Den amerikanska kalkonen

Den amerikanska självständighetsförklaringen antogs den 4 juli 1776 av den självutnämnda politiska församlingen som benämndes ”Kontinentalkongressen”. Den hade till stora delar avfattats av Thomas Jefferson och dagen den 4 juli firas varje år som landets självständighetsdag. De så kallade konfederationsartiklarna antogs 1777, men det var först 1787 som ett konstitutionellt konvent utarbetade den slutliga konstitution, vilken ratificerades 1788. Representanthuset sammanträdde därefter 1789 och George Washington utsågs till republikens förste president. Självständighetskatalogen, Bill of Rights, antogs först 1791.

Sedan Kontinentalkongressen antagit självständighetsförklaringen gav kongressen i uppdrag till Benjamin Franklin att tillsammans med John Adams och Thomas Jefferson att utarbeta ett förslag till den nya nationens sigill eller riksvapen (”The Great seal”). Det tycks ha varit Benjamin Franklin som var mest aktiv i arbete att utforma ett riksvapen för USA. Enligt hans efterlämnade anteckningar föreslog han att riksvapnet skulle innehålla en bild av Moses, då denne står på havsstranden och sträcker ut händerna mot den överväldigade Farao som sitter i en öppen vagn. Denna bild skulle inramas med orden ”Rebellion to Tyrants is Obedience to God”. Men utskottet, som bestod av de tre, gillade dock inte hans förslag utan kom i stället fram med ett gemensamt förslag med en bild från Exodus Book (Andra Moseboken). Men Kontinentalkongressen lät sig inte imponeras. En lång diskussion ägde rum om vilken bild eller symbol som skulle finnas i riksvapnet. Först 1782 godkände Kontinentalkongressen det sigill som vi känner i dag. Den med den skalliga örnen i centrum.

Men det har ofta talats om att Benjamin Franklin i själva verket i diskussionerna hade föreslagit att en kalkon skulle pryda riksvapnet. Men det var rykten som kom i omlopp i pressen i slutet av 1800-talet då nationen firade hundra år som självständig nation. Ursprunget till ryktena finns i ett brev som Franklin skrev till sin dotter den 26 januari 1784 till sin dotter Sarah. I brevet utvecklade han en del tankar om örnens egenskaper. Han framförde egentligen inte någon kritik mot att örnen var en symbol för nationen utan hans tankar rörde utformningen av en medalj som skulle slås av Society of Cincinatti, vilken var en sammanslutning av veteraner som deltagit i frihetskriget. Men han undslapp sig ändå att han inte hade önskat att örnen skulle få utgöra symbol för nationen eftersom ”örnen är en fågel med låg moral” som inte lever ”ett ärligt liv” eftersom örnen stjäl mat from fiskande hökar eftersom de är ”för lata för att fiska själva”. I motsats till detta menade Franklin att kalkonen ”är en mycket mer respektabel fågel” och dessutom en ”ursprunglig amerikan”. Han menade att kalkoner var modiga fåglar som inte skulle dra sig för att gå till attack mot brittiska soldater som, iförda röda byxor, trängde in på en bondgård. Så även om det framgår av brevet att han Franklin helst hade velat se en kalkon på det amerikanska riksvapnet, så uttryckte han aldrig den uppfattningen officiellt. När han senare fick tillfälle att offentlig komma med ett förslag till utformning så var förslaget att vapnet skulle innehålla ett bibliskt motiv, inte någon kalkon.

Stora riksvapnet (”The Great Seal”) har som bekant en örn, som i sina vänstra klor håller 13 pilar, som representerar de 13 ursprungliga staterna. I de högra klorna håller örnen en olivkvist med oliver. Även om det inte är föreskrivet så brukar olivkvisten, som är symbol för freden, avbildas med 13 blad och 13 oliver. Örnen vänder blicken mot höger och ser olivkvisten. Över örnens huvud står på latin ”E Pluribus Unom” (ungefär ”enhet av mångfalden”). Latin är ett viktigt språk i det traditionella USA. Möjligen tycker många amerikaner att det hade varit märkligt att ha en kalkon i riksvapnet.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Ryssland förstör fångarnas personkort

Förra århundradets stora katastrofer var de förödande krigen. I första hans första och andra världskriget. Tyskland har försökt att göra upp med sitt förflutna och sitt ansvar vad som hände under andra världskriget. Ryssland och Sovjetunionen har inte ens försökt att ta sitt ansvar för vad som hände under andra världskriget. Förklaringen är förstås att Sovjetunion stod som segrare och att landet behöll sin regim och sin ideologi även efter kriget.

Det inte inte bara så att Ryssland inte vill göra upp med sitt förflutna, regimen försöker även dölja och förminska vad som hände under de mörka åren. Tidningen The Guardian har kunnat rapportera om att ett museum som samlar information om de sovjetiska slavlägren (GULAG) blivit uppmärksammad på att det finns en hemlig rysk regeringsorder från 2014 som anger föreskriver att information om lägerfångar ska förstöras.

Bedömningen är att närmare 17 miljoner sändes till GULAG-lägren under 1930- och 1940-talen. Åtminstone 5 miljoner av dessa sändes till lägren på grund av helt falska och påhittade anklagelser. Som mest satt det omkring 2 miljoner människor i lägren, varav många låg i de norra regionerna av landet.

Redan tidigare har ”journalerna” över fångarna destruerats, men anteckningar om personliga data har behållits av polisen och av säkerhetstjänsten. Oftast har det varit frågan om enkla registerkort. Muséet för GULAG:s historia i Moskva har upptäckt att det finns ett hemligt beslut att alla registerkort avseende personer som är 80 år eller äldre ska förstöras. En av experterna på muséet, Alexander Makeyev, berättade för The Guardian, att man har upptäckt att alla personkort på fångar som varit i läger i Magadan-provinsen redan har förstörs. I provinsen fanns några av de största och mest fruktade läger. Putins regim har försökt att tona ned betydelsen av det enorma arbetslägren och försökt fokusera på den ekonomiska utvecklingen i landet under Stalins tid. Frågan har till och med lyfta upp till presidentens råd för mänskliga rättighet. Kritikerna har framfört att det är ett historiskt illdåd att förstöra de enorma samlingarna av handskrivna registerkort. Det rör sig om minst 17 miljoner personuppgifter, vilka är av största betydelsen för historiska forskningen i både Ryssland och andra länder. Vladimir Zhirinovsky, ordföranden i det Liberala Demokratiska partiet, har krävt at arkivet görs tillgängligt för alla forskare och alla andra intresserade.

I sammanhanget kan jag erinra att kommunistiska partiets arkiv och även NKVD:s och KGB:s enormt stora arkiv är i dag inte tillgängligt ens för forskare. Att säkerhetstjänstens arkiv inte öppnas kan nog motiveras och det skulle ju vara högst märkligt om överstelöjtnant i KGB, Vladimir Putin, skulle medverka till arkiven öppnas. Men sovjetiska kommunistpartiets arkiv borde rimligen öppnas för allmänheten.

Publicerat i Okategoriserade

Månlandningen för 50 år sedan

Nu är det 50 år sedan den tidigare jaktflygaren (US Navy)  Neil Armstrong, 38, satte ned sin vänstra fot på månens yta. Det var då han uttalade de berömda orden: ”A small step for (a) man, a giant leap för mankind!”. Hela sitt liv hävdade Armstrong att han hade tänkt ut orden först i modulen innan han gick ned för stegen. Nitton minuter senare hoppade svensk­ättlingen, major Buzz Aldrin, 39, ned på ytan med båda fötterna samtidigt och yttrade ”Beautiful view! Magnificent desolation!” Enligt svensk tid var det en måndag (mån-dag). Aldrins mor hade som flicka märkligt nog burit familje­namnet Moon.

Månlandningen var USA:s verkligt stora uppvisningsnummer i rymdkapp­löpningen med dåtidens andra supermakt, Sovjetunionen. Det var en gigantiskt vetenskaplig och ekonomisk satsning för att landa människor på en främmande himlakropp ca. 400 000 km från jorden.

Under och efter kriget hade det i praktiken inte förekommit något tekniskt eller naturvetenskapligt forskarutbyte mellan de två ledande världsmakterna. Långt tidigare hade det vid några tillfällen organiserats samordnade vetenskapliga undersökningar av många stater. Forskning inom ramen för The International Polar Years hade genomförts 1882 – 1883 och 1932 – 1933. Våren 1950 föreslog ett antal framstående vetenskapsmän att det skulle utlysas ett Internationellt Geofysiskt År under 1957 – 1958. Ett stort antal stater skulle då samtidigt göra omfattande observationer av bland annat de solaktiviteter, som då skulle nå sin periodiska höjdpunkt. Efter Stalins död 1952 öppnades möjligheten att även få med Sovjetunionen, den stat som hade jordens största landyta. Sommaren 1955 förklarade presidenten Eisenhower att USA under det geofysiska året skulle skjuta upp en första satellit i omloppsbana kring jorden. Bara en vecka senare förklarade även den sovjetiska politbyrån att även ryssarna skulle skjuta upp en satellit under det vetenskapliga året. Det blev snart känt att ryssarna planerade att skjuta upp sin satellit med en militär startraket (R-7 Semyoka), som framtagits för att kunna skjuta upp interkontinentala kärnvapen­robotar i ballistiska banor. Redan den 21 augusti 1957 försökte ryssarna att för första gången skjuta upp en attrapp av en kärnladdning, men uppskjutningen misslyckades. Däremot lyckades de den 4 oktober 1957 att skjuta upp Sputnik-1 i en omloppsbana. Den vägde 51 kg, något större än en fotboll och sände under 22 dygn kodade radiosignaler, som kunde avlyssnas av radioama­törer över hela världen. Sputnik-2 med hunden Laika sköts upp en månad senare.

Även om det amerikanska försvaret kände till att ryssarna skaffat sig kapacitet att sända interkontinentala robotar till Nordamerika kom Sputnik-1 som en fullständig överraskning för både den amerikanska allmänheten och politikerna. Många fick uppfattningen att ryssarna låg långt före i den tekniska utvecklingen. Sovjetunionen hade ju utvecklat kärnvapen, senare även vätebomben, tidigare än vad de västerländska underrättelsetjänsterna bedömt vara möjligt. Detta hade underlättats av framgångsrikt spioneri bland amerikanska forskare.

Rymdkapplöpningen hade inletts med ambitionen att under det geofysiska året skjuta upp små satelliter med hjälp av kraftiga startraketer, som redan konstruerats för militära ändamål. De amerikanska raketerna hade konstruerats under ledning av tysken Wernher von Braun, som lett utvecklingen av det tyska raketvapnet under kriget. Även ryssarna hade dragit stor nytta av tysk forskning rörande raketer.

Två månader efter uppskjutningen av Sputnik-1 misslyckades USA i sitt första försök att skjuta upp en satellit. Men fyra månader efter ryssarna lyckades dock USA få upp en satellit, Explorer 1, vilken bara vägde 14 kg. Nästa ryska seger i rymdkapplöpningen kom när Jurij Gagarin i april 1961 blev den första människan i rymden genom att färdas ett varv runt jorden på 108 minuter. Fyra månader senare var det dags för ryssen German Titov att göra hela 17 varv rund jorden. Han var med sina 25 år den yngste av alla rymdresenärer och han var även den förste att sova, äta och kräkas i rymden. Efter landningen tog han, helt mot alla regler, en kall öl.

Alan Shephard blev den förste amerikanen i rymden då han i maj 1961 gjorde ett skutt ut i rymden under 15 minuter och 22 sekunder. Det var tre månader innan Titov gjorde sina 17 varv. För det flesta framstod det som att USA låg långt efter i rymdkapplöpningen. Tre veckor efter Shephards korta rymdfärd proklamerade president Kennedy därför att USA skulle inleda ett enormt rymdprogram för att människan skulle nå månen före decenniets utgång. Utspelet gjordes bara en månad efter misslyckandet i Bay of Pigs på Kuba, vilken händelse troligen bidrog till att Kennedy kom med det ett spektakulära utspelet. Ryssarna hade visserligen redan i september 1959 nått till månen genom att medvetet kraschlanda farkosten Luna-2, som bland annat mätte strålningen i månens närhet. Luna-3 kraschlandade sedan på månens baksida och sände de första fotografierna av baksidan. Men att sända människor till månen var något helt annat. USA satsade på det enorma Apollo-programmet för att kunna genomföra en landning före 1970. Kostnaderna för hela programmet uppgick till ca 150 miljarder dollar i dagens penningvärde.

Ryssarna genomförde den första mjuklandningen på månen redan 1966 och tog de första bilderna från månens yta. Men därefter gick amerikanerna om i kapplöpningen. Från början tycks den politiska ledningen i Sovjetunionen inte förstått hur allvarligt USA såg på risken att komma efter i den tekniska utvecklingen på rymdområdet. Först tre år efter Kennedys berömda tal inför kongressen togs ett beslut i politbyrån att satsa stort på ett eget rymdprogram. De tidigare stora framgångarna verkar mest ha varit resul­tatet av att entusiastiska tekniker tillåtits att med tillgång till kraftiga militära startraketer göra försök som kunde utnyttjas i den politiska propagandan.

Det var dock inte Armstrong och hans två kamrater som var de första att färdas till månen. Apollo 8 genomförde i december 1968 den första bemannade flygningen runt månen och sådan flygning genomfördes även av Apollo 10. Besättningen i Apollo 10 manöv­rerade i maj 1969 månlandaren ned till en höjd av 15,2 km över månens yta medan astronauten John W Young ensam satt kvar i kommandomodulen.

Den framgångsrika expeditionen med Apollo 11 i juli 1969 varade i drygt 8 dygn. Mån­landaren stod på månens yta i närmare 22 timmar. ”The Eagle” landade i ett område på månens yta som astronomerna tidigare hade döpt till ”The Sea of Tranquility” (”Stillhetens hav”). Själva nedstigningen med månlandaren från omloppsbanan skulle bara ta 12 minuter. Men på 600 m höjd upptäckte Neil Armstrong att man var på väg att landa på ett område med flera meter höga klippor. På 90 m höjd tog Armstrong manuell kontroll över landaren och beslöt att flyga farkosten 6 km bort för att nå en jämnare yta att landa på. Han upptäckte ett jämnt område stort som en villatomt, med klippor på ena sidan och en ganska stor krater på andra sidan. Varningslampor visade då att det bara återstod 5 procent av landningsbränslet. Landningsmanövern måste genomföras inom 94 sekunder för att man inte skulle tvingas avbryta. När landaren var nere på 10 m höjd hade man bara kvar bränsle för ytterligare 30 sekunder. Lan­daren sattes ned mjukt av Armstrong utan några skador. När stödbenen stod stadigt på ytan, de trycktes ned ca. 10 cm i underlaget, fanns det bara kvar bränsle för flygning under ytterligare 20 sekunder. Armstrongs normalpuls hade under rymd­resan tidigare varit 70 slag i minuten, med vid manövreringen för att hitta en lämplig plats var pulsen uppe i 156.

Några dagar efter astronauternas lyckliga hemkomst avslöjade rymdstyrelsen NASA att den tjänstgörande flygledaren, Eugen Krantz, hade bestämt sig att beordra att landnings­försöket skulle avbrytas (”abort”). Men en ung biträdande flygledare, som bedömde att landningen ändå skulle kunna genomföras, fördröjde något ordergivningen. Av rent misstag gavs aldrig ordern att avbryta landningen.

Det var Aldrin som över radion yttrade människans första ord från en annan himlakropp. Det var orden ”OK, engine stop”. Ett par sekunder senare kom Armstrongs röst över radion: ”Houston… Tranquilty base here. The Eagle has landed”. President Nixon utbrast jublande ”Detta är den största veckan i världshistorien sedan skapelsen”.

Tre dygn före uppskjutningen av Apollo 11 i juli 1969 hade ryssarna sänt upp den obemannade månlandaren Luna-15. Avsikten var att den skulle mjuklanda ca. 100 mil från den plats där den amerikanska månlandaren då redan landat. Luna-15 skulle landa, plocka upp lite mångrus och sedan flyga tillbaka till jorden. Allt styrdes med radiosignaler. Det två tävlande staterna hade informerat varandra om färdvägarna, landningsplatserna och de radiofrekvenser som skulle användas. När den amerikanska månlandaren kom fram till månen hade den ryska farkosten redan legat i omloppsbana kring månen i tre dygn. Det var inte någon tillfällighet att den ryska månlandaren skulle mjuklanda när de två amerikanska astronauterna fortfarande var kvar på månen. Amerikanerna skulle emellertid enligt planen återvända till jorden före den ryska farkosten. Ryssarna lyckades dock inte fjärrstyra sin farkost till en mjukland­ning utan tappade radiokontakten när den var ca. 30 km över månens yta. Den kraschlandade. Före kraschen hade den ryska farkosten cirklat 52 varv runt månen på olika höjder och i olika vinklar. Allt hade fjärrstyrts från jorden. På grund av massmedias fullständiga koncentration på den amerikanska landningen kom det ryska försöket helt i skymundan. Men det hade var möjligt att den amerikanska landningen hade misslyckats medan den ryska lyckats. Minnet av månlandningarna för 50 år sedan hade då varit en annan. I september 1970 lyckades till slut ryssarna att mjuk­landa Luna-16 och återföra 101 gram mångrus till jorden. Även den ryska tekniken var beundransvärd då de inte hade tillgång till den datorkraft som amerikanerna förfogade över för att göra erforderliga beräkningar. De amerikanska astronau­terna hade för säkerhets skull med sig räknestickor för att själva kunna handräkna om datorerna inte fungerade.

Publicerat i Okategoriserade

Flygaresset Röde Baronen

Redan under flygstriderna på västfronten under första världskriget uppkom traditionen att flygarna räknade hem bekräftade nedskjutningar. Efter fem nedskjutningar blev piloterna ”flygaress”. Just antalet fem har därefter – under andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget – alltid varit kravet för att bli ett ”ess”. Under första världskriget sade man att medellivslängden för piloter var tre veckor från det att de började deltaga i luftstrider. Flygarna i sina med fernissade segeldukar täckta flygplan av träspant blev folkhjältar på bådar sidor i kriget. Det var omskrivna och ofta fotograferade. Bland flygarna spreds vidskepelsen att de inte skulle tillåta någon att fotografera dem omedelbart före ett uppdrag. Fotografering borde man bara tillåtas efter ett lyckat uppdrag.

Baron Manfred von Richthofen var den mest berömde av alla tyska flygaress. Han var bara 25 år gammal och hade i april 1918 redan skjutit ned 80 flygplan. De allierade kände väl till den tyske ryttmästaren (kaptenen) i hans lätt identifierbara röda ensitsiga Fokker-triplan (Fokker Dr. I triplan). Tidigare hade han flugit dubbeldäckare, men sedan hösten 1917 flög han triplan (med tre vingar över varandra). De allierade flygarna fruktade både baronen och hans jaktflygdivision, som ständigt ombaserades till de frontavsnitt där allierade vågade utmana tyskarna i luftrummet.

På morgonen den 21 april 1918 skulle Richthofen åter ut på uppdrag. På väg till sitt röda flygplan stannade han till kort vid hangardörren och klappade den docka som var divisionens mascot. Samtidigt steg en tillfällig besökare vid divisionen fram med sin kamera. Richthofen log mot kameran utan att bry sig om att fotografering före ett uppdrag kunde betyda olycka. Det blev det sista fotografi som togs av baronen.

Richthofen hade länge varit tysk nationalhjälte, han var omskriven antingen som ”Tysklands Röde Riddare” eller ”Den röde Baronen”. Hans division med röda flygplan genomförde praktiskt taget varje dag framgångsrika räder in över Frankrike och Belgien. Tyskarna försökte där komma i stridskontakt med de brittiska, franska, australiensiska och kanadensiska flygarna.

Klockan 10.15 den 21 april 1918 satte sig friherren Richthofen i sin Fokker på ett fält i Cappy för att leda ett förband med 25 flygplan på ett uppdrag över det franska området. Först skulle de tyska planen samlas och gruppera sig i luften över byn Sailly le Sec i Sommedalen. De enskilda starterna från Cappy skedde till musik av en militärorkester som spelade segermarscher. Ungefär samtidigt som Richthofen lyfte startade den 24-årige Roy Brown från ett fält i Bertangles 40 km bort. Denne var kanadensare från Toronto och tillhörde 209:e divisionen i Royal Air Force. Brown hade redan kunnat redovisa 12 bekräftade nedskjutningar, vilket innebar att även han var ett ”flygaress”. Nyligen hade han utnämnts till kapten och även tilldelats Distinguished Flying Cross. Brown brukade flyga två stridsuppdrag varje dag i veckan och han var i sitt förband känd för att han stärkte sig genom att dricka mjölk och konjak. Som alla allierade flygare hade han hört talas mycket om Röde Baronen och hans ”flygande cirkus”. Richthofen å sin sida hade säkert inte hört talas om Brown.

Klockan 11.15 låg Brown med 14 andra brittiska flygplan på 3 000 m höjd över Sailly-le-Sec. Plötsligt upptäckte de Richthofens division (”Cirkusen”) långt under dem och såg hur de tyska planen svängde in mot två långsamma brittiska spaningsflygplan av typen RE-8. Spaningsflygplanen gjorde förtvivlade undanmanövrer för att undvika de tyska kulsprutorna och för att komma in i skyddande moln. Browns division hade ett rejält höjdöverläge. Halva divisionen dök under Browns ledning ned mot de tyska planen. Taktiken var att de 8 brittiska planen skulle ge sig i strid med Richthofen 25 flygplan för att störa dessa i anfallen mot spaningsflygplanen. Ett av de brittiska planen flögs dessutom av löjtnanten William May, en australiensare som helt nyligen anlänt till Frankrike. Eftersom han var oerfaren var han tillsagd att undvika all stridskontakt utan endast uppehålla sig i närheten för att lära sig hur en ”dogfight” kunde gå till. May hade därför lagt sig i cirkelbana runt det luftrum där de sju andra brittiska Camel-planen engagerade Richthofens division, som just då försökte komma i skjutläge bakom de två RE-8:orna. Till en början var den brittiska divisionen mycket framgångsrik då den på bara ett par minuter lyckades skjuta ned fyra tyska plan. Trots att May hade beordrats att inte deltaga i striderna hade han ändå utnyttjat ett bra bakomläge för att skjuta ned ett plan. May försökte därefter komma i skjutläge bakom löjtnant Wolfram von Richthofen, en kusin till Manfred som flög i samma division. Det var då som Manfred Richthofen kom in bakom May och var på väg att få ett utmärkt skjutläge. Med sina två Spandau-kulsprutor sköt Richthofen mot Mays plan, men planet skadades endast lindrigt och May kunde undanmanövrera och komma bort från Richthofens eldgivning. Brown såg det hela och uppfattade att May var mycket illa ute eftersom denne redan kommit ned på lägsta höjd. Richthofen jagade efter Brown och tycktes åter få ett utmärkt skjutläge. Brown kom med rejäl överskottsfart ner mot Richthofen och kunde rikta in sin enda Vickers-kulspruta på kort avstånd. Samtidigt öppnande ett australienskt luftvärnsbatteri eld mot Richthofens plan. Brown avfyrade en lång eldskur mot Richthofens plan som träffade utefter hela vänstra flygkroppen från fenan fram mot förarsätet. Fokkern vek sid nedåt, men Richthofen lyckades ändå därefter göra en forcerad landning på en äng helt nära brittiska ställningar vid Sailly-le-Sec. En brittisk soldat sprang fram till flygplanet, som var förhållandevis oskadat. I förarsätet satt den döde ryttmästaren Manfred von Richthofen mycket rak i ryggen. En officer tillkallades för att ta ett fotografi av flygaresset när kroppen ännu satt fastspänd i förarsätet. Det var det andra fotot av Richthofen den dagen. En av soldaterna som sprang fram mot Richthofens flygplan påstod dock senare att denne levde en kort stund och att då endast ska ha yttrat ett enda ord, nämligen tyska ordet ”kaputt”.

Det uppmärksammades att en fullkula gått in i hans högra armhåla och ut invid den vänstra bröstvårtan. Redan då gjordes bedömningen att det troligen var en kula från luftvärnet som träffat Richthofens kropp. Skotten från Browns flygplan hade kommit snett bakifrån och från ett höjdöverläge, de kunde inte ha trängt in förarens kropp i den vinkel som man kunde fastställa. Flygplanet plockades därefter helt sönder av mängder av ivriga souvenirjägare bland de allierade soldaterna. Alla kände till flygaresset Röde Baronen. De allierade tryckte genast upp flygblad med fotot av den döde flygare och släppte ned dessa flygblad över de tyska ställningarna.

Efter tillkännagivandet av dödsfallet och under många år därefter uppkom diskussion om det var Brown som skjutit ned Richthofen eller om det var det australiensiska luftvärnet som lyckats få in en träff. Brown ansågs först vara den som lyckats skjuta ned Röde Baronen och han förärades därför med Victoria-korset, 5 000 pound sterling och ett privat flygplan. Det var australiensiska 24th Machine Gun Company som hade bekämpat Richthoftens flygplan och det gjordes senare gällande att det var sergeanten Cederic Popkin som hade avfyrat luftvärnets kulspruta när flygplanet kom in på låg höjd.

Richthofen begravdes den 22 april på kyrkogården i Bertangles, nära Amiens. Gravsättningen skedde under sedvanliga militära hedersbetygelser och kistan bars av sex brittiska officerare ut 3:e skvadronen. Officerare från de förband som under månader försökt skjuta ned Richthoften bar hans kista till graven. Något märkligt kan man tycka.

På 1920-talet flyttade franska myndigheter kvarlevorna till en militär kyrkogård i Fricourt. Senare samma decennium flyttades de åter till Invalidenfriedhof i Berlin. Under nazisttiden byggdes ett stort monument på gravplatsen och på monumentet stod endast namnet ”Richthofen”. Under Berlins delning kom gravplatsen att befinna sig på gränsen vid Berlinmuren. En gång skadades monumentet av projektiler som sköts mot personer som försökte fly från Östberlin. Slutligen flyttades kvarlevorna 1975 av familjen Richthofen till familjegraven på Südfriedhof i Wiesbaden.

Publicerat i Okategoriserade

Den minimalistiska prosan

SvD:s understreckare har i dag en underbar artikel av litteraturrecensenten Martin Lagerholm som skriver om den märkliga, och charmige, tyske författaren Robert Walser (1878 – 1956). Denne var flanör och miniessäist. Flera samlingar har givits ut på svenska.

I artikeln återger Lagerholm följande utdrag ur mikroskriften ”Fru Trind hade en praktfull postur”. Jag kan inte undanhålla mina läsare denna lilla litterära diamant och tackar Lagerholm för dagens gåva.

”Fru Trind hade en praktful postur och var dessutom så att säga innehavarinna av en anmärkningsvärt hövlig ung författare, som brukade vara mild som en melodi och smidig som en hasselkvist och som då och då ledsagade sin härskarinna, som han kallade henne, som visade upp en direkt underbar midja, till symfonikonserter till nedsatt pris”

Postur ska man nog förstå som ”hållning” eller ”resning”.

Detta är minimalistisk prosa när den är som bäst. Robert Walser skrev dessutom med minimal piktur, vilken ytterligare bidrog det mystiska i det lilla.

Publicerat i Okategoriserade

Katastrofen i Djatlovpasset

På vintern 1959 begav sig tio studenter från Urals Polytekniska Institut i Jekaterinburg ut på en 35 mil lång expedition i Uralbergen. Alla utom en av deltagarna var i åldrarna 21 – 23 år. En deltagare var dock 38 år. Ledare för expeditionen var 23-årige Igor Djatlov. De hade alla vintervana och hade varit med på flera långa vintermarscher tidigare. På den tiden var många leder och färdvägar i Sovjetunionen bedömda i olika svårighetsklasser och deltagare i olika expeditioner erhöll olika poäng och utmärkelser utifrån vilka svårigheter de mött. Den aktuella expeditionen på skidor ansågs vara välutrustad och välplanerad samt ledaren tillräckligt erfaren. Expeditionen hade bra utrustning och deltagarna hade goda förutsättningar för att genomföra expeditionen vintertid. Det kunde bli upp till minus 30 grader i området.

Efter några dagars skidmarsch fick en av deltagarna problem med knälederna och måste därför avbryta. De nio andra deltagarna, sju män och två kvinnor, fortsatte mot berget Otorten som de planerade att nå genom ett pass – det pass som senare fick namnet Djatlovpasset efter expeditionens ledare.

De nio vägutrustade och vana skidåkarna slog nattläger i passet ca. 10 km från berget Ortorten, vilket var ett etappmål för expeditionen. De reste sitt förhållandevis stora tält som var utrustat med en vedkamin. Flera av deltagarna hade med sig kameror för att dokumentera expeditionen. De förde även dagböcker under färden.

Efter det att de nio slagit läger i passet den 2 februari 1959 vet man inte vad som hände. Expeditionen kom aldrig fram. Gruppen hade räknat med att det skulle ta omkring en vecka att på skidor ta sig fram 35 mil till berget Otorten. Först när gruppen hade varit borta nästan en månad sändes en räddningsexpedition ut för att söka efter dem. Först efter sex dygn, den 26 februari, fann räddningsmanskapet expeditionens sista lägerplats. Gruppens tält hittades översnöat och tältduken var uppskuren på ena sidan, förmodligen inifrån. I eller invid tältet fanns inte några av expeditionens deltagare. Två av männen hittades dock ganska snart döda under ett träd ca. 1000 m från tältet. I närheten av trädet fann man även två män och en kvinna döda. De tre senare verkade att ha varit på väg mot tältet. Först ett par månader senare hittades de återstående fyra kropparna översnöade i en ravin. Alla återfunna kroppar var halvnakna och barfota. De hade inte några ytterkläder trots att det den aktuella natten hade varit omkring 15 grader kallt. Gruppens medlemmar hade inte tagit med sig något av utrustningen från tältet. En av männen hade dock tagit med sig sin kamera.

Det verkade som om de skurit en öppning i tältduken och rusat rakt ut i den 30-gradiga kylan utan att ens ta på sig kängorna och ytterkläderna. Kropparna återfanns med ytterst tunna kläder. En detalj som noterades av räddningsmanskapet var att någon högt upp en ficklampa på tältet och att ficklampan hade varit tänd. Detta troligen för att gruppens deltagare skulle kunna hitta tillbaka till tältet med ledning av den tända lampan.

Tre av de fyra kroppar som återfanns först efter två månader hae utsatts för kraftigt våld. En hade fått skallen krossad och den äldste deltagaren hade krossade revben. Det fanns dock inte några skador eller blåmärken på kropparnas mjukdelar. Den kvinna som återfanns efter två månader hade också utsatts för grovt våld och hennes huvud saknade både tunga och ögon. Det fanns inte några skador eller märken på kropparna som kunde visa att de döda försökt att avvärja våld med dem. Vid obduktionen kunde man konstatera att personerna avlidit 6 – 8 timmar efter den sista måltiden. I obduktionsprotokollen fanns inte några noteringar om kropparnas inre organ. 

Några av expeditionens deltagare hade fört dagboksanteckningar och även tagit fotografier. Av detta material, som återfanns i tältet, och av den berättelse som lämnats av deltagaren som tvingades avbryta marschen, kunde man få en viss bild av ad som tidigare skett under expeditionen. Gruppen hade kommit in i en snöstorm samt hade lett till att de kommit bort från den planerade rutten och tvingats resa sitt tält på en bergssluttning i passet där det inte var lämpligt att slå läger därför att det fanns risk för laviner. Gruppen hade bivackerat och troligen lagt sig i tältet redan vid 17-tiden för att äta och vila. Vid den tiden mörknade det. Enligt de återfunna dagboksanteckningarna firade man den kvällen den äldste deltagarens födelsedag. I en av dagböckerna fanns antecknat: ”det är något med den här platsen som skrämmer alla”.

Kläderna på några av kropparna uppvisade påtagligt höga nivåer av radioaktiv strålning. Kläderna på de andra kropparna uppvisade dock inte någon radioaktiv strålning. En hel del spekulationer har förekommit eftersom det fanns ett militärt förband i området. Men militärerna har dock inte rapporterat om någon kontakt med expeditionen eller någon militär verksamhet som kunde ha ett samband med händelsen.

Ryska myndigheter gjorde förstås en grundlig utredning. Den blev officiellt färdig först i maj 1959. Det enda resultat som utredningen kom fram till var att det inte gick att fastställa orsaken till det inträffade. Samtidigt uttalade man i utredningen att skadorna uppkommit genom ”en framtvingad okänd kraft”. Utredningen hemligstämplades, såsom så mycket annat under Sovjettiden. Först 1999 offentliggjordes utredningen och då visade de sig att obduktionsprotokollen helt saknades och att även det omhändertagna tältet saknades.

Den mystiska händelsen har kommit att kallas dödsfallen i Djatlovdalen. Eftersom gruppens medlemmar huvudstupa lämnat tältet utan att ta på sig ytterkläder och kängor måste något mycket dramatiskt har inträffa. Spekulationerna har varit vilda och otaliga. En tanke har varit att de hört ljudet av en lavin och då skurit upp tältduken och sprungit från tältet. Teorin är inte trolig eftersom det inte fanns några spår efter en lavin och att sluttningsförhållandet på platsen är sådant att det inte är någon större risk för laviner. Själva tältet har inte utsatts för någon lavin och all utrustning fanns kvar i tältet. Oförklarligt är att de tre av gruppens medlemmar utsatts för våld som inte kan ha orsakats av någon lavin. Det fanns inte heller något i området som visade att en lavin gått fram. Rättsläkarna var av uppfattningen att skadorna på kropparna knappast kunde ha åstadkommits av människor. Det fanns en del tecken på att någon eller några försökt klättra upp i ett träd. Det har spekulerats om det kan ha varit björnar som överföll människorna i tältet. Det fanns dock inte några spår på kropparna eller tältet som tydde på att det varit några björnar framme.

Ett förhållande som ytterligare bidragit till alla spekulationer (även om besök från yttre rymden) är det det i dagböckerna framgick att flera av deltagarna antecknat att ifrågasatte den färdväg som färdledaren valt och undrade vad som var hans verkliga syfte med expeditionen. Färdledaren hade nämligen sagt att expeditionen kunde komma att ta längre tid än tidigare beräknat och att detta inte var något som väderbetingat. Spekulationernar har fortsatt med den ena vilda teorin efter den andra. Det är känt att militära flygplan flugit lågt i området vid den tid då gruppens deltagare slog upp sitt tält. Men det har inte kunnat klargöras om det fanns något samband med dessa överflygningar och expeditionens öde. Mysteriet står utan lösning.

Publicerat i Okategoriserade

Atlantvallen och invasionen i Normandie

Tyskarna byggde upp ett omfattande försvar utefter Atlantkusten under andra delen av andra världskriget. Tyskarna räknade med att de allierade så småningom skulle försöka sig på en invasion från England av det europeiska fastlandet. Omfattande kustbefästningar och artilleribatteriet anlades utefter kusten från Själlands västkust ned till södra delen av Biscayabukten. Det var naturligtvis inte möjligt för tyskarna att med tillräcklig säkerhet avgöra var ett allierat anfall skulle sättas in. Tyskarnas mest kvalificerade försvar av kusten byggdes dock vid och i närheten av Calais. Den viktiga hamnen Antwerpen var mycket väl försvarad mot anfall från sjösidan. Vi vet vad som sedan hände och huvuddragen av händelseförloppet.

För alla som är intresserade av moden krigshistoria har det alltid funnits många framställningar av invasionen i Normandie (”D-dagen”) den 6 juni 1944. Invasionen skedde 11 månader innan Tyskland kapitulerade. Under dessa 11 månader fick de västallierade kämpa hårt för att komma in så långt som möjligt i själva Tyskland. Det blev en tävlan om att komma före ryssarna till Berlin. Som vi vet lyckades det ryssarna att komma till Berlin först och lägga under sig en betydande del av östra Tyskland.

Nästa alla populära skildringar av D-dagen är skrivna av amerikanska eller brittiska författare och journalister. Visserligen av journalister med ett stort militärt intresse och även kunskap. Men grundläggande militär kunskap har de inte.  Sällan klargörs om eldöppnande sker med direkt eller indirekt eld. Inte heller får man klart för sig hur eldledningen fungerade eller inte fungerade.

Det brukar ju heta att det är segrare som efteråt skriver historien, vilket ofta verkligen är fallet. När det gäller kriget i Västeuropa är det tveklöst så att det som allmänheten oftast läser är amerikanska och brittiska skildringar. Några exempel är Antony Beevors ”D-dagen” (2009), Thomas M. Rice, ”Prövad i strid – amerikansk fallskärmsjägare i Normandie” (2019), James Holland, ”Normandy ´44” (2019).

Det finns visserligen en hel del skidringar av tyska officerare, men ganska få sådana skildringar är översatta till engelska eller svenska. I olika militära facktidskrifter finns det förstås en hel del skrivit om själva invasionen även ur försvararnas perspektiv.

Det finns en bok på svenska som är utomordentligt bra. Det är den svenske överstelöjtnanten Bertil Stjernfelts (1919 – 2019) arbete ”Alarm i Atlantvallen”. Arbetet gavs ut redan 1953 (i två upplagor), därefter i en fransk översättning 1961 samt i en fjärde upplaga 2004 av specialförlaget Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Den senaste upplagan trycktes i 10 000 exemplar. Det är lätt att få tag i boken på antikvariat.

Det som är unikt med Stjernfelts bok är att den är en skriven av en verklig fackman, en kustartillerist, som själv inte var med i striderna och som inte heller så att säga tillhörde någon av de stridande parterna. Efter kriget har han ägnat mycket tid åt att noga studera själva händelseförloppet ur fackmannens perspektiv. Grund för boken var det elevarbete som han som elev skrev när han genomgick Sjökrigshögskolans stabskurs. Elevarbetet hade titeln ”Det tyska kustartilleriets omfattning och verksamhet vid invasionen i Normandie”. När första upplagan av boken kom ut 1953 hade den en förord av dåvarande svenske överbefälhavaren Helge Jung. Översättningen till franska tillställdes på något sätt generalen Charles de Gaulle, vilken sände ett mycket berömmande tackbrev till dåvarande majoren Bertil Stjernfelt.

Redan som ung officer hade Stjerfelt kort efter kriget begivit sig till Normandie för att i detalj studera de tyska artilleriposteringarna m.m. Mycket av detta fanns då kvar och det sägs att han en hel sommar cyklade runt med sin hustru för att rita in och studera tyskarnas omfattande fortifikatoriska arbeten. Stjernfelt har sedan som lärare på olika stabskurser i Sverige hållit otaliga föredrag och undervisningstillfällen om kustinvasion i allmänhet och Normandieinvasionen i synnerhet. Som pensionär anlitades han sommartid för bussresor till Normandie, där han som guide fick tillfälle att berätta om de tyska kustförsvaret.

I Stjernfelts bok framgår att han fått tillfälle att redan på 1940-talet intervjua ett ganska stort antal tyska högre officerare, vilka haft sådana befattningar att de haft överblick krigsförloppet.

Från böcker och otaliga spelfilmer har många fått uppfattningen att striderna var mycket hårda och stridsförlusterna höga. Striderna var mycket hårda, särskilt på de amerikanska styrkornas landningsområde (”Omaha beach”). Förbanden av fallskärmsjägare och rangers fick vidkännas mycket svåra förluster. Det allierades anfallsstyrka de första dagarna ska ha uppgått till ca. 160 000 man, varav 73 000 amerikanska soldater samt att antalet tyska försvarare kan har uppgått till ca. 55 000. Men det beror på hur man räknar förstås. Förlusterna för de allierade under de första dygnen uppgick till ca. 10 000 man (vilket antal inkludera döda, skadade, saknade och tillfångatagna). USA förlorade första dygnet (enligt officiella källor) 6 603 man och av dessa hade 2 499 dödats. Storbritannien förlorade ca. 2 700 och Kanada förlorade 1 074, varav 359 döda. USA anföll på Utah Beach med ca. 23 500 man, var drygt 900 stupade under första dygnet. USA fällde ca. 13 000 fallskärmsjägare. Det rör sig om helt andra förluster än de tyska och ryska förlusterna vid exempelvis belägringen av Stalingrad. Räknat på hela anfallsstyrkan var förlusten i döda drygt 1 procent. USA förlorade fler döda i angreppet på World Trade Center den 11 september 2001 än vid själva anfallet mot den försvarade kusten i Normandie. Man har bedömt att de totala tyska förlusten under invasionens första två dygn uppgick till mellan 4 000 och 9 000 man (inklusive döda, skadade, saknade och tillfångatagna).

Av Stjernfelts bok, som många borde läsa, kan man dra vissa slutsatser. De allierade hade ett gott underrättelseläge, men gjorde ändå en hel del felbedömningar av de befintliga tyska förberedelserna. Bland missbedömde man i hög grad vilka kalibrar de olika pjäserna hade. De allierade hade fullständigt luftherravälde och kunde med spaningsflyg fotografera de tyska ställningarna i detalj. Dessutom fick de omfattande information från franska motståndsmän som hade tillgång till radiosändare. De allierade bekämpade fortlöpande de tyska försvarsinstallationerna med bombflyg under ett par månader för landstigningen (”förbekämpningsskedet”). Dessa flyganfall medförde omfattande skador på de tyska anläggningarna. Men det var ändå förhållandevis få artilleripjäser som slogs ut. Allvarligare var att förbindelsenätet skadades genom att markkrevaderna slet sönder trådförbindelserna. Särskilt svåra skador blev det på trådförbindelser som låg djupt nedgrävda eftersom dessa var svårare att reparera.

Tyskarna å sin sida hade mycket begränsad information om den enorma uppladdningen av militära resurser som gjordes på den engelska sydkusten. De hade knappast några spioner i England som sände information om fartygen i de sydliga utskeppningshamnarna. Tyskland kunde inte flyga in med spaningsflyg mot de engelska hamnarna. Inte heller hade de tillgång till någon tillförlitlig väderdata, vilket de allierade i allmänhet hade. Som bekant är den förhärskande vägen för lågtryck och högtryck österut över Atlanten. Under kriget sände inte BBC några väderprognoser och tidningarna var förbjudna att trycka prognoser.

Även om de allierade hade ett gott underrättelseläge misstog de sig grovt i vissa fall. Det visade sig att några artilleriposteringar som anfölls av jägarförband redan var söndersprängda och övergivna. Betydande resurser sattes också in för att ta posteringar som var av lågt värde för tyskarna.

Stjernfelt redogör i sin bok för att praktiskt taget alla tyska artilleriuppställningar, fast som rörliga, var uppställda i betongvärn med bara en viss öppning för eldröret, vilket i hög grad begränsade skjutsektorn. Det gick alltså inte för tyskarna att från fortifikatoriska skydd skjuta horisonten runt. Det fanns en eller två posteringar med rörliga pansartorn, vilka möjliggjorde skjutning i alla gradtal. Men i praktiken hade inte tyskarna sådana batterier. Begränsningarna var betydande för tyskarna eftersom de fortifikatoriska skydden var byggda för att pjäserna endast skulle skjuta mot sjömål (fartyg till havs) och inte för att lägga eld över de stränder där angriparens trupp måste gå iland. Skjutsektorn kundr var begränsad till 40 – 50 grader i sidvinkel (men varierade). De allierade försökte slå ut alla artilleriposteringar genom anfall med bomber, även med fällning i låg vinkel. När invasionen hade inletts hade flottans fartyg (slagskepp, kryssare, jagare samt särskilda ”båtar för eldunderstöd”) till uppgift att genom intensiv beskjutning försöka slå ut kustbatterierna. I stort sett lyckades inte de allierade att slå ut så många batteriet genom bombanfall och beskjutning med grovt sjöartilleri. Man var i stället senare tvungna att slå ut ett stort antal batterier genom anfall med infanteri. Stjernfelts tes genom hela boken är att om tyskarna hade haft kanoner med pansarkupoler och bra fortifikatoriskt skydd hade det varit mycket svårt för de allierade att slå ut posteringarna. Särskilt svårt hade det varit om batterierna var så lokaliserade att de kunde lägga eld över egna batterier. Dessutom framför han några gånger i boken att hade sådana installationer var belägna på öar hade de allierade var tvungna göra amfibieoperationer för att stoppa eldgivningen från batterier. Uppenbarligen gör Stjernfelt outtalat jämförelse med modena svenska kustbatterier som hade pansartorn, kunde skjuta horisonten runt och även skjuta splittergranater över egna batterier för att stoppa inbrytningsförsök av angriparens markförband.

Stjernfelt visar på ett detaljerat och övertygande sätt att mycket gick fel både för de allierade och för tyskarna. De allierade förlorade många fartyg och båtar, många soldater och dyrbar materiel genom haverier till havs på grund av den kraftiga sjögången. Men även mineringar och undervattenshinder på stränderna försvårade i hög grad landstigningen. Hade general Rommel, som var högsta befäl på den tyska sidan, tillträtt som chef tidigare och fått tid att genomföra ändringar i själva kustförsvaret hade utgången kunnat bli en annan.

På den tyska sidan hade man byggt ett mycket stort antal betongvärn och fortifikatoriska skydd för pjäserna. Betongskydd hade också byggts för eldledningen, för radar, för ammunitionsdurkar, skyddsrum m.m. Det var helt enkelt en väldigt massa betongkonstruktioner som byggts, men antalet pjäser som kunde ge eld var inte imponerande stort. Över lag överskattade de allierade grovt antalet eldrör. I flera fall hade de gjort bedömningen att kalibern var betydligt grövre än vad den i verkligheten var. Den tyska propagandan hade också starkt överdrivit det kustartilleriförsvar som fanns.

Stjernfelt redogör för att i många av de tyska batterierna var personalen överårig och ofta dåligt utbildad och tränad. Tyskarna hade under lång tid inte kunnat övningsskjuta mot bogserade sjömål eftersom de allierande anföll alla tyska fartyg om gick ut från kusten. Det innebar att många batterier inte var inskjutna, vilket innebar att de inte hade korrekt data om riktsäkerhet, projektilhastighet m.fl. vikta data för att kunna lägga elden rätt. När sedan de tyska batterier under och efter invasionen började skjuta visade det sig att de ändå, trots allt ,hade god precision. Man ska komma ihåg att artillerield kan förekomma i tre dimensioner. Arméns fältartilleri skjuter från en fast känd punkt i terrängen mot en annan fast känd punkt i terrängen (där man tror eller vet att motståndaren befinner sig). Kustartillerit skjuter från en fast känd punkt mot ett känt, men rörligt mål (ett fartyg under gång). Fartygsartilleri skjuter från en känd rörlig punkt (det egna fartyget under gång) mot en annan känd rörlig punkt (motståndarens fartyg under gång). I det senare fallet är det dessutom osäkert om den egna positionen är känt med tillräcklig precision (detta var före GPS-navigeringen).

De tyska artilleristerna gjorde mycket bra ifrån sig trots alla de begränsningar som fanns. De hade bekämpats från luften i ett par månader och besättningarna var slitna och utsatt för starkt psykiskt tryck. De saknade dessutom stridsvana och var dåligt övade. En del av personalen i batterierna var italienare och ryssar. De senare var sådana som frivilligt gått över till tyskarna på östfronten och som sedan skickats till Atlantvallen för att tjänstgöra som batteribesättningar eller ingå i kustförsvarets infanteriförsvar. När de allierade släppte ned flygblad med propaganda över batterierna och kustbefästningarna var en del av bladen avfattade på italienska och ryska.

Tyskarna hade även tunga grupperingar på de ockuperade kanalöarna (Jersey, Guernsey och Alderney). De allierade hade synnerliger svårt att få tyst på dessa posteringar. Vissa av dessa var aktiva ända till den tyska kapitulationen i maj 1945. Som kuriosa kan nämnas att ”Mirusbatteriet” på Guernsey bestod av fyra 30,5 cm tunga kanoner, vilka kom från det ryska slagskeppet ”Volja”, vilken sjösatts 1904. Själva eldrören hade tyskarna fått tag på genom att de legat i lasten på ett erövrat ryskt transportfartyg. Tillverkaren av artilleripjäser, Krupp, fick i uppdrag att tillverka lavetter och ammunition till eldrören. I slutet av 1943 var pjäserna uppställda på Guernsey och klara för provskjutning. Det visade sig dock att de tyska krutladdningarna inte passade de gamla sovjetiska slagskeppspjäserna, vilket medförde stora skjutavvikelser. Efter omfattande prov och inskjutningar visade det sig även att skottvidden var kortare än beräknad. Men pjäserna fanns kvar och var skjutklara ända till kapitulationen i maj 1945. De allierade undvek noga att komma i närheten av detta tyska batteri.

Publicerat i Okategoriserade