Den olycksdrabbade jagaren

Den amerikanska jagaren USS William D. Porter ( av besättningen kärvänligt kallad ”Willie Dee”) har omtalats som det mest olycksdrabbade fartyget i den amerikanska flottans historia. Fartyget (DD-579) var en av dessa hastigt byggda Fletcher-jagare som USA masstillverkade under kriget. Fartygen var förhållandevis lätta. Huvudbeväpningen var 10 torpedtuber för snabba och träffsäkra torpeder med 250 kg stridsladdning. Fartygen hade förstås också allmålsartilleri och lv-kanoner. Men huvudbeväpningen var torpederna.

Fartyget blev operativt den 6 juli 1943 och ställdes under befäl av Lt. Comdr. Wilfred A. Walter. I november samma år beordrades fartyget att deltaga i en hemlig operation i Atlanten tillsammans med slagskeppet Iowa. Besättningen blev inte informerad om syftet med operationen. Hela besättningen var snabbutbildad och det visades efter några dagar att besättningen varit nära att ta livet av president Roosevelt, utrikesminister Cordell Hull och ett stort antal höga amerikanska militära chefer. Dessa befann sig nämligen ombord på slagskeppet och jagaren William D. Porter, som hade till uppgift att eskortera slagskeppet, sköt av misstag en skarpladdad armerad torped mot slagskeppet.

Det var i själva verket en serie missöden som inträffade eller nästan två år av totalt kaos under den tid jagaren ingick i den amerikanska flottan. Det började kvällen innan jagaren skulle avsegla för att eskortera presidentens slagskepp. Jagaren backade då in i en annan jagare rakt i hennes sida och rev ned viktigt utrustning med sin ankarkätting. Det andra fartyget skadades allvarligt. Tjugofyra timmar senare seglade William D. Porter tillsammans med fyra andra jagare i konvoj som skyddade det slagskepp som presidenten och hans stab reste med. Fartygen gick under total radiotystnad genom farvatten där det fanns risk för tyska ubåtar. Förhoppningen var att de skulle kunna korsa Atlanten utan att bli upptäckta. Ganska kort tid efter början av färden skakades hela konvojen av en kraftig explosion. Fartygen började därför gå i sick-sack för att undanmanövrera från den tyska ubåt som man trodde hade inlett ett anfall.

Kapten Walter på jagaren Porter kunde dock rapportera att en sjunkbomb av misstag fallit överbord och då detonerat. Eftersom inte säkringen var fastsatt hade den exploderat när den föll i vågorna. Kort efter att sjukbomben fallit över bord och exploderat kom en kraftig våg och slog in över jagaren. Vågen drog med sig en man över bord. Han kunde inte räddas. Allt som fanns på däck som inte var tillräckligt surrat spolades också över bord. Den kraftiga vågen fick även till följd att en av motors ångpannor stängdes av. Även om man hade beordrat radiotystnad så började Walter nu att sända rapporter på radio varje timme till slagskeppet Iowa.

Den 14 november 1943 befann sig de fyra fartygen öster om Bermuda och befälhavaren beordrade en tillämpad övning för att kontrollera fartygens luftförsvar. Besättningen på Iowa släppte upp ett antal väderballonger som mål för luftvärnet ombord på fartygen. Besättningarna öppnade eld med över 100 kanoner.

Kapten Walter på jagaren Porter ville också att hans besättning skulle få visa upp sin skjutskicklighet genom att öppna eld mot några av de väderballonger som var kvar och som med vinden drev ned mot jagaren. Därför beordrade han hela sin besättning till ”drabbningsplatserna” Samtidigt skulle manskapet som bemannade torpedställen också övas. Det skulle ske genom riktningsövningar mot slagskeppet, som då befann sig på ett avstånd av ca. 5 000 m. Vid övningar med torpederna skulle besättningen ta bort tändhylsan, men en av besättningsmännen hade glömt att göra det för en av torpederna. När torpedofficeren kommenderade simulerat övningsskott med en torped så sköts den av misstag i väg och dessutom var den redan av annat misstag armerad (stridsklar).

En stridsladdad torped hade siktats in och avfyrats mot president Roosevelts fartyg med en stor del av den amerikanska utrikesledning. Så fort man insåg sitt misstag så utbröt vild panik ombord på jagaren. Man försökte, utan att använda radio, att får fram meddelande om det inträffade till slagskeppet. En historiker som i detalj har försökt utreda händelseförloppet har sagt att under ”de närmast följande fem minuterna rådde fullständigt kaos ombord”. Besättningen försökte att med lampor och med signalflaggor få fram meddelanden. Till slut beordrade kapten Walter att bryta radiotystnaden för att kunna få fram en varning till slagskeppet. När president Roosevelt fick information om torpeden, som var på väg mot hans fartyg, bad han att han i rullstol skulle föras över den delen av relingen där han bäst kunde betrakta det hela. Eftersom befälhavaren på slagskeppet befarade att det var frågan om någon form av attentat inriktades alla fartygets kanoner mot jagaren. Någon eldgivning beordrades dock aldrig eftersom torpeden exploderade när den mötte en hög svallvåg från slagskeppet. Hela besättningen omhändertogs och fördes till Bermuda för att ställas inför krigsrätt. Det var första gången i den amerikanska flottans historia som en hel besättning ställts inför rätta.

En av besättningsmännen, Lawton Dawson, som skötte torpedstället erkände att han av misstag underlåtit att ta bort tändsatsen och senare försökt dölja sitt misstag genom att kasta tändsatsen i sjön. Utredningen visade att händelsen var orsakad av en rad olika olyckliga omständigheter. Militärdomstolen dömde Lawton Dawson till 14 års hårt straffarbete och alla andra i besättningen fick avsked från flottan. Men Roosevelt benådade alla besättningsmänn eftersom händelsen berott av ett flertal olika omständigheter. Eftersom det var krig lämnades inte någon information om det inträffade till pressen eller allmänheten, vilket bidrog till ryktesspridning och skönor.

Jagaren beordrades därefter till Aleuterna i norra Stilla havet och genomförde där enklare patrulltjänst. Innan fartyget erhållit nya uppdrag lyckades fartygets besättning att i hamnen av misstag skjuta en 12 cm skarp granat som föll på gården till det hus där flottstationens chef hade sin bostad.

Därefter sändes jagaren Porter till Okinawa där besättningen visade upp sin förmåga att skjuta ned japanska flygplan, men även tre amerikanska flygplan. Den 10 juni 1945 anföll ett kamikaze-flygplan och föraren siktade in sig på ett fartyg nära jagaren Porter. Men i sista ögonblick ändra föraren kursen och styrde mot jagaren. Det med sprängämne fullastade flygplanet slog ned i vattnet utefter ena sidan av jagaren och sjönk. Men sprängladdningen exploderade under vattenytan och slet upp ett stor hål i fartygets skrov. Fartyget tog in vatten och brand utbröt ombord. I tre timmar kämpade besättningen med att försöka släcka branden och täta läckorna. Tolv minuter efter det att besättningen beordrats lämna fartyget sjönk det. Hela besättningen räddades. Vraket ligger på 800 m djup.

 

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Peeping Tom

För den äldre generationen, som inte var uppväxt med TV hade benämningen ”tittare” en annan innebörd. ”Tittare” var den otäcka mansperson som smög omkring damernas omklädningshytt på friluftsbadet i förhoppning att kunna få se något litet naket. Måste nog säga att även jag reagerar lite på att man i TV så gärna talar om ”tittarna”, men det är väl så att det inte finns något annat bra ord. Åskådarna eller publiken för tankarna till teater. För radions del är det lättare att omtala sin publik som ”lyssnarna”.

I engelskan har vi benämningen Peeping Tom på smygtittande manspersoner. Benämningen går tillbaka på en sägen som märkligt nog har levt sitt eget liv i århundraden. Någon gång på 1000-talet levde lady Godiva i Coventry, England. Hennes make, earl Leonfric hade bestämt sig för att tvinga av befolkningen mycket höga skatter. Folket led under dessa höga skatter och hans hustru, som kände till hur folket led, bad sin make att förbarma sig över undersåtarna och visa mildhet. Enligt sägen ska hon har försökt sig på att möjliga sätt att övertyga mannen att mildra skatterna. Han gick så småningom med på detta, men endast under ett villkor. Han krävde att Godiva skulle rida genom stadens gator och då var helt naken. Godiva gick med på detta, men när hon red genom staden skylde hon sig hjälpligt med sitt långa hår. Alla stadsbor visade sin sympati med Godiva genom att genom att hålla sig inomhus och stänga alla fönsterluckor. Ingen skulle titta på henne – utom skräddaren Tom som kikade genom en springa i en fönsterlucka. I det ögonblick som Godiva red förbi, helt naken, titta Tom bäst han kunde. Men just när han tittade som bäst så blev han helt blind och återfick aldrig synen. Därav kommer uttrycket Peeping Tom i engelskan. Ända in på 1800-talet firades lady Godiva genom en årlig procession genom Coventry. Firandet av Godiva genom parader genom staden inleddes 1677 eller 1678. Sägnen återfinns i ett stort antal dikter och ballader. Den belgiske författaren Maeterlinck skrev 1902 ett drama som bygger på sägnen om Godiva och Peeping Tom.

Publicerat i Okategoriserade

Einsteins liv

Albert Einsteins liv var på många sätt märkligt. Han föddes 1879 och det var föräldrarnas första barn. Modern, Pauline Koch, var 21 år då hon fick sonen Albert. Ganska snart blev föräldrarna oroliga över pojkens utveckling eller snarare brist på utveckling. Särskilt hans mormor var bekymrad över att pojken var så tjock och hade så stort huvud. Barnet utvecklades långsamt och han började tala mycket sent. De oroliga föräldrarna befarade att han var efterbliven, som det då hette. De konsulterade en läkare om gjorde bedömningen att det kunde vara så att pojken var efter i utvecklingen, men det kunde också vara så att han var ”mycket intelligent”. Antingen eller.

Som barn var Albert ofta ensam och lekte nästan inte alls med andra barn. Han hade en farbror, Max Talmey, som studerade till läkare. Denne uppmärksammade pojkens intresse och fallenhet för matematik och fysik och de började att tillsammans lösa matematiska och logiska problem. Farbrodern lärde honom en hel del matematik och Albert uppfattade då de matematiska problemen som en form av spel eller lek. När Albert blivit 13 år började farbrodern att även samtala med honom om filosofiska problem och enligt några uppgifter ska de då även mer ingående ha diskuterat Kants filosofi.

Albert studerade vid Luitpold-Gymnasium och visade genast upp utomordentliga kunskaper i matematik och fysik. I dessa ämnen hade han alltid högsta möjliga betyg. Men i historia och geografi hade han de sämsta betygen. Eftersom faderns företag inte längre bar sig ansåg sig föräldrarna tvugna att flytta från Tyskland till Italien. Familjens plan var att fadern skulle påbörja en ny affärsverksamhet och i planen ingick också att Albert, som då var 15 år gammal, skulle bo kvar i ensam i ett inackorderingsrum för att fullfölja gymnasieutbildningen. Men Albert, som inte hade några kamrater vantrivdes i sitt hyresrum. Trots att han var bäst i hela skolan i matematik och fysik ville han helst av allt sluta skolan och resa till föräldrarna i Pavia i Italien. Albert införskaffade därför på något sätt ett läkarintyg som angav att han hade kronisk bronkit och därför ordinerades vistelse på sanatorium i ett varmare land. Med intyget i sin hand sökte han upp skolans rektor och bad om avgångsbetyg så att han skulle få lämna skolan och resa till föräldrarna. Rektorn ansåg att Albert var en fräck gynnare som egentligen borde fortsätta i skolan som alla andra elever. Men rektorn insåg samtidigt att Albert var en exceptionell begåvning i matematik och fysik. Därför gav han eleven motvilligt hans efterfrågade avgångsdiplom, varpå Albert kunde därefter resa till föräldrarna i Pavia med sin violin och sina matematik­böcker. Han spelade med stor förtjusning violin.

Redan vid 16 års ålder avlade sedan Albert inträdesprovet till den tekniska skolan i Zürich. Han studerade i ett år i Aarau, Schweiz, och det var först under det året som han började vara tillsammans med jämnåriga kamrater. På eget initiativ ansökte han om schweiziskt medborgarskap och sade samtidigt upp sitt tyska medborgarskap. Det ledde till att han under fyra år var schweizisk medborgare. Under sina studier i Aarau träffade han och blev förälskad i Mileva, som då var 21 år. Albert var 17 år. Hon studerade också matematik och fysik med stort intresse. Mileva var från Serbien och dessutom var hon låghalt, två förhållanden som ska ha bidraget till att Alberts föräldrar motsatte sig sonens relation med henne. Hans far hade allvarliga samtal med honom i syfte att försöka förmå sonen att lämna Mileva. Men det blev ändå så att Albert gifte sig med Mileva mot sina föräldrars vilja. För att försörja sig tog Albert efter studierna anställning vid patentverket i Zürich, där han sedan arbetade i fyra år. Det var under den tiden som han var med om att bilda det informella sällskapet ”Akademie Olympia”. I sällskapet träffades några yngre intellektuella med intresse för matematik, fysik och filosofi. Flera av dessa blev senare i livet bemärkta vetenskapsmän.

År 1905, då Albert Einstein var 26 år, presenterade han i fyra vetenskapliga artiklar den speciella relativitetsteorin. Men dåvarande professorn i teoretisk fysik vid universitetet i Zürich förklarade att han inte förstod sig på den nya relativitetsteorin, men att han ändå samtidigt förstod att Albert måste vara ett geni. Max Planck, som då var professor, förstod dock relativitetsteorin och därmed även Einsteins storhet. Från år 1909 undervisade Einstein i Zürich och blev känd bland studenterna på universitet för att alltid hade för korta byxben, illasittande kavajer och mycket sällan några strumpor. Hans lön var låg och han var tvungen att försörja Mileva och barnen, som nu hade blivit två till antalet. Därför sökte han mer välavlönade akademiska lärartjänster runt om i Europa. Han sökte efter anställningar på ett stort antal universitet och högskolor runt om i Europa. Däribland sökte han en tjänst vid Stockholms högskola. Hans många ansökningar resulterade i varje fall att han erhöll i tjänst som professor i Prag. Einstein flyttade med familjen till Prag, men kom endast att stanna där ett år. Under vistelsen i Prag lärde han känna Franz Kafka, även han tysktalande jude i staden Prag. Einstein var nu redan en känd auktoritet bland världens fysiker. Max Planck omtalade Einstein som ”nittonhundratalets Kopernikus”. Marie Curie skrev i ett brev från Paris: ”Jag beundrar er teori”. Einstein hade nu ett så högt anseende som forskare att han till och med blev erbjuden en välavlönad tjänst som professor vid Kaiser-Wilhelms-Institut für Physik i Berlin, vilket hade ställning som det förnämsta lärosätet av alla när det gällde fysik och matematik. För att locka honom till forskningsinstitutet beviljades han befrielse från all undervisningsskyldighet.

Då kriget bröt ut 1914 kallades Einstein inte in till någon militärtjänstgöring utan kunde fortsätta sin framgångsrika forskning vid institutet i Berlin. Men han arbetade så intensivt under en period att han insjuknade och var sjuk i närmare ett år. Äktenskapet gick mot sin upplösning, men makarna skildes formellt först 1919. Redan året därpå gifte Einstein om sig med sin egen kusin Elsa.

Einstein erhöll Nobelpriset i fysik är 1921. Prissumman uppgick till 22 000 dollar och hela prissumman sände han till sin tidigare hustru Mileva och deras gemensamma barn. Han hade inte någon undervisningsskyldighet, men trots detta så undervisade han ändå en del. När nazisterna blev starkare under 1920-talet förekom det några gånger att Einsteins föreläsningar stördes av nazister. Nazisterna menade att Einsteins föreläsning var en planerad subversiv verksamhet och de hävdade att relativitetsteorierna var helt felaktiga. Einstein fortsatte ändock sin forskning i Berlin. På fritiden ägnade han sig åt att segla med sin lilla båt på en insjö samt spela violin.

År 1921 företog Einstein sin första resa till USA som medlem i en sionistisk delegation under ledning av Chaim Weitzman. Einstein ingick i delegationen främst på grund av att han var en världsberömd judisk vetenskapsman. Under resan sammanträffade han med Rockefeller och vid besök i Kalifornien träffade han bland andra Douglas Fairbanks och Charlie Chaplin.

Einstein var hela sitt liv pacifist och antimilitarist. Han befann sig på semester i Belgien 1933 när Hitler tillträde som rikskansler. Mycket snart satte nazisterna upp Einsteins skrifter på listan över förbjudna böcker. I bokbålen brändes böcker av judiska, kommunistiska, pacifistiska och socialistiska författare samt även författare som skrev om demokrati som samhällsform. Bland alla författare som blev förbjudna fanns bland annat Karl Marx, Thomas Mann, Alfred Döblin, Arthur Schnitzler och Albert Einstein. Genom sina kontakter och vänner i USA gavs Einstein möjlighet att få en forskarprofessur vid universitetet i Princeton och han flyttade dit med sin familj. Efter bara tre år i USA avled hans andra hustru. Därefter var det Helen Dukas som var honom behjälplig i hemmet.

Under sin sistsa tid vid Princeton var han känd bland studenterna för att han ofta bar tjocka pullovers, säckiga byxor och aldrig kostym, som de andra professorerna. Det berättas att han en gång stannade en student och bad denne att hjälpa honom hem för att han hade glömt bort adressen till bostaden. Studenterna noterade också att Einstein aldrig hade haft något körkort och aldrig kört en bild. Någon gång hade han sagt att bilkörning är ”för komplicerat” för honon att lära sig.

Det var Otto Hahn (1938) och Leo Szilart som upptäckte principen för nukleär kedjereaktion. När Einstein förstod att forskarna upptäckt möjligheten att konstruera atombomber skrev han ett skarpt varningsbrev till president Roosevelt. I brevet uppmanade han presidenten att genast inleda amerikansk forskning för att snabbt få fram egna atombomber för tyskarna. Brevet bidrog till att presidentetn beslutade att i största hemlighet inleda det mycket stora projektet ”Manhattan”, vilket ledde fram till sprängningen av den första kärnladdningen i juli 1945. De ledande forskarna i projektet var Enrico Fermi, Edward Teller och Robert Oppenheimer. Einstein själv engagerades dock inte i projektet. Amerikanska arméns säkerhetstjänst vägrade i juli 19040 Einstein behörighet att befatta sig med Manhattan-projektet. Hundratals av forskare i projektet tillhölls att inte konsultera Einstein eftersom han ansågs ha politiska vänstersympatier och därför bedömdes vara en möjlig säkerhetsrisk.

Einstein, som hela sitt liv var pacifist, medgav att kriget mot nazismen trots allt var en tvingande nödvändighet. Einstein satte sig ned och skrev för hand en redogörelse för sina relativitetsteorier och såg till att brevet såldes till högstbjudande. Försäljningen gav ett ansenligt belopp och Einstein skänkte beloppet till den amerikanska staten som en gåva till krigföringen. Samtidigt förklarade han att det var hans eget bidrag till krigsansträngningarna.

Publicerat i Okategoriserade

Norrsken

Norrsken är spännande och fascinerar många. Den äldsta kända nedteckningen av norrsken är från Kina år 208 f.Kr och berättar:

”Under natten syntes självlysande moln, gyllene och vita, med långa vimplar som lyste upp kullarna. En del tror att det är Himlasvärdet, andra tror att det är ett djupt hål med en stor flammande eld i skyn.”

Det finns mycket folktro kring norrskenet. På Island ansåg man långt tillbaka i tiden att norrsken var osaliga andar som försökte kontakta sina levande släktingar. Andarna kunde vara hämndlystna och byborna tog in sina barn av rädsla för att norrskenet skulle svepa ned och hugga av deras huvuden för att använda dessa i bollspel. Ett eskimåord för norrsken är arssarneq, som betyder just bollspel.

Några av världens främsta tänkare har rådbråkat sina hjärnor i försöken att förklara norrskenet. Dess skönhet och föränderlighet satte dock de mest poetiska och djärva försök på plats. Runt 450 f Kr lade greken Anaxagoras fram idén att norrskenet orsakades av brinnande ångor som rann ned från himlen och samlades i molnen tills de slog ut i lågor. Explosionerna framkallade norrsken, kometer och blixtar, en vagt kättersk idé som utmanade himlarnas förmodade fulländning. Detta hade man kanske kunnat bortse ifrån om det inte hade varit för att Anaxagoras även påstod att solen var en stor brinnande vanärande landsflykt. Ett århundrade senare bestred Aristoteles Anaxagoras kätteri och förnekade att det kunde föreligga något samspel mellan himlarna och jorden eftersom himlarna var perfekta och oföränderliga – en villolära som överlevde fram till Birkelands dagar. Birkeland var norsk professor i fysik i slutet av 1800-talet och en som i hög grad kunde förklara norrskenets fysikaliska orsaker. I ett brev till Alexander den store år 349 f kr beskrev Aristoteles en ovanlig förekomst av ett blodrött norrsken, där delar var stillastående medan andra rörde sig snabbt, andra åter flammade till och dog ut medan ytterligare andra dröjde kvar. Han kategoriserade dem som ”facklor”, ”små strålar”, ”runda skålar”, ”klyftor” och, i sitt akademiska verk ”Meteorologica”, som ”hoppande getter”.

Aristoteles sorterade in norrskenet under den allmänna rubriken och kategorin ”Kometer”, och det skildes inte klart från andra ”himlakroppar” förrän i början av 1600-talet då Galileo Galilei beskrev det som ”borelia aurora” eller ”den nordliga gryningen”. År 1621 modifierades beteckningen till aurora boeralis av den utmärkte franske astromen Pierre Gassendi. Denne hade liksom Galilei och Aristoteles, bevittnat ett rosafärgat skådespel. Norrsken som syntes på lägre breddgrader hade ofta en rosa nyans som påminner om gryningen. Birkeland föredrog för egen del den latinska termen lumine borelia, ”det nordliga ljuset”, eller ”lumine polaris”, polarljuset”, eftersom norrsken upp i norr ofta är vitt eller gulgrönt och inte alls liknar ”gryningen”.

 

Publicerat i Okategoriserade

De sista orden på dödsbädden

Det finns en hel flora av böcker och citatsamlingar som återger vad kända personer ska ha uttalat som sina sista ord på dödsbädden. Men det är ofta oklart om citaten verkligen stämmer med verkligheten. Många gånger rör det sig om mytbildning och rena påhitt av vänner och beundrare.

Själv kan jag berätta att min egen mor, som avled vid 90 års ålder, legat i koma i mer än ett dygn. På slutet sade jag, som satt vid hennes sida, att hon hade haft en fin hund när hon var barn. Det var en västgöraspets. Jag kom inte ihåg vad hunden hette. Då sa min mor helt plötsligt: ”Lady!”. Tidigare hade hon inte yttrat ett enda ord under mer än ett dygn. Det vare det sista ordet som hon uttalade. Namnet på en hund som varit död i minst 75 år.

Från litteraturen kan man läsa vad berömda personer ska ha yttrat som sina sista ord. Om det nu kan vara sant. Den franske renässansprosaisten Francois Rebelais (död 1553) har fått flera citat sig tillskrivna. Det mest kända är ”Låt ridån falla, farsen är över”.

Francois-Marie Arouet låg på sitt yttersta 1778. Han är mera känd som Voltaire. Denne blev 83 år och var under hela sitt liv känd som en bitsk kritiker av allt vad religion heter. En källa säger dock att han skulle bett om nattvarden när han låg inför döden och att han även skulle ha fått nattvarden. Om det nu är sant. Enligt en annan berättelse skulle han dock ha avvisat prästen som skulle utdela nattvarden med orden ”Låt mig dö i frid!”. Ytterligare en annan berättelse om Voltaires död säger att lampan i hans rum plötsligt flammade till och det blev ljusare i rummet. Då skulle Voltaire ha sagt: ”Flammorna, redan?”. En berättelse säger att en präst vädjat till honom att fördöma allt samröre med satan. Voltaire skulle då lugnt ha sagt: ”Detta är inte något tillfälle att skaffa sig nya fiender”. Sanningen var kanske, men bara kanske, att Voltaire var drogad av opium mot sina svåra smärtor och då i den utdragna plågsamma dödskampen endast skulle ha sagt: ”Åh, Jesus! Åh, Jesus Kristus!”

Även Goethe finns i flera olika berättelser om vad som skulle ha varit hans sista ord. Några uppger att hans svärdotter skulle ha suttit vid hans bädd och att han då skulle ha sagt till henne att hon skulle räcka honom ”sin lilla tass”. Andra berättar dock att Goethes sista ord skulle ha varit en fråga till sin betjänt om denne tillsatt socker till vinet. Ytterligare andra berättar att han i stället skulle ha sagt till betjänten att ta fram pottan åt honom. De som såg Goethe som en av världslitteraturens största författare ville i stället tillskriva honom mera symboliska uttalanden på dödsbädden. Han skulle nämligen ha yttrat: ”Mera ljus!”, vilket har kommit att tolkas att han efterfrågade mera ljus för att hålla kulturskymningen borda. Men det kan man inte riktigt veta. Kanske var det bara så att endast ville att betjänten skulle öppna fönsterluckorna och släppa in mer ljus.

Selma Lagerlöf, nobelpristagaren, låg svårt sjuk på Mårbacka i mars 1940. Även om henne berättas det att hon ville att draperierna för fönstren skulle dras undan för att ge mer ljus i rummet där hon låg. Enligt andra källor ska hennes sista ord ha varit: ”Flickorna!, flickorna!”, vilket uppfattades som att hon ville att flickorna i kökspersonalen skulle hämtas för att ta ett sista farväl av henne. Men det finns även de som påstår sig veta att Selma Lagerlöf skulle ha tänkt på det pågående vinterkriget och i dödsögonblicket sagt: ”Har Finland fått fred nu?” eller möjligen ”Doktorn, när kommer freden?”. Det är känt att Selma Lagerlöf även på dödsbädden försökte hålla sig informerad om kriget i Finland.

Däremot är det vara med säkerhet känt vad Henrik Ibsen ska ha yttrat som sina sista ord. Någon invid hans dödsbädd omtalade för honom att han såg ut att vara på bättringsvägen. Ibsen försökte då sätta sig upp lite i sängen samtidigt som han sade ”Tvärtom”. På norska förstås. När han sagt det ordet dog han.

Publicerat i Okategoriserade

Gyllene snittet

Gyllene snittet har alltid fascinerat mig. De matematiska förhållandet som återfinns i konsten, arkitekturen och naturen. Det matematiska värdet på gyllena snittet var känt för matematiker redan 300 f Kr. En del av arkitekturens mästerverk, bland annat Parthenon i Athen, många skulpturer och konstverk bygger på relationstalet i det gyllene snittet. Detta snitt är helt enkelt uppdelningen av en linje i en kort och lång del så att relationstalet dem emellan blir 1:1,618033989. Fast egentligen kan det vara hur många decimaler som helst. Gyllena snittets relationstal benämnes av tradition med den grekiska bokstaven fi i jämförelse med det välkända talet pi (3,14…), som uttrycker relationstalet mellan cirkelns omkrets och diameter.

Gyllene snittets tal har den märkliga egenskapen att om en godtycklig rektangel delas upp i en kvadrat och en ny mindre rektangel så kan detta göras upprepade gånger i all oändlighet till dess att det endast finns en punkt, vilken definitionsmässigt inte har någon utsträckning alls över ytan. Proportionerna mellan kvadraterna och rektanglarna förblir oförändrade. Om man mäter ut motsvarande punkter i rektanglarna och ritar ett streck mellan punkterna så uppkommer den välkända snäckformade spiralen som kallas ”den logaritmiska spiralen”. Gyllene snittets tal (värde) har dessutom den märkliga egenskapen att vara det enda existerande tal som kan upphöjas i kvadrat endast genom att lägga till talet 1 (fi2 = fi + 1). Detta är också det enda existerande tal som om det minskas med talet 1 erhåller det talet som är dess reciproka värde (1/fi = fi – 1).

Det finns ett annat närbesläktat magiska tal som har fått sin beteckning efter den italienske matematikern Leonardo Fibonarcci (1170 – 1240). Fibonacci arbetade för att försöka finna en formel för att beskriva vissa matematiska samband i naturen. Bland annat försökte han att bestämma en matematisk formel för att ange och likaledes beräkna tillväxten av individer när kaniner fortplantar sig. Vissa givna betingelser uppsattes i hans modell. Han fann att en viss talserie mycket exakt återgav vissa redan iakttagna fasta mönster i naturen. Talserien kallas Fibonacciserien. Fibonaccitalen beskrevs i och för sig redan under 500-talet f Kr av den indiske matematikern Pingala. Den är så uppbyggd att den börjar med talen 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34…. Serien byggs på genom att två efterföljande tal adderas och får bilda det därefter kommande talet. Således en form av ackumulerande talserie, vilken är en beskrivning av hel del företeelser i naturen.

Om man tar en stjälk från en växt, identifierar först ett blad och sedan ett annat blad som sitter exakt över eller under det första bladet, kommer man att finna att antalet blad, tillsammans med det första bladet, alltid kommer att vara ett tal i Fibonacciserien. Man har gjort omfattande studier av antalet fröställningar i blomkorgen hos solrosor. Om man räknar samman fröställningen ett varv medsols med ett varv motsols i samma blomkorg blir antalet fröställningar alltid ett tal i Fibonaccis talserie. Dessutom är det så att antalet fröställningar alltid är två på varandra följande Fibonacci-tal. Man har i naturen funnit många spiralstrukturer, förutom i solrosor, även i snäckor och kottar. Antalet spiraler räknat motsols respektive medsols utgör i sådana strukturer två efter varandra följande Fibonacci-tal. Man har funnit så stora Fibonacci-tal som 233 i naturen.

Ju högre upp i talserien som man kommer i ju mer närmar sig relationstalet mellan de två Fibonacci-talen så mycket att det närmar sig gyllenen snittets tal. Man har ännu inte kunnat visa att vissa av naturens regelbundenheter överensstämmer med talet för det gyllene snittet. Men många tror att gyllene snittet finns i naturen, men de har inte kunnat bevisa det. Vad man däremot vetenskapligt kunnat visa är att Fibonacci-talen vid stort antal konvergerar kraftigt mot gyllene snittets tal.

Publicerat i Okategoriserade

Krögarson från Stockholm upptäckte Alaska

Sven Larsson Waxell föddes 1701 i Stockholm som son till Lars Waxell, krögare och husägare på Södermalm. Modern hette Christina. I mycket unga år gick Sven till sjöss och vi vet att han redan som femtonåring tjänstgjorde i den brittiska flottan. På den tiden var den brittiska flottan känd för sin utomordentligt hårda disciplin. År 1725 begav han sig dock till Ryssland och tog tjänst i den ryska flottan. Året därpå var han styrman på ett ryskt fartyg i Östersjön. Han var i rysk tjänst när han anmälde sig som frivillig till den stora Kamtjatka-expeditionen och utsågs då till styrman med löjtnants grad och senare även till ”försteofficer”.

Kamtjatka-expeditionen lämnade S:t Petersburg i början av 1733 för att landsvägen ta sig till Kamtjakta. Det var en enormt stor expedition som tsarregeringen satsade mycket på. Huvudgruppen av officerare och sjöfolk utgjorde omkring 500 man. Därtill kom lika många soldater samt omkring 2000 kosacker, bönder och ”deporterade”. Dessa skulle svara för alla transporter på floder och transporter med slädar. Den enda väg som fanns till fjärran Sibirien var över land, att segla runt Afrika till Sibirien var inte möjligt. Ett år senare var expeditionen framme i Tobolsk där expeditionen förstärktes med ytterligare 200 soldater och närmare 1 500 ”deporterade”.

Expeditionen bestod i olika avdelningar med olika uppdrag. Chef för hela expeditionen var Vitus Bering, mannen som givit namn till Berings sund och Berings hav. Han var dansk, född på Jylland 1681, men i rysk militär tjänst sedan 1704. År 1725 hade tsar Peter, bara två dagar innan tsaren dog, givit honom uppdrag att utforska områdena norr och öster om Kamtjakta. Det var då som Bering med sin första expedition reste genom sundet mellan Sibirien och Amerika (Alaska) ända till 67 gr 18 min nordlig bredd. Man han kunde ändå inte klarlägga om det verkligen fanns en passage mellan kontinenterna eller om det var landförbindelse. Det var först 1822 som man kunde visa att det inte finns någon landförbindelse. Sedan Bering rapporterat till tsaren om sin expedition föreslog han ännu en expedition, vilken skulle vara mer omfattande. Det var den expeditionen som Sven Waxell anmälde sig till som kom att äga rum åren 1733 – 1749. De gick under beteckningen ”Den stora nordexpeditionen”. Uppgiften var att finna sjövägen till Amerika, att utforska Japans kuster, Kurilerna, samt fortsätta kartläggningen av Sibirien. Sven Waxell reste med hela expeditionens väg till Alaska och han hade även hela tiden med sig in tonårige son. Sven Waxell och sonen kunde efter många år återvända till S:t Petersburg som några av de första som upptäckt Alaska. Sedan Bering insjuknat och senare även avlidit under expeditionen var det Sven Waxell som var expeditionens verklige ledare.

Expeditionens resa från S:t Petersburg sträckte sig över 10 000 km fram till Ochotska randhavet och bara den resan tog fem år genom hela Ryssland och Sibirien. Resan hade gått på olika floder och med slädar över helt okänd terräng. I Ochotsk byggde expeditionen två ”paketbåtar” av östersjötyp. Det var endast 25 m långa. Bering, som ju var expeditionens chef döpte fartygen till S:t Peter och S:t Paul. De två fartygen seglade österut från Ochotsk. Efter en del strapatser kom fartygen bort från varandra. Waxell tjänstgjorde på befälhavarens fartyg. Under resan österut insjuknade en stor del av manskapet i skörbjugg och även i andra sjukdomar. Bering blev själv svårt sjuk och låg länge till kojs på fartyget. Detta innebar att Waxell som ”försteofficer” var den som i praktiken förde befälet.

Den 31 augusti 1741 kom man iland på en kuststräcka där det fanns eskimåer och man antog att det var en del av Amerika. Det var historiens första möte mellan européer och Alaskas eskimåer. Besättningen och Waxell hade då upptäckt nio infödingar på stranden. Med olika gester försökte Waxell att komma över till det ryska fartygen, men han lyckades inte få dem att komma ombord. Men så småningom kom en äldre man paddlande i sin skinnkajak ut till fartyget. Han vågade dock inte komma ombord. Waxell lyckades dock räcka honom en skål med brännvin, som han förde till munnen och drack. Mannen spottade ut allt och skrek några ilskna ord till sina kamrater på stranden. Vad han skrek vet vi inte. Men vi vet att det var sonen till en krogägare från Södermalm som var den förste europé som träffade på en indian från Alaska och bjöd denne på en sup brännvin. Waxell och hans besättning var de som upptäckte Alaska. Vid den tiden hade européerna ännu inte nått fram till den delen av Nordamerika.

I nästan en timmar försökte Waxell att komma i kontakt med den äldre mannen i kajaken. Han använde sig av en engelsk bok i vilken det fanns listor med en del ”amerikanska ord”. Men han lyckades förstås inte få till något samtal med indianen. Expeditionens medlemmar gick även i land, men då blev indianerna så aggressiva att Waxell blev tvungen att beordra besättningen att avfyra två musköter i luften. Indianerna kastade sig på marken och sedan sprang de iväg.

På återresan förliste fartyget och under mycket svåra strapatser lyckades man dock med att av virket från det förlista fartyget bygga en ny mindre båt (12 m lång) för resan tillbaka till Kamtjakta och det läger som fått namnet Petropavlovsk (det lilla samhället hade fått sitt namn efter de två fartygen som utförde expeditionen). Eftersom så många av besättningen avlidit kunde de kvarvarande medlemmarna av expeditionen rymmas i den lilla båten. Bering hade då själv avlidit och begravts på den ö som i dag har namnet Berings ö. Det finns för övrigt ett bergmassiv mellan Bagley och Bering Glacier som har uppkallats efter Sven Waxell. Av Berings närmare medarbetare under expeditionen återstod endast tre och bland dess var Waxell. Även sonen överlevde resan över till Alaska och så småningom även resan tillbaka till S:t Petersburg. Efter återkomsten till Petropavlovsk stannade Waxell ytterligare sex år på Kamtjakta och återvände inte förrän i januari 1749. Då var han 48 år gammal och hade under 16 år deltagit i Kamtjaktaexpeditionen, som den även kallades. Efter det att Waxell återkommit till den ryska huvudstaden blev han först befälhavare på ett fartyg i Östersjöflottan (Baltiska flottan) och några år senare kommendörkapten vid flottstationen i Kronstadt (utanför S:t Petersburg). På sin ålder skrev han sina minnen från expeditionen, men manuset blev liggande i tsarens privata bibliotek och trycktes inte förrän 1940. Waxell avled 1762 i en ålder av 61 år. Hans tre söner upphöjdes till ärftliga ryska adelsmän. En av dem blev sjöofficer och slutade sitt liv som kommendant i Archangelsk. Som vi vet blev Alaska ryskt, men såldes 1867 för 7,2 miljoner dollar till USA. I dag är Alaska USA:s 50:e delstat och den ytan största delstaten. Den minister som ansvarade för köpet av Alaska fick kritik för köpet eftersom köpet ansågs dyrt och omotiverat. Avståndet mellan Ryssland och Alaska är 85 km och sundet har namnet ”Berings sund”.

Publicerat i Okategoriserade