett kämpade våldsamat utan vapen.

Den 29 maj var eskadern åter till havs och kunde då borda ett nederländskt handelsfartyg. Vid det slagsmål som uppstod vid bord­ningen råkade danskarna skjuta ihjäl den nederländske kapte­nen, vilken därefter begravdes i land. När den danske fartygspräs­ten skulle hålla tal över den avlidne var prästen onykter och be­grän­sade minnesorden till följande: ”Var han är född vet jag inte och inte heller vem som var hans föräldrar. Hur han levt är mig inte bekant. Men jag vet exakt hur han dog, men eftersom ni också vet det så slutar jag nu mitt tal. Amen.”

Eskadern påbörjade hemresan i början av juni och drabbades även då av ett kraftigt och långvarigt oväder. Fartygen drev under tio dagar. På grund av brist på ved ombord kunde besättningen bara få varm mat en gång om dagen. Kungen och hans mannar hade fått uppfattningen att häxor och trolldom tidigare lyckats förstöra flera av flottans skepp. Eftersom stormen var så hård började man leta efter orsaken till vädrets vrede i någon form av trolldom. Det kom då fram att en av matroserna hade tagit ifrån en trollkunnig kona hennes katt. Kvinnan, som bodde i Finnmark, hade bölat och bett att få tillbaka sin katt, men matrosen tog ändå med sig katten om­bord. Matrosen erkände att han tagit katten utan lov att kvinnan nog var en trollkona. Därmed var saken helt utredd. Matrosen straf­fades och katten bands fast i ett träkar, fick med sig lite mat sattes ut i det stormiga havet. Kort därefter stillnade stormen och hela besättningen var övertygad om att det var katten som hade fört troll­dom till fartyget.

Den 21 juni anlände hela eskadern till Bergen för ett längre uppehåll. Stadens borgerskap anordnade en galafest som varade i sex dagar och sex nätter. Stadens apotekare inbjöd en av dagarna till gille i sin bostad. Kungen var med, men han var så berusad att han lyckades slå sönder ett stort antal fönsterrutor hemma hos apotekaren. Efteråt bekostade kungen nya rutor och då blev det vackra rutor med en bild av kungens monogram.

Den 20 juli återvände hela eskadern till Köpenhamns redd och man kunde lugnt konstatera att alla i besättningen överlevt. Den ende som fått sätta livet till var trollkonans katt.

Christian IV var kung i nästan 60 år (1588 – 1648) och avled nästan 71 år gammal. Han fick 23 kända barn, varav sex var frille­barn.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Piloten som flög genom Tower Bridge i London

Tower Bridge i London är en stor klaffbro som invigdes 1894. Den är 244 m lång och är egentligen en kombinerad klaffbro och häng­bro. Även då klaffarna är uppfällda är det möjligt för fotgän­ga­re att passera över bron på den övre gångrampen. Brokonstruk­tionen är 65 mter hög.

Brittiska flygvapnet, Royal Air Force, är världens äldsta själv­stän­diga flygvapen, grundat 1918. Det var RAF som vann ”Slaget om Storbritannien” hösten 1940. Flygvapnet lever högt på de äro­fulla minnena från kriget. Efter kriget fick dock det brittiska för­sva­ret vidkännas stora nedskärningar och dessa drabbades främst flygvapnet. Från och med 1957 blev det nästan nedskärningar varje budgetår. Stämningen bland personalen var dyster. När RAF plane­rade för ett stort firande av det självständiga flygvapnets 50-åriga historia år 1968 sade försvarsdepartementet nej till alla stora publi­ka flyguppvisningar.

Löjtnant Alan Pollock tjänstgjorde vid en jaktflygdivision på den kända flygbasen RAF Tangmer. Där flög han jaktplanet Haw­ker Hunter (Hunter av typen FGA9). Hans division var tillfälligt baserad på basen RAF West Raynham och skulle därifrån ombasera til sin hemmabas. Alan Pollock var inte bar sur på de låga anslagen till RAF, han var helt enkelt förbannad på politikerna i parlamentet som inte hade vett att tilldela flygvapnet de medel som krävdes.

Den 5 april 1968 skulle Alan Pollocks division återvända till basen RAF West Raynham. Vädret var utmärkt och hela divisionen startade samtidigt från den tillfälliga basen. Pollock svängde dock omedelbart efter start iväg från gruppen och flög ensam iväg på låg höjd under radiotystnad. Hans förbandskamrater såg inte vad som hände. Först flög Pollock till Dunsfold aerodrome som var den flyg­plats där fabriken låg som tillverkade just den typ av flygplan som han flög (Hawker Hunter). Pollock gjorde en oanmäld överf­lygning över fältet på mycket låg höjd. Därefter satte han kurs mot centrala London. Han hade inte någon flygkarta över London utan hade i stället med sig en sida ur AA:s bilatlas, som visade Londons centrala del. Hans plan var att flyga över parlamentsbyggnaden för att demonstrera för politikerna att det gjorde fel då de dragit ned anslagen och försvarsdepartementet dessutom stoppat alla flygupp­vis­ningar i samband med firandet av flygvapnets 50-årsdag. Pol­lock hittade fram till parlamentsbyggnaden och flög tre gånger över byggnaden så att fönsterrutorna skallrade kraftigt. Ingen ruta gick dock sönder. Parlamentet var samlat och Pollock har senare sagt att ”politikerna fick minsann veta att det fortfarande finns ett flyg­vapen”. Pollock flög nära taket på den 60 m höga parlaments­byggnaden och på klart lägre höjd än toppen på tornet med det kända uret Big Ben. Tornets höjd är 96 m.

Pollocks tanke var sedan att flyga ut från London utefter Them­sen eftersom det vara det säkraste sättet. När han flög utefter floden passade han på att vingtippa flera gånger som en hälsning till flyg­vapnets flygarmonument som står på flodbrinken. Han skulle flyga och liksom hoppa över broarna hade han tänkt sig. Själv har han senare sagt att han inte alls hade tänkt att flyga igenom Tower Bridge utan han hade glömt bort att bron genom sin konstruktion var mycket högre än de andra broarna över Themsen. Farten var ca. 600 km/h och det rörde sig om sekunder för honom att bestämma sig för hur han skulle flyga. Han fick då se en röd dubbeldäckad buss som just var på väg över bron och det var då som han fick in­fallet att flyga genom bron, mycket nära över bussens tak. Det var inte något kytter luften och det var därför inte svårt för honom att manövrera sig in under brons övre brygga. Han höll upp från bus­sen och blev lite rädd att han låg för högt så att fenan skule slå i gångbryggan. Just när han passerade över bussen var det dock inte några fotgängare upp på gångbryggan. Just när han passerade var det dock en cyklist som passerade över bron. Cyklisten blev så rädd att han kastade sig av cykeln och då fastnade i cykeln och rev sön­der sina byxor. Det var inte någon som hade en kamea i bered­skap så det finns inte några foton från tillfället. När Pollock senare fick veta att cyklisten förstört sina byxor erbjöd han sig att betala ersätt­ning, men cyklisten ville inte ha någon ersättning. Förmodligen hade han blivit bjuden på sitt livs upplevelse.

Efter att ha flugit tre gånger över parlamentsbyggnadens tak på låg höjd och genom klassiska Tower Bridge flög han ut från Lon­don och lyckades finna vägen till två flygbaser. Först flög han mycket lågt över banan på basen RAF Wattisham och sedan på samma sätt över basen RAF Marham. Han passerade över båda baserna utan att ha haft radiokontakt med trafikledningen. Över båda fälten rollade han flera varv på extremt låg höjd, förmodligen på ca. 70 m höjd. En ytterst farlig flygrörelse. Därefter flög han tillbaka till RAF West Raynhamn. Han greps omedelbart efter land­ningen. Flygbasen känder redan till hur han hade flugit över Lon­don. Men före landningen gjorde han även rollar på extremt låg höjd på sin egen hemmabas. Han visste att han aldrig mer skulle få flyga en Hawker Hunter och för övrigt inte heller något annat flygplan.

Efter en kort utredning skulle Pollock ställas inför krigsrätt för sin flygning den 5 april 1968. Men av någon anledning åtalades han aldrig, men avfördes på grund av medicinska skäl från all fram­tida tjänstgöring i RAF. Det har spekulerats i om anledningen till att han inte åtalades var att man inte ville att hans protest mot nedskärningen av försvarsanslagen skulle bli känt för allmänheten.

År 1982 förklarade RAF att det hade varit fel av flygvapnet att stoppa hans fortsatta tjänstgöring med hänvisning till medicinska förhållanden. Men han flög aldrig mer. Alan Pollocks flygning genomfördes fem dagar efter den officiella 50-årdagen den 1 april 1968. Det hade uppmärksammats att det inte ägde rum någon konsert i Royal Albert Hall, ingen som helst överflygning och inte några som helst ceremonier till minne av alla de 38 462 RAF-flygare som omkom under kriget samt alla de som omkommit tidigare och senare. Flygvapnets enda sätt att uppmärksamma min­nes­dagen var att all personal fick halva dagen ledig den 1 april. De flesta förstod inte ens varför de bara behövde arbeta halvdag.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Jaktflygaren som hamnade i halmstack

Det har hänt mycket märkligt i flygets historia. En av de märkligaste i svenska flygvapnet var när den 20 år gamle fältflygareleven Hans Bladh den 16 november 1953 räddade livet då han hamnade i en halmstack. Han var redan fältflygare av 2:a graden och genomgick utbildningen som gick under beteckningen GFSU:2 vid F10 i Ängelholm. Han hade då kommit ganska långt i utbildningen och hade nyligen flugit in sig på det nya stridsflygplanet J29A (”flygande tunnan”). Under inflygningen mot fältet rollade planet till höger på 50 m höjd och kom ned för lågt (troligen på grund av oren flygning och girstörning med nosdipp). Planet slog i kontaktledningen och en stolpe på järnvägen ca. 1 km från banan och slog därefter ena vingspets i marken så att flygplanet kraftig voltade utefter marken. Flygplanet blev totalhavererat.

Utan att han själv gjorde något löste katapultstolen ut och föraren sköts i en låg båge omkring 50 m upp i luften. Hans Bladh kunde i varje fall inte minnas att själv drog i handtaget för att utlösa stolen. Föraren separerade inte från stolen utan han satt fastspänd. Stolen med förare landade i en stor halmstack. Det har senare beskrivits som en höstack, men det var en halmstack. På den tiden var inte halmen balad utan låg löst. Det hade bildats en form av öppning liknande en stor kon med öppningen uppåt i halmstacken. Katapultstolen med den fastspände föraren trängde ned fyra meter i halmstacken och föraren var nära att kvävas.

När räddningsmanskap kom fram till flygplanet fann man genast att katapultstolen hade avskjutits och föraren var borta. Man kunde inte finna honom i närheten. Efter en stund hörde man kvidande ljud från halmstacken. Där låg Hans Bladh alltjämt fastspänd i katapultstolen svårt skadad djupt nere i stacken, men levande. Han hade fått komplicerade frakturer på båda benen samt på en överarmen. Vänster underben var tvungen att amputeras och han klarade sig resten av livet med protes. Rörligheten i höger ben var begränsad och foten var stel. Höger underarm och högre hand hade nedsatt rörlighet. Riksförsäkringsverket fastställde invaliditetsgraden till 75 procent.

Hans Bladh började flyga igen efter två år. Men han flög aldrig mer J29. Till en början fick han flyga skolflygplanet SK16 och därefter jaktflýgplanet J28B Vampire på F18 Tullinge. Senare blev det J34 Hawker Hunter på Tullinge och J35 Draken och SK60 och SK61.

Under haveriutredningen kunde man konstatera att föraren aldrig skulle ha klarat sig om han slagit i marken. Det fanns inte några andra stora halmstackar alls i omgivningen. Han hade haft en makalös tur att han och katapultstolen slog ned i toppen på den enda halmstack som fanns i området. Dessutom hade han haft turen att stolen landade rakt i en konformad öppningen i toppen på halmkullen. Det går inte att matematiskt räkna ut hur liten chansen var att katapultstolen skulle slå ned just i halmstacken och i den öppning som fanns där. Hans Bladh begravdes i halmstacken och höll på att kvävas innan räddningspersonalen kunde gräva fram honom. Det rör sig inte om 1/100 000 utan chansen måste vara ännu mindre. Det hela är fullständigt enastående och häpnadsväckande.

Flygplanet J29 var svårfluget och 99 piloter omkom under den tid flygplanstypen var i tjänst i svenska flygplanet. Omkring 1/3 av alla flygplan havererade. Det var nervöst för unga förare att flyga in sig på J29 eftersom det inte fanns någon tvåsitsig skolversion. De unga eleverna fick börja med att accelerera upp planet och lyfte på nosen på banan och sedan reducera farten utan att lyfta. På så sätt kunde de känna lite på planets egenskaper. Första flygningen gjordes med en lärare i ett flygplan som flög helt nära eleven och hade radiokontakt med eleven. Det var ett för sin tid avancerat flygplan som under en tid hade världsrekord i hastighet på rakbana.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tyskarna placerade väderstation i Kanada

Under kriget hade tyskarna bristande väderprognoser avseende väderutvecklingen på Atlanten och över de brittiska öarna. Irland och Storbritannien sände inte ut några väderrapporter eller prognoser om vädret över de brittiska öarna. Inga väderrapporter publicerades i tidningarna och BBC hade ställt in alla väderrapporter. Man ville inte att det tyska bombflyget skulle känna till morgondagens väder över England. Inte heller ville man att de tyska ubåtarna och andra enheter i flottan skulle ha tillgång till väderprognoser. De västallierade hade själva tillgång till tämligen goda prognoser eftersom vindarna huvudsakligen är västliga över Atlanten. De tyska ubåtarna kunde visserligen själva observera vädret och på radio sända väderdata till Tyskland. Men det krävde observationer i ytläge och radiosändningar som kunde pejlas. Det var alltså farligt för ubåtarna att rapportera väder och de prognoser som kunde utarbetas var mycket otillförlitliga. Detta var skälet till att tyskarna utvecklade en plan som gick under täcknamnet ”Kurt”.

År 1943 sjösatte tyskarna en ny typ av ubåt (XTC/40) som var större än andra typer och hade en högsta fart på 18 knop i övervattensläge. Hastigheten var betydligt lägre i undervattensläge. Den elektriska motorn för undervattensdrift var utvecklad av företaget Siemens-Schuckert. Ubåten hade längre räckvidd än tidigare tyska ubåtar.

Kapten-löjtnant Peter Schrewe var bara 30 år gammal då han blev chef för den första ubåten (U-537) av den nya typen och hans första uppdrag var mycket speciellt. Det var att placera ut en automatisk väderstation som utvecklats av Siemens och som automatiskt skulle sända väderdata på radio. För att få så stor nytta som möjligt av den väderdata den skulle sända borde den placeras så långt västerut som möjligt. Tyskarna valde att försöka placera den på den bästa tänkbara platsen, vilket var i Labrador i Kanada.

Det finns misstankar att tyska haft hjälp att finna den lämpligaste positionen av någon som kände till de lokala förhållandena. Det finns uppgifter från flera håll om att det från år 1933 funnits en fader Schultz, som uppgav sig vara katolsk präst. Schultz färdades med hundspann över stora områden i Labrador. Han förklarade att han bistod urbefolkningen i området, men det var flera som noterat att han mest ägnade sig åt att föra anteckningar om väderförhållanden och göra kartor över områdena. Så snart som kriget bröt ut försvann fader Schultz genast utan att lämna några spår efter sig. Det har spekulerats om han kan ha hämtats av en tysk ubåt eller med ett amfibieflygplan. Bedömningen är att han kan ha varit tysk spion och att hans information kan ha använts för att finna den lämpligaste platsen för placering av en automatisk väderstation,

Ubåten U-537 gick ut från Kiel den 18 september 1943 för att gå mot Labrador. Ombord fanns den automatiska väderstationen som skulle placeras på en lämplig plats på Labradors kust. De allierade var väl medvetna om att tyska ubåtar opererade utefter den amerikanska och den kanadensiska kusterna och bedrev därför en omfattande ubåtsjakt. Knappt ett år tidigare hade en tysk ubåt sänkt en passagerarfärja (SS Caribou), som gick mellan Newfoundland och North Sydney. Med fartyget omkom 137 personer, varav 10 barn. Följande månader sänktes ett fyrtiotal fartyg i närheten av St. Lawrence. Den 3 mars 1942 avfyrade en tysk ubåt tre torpeder in i St. Johns hamn och åstadkom viss skada.

Trots den intensiva ubåtsjakt som bedrevs i området lyckades U-537 att smyga sin in till Labradors kust. Den 22 oktober 1943 hade ubåten kommit fram till Marin Bay, som ligger på den nordligaste spetsen av Labrador. Ubåten låg i övervattensläge och ett beväpnat arbetslag gick i land och arbetade i 48 timmar med att montera upp och i driftsätta den automatiska väderstationen. Den plats som valdes ligger på ett tundraliknande högt område. I arbetslaget ingick en vetenskapsman från Siemens, vilket skulle se till att utrustningen ställdes upp och kopplades ihop på rätt sätt. Utrustningen, som gick under benämningen Wetter-Funkgerfat Land (WFL) bestod av tio stora cylindrar som kunde liknas vid oljefat med stora antenner. En behållare innehöll själva mätinstrumenten, en innehöll radiosändare och de övriga innehöll stora nickel-kadium-batterier. De skulle ge tillräcklig kraft till radiosändaren på 150 watt. Utrustningen var konstruerad att automatiskt mäta väderförhållandena och sända data var tredje timme i två minuter långa sändningar. Sedan arbetslaget kontrollerat att väderstationen kommit i gång med sina sändningar lämnade tyskarna platsen och skulle därefter bara försöka undvika att visa sig för de ubåtsjaktenheter som patrullerade i området. Men ubåten upptäcktes och anfölls tre gånger när den lämnade kusten. Men ubåten lyckades komma undan och kunde så småningom, lätt skadad, återvända till den tyska ubåtsbasen i Lorient på den franska Atlantkusten.

Expeditionen för att placera ut den automatiska väderstationen ansågs framgångsrik. Men redan efter ett par månader upphörde stationen att av okänd anledning att sända. Senare gjordes ett nytt försök att ställa upp en automatisk väderstation på Labrador. Men det ubåt som medförde stationen sänktes av brittiska flyget i norra Atlanten utanför Norges kust.

På ett annat uppdrag skadades U-537 svårt, men reparerades. Nästa uppdrag var att resa förbi Goda Hopsudden för att patrullera i Java-sjön. Men den 9 november 1944 anfölls ubåten och hela besättningen på 58 man omkom.

Den väderstation som ställts upp på en höjd vid kusten i Labrador upptäcktes långt senare. En geolog som arbetade i området upptäckte utrustningen 1977, men utgick från att det var äldre utrustning som tillhört det kanadensiska försvaret. Han rapporterade inte om det han hittat. Den tyska kamoufleringen hade alltså fungerat. Först 1981 var det någon som gick igenom handlingar efter den tyske vetenskapsman som var med på expeditionen och landstigningen. I handlingarna fanns uppgifter om att väderstationen ställts upp och även positionen. Först då kontaktades det kanadensiska försvaret, vilket snabbt kunde konstatera att det rörde sig om en gammal tysk väderstation. Delar av stationens utrustning finns i dag utställda i det kanadensiska krigsmuseet i Ottawa.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Sovjetiska spärrtrupper under kriget

Det är allmänt känt att den sovjetiska armén under kriget var fullständigt hänsynslös mot sina egna soldater. Det förekom att infanterisoldater tvingades deltaga i livsfarliga anfall utan vapen. Ordern var att de skulle överta vapnen från kamrater som stupade och fullfölja anfallet med de övertagna vapnen. Många tusen tvingades möta tyskarna utan några egna vapen. Det är också allmänt känt att röda armén hade särskilda NKVD-förband som hade till uppgift att agera som spärrförband med de egna trupper som flydde, retirerade eller helt enkelt vägrade gå till anfall. Dessa spärrförband föraktades och hatades av alla ryska soldater. De som tjänstgjort i spärrförbanden blev efter kriget högt dekorerade, men de ville aldrig erkänna att de tjänstgjort i specialförbanden som hade till uppgift att vid behov skjuta egna soldater. Spärrförbanden omtalades aldrig i den officiella sovjetiska historieskrivningen. Det är först efter 1991 som det kommit fram mer detaljerad information om NKVD-förbanden.

Vladimer Dajnes, överste och chef för militärhistoriska avdelningen i ryska armén, har skrivit en bok om straffbataljoner och spärrförband. I boken framträder veteranen Samuil Ulsjerov och berättar han att han som ung soldat i ett spärrförband ibland sköt 10 – 20 soldater per dag, vissa dagar färre. I den begränsade omfattning som spärrförbanden ens tidigare alls omtalades var det som en form av militärpolis som endast skulle ha haft till uppgift att förhindra desertering och gripa soldater som försökte rymma bakåt. Men den främsta uppgiften var i själva verket att med vapen driva de egna trupperna fram mot fiendens linjer, kulsprutor och minfält. Först i vår tid har det kommit fram fakta om dessa spärrförband (”zagraditelnye otrjady”).

Redan under inbördeskriget hade Trotskij organiserar spärrförband med uppgift att tvinga infanteristerna att gå till anfall. Ett av kraven från matroserna under Kronstadtsupproret 1921 var att spärrtrupperna skulle upplösas. Även i vinterkriget november 1939 – mars 1940 använde sig den sovjetiska armén spärrförband från säkerhetstjänsten NKVD (senare med namnet KGB).

Enligt historikern A. Tjerkasov fanns det under andra världskriget omkring 60 000 man i säkerhetstjänstens spärrförband. I början av kriget utgjordes trupperna endast av personal från säkerhetstjänsten NKVD, men senare bildades det även spärrförband med soldater från den reguljära armén. De var organiserade i 200 – 300 spärrgrupper av olika storlekar. Spärrförbanden hade bättre utrustning än de vanliga infanteristerna. Utmärkande var att alla i spärrförbanden hade kulsprutepistoler (kpist), vilka bara fanns i litet antal i den vanliga armén. De flesta soldater i armén hade endast äldre repetergevär som bara kunde avfyra ett skott efter varje mantelrörelse. NKVD-förbanden hade på grund av kpistarna en betydligt större eldkraft än de vanliga soldaterna. Spärrförbanden hade också tunga kulsprutor och även en del bepansrade fordon, även stridsvagnar förekom i begränsad omfattning i NKVD-förbanden.

I början av kriget på östfronten var antalet tillfångatagna och desserterade ryska soldater mycket stort. Professor Viktor Korol vid universitetet i Kiev har omtalat att det bara under de första veckorna efter den 22 juni 1941 gick 1,5 miljoner soldater över till tyskarna med vapen i hand och även artilleripjäser och stridsvagnar. Ytterligare en miljon deserterade och en miljon sökte skydd i skogarna. Under hela kriget tog tyskarna över 5 miljoner krigsfångar. Över hälften av dessa avled i fångenskap på grund av hårt arbete, hunger och sjukdomar. Ryssarna hindrade Röda Korset att sända förnödenheter till de tyska krigsfångarna, trots att Sovjetunionen enligt folkrätten var skyldig att värna om fångarna och ta emot den hjälp som erbjöds. Enligt Vikotr Korol finns det tillförlitlig dokumentation att spärrförbanden mellan den 22 juni och 10 oktober 1941 avrättade 10 201 egna soldater. Av dessa sköts 3 321 inför egen uppställd trupp. Avrättningarna skedde ofta omedelbart före förväntad strid i syfte att sätta ytterligare skräck i de egna soldaterna. Några desertörer eller sådana som endast sagt något olämpligt fördes fram och ställdes upp framför truppen, som var uppställd i U-formation. Offren sköts inför truppen och alla tvingades titta på avrättningarna. Syftet var att injaga mer skräck för NKVD och de politiska kommissarierna (politrukerna) än för tyskarna. Soldaterna gick till anfall i dödsskräck för de kpistbeväpnade spärrförbanden. Den som vägrade springa framåt, eller vände om, blev skjutna av spärrförbanden. Det förekom även att hela kompanier avrättades därför att de inte lyckats genomföra ett anfall. Enligt spärrförbandens egna rapporter hejdade de under krigets tre första månader 657 364 desertörer och soldaterna som gripits av panik. Så exakta siffror fanns i förbandens egen rapportering. NKVD rapporterade att omkring 25 000 soldater fängslats och att övriga organiserats i nya förband, som sänts till fronten.

Allt skedde på uttrycklig order av Stalin personligen. Denne var fullständigt hänsynslös mot de egna soldaterna och medborgarna. Många av de order och direktiv som utfärdades var länge hemliga. Vissa blev kända först under 1980-talet. I ett direktiv från den 12 september 1941 (nr. 001919) gav noggranna instruktioner hur spärrförbanden skulle vara organiserade och hur de agera för att upprätthålla ytterst hård stridsdisciplin bland de ryska soldaterna. Den 28 juli 1942 kom den kända fruktansvärda ordern nr 227 (”Inte ett steg bakåt”), som innebar att alla som gav sig till fånga eller deserterade omedelbart skulle skjutas. Ordens genomförande medförde att mycket stort antal självmord bland de ryska soldaterna. Stalin uttalade upprepade gånger att han ansåg att arméns officerare inte klarade av att upprätthålla tillräckligt hård stridsdisciplin. Han sa att det var en stort olycka att det inte fanns tillräckligt många hårdförda och beslutsamma officerare. Själv hade han före kriget beordrat att att tiotusentals erfarna officerare skulle avrättas eller sändas till strafflägren i Gulagarkipelagen.

Ofta placerades spärrgrupperna vid vägar, broar, knutpunkter och andra ställen i geografien där man kunde förvänta sig att dessertörer skulle försöka ta sig igenom för att komma bort stridszonen. Dessertörerna försökte därför att ta sig fram i skogarna under stora umbäranden. Många försökte att under långa tider gömma sig och överleva i skogarna. Det finns många berättelser om ryska soldater som levde i kojor och gömslen i skogarna.

Författaren Viktor Astafjev (1924 – 2002) har i romanen ”Krigsskådeplatsen” skildrat de ryska truppernas anfall i september 1943 över floden Dnepr. Han deltog själv i anfallen och skadades svårt. Den motstående stranden försvarades av tyskarna, som hade grävt ned sig i värn. De ryska förberedelserna för flodövergången var närmast befintliga. Några båtar eller pråmar fanns inte. Det var inte möjligt att bygga broar. Soldaterna beordrades att simma över mittfåran genom att hålla sig fast vid stora påsar av tältduk som hade fyllts med halm. Soldaterna i straffkompanier hade inte ens tillgång till några halmfyllda tältpåsar. Många av soldaterna kunde inte ens simma. Ingenjörsförbanden hade inte lyckats ta sig fram utan befann sig på minst en veckas avstånd. De provisoriska flottarna av halm började dock sjunka redan efter ett par hundra meter. De ryska soldaterna låg under beskjutning av tyskarna. Många av soldaterna förstod att de inte skulle klara sig över floden och vände därför om för att försöka rädda livet. NKVD-förband hade grupperat på den ryska stranden med tunga kulsprutor för att kunna beskjuta alla ryska soldater som försökte sig ta sig tillbaka till stranden.De siktade mot soldaterna som klamrade sig fast vid halmsäckarna och stockar samt annat som flöt. Författaren Viktor Astafjev, som själv var soldat vid flodövergången, har berättat att av de omkring 25 000 soldater som beordrades ut i floden lyckades bara 4 000 – 6 000 att ta sig över floden. Alla andra drunknade eller sköts till döds av NKVD-förbanden. I den officiella sovjetiska historieskrivningen har övergången beskrivits som ett hjältedåd då soldaterna lyckades ta sig över utan några båtar. I Kiev står en skulptur som symboliserar det påstådde hjältedåd – övergången av Dnepr. I verkligheten var det en stor katastrof och en medveten masslakt av de egna soldaterna.

I skildringen av spärrtruppernas verksamhet omtalas ofta även straffbataljonerna. Det var förband dit soldater och officerare kommenderades när de begått disciplinbrott och andra brott. Ryssarna hade ett stort antal straffbataljoner, vilka sattes in i strider som var ytterst riskfyllda och farliga. Det har ofta sagts att soldaterna i straffbataljonerna i allmänhet bara överlevde tre anfall, medan officerarna i bataljonerna bara överlevde ett eller två anfall. Bataljonerna användes ofta för att röja minfält. Amerikanerna hade under kriget haft stora problem att röja tyskarnas minfält. Efter kriget träffade general Eisenhower och den ryske marskalken Zjukov. Eisenhower frågade hur ryssarna hade lyckats ta sig genom de tyska minfälten. Zjukov förklarade helt sonika att de ryska trupperna beordrades att anfall genom minfälten och de som överlevde fick bilda ett brohuvud. När personminorna exploderat sändes minröjare fram som röjde stridsvagnsminorna. Därefter kunde stridsvagnarna köra genom minfältet. Det vanliga var att personminor blandades med stridsvagnsminor för att försvåra och fördröja röjningen av stridsvagnsminorna. Eisenhower trodde först inte det var sant det som han fick höra, men blev sedan informerad om att det var så som ryssarna gjorde för att ta sig fram genom minfält. Den militära ledningen var helt skoningslös mot de egna soldaterna. När soldaterna beordrades att gå in i ett minfält skuldra vid skuldra stod spärrtrupper bakom med kulsprutor beredda att skjuta alla som vägrade att in i fältet. De ryska förlusterna var enorma. Under kriget dog omkring 12 miljoner ryska soldater. USA förlorade 218000 armésoldater jämte 102 000 av den flygande personalen. För att förstå hur Stalin kunde driva sina egna soldater i döden bör man komma ihåg att en stor del av officerskåren avrättats, eller sattes i läger i Sibirien. Ukraina hade utsatts för en avsiktlig och planlagd svältkatastrof som dödade 5 – 10 miljoner egna medborgare. Flera miljoner ryssar dödades i inbördeskriget. Många gör bedömningen att Sovjetunionen inte hade kunnat vinna kriget om inte NKVD-förbanden satt skräck i den egna soldaterna genom att skjuta tiotusentals. De västallierades soldater stred av övertygelse att förde en kamp mot en diktatur och demokrati. De ryska soldaterna stred inte på grund av övertygelse utan för att de hade NKVD:s kulsprutor i ryggen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Överstelöjtnanten som kanske räddade hundratals miljoner liv

Det har skrivits mycket om den ryske överstelöjtnanten Stanislaw Petrov (1939 – 2007), som sägs ha förhindrat ett fullskaligt kärnvapenkrig 1983 genom att inte rapportera om inkommande amerikanska robotar till sin närmaste överordnande. Det var under det kalla kriget då de båda supermakterna byggt upp kapacitet för att kunna anfalla motståndaren så snart som motståndaren sköt upp interkontinentala robotar (ICBM). De båda staterna hade också skaffat sig förmåga att kunna inleda ett stort anfall även efter att det egna landet anfallits. Denna andraslagsförmåga kom att i akademiska sammanhang gå under beteckningen ”Mutual assured destruction” (MAD). Vansinne var det på sitt sätt.

Den amerikanska anfallsförmågan bestod av tre oberoende delar, som ibland kallades ”triaden”. Det var intercontinentala kärnvapenbärande robotar (ICBM) som efter avfyrning från den den amerikanska kontinenten inte kunde omdirigeras eller destrueras. De gick mot det mål som var bestämt vid avfyrningen. Robotarna navigerades med trögnavigeringssystem (gyron), som inte kunde störas utifrån. Hade de varit möjliga att påverka robotarna utifrån, exempelvis genom radiosignaler eller någon form av annan strålning, hade motståndaren haft en chans att påverka robo­tarnas riktning. Robotarna var alltså inte möjliga att återkalla eller omdirigera på något sätt. Flygtiden var 20 – 40 minuter beroende på avstånd till målet i Sovjetunionen. Alla amerikanska ICBM var stationerade i glasbefolkade områden på den amerikanska kontinenten. Inga robotar var stationerade i Alaska eller på Hawaii. Närmare tusen robotsilos byggdes i präriestaterna (”The Great Plains”) från Texas till North Dakota, från New Mexico till Montana. Många silos låg i Wyoming och Montana. Silona var helt underjordiska och roboterna skyddas av mycket kraftiga stålportar. Det gick inte att tillföra nya robotar efter att de första avfyrats. Grupper av silos var alltid bemannade av minst två officerare och båda måste medverka för att avfyra robotarna efter order från stridsledningen. Man kan säga att robotarna avfyrades manuellt av de två officerarna i samverkan. Det var inte möjligt för endast en officer att avfyra roboten och sådan kunde bara avfyras om officeren mottagit rätt kod från högre befäl i organisationen.

Det andra benet i den amerikanska ”triaden” var posiedonrobotarna på de kärnkraftsdrivna ubåtarna. Poseidonrobotarna ersattes under några år med början från 1979 av Tridentrobotar. Dessa robotar vägde ca. 30 ton styck och hade 10 eller 14 stridsspetsar (MIRV) på vardera 40 kiloton sprängkraft (ekvivalent till trotyl). Sprängkraften hos Hiroshima-bomben var på ca. 20 ton. Det innebär att varje Tridentrobot medförde stridsspetsar som var ca. 40 eller 56 gånger kraftigare än bomben som fälldes över Japan. Varje ubåt medförde 16 robotar, vilket innebar att en ubåt medförde en sprängkraft som motsvarade ca. 720 Hiroshima-bomber. Under 1980-talet hade den amerikanska flottan omkring 30 ubåtar utrustade med Poseidon-robotar och senare Trident I-robotar.

Ubåtarna låg i beredskapslägen på ca. 100 m djup i norra Atlanten (troligen öster om Island och nordväst om Nord-Norge. Robotarnas räckvidd (Trident I) var 7 400 km. Det var en viss skillnad mellan de markbaserade interkontinentala robotarna och de ubåtsbaserade. De som sköts upp från silos kunde navigera utifrån att positionen för avfyrningen var känd. Robotarna från ubåtarna måste få avfyrningsdata som angav ubåtens position vid avfyrningstillfället. Det fanns en viss risk att data om avfyr­nings­positionen inte var helt precis. De ubåtsbaserade robotarna styrdes även de med trögnavigering för att inte göra det möjligt att störa ut dem. Men navigeringsdata uppdaterades under flygfärden för att uppnå så stor träffsäkerhet som önskvärd. Roboten hade utrustning som gjorde att det möjligt för ett speciell kamera att låsa på en förutbestämd stjärnbild och utifrån sådan data beräkna den exakta positionen och få roboten att vid behov justera kursen för att uppnå högsta möjliga träffsäkerhet. Träffsannolikheten hos Trident I har uppgivits ha varit ca. 100 m.

Det tredje benet i den amerikanska kärnvapenstyrkan var bombflygplan med mycket stor räckvidd, vilken kunde förlängas genom lufttankning. På 1980-talet var det frågan om ett antal bombflygplan av typen B-54 H och typen B-1. Flygplanen bar fram kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar, som hade förmåga att anflyga på låg höjd (20 – 30 m) genom att följa terrängen och ofta byta kurs. Det var svåra att bekämpa med jaktflyg och luftvärnseld. Flygplanen hade den stora fördelen att de kunde återkallas eller omdirigeras då de redan var på väg mot de förutbestämda målet, vilket gav en viss handlingsfrihet. Bombplanens existens medförde även att Sovjetunionen tvingades upprätthålla ett dyrbart och omfattande kvalificerat luftförsvar. Hotet att USA skulle kunna anfalla med flygplan upplevdes så stort att Sovjetunionen i flera årtionden byggde upp och vidmakthöll en omfattande och dyrt luftförsvar. Man kan något enkelt säga att de amerikanska bombförbandens egentliga funktion var att de tvingade ryssarna att lägga ned enorma resurser på luftförsvaret, vilka ekonomiska medel alternativt hade kunnat användas till andra delar av det militära försvaret. Eftersom USA hade en fullt fungerande andraslagsförmåga med sina markbaserade och ubåtsbaserade robotar kan man gissa att det främsta skälet faktiskt var att tvinga ryssarna att hålla ett mycket stort luftförsvar. Det kostade mindre för USA att hålla bombförband än för ryssarna att försvara sig mot angrepp med bombflygplan. Bombflygplanen skulle bära fram kryssningsrobotar och fälla dessa på förhållandevis stort avstånd från målet.

Ryssarna hade också interkontinentala robotar (ICBM) i underjordiska silos, kärnvapenbestyckade ubåtar och bombflygplan med medeldistans räckvidd. Ryssarna saknade dock bombflygplan med räckvidd att nå in över den amerikanska kontinenten. Däremot hade de ett mycket stort antal bombplan (TU-16 och TU-22) som hade räckvidd för att kunna anfall mål över hela Västeuropa. De hade inte förmåga att lufttanka.

För att upptäcka påbörjade robotangrepp (från landbaserade silos eller från ubåtar) hade Sovjetunionen byggt upp ett varningssystem i två delar. Dels spaningssatelliter som med IR-kameror som i realtid kunde upptäcka det ljussken som uppstår då de amerikanska robotarna avfyras från silos eller ubåtar. Robotarna från ubåtarna kunde avfyras från djupläge på ca. 20 meter, tryckas upp mot vattenytan med hjälp av tryckluft och sedan tända startraketerna när roboten hoppade upp i övervattenläge. Både avfyrningar från silos och från ubåt gav mycket signifikanta IR-mönster. Om detektering inte skedde vid själva starten hade båda sidor svårt att registrera inflygande robotar under själva flygfärden innan de kom in radarräckvidden.

Dessa ryska spaningsrobotar var av två slag (US-K och US-KMO). Dels sådana som passerade över den amerikanska kontinenten ett antal gånger per dygn (på lägre höjd). För att hela tiden kunna spana av kontinenten krävdes ständigt 4 – 9 satelliter i omloppsbana. Dels även sådana spaningssatelliter som var geostationära i en fast punkt rakt ovanför en viss del av den amerikanska kontinenten. Av satellittypen US-KMO sköt man upp 101 stycker fram till mars 2012. Den sista roboten av typen US-K sköts upp i september 2010. Förutom satellitspaning i realtid hade ryssarna, liksom amerikanerna, starka markbaserade spaningsradar med lång räckvidd och till och med förmåga att se bortom horisonten. Men de markbaserade radarstationerna kunde bara upptäcka inkommande robotar 10 – 20 minuter före det beräknade nedslaget i målet.

I hela detta avancerade tekniska system hade Stanislaw Petrov en central roll. Det var hans uppgift att bedöma om inkommande information var information om ett verkligt robotanfall.

Stanislaw Petrov föddes 1939 i Vladivostok. Fadern var stridspilot under kriget och modern var sjuksköterska. Stanislaw Petrov genomgick en kvalificerad teknisk utbildning vid de sovjetiska flygvapnens radiotekniska högskola i Kiev (det fanns fem olika flygvapen i Sovjetunionen). Efter den kvalificerade utbildningen började han 1970 i den militära organisation som bemannade övervakningssystemet som skulle kunna följa all robot- och flygverksamhet i NATO. Han var alltså flygingenjör och den ledningscentral (916:e detacherade radiotaktiska enheten) i vilken han tjänstgjorde hade till uppgift att övervaka den amerikanska kontinenten och världshaven efter tecken på uppskjutning av robotar. Enheten erhöll telemetisk information från ett antal satelliter samt även information från ett långräckvidigt markbaserat radarsystem. För övrigt brann anläggningen den 10 maj 2001 och blev operativ igen först i augusti samma år. På grund av branden kunde inte satelliterna styras och härigenom förlorade man kontrollen över fyra av dessa. I anläggningen tjänstgjorde under normala förhållanden omkring 100 män och kvinnor. I anläggningen fanns en för den tiden kraftfull dator (M-10) som hade kapacitet att omedelbart beräkna kurs och fart på alla upptäcka robotar. I september 1983 hade anläggningen och det tekniska systemet varit i drift i ca. ett åt, men det förekom en helt del tekniska brister och fel. Detta visste Stanislaw Petrov om.

Särskilt i början av 1980-talet varit det mycket spänt mellan de två maktblocken. Sovjetunionen leddes av den ålderstigna tidigare KGB-chefen Andropov (1914 – 1984). Han hade varit chef för KGB 1967 – 1982, vilket tveklöst innebar att han måste fullkomligt ha tillägnat sig den alarmistiska syn på västvärlden som var den förhärskande synen inom KGB:s ledning och bland KGB:s officerare. Reagan (1911 – 2004) var amerikansk president under praktiskt taget hela 1980-talet. Hans administration genomförde en kraftfull upprustning presenterade planer på ett omfattande robotförsvar (”Stjärnornas krig”). Presidenten talade om Sovjetunionen som ”ondskans imperium”. Efteråt har det berättats att Andropov och hans säkerhetspolitiska rådgivare verkligen allvarligt fruktade ett amerikanskt försök att inleda ett angrepp med kärnvapen. Det förhållandet att läget var synnerligen spänt visades vid det tillfälle år 1983 då Sovjetunionen medvetet och med jaktflyg sköt ned ett civilt koreanskt passagerarflygplan. På grund av navigeringsfel hade planet helt felaktigt kommit in i sovjetiskt luftrum. Nedskjutningen innebar att 269 civila omkom, bland dessa fanns några amerikanska kongressledamöter och även andra amerikanska medborgare. I september samma år skulle NATO (med USA) genomföra en mycket stor övning på Nordatlanten och i Europa. Syftet för övningen var att öva ett kärnvapenanfall efter det att ryssarna redan hade anfallit Västeuropa. Ryssarna kände till övningen och följde noga varje moment i övningen.

Tre veckor efter nedskjutningen av det koreanska passagerarflygplan (”Flight 007”) gick Stanislaw Petrov på ett kvälls- och nattpass i den robotförsvarscentral som övervakade de amerikanska robotsystem. Anläggningen hade benämningen Serpuchov-15 och var belägen några tiotal kilometer söder om Moskva. Det fanns två sådana stora anläggningar i Sovjetunionen vid den tiden. Den ena låg söder om Moskva och den andra (Pivan-1) inne på Kamtjatkahalvön i fjärran Östern. I en försvarscentral arbetade ca. 200 personer vid varje tillfälle. Den operativt ansvarige var Stanislaw Petrov. Allt var mycket hemligt och varken han eller någon annan fick berätta för någon var de arbetade eller med vad. Stanislaw Petrov hade aldrig berättat för sin fru, eller sina två barn, om vad han arbetade med eller var hans arbetsplats låg. De visste bara att han var militär och att det hela handlade om rymden och satelliter.

Den 25 september 1983 gick Stanislaw Petrov på sitt kvällspass kl. 20.00. Han var den högste operativa befattningshavaren i försvarscentralen. I anläggningen tog man emot information från de två systemen av spaningssatelliter och även information från de markbaserade radarstationerna för spaning efter inkommande robotar. Om USA avfyrade sina ICBM långt inne i på den amerikanska kontinenten skulle satelliterna omedelbart upptäcka IR-strålningen från startraketerna oavsett om det var moln, regn eller natt. När information kom om robotstart i USA skulle informationen på ett visst föreskrivet sätt först kontrolleras i 30 säkerhetssteg. Om kontrollerna visade att det verkligen rörde sig om robotstarter skulle den politiska och den militära statsledningen omedelbart informeras. Beslut att starta de ryska kärnvapenrobotarna skulle tagas på högsta politiska nivå. Den högsta militära operativa ledningen benämndes SPRN och var en ledningscentral ca. 100 km norr om Moskva. Larmet gick även dit automatiskt och därför förde Stanislaw Petrov, helt enligt föreskrifterna, ett samtal över krypterad telefon med den operative ledaren i SPRN.

Strax före midnatt kom det första larmet och kontrollerna gjordes. Sirenerna tjöt och röda lampor blinkade intensivt i ledningsrummet. Informationen uppgav att en robot hade skjutits upp från en silo i Montan. Stanislaw Petrovs uppgift var att genast ta ställning till om han skulle rapportera om uppskjutningen till den militära ledningen. Den information som det tekniska systemet lämnade angav att det var frågan om helt tillförlitlig information. Det var dock allmänt känt att systemet, som bara hade varit i operativt bruk sedan drygt ett år, ibland kunde ge felaktig information trots att systemet indikerade att det informationen var korrekt. Stanislaw Petrov var mycket väl medveten om bristerna i systemet och de felkällor som fanns. Det var han eftersom han varit med om att utveckla programvaran till datorerna och även medverkat vid författandet av de handböcker som fanns för handhavandet av systemet. Han hade i sin operativa befattning kunnat följa ett stort antal uppskjutningar från bland annat Cap Canaveral i Florida. Stanislaw Petrov hade fått lära sig och var övertygad om att ett amerikanskt angrepp mot Sovjetunionen aldrig skulle inledas med att endast en robot avfyrades. Man utgick från att ett anfall skulle ske genom att ett stort antal robotar avfyrades samtidigt. USA hade vid den tiden ett stort antal Minuteman-robotar i underjordiska silos framför allt i  Colorado, Nebraska, North Dakota, South Dakota, Missouri, Montana, Wyoming och i andra delstater i västra USA. I början av 1980-talet hade USA ett stort antal Minuteman-robotar skjutklara i silos. Dessa var byggda för att klara av en uppskjutning, vilket innebar att de inte kunde ”laddas om” med någon ytterligare robot. De robotar som du fanns var av typen Minuteman II och Minuteman III. Den senare typen blev operativ 1970 – 1975 och var då bestyckade med två eller tre stridsspetsar som kunde gå mot skilda mål under slutet av flygfasen (MIRVS). Varje stridsspets hade en sprängkraft av 170 kiloton. Under 1980-talet bestyckades en del Minutemans III med tre stridsspetsar med vardera en sprängstyrka av 335 kiloton och ett noggrannare navigeringssystem. Detta gjorde att de var avsedda att slå ut hårdgjorda robotsilos och ledningscentralet. Vid den tiden fanns det omkring 1 000 robotar av typerna II och III i lika många silos i det inre av USA (”Great Plains”).

Stanislaw Petrov kände även till att det vid den aktuella tiden var soluppgång i Montana och att varningssystemet hade en viss tendens att felindikera under gryningen. Allt detta ledde till att Stanislaw Petrov avvaktade med att ta kontakt med den militära ledningen i landet. Kort därefter kom dock indikering på start av ytterligare robotar. Varningssystemet angav att ytterligare fyra robotar hade avfyrats från silon i Montana. Informationen kom från flera ryska spaningssatelliter, vilket starkt talade för att det verkligen rörde sig om en robotstarter. Men efter fem indikerade robotar kom inte någon ytterligare information om fler robotar. Stanislaw Petrov höll fast vid uppfattningen att ett eventuellt amerikanskt anfall aldrig skulle inledas med uppskjutning av endast fem robotar och dessutom från samma område med silos i Montana. Man utgick från att det var ett amerikanskt intresse att slå tillbaka med full kraft eftersom det kanske inte skulle bli något tillfälle att anfalla en andra gång. Allt byggde på fullständig och omedelbar massiv avskräckning. Stanislaw Petrov visste också att han skulle få bekräftelse på att det var ett robotanfall med fem robotar när dessa kom in i radarsystemets räckvidd. Om radarsystemet inte fångade upp några robotar skulle det inte vara något robotanfall. Men det skulle dröja omkring 20 minuter innan robotarna kom in radarns räckvidd. Stanislaw Petrov avvaktade därför och kontaktade inte den högsta militära ledningen. Det var intensiva och gastkramande minuter. Men efter 20 minuter stod det klart att det inte var några robotar på väg mot Sovjetunionen. Radarn hade inte kunnat se några inkommande robotar. Stanislaw Petrov rapporterade då i stället om felindikeringen och att han hade gjort bedömningen att det inte rörde sig om ett verkligt anfall.

Stanislaw Petrov hade avstått från rapportera till sina överordnade redan då det kom information om uppskjutningen utan medvetet väntat till dessa radarkedjan rapporterade att det man inte såg några robotar. Han hade visserligen meddelat att systemet larmade om robotuppskjutningar, men han hade endast sagt att han bedömde det som felaktiga rapporter förorsakade av tekniska brister i systemet, vilket han dock inte hade några indikationer på. Därigenom hade han brutit mot de stående instruktionerna och gjort sig skyldig till orderbrott. Men eftersom han själv hade omfattande teknisk utbildning (han var flygingenjör) och medverkat vid utvecklingen av programvaran hade han särskilda förutsättningar att självständigt bedöma tillförlitligheten i den tillgängliga tekniska informationen. Han har senare själv sagt att det hade kunnat utvecklas annorlunda om den tjänstgörande den natten varit en vanlig officer utan den tekniska utbildningen och erfarenheten som Stanislaw Petrov hade. Senare ryska utredningar visade att det rörde sig om felaktiga tekniska indikeringar förorsakade av mycket höga moln över Montana, vilka under gryningen belyste av solen på ett mycket ovanligt sätt.

Efter händelsen blev han utsatt för omfattande förhör med ingående frågor om varför han inte rapporterade uppåt i organisationen. Under långa förhör ställdes en mängd frågor om hur det hade kommit sig att han gjort bedömningen att det inte var frågan om ett robotanfall trots att informationen och datorerna larmade om uppskjutning av fem robotar i Montana. Han fick senare kritik för att han inte hade fört logganteckningar över händelseförloppet. Själv försvarade han sig med att han inte haft tid att föra anteckningar under de 20 minuter då han skulle försöka avgöra om det var frågan om ett verkligt anfall eller inte. Han hade fullt upp med att svara i telefon och skaffa fram ytterligare information. Det var först då radaroperatörerna bekräftade att det inte kom några robotar som han var säker i sin uppfattning att det var en falskt larm.

Stanislaw Petrov fick aldrig några utmärkelser och hyllades inte av myndigheterna. Hade flygvapnet öppet hyllat honom hade man samtidigt avslöjat att det fanns betydande brister och risker i systemet. Allt hemligstämplades och Stanislaw Petrov berättade aldrig för sin fru om den kvällen då han räddade världen från en fullständig kärnvapenkatastrof. Först på 1990-talet, då Sovjetstaten fallit, kom det fram uppgifter om händelsen. Senare har Stanislaw Petrov motvilligt ställt upp på intervjuer och även mottagit ett antal utmärkelser i västvärlden. Hemma i Ryssland har han förbigåtts med tystnad. Han deltog även i en dansk-svensk spelfilm (delvis dokumentär) som gått på biografer och sänts på TV. Den finns i dag tillgänglig på Youtube.

Stanislaw Petrov lämnade flygvapnet efter bara ett år eftersom han inte längre trivdes och att händelsen hade skrämt honom. En tid arbetade han som civil konsult i ett civilt företag (organisation) som var verksamt med att utveckla olika formera av programvara. Han levde sedan som änkeman under enkla förhållanden i en tvårums lägenhet i Fryazino 50 km nordost om Moskva. När en dansk journalist besökte honom för intervju fungerade inte hans telefon och inte heller ringklockan på dörren. Stanislaw Petrov levde helt isolerad och drack en hel del. Han avled 2007 och hade då inte fått något som helst tack från ryska myndigheter för sitt agerande, som möjligen räddade hundratals miljoner människor liv. Det säger mycket om sovjetsystemet och även om dagens ryska ledning.

De frågor som rimligen bör ställas är om det har förekommit några liknande händelser på den ryska eller den amerikanska sidan. Samt även om övervakningssystemen numera är så säkra att det är uteslutet med felindikeringar. Efter Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima är det svårt att säga att ett tekniskt system är helt säkert. Stanislaw Petrov har själv sagt i intervjuer att det var tur att det var han som var i tjänst den natten eftersom han hade djupa tekniska kunskaper, vilket inte andra officerare hade. Stanislaw Petrov var egentligen ingenjör och naturvetare (flygingenjör).

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Berusad historieprofessor sköt studenten

Oleg Sokolov var Rysslands främste kännre av Napoleon och Napoleontiden. Han talade god franska och han ansågs av studenterna vid historiska fakulteten, S:t Petersburgs universitet, vara en gudabenådad föreläsare. Han hade inte bara en gedigen akademisk kunskap om Napoleon utan han var även en passionerad ledare för en inofficiell klubb där man i rollspel gestaltade olika personer från Napoleontiden. Naturligtvis var det han som i olika krigsspel alltid gestaltade Napoleon Bonaparte. Oleg Sokolow hade rent encyklopediska kunskaper i allt om Napoleonepoken. Varje år ledde han och uppvisningar och rollspel som gestaltade slaget vid Borodiono1812, det stora slag där ryssarna försökte stoppa Napoleon utanför Moskva (100 km väster om huvudstaden).

Som expert på Napoleon tilldelades han 2003 Frankrikes främsta statliga orden, franska Hederslegionen, och mottog den ur presidentens hand. Men han var också egensinnig och en besvärlig Napoleon. År 2007 förbjöds han att deltaga i rollspelet i Borodino eftersom han hade bråkat och uppträtt aggressivt och dessutom varit tillsynes rejält onykter. Men Oleg Sokolov deltog även i rollen som Napoleon i många andra historiska uppvisningar runt om i Ryssland. Han fick ett koleriskt utbrott en gång under en uppvisning på Krim då hans häst vägrade att galoppera uppför en höjd. Han piskade hästen hårt och svor och gormade.

Oleg Sokolov, som var gift, kunde inte avstå från att inleda förbindelser med unga kvinnliga studenter som han kom i kontakt med i sin undervisning. En gång tio år tidigare blev han anmäld av en student, som också var hans ”flickvän”, för att han bundit henne på en stol, slagit henne, hotat att bränna henne med ett strykjärn och även tagit strypgrepp på henne. Studenten gjorde polisanmälan, men Oleg Sokolov blev aldrig åtalad. Även i undervisningen uppträdde han ofta koleriskt och kunde både kränka och mobba ut studenter, men studenterna älskade honom ändå som föreläsare och menade att han var en långt mycket bättre föreläsare än någon annan akademisk lärare vid universitetet.

Anastasia Jeschkenko var 24 år och kom från en liten bondby i närheten av Krasnodar i södra Ryssland. Hon hade toppbetyg och hade stora framgångar i sina studier vid den historiska fakulteten vid universitetet i S.t Petersburg. Redan när hon som 19-åring började studera fick hon Oleg Sokolov som lärare och hade honom senare som handledare. Det måste ha varit redan då som han inledde en kärleksrelation med den 40 år yngre studenten. Han var sedan även handledare för henne då hon påbörjade sina doktorandstudier. Samtidigt var hon assistent till honom. Det finns några föreläsningar tillgängliga på YouTube där man kan se Oleg Sokolov som föredragshållare och Anastasia sitter bredvid och sköter bildväxlingen åt honom.

Professorn och studenten var ett par i närmare fem år. Hon bodde hos honom i hans stora lägenhet på en av de flottaste adresserna i centrala S:t Petersburg. De två umgicks öppet i akademiska kretsar i staden. Studentens arbeten om Napoleon publicerades framgångsrikt i olika vetenskapliga tidskrifter och tillsammans reste det flera gånger till vetenskapliga konferenser om i Paris. Alla i deras omgivning var medvetna om att Anastasia var en mycket begåvad student som säkert skulle nå de högsta akademiska höjderna. Efter att i över fyra år har bott hos och levt med Oleg Sokolov hade Anastasia lärt känna alla hans beteenden. Han drack, var svartsjuk och mycket kontrollerande. Dessutom var han manipulativ och kunde inte avstå från nära kontakter med andra unga kvinnliga studenter. Anastasia hade helt enkelt fått nog av honom och flyttade i september 2019 från hans stora lägenhet på Moyka 82 mitt i centrala S:t Petersburg. Det var då allt det hemska började. En historiker på institutionen kontaktade prefekten för den historiska institutionen och varnade för att Oleg Sokolov på något sätt skulle skulle kunna bli våldsam mot studenten eller någon annan.

Oleg Sokolov har senare själv uppgivit att han under hösten 2019 hade planerat att gifta sig med Anastasia. Men så blev det inte utan det hela blev i stället mycket dramatiskt. Den historiker som varnat institutionens ledning för Oleg Sokolov hyste själv agg mot honom, vilket kan ha bidragit till att varningen inte togs på allvar. Kort tidigare hade denne nämligen haft framgång i ett tvistemål i domstol i vilken det fastslagits att Oleg Sokolov plagierat text från den andre historiken.

Det var uppenbart att Oleg Sokolov hade många vänner, men även ett inte obetydligt antal fiender. Relationen mellan den äldre professorn och studenten var på väg att ta ett slut, vilket även skulle visa sig gälla studentens liv på jorden. Någon gång på natten till 8 november 2019 sköt han ihjäl henne i lägenheten. Troligen med fem eller sex skott. I polisförhör påstod han att de två den kvällen och natten bråkat där för att han sagt att han det kommande veckoslutet skulle vara tillsammans med sina barn. Anastasia skulle då har blivit vansinnig och anfallit honom med en förskärare, men han hade lyckats avvärja hennes attack. Hur det sedan kom sig att han sköt henne med fem eller sex skott kunde han aldrig förklara i polisförhören.

I utredningen framkommer det att professorn först placerat liket i en garderob i lägen­heten. Där låg kroppen gömd på kvällen påföljande dag när Oleg Sokolov hade middag hemma för några akademiska kollegor och vänner. Liket låg gömt i garderoben. Senare bar Oleg Sokolov i omgångar iväg paketet insvepte i plast och kastade dessa i floden över kajkanten. Övervakningskameror registrerade hur professorn bar det tunga paketet till kajkanten. Sedan gick han tillbaka och kom ut en gång till med en ryggsäck med något tungt i. Den höggradigt berusade professorn skulle även till att kasta ryggsäcken i floden Neva, med det det blev så att både ryggsäcken och han själv föll ned i det mörka och novemberkalla vattnet. Det var nära att den berusade mannen hade drunknat, men några tillskyndande personer lyckades rädda både honom och ryggsäcken. Ambulans tillkallades och den berusade och nedkylde professorn kördes tillsammans med ryggsäcken till ett sjukhus. Där togs både patienten och ryggsäcken om hand. Personalen upptäckte då till sin bestörtning vad som fanns nedstoppat i ryggsäcken. Där låg studentens två avhuggna armar. Det var så mordet uppdagades.

Professorn dömdes i december 2020 till 12 år och sex månader fängelse för mord. Fängelsevistelsen blev säkerligen betydligt hårdare än Napoleons vistelse på ön Sankt Helena.



Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar