S:t Pauls Cathedral

De omfattande tyska luftangreppen mot London inleddes den 7 september 1940 och kom i England att kallas ”Blitzen”. De tyska bombplanens anfall riktade sig i första hand mot själva London och syftet var att bryta civilbefolkningens vilja och påverka den brittiska regeringen. Anfallen sattes in nattetid och det brittiska luftförsvaret hade ytterst begränsade möjligheter att bekämpa de tyska bombplanen. Hundratals ton bomber fälldes över London den hösten och antalet omkomna ökade dramatiskt varje natt. Hela bostadskvarter stod i brand och röken från de otaliga bränderna förgiftade luften över staden. Antalet byggnader som i olika omfattning skadades eller totalförstördes var mycket stort. Men till Londonbornas glädje och förvåning skadades inte den stora S:t Pauls Cathedral med sin stora och helt oskyddade stora kupoltak. Husen runt omkring demolerades och antändes ofta, men katederalen stod oskadas kvar mitt i eldhavet.

S:t Pauls Cathedral ligger på den högsta punkten i centrala London. På den platsen lågt långt tidigare en mindre katedral med samma namn. Den gamla katedralen brann ned helt och hållet i den stora branden i London 1666 då stora delar av staden brann ned. Branden har kallats ”The Great Fire of London”, som dock inte bör förväxlas med den stora brand som också ödelade London år 2012. Även den branden hade nämligen tidigare benämnts ”The Great Fire of London”. Branden 1212 var mycket förödande, men dock inte alls lika förödande som branden 1666.

Man tror numera att man vet att branden bröt ut den 2 september 1666 hos bagaren Thomas Farynor på Pudding Lane. Troligen hade han glömt att med tillräcklig noggrannhet släcka en vedeldad bakugn. Gnistor hade sedan troligen antänt en vedstapel nära ugnen. Det hade på sensommaren varit ovanligt torrt i sydöstra England och vid tillfället rådde kraftig ostlig vind. Elden spred sig hastigt till de låga trähusen i närheten av bageriet. Det fanns inte några som helst möjligheter att bekämpa elden eller att begränsa den.

Sir Christopher Wren var på sin tid ett universalgeni. Han var inte bara framstående arkitekt utan även professor i astronomi samt en erkänd matematiker. Av alla hans ritningar till ett nytt gatunät för London och nya byggnader inskränktes hans uppdrag till att rita och uppföra den magnifika byggnad med en av de största kupolerna i världen. Kupolen är märkligt nog tre skilda kupoler byggda över varandra. Den inre är av sten och yttre av tegel. Mellan dessa finns även en kupolkonstruktion av trä. Man har aldrig kunnat förstå hur Wren och hans byggnadsarbetare kunde uppföra en sådan gigantisk kupol med den enkla medel som fanns tillgängliga på den tiden. Det tog 35 år att uppföra katedralen och den stod färdig först år 1710. S:t Pauls Cathedral kom att bli en bland Londonborna mycket uppskattad kyrkobyggnad. Dess kupol är 111 m hög och var Londons högsta byggnad tiden 1710 till 1967. I katedralen är bland annat Nelson, Duke of Wellington och Churchill begravda.

Under Blitzen 1940 var man förstås skräckfyllda inför risken att kupolen och kyrkan skulle träffas av bomber. En septembernatt slog en två ton stor bomb ned utanför katedralens västra entré, dock utan att explodera. Den trängde djupt ned i gatan. Troligen var den försedd med fördröjd utlösning. Vid närmare undersökning visade det sig att bomben blivit liggande djup i ett lerlager mycket nära en av huvudledningarna för stadsgas. Om den exploderade skulle det med stor säkerhet sätta eld på gasen och ge upphov till en omfattande brand som kunnat ödelägga hela katedralen. För att få bort blindgångaren tillkallades en desarmeringsgrupp från ingenjörstrupperna under befäl av löjtnant Robert Davier. Det tog tre dagar för gruppen att under stora risker frilägga den tyska bomben. Med stöd av kraftiga balkar över den utgrävda gropen lyckades ingenjörssoldaterna att med block och taljor lyfta upp den 2 ton tunga bomben samt placera den på en mindre lastbil. Bomben kördes ytterst försiktigt på de håliga gatorna ut till ett öde område i utkanten av London där den sprängdes under kontrollerade förhållanden. Davier hade frivilligt ställt upp för köra bomben ut från London. För detta hedrades han senare med det mycket prestigefyllda Georg Cross. Han var den andre som erhållit utmärkelsen.

Winston Churchill beordrade att allt skulle göras för att försöka skydda och rädda S:t Pauls Cathedral eftersom den var ett viktigt kulturarv för Londonborna. Stora vattenkärl placerades nära katedralen, bland annat ett antal badkar, samt barriärer av sandsäckar byggdes upp för att skydda katedralens väggar och fönster. Så fort det uppstod en brand i närheten av katedralen sändes all brandpersonal fram för att släcka alla bränder som kunde hota byggnaden. Men en bomb träffade dock den 17 april 1941 katedralen. Den gick rakt igenom den stora kupolen och kastade upp en kaskad av tegel, betong och träflisor. Bomben exploderade dock inte direkt utan trängde igenom kyrkorummets golv för att explodera först i källarvalvet. Skadorna blev ändå förhållandevis begränsade på grund av att även den bomben hade fördröjd utlösning. Bomben hade förmodligen krossat hela kupolen om den exploderat någonstans ovanför golvet i stället för att tränga in under golvet. Efter reparationer står katedralen i dag där lika stor och mäktig som när den var färdigbyggd år 1710.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Vivi Täckholm i Kairo

Professor Vivi Täckholm (1898 – 1978) var och är ett känt namn inom botaniken och i Kairo. Hon var i många år den entusiastiska svenska professorn i Kairo som öppnade sitt hem för alla. Hennes liv var en fantastisk resa från Djursholm till Egypten.

Vivi föddes som Vivi Laurent. Hennes far var läkare och hennes morfar professor vid Ultuna lantbrukshögskola i Uppsala. Farfar, Anton Ludvig Laurent hade varit chef för den botaniska trädgården i Uppsala med den ärevördiga titeln ”Academiae örtagårdsmästare”. Vivi växte upp i Djursholm och bland familjens umgängesvänner fanns bland annat Alice Tegnér och Elsa Beskow. Under skoltiden var hennes stora intressse att under sommarhalvåret samla in och pressa vilda växter. år 1916 tog hon studenten vid Whitlockska läroverket med mycket höga betyg, dock inte i gymnastik. Bland hennes skolkamrater fanns Barbro Alving och Inge Tidblad. Det var inte alls någon tillfällighet att hon valde ämnet ”Våra krukväxter” för sin studentuppsats. Efter studenten läste hon en fil. kand. med botanik som huvudämne.

Vivi var äventyrslysten och reste efter sina högskolestudier på egen hand till USA. Där försörjde hon sig som hembiträde, barnflicka och tvätterska. Hon kunde också få lite inkomster i USA genom att teckna. Vivi var nämligen en mycket skicklig tecknare. Under resan i USA färdades hon från kust till kust och besökte många städer. Längre uppehåll gjorde hon i Chicago och Salt Lake City. Senare har berättat att hon i hög grad fascinerades av mormonernas liv och traditioner. När hon befann sig i Kalifornien fick hon emellertid besked om att hennes far insjuknat, vilket ledde till att reste hem till Sverige tidigare än vad hon annars skulle ha gjort. Fadern avled ett par månader efter att dottern kommit hem.

Under den tid som Vivi vistades i USA skrev hon ett 50-tal längre brev hem. Dessa var så välskrivna och läsvärda att de gavs ut på förlaget Wahlström & Widstrand med titeln ”Vivis resa”. Brevskrivaren hade själv tecknat illustrationerna till boken, som gavs ut i två delar (1923 och 1924). Böckerna sålde bra (över 17000 exemplar) och översattes till fem språk. Böckerna visade att Vivi kunde berätta, skriva och teckna. Framgångarna med böckerna gav henne impulsen att skriva mera och det gjorde hon sedan hela livet. Bland annat medverkade hon i redaktionen för Nordisk familjebok. Vivi prövade även på att skriva barnböcker, bland annat ”Sagan om Snipp, Snapp, Snorum (1925). Kanske var hon även inspirerad av Elsa Beskow, som hon kände.

Inte heller var det någon ren tillfällighet att hon träffade och gifte sig med den framstående botanisten och docenten Gunnar Täckholm. Denne fick redan 1926 en professur i botanik vid Karios universitet. Paret bosatte sig från 1926 i Kairo och företog många botaniska upptäcktsresor i Nildeltat, Sinai och Sahara. Vivi Täckholm var med på nästan alla makens exkursioner med sina studenter. Hon blev även medförfattare till det stora och berömda vetenskapliga verket ”Flora of Egypt, del I”. Men redan 1929 var paret tvungna att resa tillbaka till Stockholm därför att hennes man inte kunde få förlängd tjänstledighet från Stockholms högskola. Några år senare avled han dock i tuberkulos. Som nybliven änka återvände Vivi då till sitt kära Kairo. Hon hade förälskat sig i landet och hade ambitionen at själv fortsätta arbetet med det gigantiska vetenskapliga verket ”Flora of Egypt”. Först år 1970 hade hon färdigställt den fjärde och sista delen av det dåmera världsberömda vetenskapliga verket. Det var en bred redogörelse för växternas förekomst, arkeologiska fynd, nyttjande, historia och mytologi. Dadelpalmen beskrevs exempelvis på 110 sidor och papyrus på 66 sidor.

När kriget närmade sig fann Vivi Täckholm för gott att resa hem till Sverige. Väl hemma var hon verksam med att skriva om blommor och matlagning. Det senare var också ett av hennes stora intressen. Under åren i Sverige gav hos ut flera böcker. En kokbok hade titeln ”Bättre än svarta börsen” (1942), i vilken hon försökte lära ut till svenska folket hur man kan laga god och nyttig mat även under svåra ransoneringstider. En annan bok fick titeln ”Hemmets blommor” (1944) och var förstås en bok om krukväxter för svenska hem. Vivi Täckholm skrev ett stort antal tidningsartiklar i Aftonbladet, Stockholmstidningen och Dagens Nyheter. Hon var flitig föreläsare hos studieförbunden. 

Vivi Täckholm var med sin sprudlande optimism aktiv i många olika sammanhang. Det var hon som startade ”Blomsterfonden” med över 10000 medlemmar. De som var medlemmar kunde få frön och blommor från fondens egna plantskolor och växthus. Hon var också den som med alla sin entusiasm drog igång insamlingen ”Tysta hjälpen” genom vilken man samlade in kläder och textilier som sedan på alla möjliga vägar fördes över till behövande i Finland och Norge. Efter kriget fick hon som tack för sina insatser mottaga de högsta utmärkelserna både från kung Haakon VII och Mannerheim. Redan 1952 blev hon hedersdoktor vid Stockholms högskola.

Efter kriget dröjde det inte länge förrän Vivi kallades till en professur i botanik i Kairo universitet. Med hjälp av alla sina kontakter och positiva personlighet lyckades hon få fram donationer coh anslag från företag, fonder och akademier i Sverige för att från grunden bygga upp ett botanicum i Kairo. Det herbarium som sammanställdes där omfattade över 100000 växter och var det största i Afrika.  Lantbruksakademin i Stockholm sända 700 kg litteratur till biblioteket i Kairo och Gustav VI Adolfs 80-årsfond bekostade inköp av utländsk litteratur. SIDA skänkte en mikrofilmssamling omfattande en halv miljon boksidor och herbarieark. Tack vare Wallenbergfonden vid Stockholms universitet kunde ett laboratorium inrättas för pollenanalys med bland annat elektronmikroskop. Under Vivi Täckholms tid hade den botansika institutionen ett 20-tal professorer och andra lärare samt över 2 000 studenter. Hon donerade en samling botaniska prover, herbarium samt ett antal föremål till Egyptiska museet i Stockholm. Samlingen finns nu i Medelhavs­museets samlingar

Vivi Täckholms charm, optimism och kompetens är allmänt omvittnad. Hon öppnade sitt hem för bland annat svenska turister och även svenska FN-soldater som tjänstgjorde i Gaza. I tre succéartade svenska TV-program år 1966 blev hon känd för hela svenska folket. Hon öppnade även sitt hem för ett mindre antal mycket lovande studenter, som skämtsamt kom att kallas ”Vivis barn”. Tidvis bodde de hos henne som i ett kollektiv. Hon understödde på alla sätt de intresserade och lovande unga studenterna. Vid den tiden kunde man inte avlägga doktorsexamen i Egypten, vilket medförde att ”Vivis barn” med hennes rekommendationer reste till olika vetenskapliga institutioner i Nordamerika och Europa för att disputera. Enligt uppgift disputerade alla och de blev sedan alla professorer runt om i världen och var verksamma i Vivi Täckholms anda.

Vivi Täckholms gästfrihet i Kairo har beskrivits av många. På julafton brukade det komma uppemot 200 gäster till hennes hem för att äta sill och svenska köttbullar. Eftersom Vivi gillade att gå och handla i Kairos basarer, där hon var en mycket välkänd och välkommen kund, hade hon personligen köpt små presenter till var och en som kom som gäster på julaftonen.

Under sina sista decennier i livet mottog hon ett stort antal utmärkelser för sitt vetenskapliga arbete. Hon fortsatte även lång upp i åren att skriva böcker. År 1968 gav hon ut boken ”Öknen blommar” och två år senare kom ”Sagans minareter”. Ytterligare ett par år senare kom en i hela världen mycket lovordad flora för studenter (”Students flora of Egypt”). Vivi Täckholm var så uppburen och älskad i Egypten att det egyptiska parlamentet år 1975 anordnade en stor fest till hennes ära. Det var enda gången som en utlänning hyllades på det sättet av parlamentet. I Sverige hyllades hon 1978 som hedersgäst vid en kungamiddag på Stockholms slott. Men bara två månader senare avled hon i en cancersjukdom. Han begravdes i familjegraven på Uppsala kyrkogård, vilken anlagts av hennes farfar, som var örtagårdsmästare i Uppsala. Hennes namn anbringades inte på graven eftersom det var en ”anonym” familjegrav. Själva begravningen ägde rum i stillhet inom den lilla familjekretsen. Men hennes vänner och tidigare studenter i Kairo hade dock svårt att acceptera att de inte givits möjlighet att vara representerade på begravningen och att graven var anonym. Först elva år efter begravningen medgav hennes släktingar att hennes namn skulle anges på graven. Vid en stor ceremoni 1989 lades en stor sten från Sinai ovanpå familjegraven och den bär inskriptionen ”Vivi Täckholm, professor i botanik, Kairo 1926 – 1978”. I Kairo finns en gata som bär hennes namn: ”Sharia Vivi Täckholm”.

Publicerat i Okategoriserade

Strindberg som barn

Det har sagts av ett antal personer att det hos August Strindberg som barn och pojke inte fanns något som utmärkte honom framför andra. Han hade två äldre bröder, Axel var äldst och något av moderns favorit och Oscar som var faderns favorit. Ibland har man försökt att förklara Strindbergs ärelystnad och självhävdelsebehov som författare med att han som barn skulle ha tvingats hävda sig mot sina två äldre bröder. August själv var förmodligen redan som barn medveten om att han trots allt var överlägsen sin bröder i vissa avseenden.

Fadern, som var ångbåtskommissionär, brukade varje nyår noga anteckna barnens kroppslängd. Till slut fick han anteckna att att August hade vuxit ut till 173,5 cm och därmed uppnått full längd. Av sina samtida beskrevs Augusti som ”reslig”. Detta med kroppslängd hade tydligen sin betydelse för August för i ett av hans tidiga prosastycken (”Början av Ån Bogsveins saga”) beskrev han Ån som den yngste av två söner. Den äldre av bröderna var en karsk hirdman vid hovet redan när den yngre brodern satt hemma vid härden och kallades odugling och odåga. Denne Ån hade skurit ett märke i golvträet sju fotlängder från härden och vägrade att företaga sig något innan han vuxit till den längden. Trälarna hade nämligen förklarar för honom att han inte kunde anses vara en karl förrän han vuxit till den längd som märket på golvplankan angav.

Det finns många vittnesmål om att August var blyg och tillbakadragen både i hemmet och på skolgården. Brodern Axel har till och med berättat att August brukade gå in i en garderob när han skulle klä på sig för att bröderna inte skulle kunna se honom naken. Litteraturforskare har försökt förklara August blyghet som orsak till att han valde att kommunicera genom det skrivna ordet. Många har kunnat berätta att han talade med låg röst och när han ibland ändå höjde rösten blev den ofta gäll. För övrigt har det sagts att hela syskonskaran talade påfallande lågt, vilket kan ha sin förklaring i att modern låg sjuk lång tid och då ville ha tyst omkring sig.

Redan i den nedre tonåren visade August på förmåga att strukturera en text för att nå ett visst syfte. Ett av de första av de bevarade breven av hans penna är från den 30 december 1861. Augusti var då nyss fyllda 13 år och brevet var ställt till den äldre brodern Oscar, som då befann sig i Paris.

”På förmiddagen skulle Morbror och jag samt Axel gå i Solna, men då vi kommo dit var det ingen gudstjänst utan vi gingo ut och spatserade. På eftermiddagen satt jag och sade åt Mamsell ´jag undrar om vad jag skall göra i morgon´ jo jag skall åka skridsko i morgon då Mamma just kom in och sade ´den Vän Flodecrantz är död´, han hade åkt ned sig på Brunnsviken kl. 4 p efm. vid det lilla röda lusthuset ut på udden, och jag grät. I dag begravdes han och jag såg hans lik, det var mycket vackert, han låg 1 tr upp. Rummet var svartklätt med silverstjärnor med ett öga i mitten och 4 kandelabrar.”

Litteraturvetare har framhållit att August i brevet medvetet byggde upp en berättelse för att först en bit in i den förmedla att budskapet att hans vän drunknat. Brevskrivaren inleder med att återge replikväxlingen mellan husmamsellen och pojken själv varpå modern kommer in och berättar om den hemska händelsen. Replikskiftet får läsaren att förstå att ödet även hade snuddat vid Augusti liv, men att hans eget liv möjligen räddats genom varningen genom kamratens död. Den döde år de inte den ende huvudrollsinnehavaren i brevets berättelse utan brevskrivaren tilldelar även sig själv en egen roll i den dramatiska berättelsen. Då vi alla vet vad som blev av August är det lätt att se talangen hos den framtida dramatikern och Jakobsbrottaren.

Strindberg ville att hans berättelse i ”Tjänstekvinnans son” skulle förmedla en bild av att han kom från ett fattigt hem. Men modern var i själva verket inte någon ”tjänstekvinna” eller piga. Visserligen hade hon som tonåring haft en tjänst i en familj, men endast under en kort tid. Sanningen var i stället att familjen Strindberg hade det gott ställt. Enligt bevarade utförliga räkenskaper från 1862 gick det åt ett kvarts kilo kött eller fläsk per person och dag i familjen. Det stämde inte alls med den bild som Strindberg försökt ge i inledningen till boken där han inleder första kapitlet med rubriken ”Rädd och hungrig”.

Faderns företag gick visserligen i konkurs 1853, då August var fyra år gammal, men fadern kom ganska snart tillbaka till ett visst välstånd. Då August var sju år gammal flyttade familjen från Klara till en malmgård i närheten av nuvarande Norrtullsgatan. På den tiden var detta halvt ute på landet med trädgårdar, stall och ladugårdar. August bodde som barn således nära Observatoriet och höjden där det då stod två väderkvarnar, ”Stora Adam” och ”Lilla Eva”. Dessa återfinns senare i ett av hans dramer (”Stora landsvägen”).

August började i Klara skola då han var sju år. Den lilla parveln fick då mörka vintermorgnar vandra från Norrtull på gator som inte var skottade. Han har skildrat hur han gick förbi Observatoriet och nedför Kungsbacken, som var en del av nuvarande Drottninggatan. Där på Drottninggatan fanns en bagare och hos honom köpte pojken sitt frukostbröd för att äta på frukostrasten. Någon skolbespisning fanns ju inte på den tiden. Klara kyrka ansågs vara en ”fin” skola, men med hård regim. August klasskamrat, Robert Geete, har senare citerat vid Strindberg skulle ha sagt om skoltiden i Klara skola: ”Det var en lärotid för helvetet och icke för livet”. Även andra tidigare elever ska ha lämnat liknande omdömen. Rottingen användes flitigt för att slå in kunskap i de små eleverna. Fadern tog dock bort August från Klara kyrka och han placerades i stället som elev i Jakobs kyrka under en kortare tid. Hösten 1861, då han var 12 år, började han i Stockholms lyceum. Det var ett privatläroverk med friare och modernare undervisningsmetoder. Där gick August till dess han vid 18 års ålder den 25 majj 1867 avlade abiturentexamen eller mogenhetsexamen, som studentexamen då benämndes. Han var den ende i syskonskaran som gavs tillfälle att ta studentexamen. De andra fick mera praktiskt inriktade utbildningar. Hans äldre bror, Oscar, vistades flera år i Paris, vilket visar att familjen hade möjligheter att bekosta både vistelse och utbildning utomlands.

Den stora förändringen i barnens liv var moderns död i lungtuberkulos. August hade då helt nyligen fyllt tretton år. Två dagar efter dödsfallet skrev August till sin bror i Paris och underrättade honom om den tragiska tilldragelsen. I brevet omtalade han även vem som svept den avlidna och att ”mamsell” sydde sorgkläder till de små. I brevet nämner han även att ”slaktaren Falk” också dött. Han avslutar brevet med en uppmaning till brodern Oscar att inte gråta alltför mycket ”ty Gud ville det”.

Den ”mamsell” som August nämnde i brev var Emilia Charlotta Pettersson, som vid sin matmors död ännu inte fyllt 21 år. Det blev sedan så att barnens far, som var hela trettio år äldre inom ett år gifte om sig med ”mamsell”. Denna var då bara fyra år äldre än den äldste av August syskon. Hur August upplevde den nya familjekonstellationen är mycket omdiskuterat i Strindbergslitteraturen.

Strindberg var i vissa avseenden frispråkig i ämnen som vid den tiden var helt tabubelagda. I den självbiografiska romanen ”Legender” (1898) berättade han att synden inträdde i hans liv under en sommarvistelse på en klockargård i Mälardalen. En äldre pojke lockade honom till att onanera för första gången i sitt liv. Strindberg skriver i romanen att han då föll för frestelsen ”ovetande, ett barn, som mottager såsom en av naturen hjärtligt gärna erbjuden njutning, vad som den gudomliga lagen straffar med döden”. Redan vid 13 års ålder hade August läst den tyske pietisten Karl von Kapffs bok om onanins fördärvlighet och fara. Kapffs lära var att tidens revolutionärer troligen var ”onanister”. Onanin var enligt Kapff en härjande pest och ett dödligt gift som förstörde blodet och hotade offrets liv och hälsa. Kyrkan underbyggde denna lära och många som då växte upp blev sexuellt hämmade. Hur mycket djävulspredikan påverkade Strindberg är nog högst oklart eftersom han berört det på olika sätt vid olika tider i sitt författarskap.

Däremot är det fullt klart att en viss naturupplevelse i högsta grad påverkade den unge Strindberg. Det var upplevelsen han fick när han deltog i en skarpskytteövning ute p Tyresö-Brevik i Stockholms skärgård. Tillsammans med andra skyttar kröp han runt i blåbärsriset och gömde sig bland enbuskarna med geväret i sin hand. Då han kom upp på en höjd kunde han skåda ut över fjärdarna och de utspridda holmarna och skären. Han skrev senare om detta:

”Den tavlan gjorde ett sådant intryck som om han återfunnit ett land, han sett i vackra drömmar, eller i en föregående existens, som han trodde på, mej ej visste något om. Jägarkedjan drog sig åt sidan in i skogen, medan Johan satt kvar på branten och tillbad, det är ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats och gav eld; det susade om öronen; han gömde sig: han kunde icke gå därifrån. Detta var hans landskap, hans naturs sanna miljö; idyller, fattiga, knaggliga gråstensholmar med granskog, kastade ut på stora, stormiga fjärdar och med det oändliga havet som bakgrund, på vederbörligt avstånd. Han stannade också vid denna kärlek, som icke kunde förklaras i egenskap av den första; och varken Schweiz´Alper, Medelhavets olivkullar eller Normandies falasier kunde undertränga den rivalen.”

Den storartade naturupplevelsen där på höjden över fjärdarna levde kvar i Strindberg. I ”Ockulta dagboken” (1899) beskriver han hur han ”greps som av en uppenbarelse vid synen av skönheten hos Stockholms skärgård. Strindberg har använt sig av naturupplevelsen som symbol för andra känslostarka upplevelser i sina dramer och i sin prosa.

Publicerat i Okategoriserade

Hultafors tumstockar

Visst finns den där i verktygslådan hemma hos var och en. Tumstocken, den där som man viker ut, mäter och sedan viker ihop igen. Oftast är den tillverkad av Hultafors, som både är ett företag och en ort nära Borås.

Längre tillbaka i tiden använde man sig av den egna kroppen som måttstock. En aln var avståndet mellan armbågen och spetsen på det utsträckta långfingret. Måttet varierade ju förstås mellan olika personer, vilket ledde till att man så småningom bestämde att en aln skulle vara 59,4 cm och en fot (från hälen till spetsen på stortån vara 26,69 cm och en tum (bredden på en tumme) vara 2,47 cm. Ett problem var förstås att olika länder hade olika långa standardiserade fötter och tummar.

En kunglig regleringen av mått och vikter kom först på 1600-talet. I 1734 års lag föreskrevs att ”burkar någon i handel, uppbörd eller utgift, falskt mått eller vigt, straffes som tiufnad och miste livet”.

Det var den franska revolutionen som frambringade metersystemet och definitionen av en meter var den längd dom motsvarar 1/10000000 av avståndet mellan nordpolen och ekvatorn. En meterlängd av platina placerades i Paris och kopior av längd förvarades i de olika ländernas huvudstäder (rikslikare). I dag definieras längden på ett helt annat sätt. En meter av det avstånd som ljus färdas i vakuum under 1/299792458 sekund. Den exaktheten är mycket stor.

I vårt land infördes metersystemet efter förslag av K O Wallenberg 1878. Det bestämdes då att det nya metersystemet skulle införas under en övergångsperiod år 1879 – 1888. Under dessa tio år skulle alla mått anges med både de gamla som de nya måttenheterna. Detta visade sig inte vara något helt enkelt och det var då som chalmeristen och arkitekten Karl-Hilmer Kollén hittade på tumstocken som parallellt angav både längden i cm och i tum. Dessutom fanns det skalor som gick från vardera änden av staven. Det var år 1883 som han uppfann den snillrika ”komparationslinjalen” med mätskalor från båda hållen för att man lätt skulle kunna ange ett visst mått samtidigt i cm och i tum. Utveckling skedde efter en tid med tunna mätstickor och när Kollén sedan lyckades konstruera en tunna stålmekanism som kunde hålla stickorna i fast grepp både i utfällt läge och hopfällt läge var dagens tumstock uppfunnen. Den som ibland i folkmun kallas ”tummaträt”. Dagens mätstockar har ofta inte någon skala för tum och brukar därför korrekt kallas för ”meterstockar”.

Karl-Hilmer Kolléns uppfinning uppmärksammades av en brittisk lady som satsade 5000 kr för att tillverkningen av tumstockar skulle kunna påbörjas. Beloppet motsvarar i dag närmare 300000 kr. Denna lady fick under årens lopp god avkastning på investeringen. Uppfinnaren grundade år 1883 ett bolag med namnet ”Svenska Mått och Tumstocksfabriken”. Verksamheten hamnade 1907 i Hultafors och där ligger än i dag fabriken. Bolaget har nu vuxit till en hel koncern som förutom meterstockar även tillverkar och säljer yxor, stämjärn, hammare och släggor. I koncernen ingår numera även den tyska måttstockstillverkaren Präsident och även brittiska Fisco Tools. Där återfinns även Wibe Ladders och Snickes Workwear.

Den klassiska tumstocken tillverkas alltjämt i Hultafors. Förr tillverkades stockarna av stickor av oxel, men numera i stället av kvistfri glasbjörk från Dalarna. Företaget tillverkar även måttstockar i plast och aluminium.

Hultafors Groroup ägs i dag av Investment AB Latour. Försäljning sker i 37 länder med över 11000 försäljningsställen. Antalet anställda är 620, varav 240 i Sverige. Årsomsättningen är över 1,5 miljarder kr.

I dag tillverkas ca. 40 000 tumstockar varje dag, varav 85 procent går på export. Totalt har det sedan 1883 tillverkats ca. 480 miljoner tumstockar. Varje tumstock granskas och kontrolleras fem gånger föra att säkerställa en jämn och hög kvalitet. Längre tillbaka slogs Hultafors hårt för sin måttstock mot konkurrens från andra tillverkare. Bolaget inledde då rättsliga processer för att skydda sin design. Några av de rättsliga processerna gällde skydd av siffrornas typsnitt och färgsättning samt även skydd för den röda färg på stickornas slutträ (kortändan).

Även om det mesta i dag mäts i cm så används dock tum fortfarande som mått på dataskärmar (TV), diameter på trädgårdsslangar, rörledningar och alltjämt på sågvirke.

Hultafors tumstock lever vidare och uppfyller EU:s regler för toleranser hos måttstockar (”klass III, ledade mätdon”). Toleransen får vara högst 1,4 mm på en tumstock som är 2 m.

Publicerat i Okategoriserade

Han sprängde juvelerarbutiker

Det var i mitten av 1860-talet som Alfred Nobel uppfann sprängämnet nitroglycerin, den lätthanterliga dynamiten samt så småningom även de praktiska tändhattarna. Det dröjde sedan ändå ganska länge innan dynamiten kom till användning i kriminell verksamhet. Enligt tillgängliga uppgifter var det en grupp gangster i Chicago som var först med att spränga dörrar och kassaskåp. Men det första inbrottet med hjälp av dynamit i Europa ägde faktiskt rum i Alfred Nobels hemland. Juvelerare K. Andersson butik på Jakobsgatan i Stockholm sprängdes och plundrades nämligen söndagen den 4 juni 1904. Den smällen hördes inte bara på Jakobsgatan utan blev även mycket omskriven i europeisk press. Det var ju en stor sensation att ett inbrott i en juvelerarbutik skett med hjälpt av sprängmedel. Det var ju första gången i Europa som dynamit användes vid ett inbrott.

Det var juveleraren Andersson som själv upptäckte inbrottet då han kom till butiken på söndag eftermiddag. Tydligen hade inte polisen larmats av någon som hört detonationen. När han kom till sin butik fick han se att dynamitarderna lyckats ta sig in genom källaren, sprängt sönder en järndörr och gått upp en trappa och lyckats spränga ytterligare en järndörr. I butiken fanns ett kassaskåp, som dock inte var sprängd eller uppbruten. Men inbrottstjuvarna hade lyckats plocka till sig ett hundratal dyrbara smycken som legat i skyltfönstret. Det var ringar, briljantbroscher, berlocker, örhängen och en del juveler. Andersson uppgav för polisen att värdet på stulna uppgick till ca. 80000 kr, vilket var ett enormt belopp år 1904. Vid polisens tekniska undersökning framkom att de mindre dörrarna i källaren inte hade sprängts utan låsen hade klippts upp med bultsax. En sådan hittades också i en närliggande ljusgård. Eftersom bultsaxen var av amerikanskt fabrikat uppstod genast en misstanke att det skulle röra sig om dynamitarder från Amerika. De hade sprängt för att komma in i själva källaren. Det framkom även att juvelerare Andersson tidigare under en tid hade haft ett mycket dyrbart briljantdiadem liggande i skyltfönstret. Bara detta var värderat till 20000 kr. Eventuellt var det detta diadem som hade lockat till inbrottet. Men två dagar före inbrottet hade dock diademet lagts i en låst låda under disken. Det hade varit en enkel sak för tjuvarna att med bräckjärn bryta upp det lilla enkla låset till lådan, men det hade de inte gjort eftersom de inte kände till var diademet förvarades. Polisens inledande teori var att det rörde sig om en amerikansk liga eller i varje fall om om utländsk liga. Polisen i Köpenhamn, Hamburg och London informerades om stölden och fick beskrivningar av de stulna smyckena. Interpol fanns inte på den tiden utan olika städers polismyndigheter informerades genom telegram. Försäkringsbolaget Securitas utfäste först en belöning på 200 kr till den som kunde lämna sådana upplysningar att stölden kunde klaras upp. Försäkringsbolaget höjde sedan beloppet till 1000 kr.

Två pojkar, som arbetades som ”spannpojkar” på hästspårvagnarna i staden, lämnade efter några dagar in ett stort antal tomma smyckesetuier som de hade hittat i närheten av Eiraplan. Ett biträde i juvelerarbutiken hade då redan tidigare berättat att han några veckor före inbrottet hade hälsat på en okänd mansperson i källaren som sade att han letade efter ett par damhandskar som skulle kunna vara tappade i källaren. Butiksbiträdet kunde även berätta att han även funnit en drillborr i källaren samt att även den var av amerikanskt fabrikat. Butiksbiträdet kunde lämna ett gott signalement på mannen.

Polisen hade inte några andra ledtrådar utan hoppades att de dyrbara smyckena skulle dyka upp på marknaden eller på annat sätt komma fram. Men fem månader senare, den 25 oktober 1904 inträffade en liknande sprängning av en juvelerarbutik i Köpenhamn. Tjuvarna hade även där sprängt sönder dörrarna till butiken. De efterlämnade ett antal verktyg på brottsplatsen. Det var en bultsax, en borrsväng och en mejsel, vilka samtliga var av amerikansk tillverkning. Nu blev polisen ännu mera övertygad om att det måste röra sig om en amerikansk inbrottsliga som härjade i Europa.

Nästan ett år senare, natten till den 6 juni 1905, kunde nattvandrare höra två skarpa detonationer från det hus vid Stortorget i Malmö där Sydsvenska Kreditbolaget hade sitt kontor. Vittnena kunde iakttaga en rödlätt barhuvud man med cykel. Mannen var bara klädd i skjorta. Att han var barhuvud tillmättes viss betydelse i sammanhanget eftersom det vid den tiden var ytterst ovanligt att män gick barhuvade ens på sommaren. Vittnena beskrev mannen som en rödlätt 25-åring med kraftigt tecknat ansikte med markant utskjutande näsa samt att han hade en tunn blond mustasch. Vid den tekniska undersökningen av brottsplatsen i Köpenhamn kunde polisen konstatera att den kraftiga järndörren till kassavalvet hade sprängts med dynamit. På platsen hittades även en bit oanvänd stubintråd och ett oljat omslagspapper med texten ”Extradynamit. Nitroglycerinbolaget Stockholm 1905”. Dessutom hittade man en kvarlämnad drillborr som var tillverkad i USA. Inbrottstjuvarna tycks ha blivit bortskrämda och inte vågat fullfölja sin plan. De hade inte tillgripit något. Polisen var nu fullkomligt övertygad om att det var en amerikansk liga som härjade i Sverige och Danmark.

I Stockholm satt detektivchefen, stadsfiskalen Gustaf Lidberg och jämförde signalementen på mannen i källaren vid Jakobstorg med signalementet från Malmö. Han kom fram till att det troligen var samme man. Men det var dock en man som talade ren svenska utan någon som helst brytning. Kanske var det ändock inte någon utländsk liga som härjade. Ingen av de tre sprängningarna kunde då klaras upp.

Först i juni 1907, tre år efter den första sprängningen i Stockholm, kom en man till polisen och överlämnade en kappsäck. Han berättade att hittat kappsäcken i porten till Drottninggatan 14. Den innehöll en blåslampa och fyra amerikanska bultsaxar. Detektivchefen Gustaf Lidberg (det var faktiskt hans tjänstetitel) var uppmärksam och noterade att Mölleborgs juveleraraffär låg just på den adressen. Lidberg drog förstås slutsatsen att det kunde vara så att ett inbrott planerades mot butiken. Han kommenderade då helt enkelt ut ett antal civilklädda polismän för att hålla noggrann spaning på vad som hände i den aktuella fastigheten. Inne på gården till huset fanns det åtta låsta utedass på rad. Polisen dyrkade upp ett av låsen och en av poliserna tog plats inne på dasset och låste om sig. Två poliser tog sig in i vedboden på gården. Där satt de och spanade mitt i natten. Vid tretiden kom så en spensligt byggd man in på gården och ryckte i alla dassdörrarna och även i dörren till vedboden. Polismännen iakttog noga hans förehavanden, men han gick ut genom porten för att dock återvända efter bara en kvart. Även den gången gick han runt och rykte i alla dörrar. När han för andra gången var på väg att lämna gården rusade poliserna fram och grep honom och han leddes till polisstationen. Några bilar fanns ju inte. Det vare detektivchefen själv som tog emot honom på polisstationen. Mannen kunde tydligen legitimera sig som Axel Bernhard Nyström, 22 år gammal och son till en skräddare i Vaxholm. Nyström var upprörd över att han gripits bara för att han försökt komma in på ett dass. Han berättade att han kommit hem från Amerika för att göra värnplikten. Enligt protokollet ska han ha skällt ut detektivchefen och sagt: ”Här kommer man hem från Amerika för att göra värnplikten och så åker man in i sinkabirum!”. Vid visitationen fann man att han endast hade 25 öre på sig och en ficklampa. Han berättade att han missat sista båten till Vaxholm, begivit sig till Blanche café och druckit två halvor punsch. Eftersom han blev illamående hade han först satt sig på en bänk i Kungsträdgården, men känt efter en stund att han måste uppsöka en toalett. Då han försökte komma in på något av dassen på Drottninggatan 14 hade polisen gripit honom. Det var allt.

Detektivchefen gav sig inte utan fortsatte att förhöra Nyström. Denne berättade vidare att han jobbat sig över till New York där han sedan arbetat som eldare innan han mönstrade på en lustjakt, som tillhörde en miljonär, för att på så sätt återvända till Europa och Sverige. Han bekräftade att han vistats i Stockholm vid tiden för dynamitkuppen vid Jakobstorg i juni 1904. Men därefter hade ha åter rest till New York och haft framgångar med vissa tomtspekulationer på Manhattan. Nästa gång han återkom till Stockholm hade han rest som tolk åt en rik amerikan som avsåg att konsultera den berömde läkaren dr. Westerlund i Enköping. Därefter hade han ytterligare en gång rest till USA.

Polisen var tvungna att släppa Nyström trots att de hade starka misstankar mot honom. När hans släppts gick han raka vägen till Dagens Nyheters redaktion och berättade hur han som helt oskyldig hade gripits av polisen bara för att han mitt i natten var tvungen att leta efter en toalett. Redan dagen därpå skrev DN i ett ledarstick att det kunde vara klokt av Vaxholmsbor att se till att de inte behövde uppsöka någon bekvämlighetsinrättning före hemresan till Vaxholm. Polisen kom inte längre än så sina spaningar efter Europas förste dynamitard.

Men ett år senare, det var i december 1908, blev de inbrott hos urmakare Gustaf Adolfsson i Malmö. Bytet var ur till ett värde av ca. 5000 kr. Efter en tid greps en man då han försökte sälja tjuvgodset i Esbjerg i Danmark. Det visade sig då att den gripne inte var någon mindre än denne Nyström. Trots att Nyström påstod att han var agent för en engelsk utgrossist dömdes han till sju månader fängelse. Straffet fick han avtjäna i fängelset i Linköping.

En juvelkupp genomfördes i London vid jultiden 1910 och tre poliser dödades av revolverskott. Denna hemska händelse medförde att Dagens Nyheter intervjuade detektivchefen Lidberg som sa att det var möjligt att det var samma liga som begått morden i London som den som genomförde dynamitkuppen i Stockholm 1904. Nyström, som tydligen befann sig i Köpenhamn läste intervjun i DN och blev så upprörd att han skrev ett brev till tidningsredaktionen. Brev inleddes med följande text:

”På grund av ständigt återkommande rykten angående den år 1904 begångna stora juvelstölden i Stockholm vill undertecknad med följande rader kullkasta de av detektiva polisen i Stockholm uppställda teorier hvilka alla gå ut på att det var internationella tjuvar som hedrat oss med ett besök. Undertecknad har en fullständig kännedom hur ifrågavarande stöld tillgick och äfven hvilka som förövade densamma. Dagens Nyheter kan själva övertyga sig om detta genom att kontrollera en del i detta brev förekommande uppgifter.”

Brevet var illa skrivet med många stavfel och andra fel. Redaktören Sam Kjellin på DN begav sig dock till juvelerare Anderssons lokal vid Jakobstorg för att kontrollera om brevskriven verkligen rätt återgav detaljer i lokalen. Redaktören övertygades om att brevskriven var den som utfört dynamitkuppen. Tidningen överlämnade brevet till polisen. Nyström greps på Adelsgatan i Malmö och fördes i sällskap av två stadiga polismän som sällskap med tåg till Stockholm. Efter en del förhör erkände han så småningom att det var han som skrivit brevet, men han förnekade att det var han som sex år tidigare sprängt juvelerarbutiken. Han sa att han fått de detaljerade uppgifterna från den verklige dynamitarden, som var en god vän till honom. Polisen gjorde dock husrannsakan hemma hos Nyström och fann där handlingar som ledde till tre bankfack i New York. Polisen i USA öppnade bankfacken och där låg huvuddelen av de smycken som stals vid inbrottet i Anderssons juvelerarbutik 1904. Nyström dömdes till tio års straffarbete och livet därefter tillbringade han i Australien. Han försörjde sig där i faderns yrke såsom skräddare.

Publicerat i Okategoriserade

Finlands flagga

Fram till år 1809 var Finland en del av Sverige. Den flagga som då var symbolen för Finland var den gamla rödgula lejonfanan. Men när landet blev självständigt 1918 bestämdes att flaggan skulle vara vit med ett blått kors. En flagga som till sin utformning överensstämmer med de övriga nordiska ländernas flaggor. Men det var inte alla som direkt vill acceptera den blå-vita flaggan. Särskilt i Österbotten var det många som ville behålla den gamla rödgula lejonflaggan. Den flaggan hänger samman med det stridslystna lejonet som återfinns i Finlands stadsvapen. Ett gult lejon med rakt svärd i handen, krona på huvudet och stående på en kroksabel. Ett lejon på röd botten. Lejonvapnet kom till på 1500-talet lagom till Gustav Vasas begravning. Det var den gamla folkungaättens urgamla lejon, en ursprunglig symbol för mod och handlingskraft. Lejonet trampar på kroksabel, som sägs vara en symbol för det ryska. Kroksabel var ju ett typiskt ryskt och österländskt vapen.

Den gamla lejonfanan från den svenska tiden höll sin ställning som symbolen för Finland. Under den ryska tiden hade inte landet någon egen flagga, vilket gjorde att den lejonflaggan ändå användes vid högtidliga sammankomster. De finländska handelsfartygen seglade under den ryska tiden på 1800-talet under rysk flagg. Detta visade sig vara farofyllt och problematiskt under Krimkriget när franska och engelska örlogsmän har uppdrag att sända eller kapa ryska fartyg. Detta drabbades förstås den finska handelssjöfarten då finska fartyg kapades eller sänktes. För att försöka komma från detta uppstod en ganska omfattande ”flaggdebatt” i de finländska tidningarna. Det lanserades flera blå-vita alternativa flaggor. Man hämtade ledning från den ryska örlogsflaggan som var vit med ett blått andreaskors. Samma flagga är fortfarande rysk örlogsflagga. Zacharias Topelius argumenterade för att man skulle överta färgerna från den ryska örlogsflaggan. Han förklarade att blått och vitt skulle vara natursymboler för det blåvita. Han nämnde högsommarens himmel, de blå sjöarna och den vita snön. Ett förslag som Topelius lanserade hade blå och vita diagonala ränder med en ganska stor vit stjärna i mitten. Författarna Aleksis Kivi och Alseli Gallen-Kallela kom med egna förslag på ny flagga. Lejonflaggan var huvudsak röd. Efter självständigheten och de vitas seger i inbördeskriget 1918 ledde till att flaggstriden var över. För de vita i inbördeskriget var det helt omöjligt att tänka sig att lejonflaggan skulle få bli den nya nationens egen flagga. De kunde helt enkelt inte acceptera en flagga som till stor del var röd. Flaggor liknande den nutida finländska flagga fördes ibland av de vitas soldater. Mannerheim föredrag den blåvita flaggan och den visades upp på den stora segerparaden i Helsingfors i maj 1918. Den Finska staten vara bara sex månader gammal när riksdagen den 28 maj 1918 beslutade att införa den blåvita korsflaggan av nordisk slag som Finlands officiella flagga. I en del finlandssvenska kretsar lever dock den rödgula lejonflaggan kvar som symbol för landet. Hockeylaget kallas ju för ”lejonen”, vilket hänsyftar till den gamla finländska flaggsymbolen. Den blåvita har alltså sitt ursprung i den ryska örlogsflaggan.

Publicerat i Okategoriserade

DDR:s svarta kanal

När DDR bröt samman hösten 1989 var Karl-Eduard von Schnitzler en av de mest hatade männen i landet. Det var nämligen han som i alla år hade varit programledare och presentatör i den statliga TV-kanalens program ”Svarta kanalen” (Der schwarze Kanal) från 1960 till den 30 oktober 1989. Det var ett program som hade till uppgift att kritisera, kommentera och tillrättalägga de TV-program som sändes från Västtyskland, vilka hade en stor publik i Östberlin och delar av övriga DDR. Programmen var väldigt tråkiga och de flesta tittarna stängde av eller bytte kanal. Det var von Schnitzler som skulle svara för den ideologiska moteld som regim ansåg var på sin plats. Han var propagandaledare i DDR.

Karl-Eduard Schnitzler var född 1918 i en välbeställd borgerlig familj. Han far hade en tid var kejsar Wilhelms generalkonsul i Antwerpen förutom att han var löjtnant i preussiska armén. Det var år 1913 som fadern, tillsammans med sina två bröder, adlades och fick möjligheten att lägga till de tre bokstäverna ”von” till sitt namn. Utan tvekan var det så att familjen stod nära makten under nazitiden. En av Schnitzlers kusiner var bankir och privat rådgivare till Hitler och en annan kusin var försäljningschef för I.G. Farben. Men Karl-Eduard Schnitzler valde dock en annan bana. Redan vid fjorton års ålder började han visa intresse för den kommunistiska ideologin. Han påbörjade studier till läkare men ändrade sig och genomgick en utbildning i handelslära. Kriget kom och han blev inkallad som de flesta andra i sin årsklass. Tiden 1930 – 1944 tjänstgjorde han i ett underrättelseförband i Frankrike, Jugoslavien och i Sovjetunionen. Han skadades 1941 och då han ertappats med att bedriva antinazistisk propaganda kommenderas han till straffbataljon i Afrika. Åter skadades han. År 1943 befann han sig i Frankrike för att försöka etablera kontakter med motståndsrörelsen. I april 1944 greps han i Paris, men lyckades rymma från häktet och anslöt sig till motståndsrörelsen. I juni samma år hamnade han i brittisk fångenskap, men anlitades redan efter kort som tysk medarbetare i BBC. En tid satt han i det brittiska läger som var ett ”antifascistiskt” fångläger i Ascot. Som medarbetare i BBC arbetade han i radioprogrammet ”Tyska krigsfångar tar till hemlandet”. Vid krigsslutet fick Schnitzler komma tillbaka till Tyskland för att arbeta med radiosändningar från den brittiska ockupationszonen. Men det uppmärksammades snart att han hade starka kommunistiska åsikter, vilket ledde till att han hamnade i konflikt med cheferna för de brittiska informatörerna och fick sluta sin verksamhet. År 1947 reste han till sovjetiska ockupationszonen och förklarade att han gärna vill arbeta som radiojournalist. Vid en kontakt med Walter Ulbricht förklarade han att han avsåg att sluta använda sig av det lilla prefixet ”von”. Ulbricht lär då ha sagt: ”Är du galen? Folk måste få veta att alla olika slags människor ansluter sig till oss!”

Karl-Eduard Schnitzler var inte bara illa omtyckt utan till och med hatad bland alla östtyska TV-tittar. Vill man se något av hans program så finns sådana tillgängliga Youtube.

Det kan vara intressant att ta del av hur den östtyska propagandan kunde vara utformad. År 1965, när muren funnits där i fyra år, sköts två män ihjäl när de försökte ta sig över muren. På kvällen samma dag framträdde Schnitzler i TV-rutan för att lämna en ideologisk färgad kommentar till händelsen. Det var vad han inledningsvis sa:

”Kära tittare!

Ni vet alla varför jag är här i dag, tillbaka från min semester bara föra att kunna framträda här inför er i kväll. Våra gränsvakter har i enlighet med sitt uppdrag, tvingats skjuta två män. Dessa bröt mot lagen och sökte ta sig över vår nationsgräns. De stannade inte när de så uppmanades, ej heller när varningsskott avlossades. En av den blev dödligt sårad. Alla borde lyssnar på oss när vi säger, om och om igen, att vi själva bestämmer vilka regler som gäller vid vår gräns! Vem som än vill passera DDR:s gräns måste ha tillstånd. Annars håll er borta från vår gräns! Den som försätter sig själva i fara kommer att dö. Jag vet att det låter hårdhjärtat, mina damer och herrar: Och kanske kommer det till ooch med av vissa att tolkas som ”omänsk­ligt”, men vad är ”mänskligt” och vad är ”omänskligt”?”

Han var gift fyra gånger och i det första äktenskapet fick han sonen Stephan, vilken vid 42 års ålder tog sitt liv. Den andra hustrun var skådespelare och med henne hade han en dotter. Efter ytterligare ett kort äktenskap gifte han sig den ungerska sångaren, skådespelaren och redaktören Marta Rafael. År 1983 greps hon i ett varuhus i Väst-Berlin då hon snattat två förpackningar damstrumpor värda 16,40 D-mark. Tydligen var damstrumpor bättre i väst än i öst. 

Publicerat i Okategoriserade